Av Ann Ighe
”Jag älskar att gå på bio!”, viskar min redaktörskollega Marit när biografens ridå går isär. Tio minuter senare viskar jag tillbaka: ”Jag älskar att demonstrera!”. Det är helt enkelt svårt att se filmen Den vita sporten utan att reagera med både hjärta och hjärna.
Visningen på Capitol i Göteborg på tisdagskvällen var ett samarrangemang mellan Ord&Bild, Göteborgs universitet och Cinemateket. Det som visades var en restaurerad kopia av filmen Den vita sporten, en dokumentär som gjordes på bara några dagar i maj 1968 av ett löst sammansatt filmarkollektiv som kallade sig Grupp 13.
”Stoppa matchen!” skanderar demonstranterna. Och så blev det. Busslaster av studenter åkte till Båstad den 2 maj 1968 och stoppade faktiskt en Davis Cupmatch i tennis mellan Sverige och Rhodesia. Apartheidstaten Rhodesia finns inte längre utan benämns idag Zimbabwe, efter 1960- och 70-talens befrielsekamp mot olika varianter av kolonialt förtryck. ”Zimbabwe” var också ett återkommande slagord vid den demonstration runt tennisplanen i Båstad som ledde till att matchen inte spelades – eller rättare, spelades senare, men då i Frankrike.
Samtal efter filmvisningen av Den vita sporten på Capitol den 27 mars med fr v Kjerstin Norén, Kalle Boman, Ann Ighe, Håkan Thörn och Julia Willén. Foto: Marit Kapla.
Bo Widerberg var en av filmarna, liksom Roy Andersson. På visningen i Göteborg var en annan av de 13 med, nämligen Kalle Boman. Han berättade hur han kastade fram idén om att filma de planerade protesterna mot matchen delvis som ett svar på gliringar från Bo Widerberg. De båda stötte ihop i filmbolagskorridorerna när Widerberg planerade sin film Ådalen 31 samtidigt som Boman jobbade med ljudläggningen av den svenska versionen av Djungelboken, vilket inte hade lika hög status i Widerbergs ögon. Widerberg behövde rekrytera fler filmarbetare till Ådalenprojektet och såg produktionen av Den vita sporten som en möjlig rekryteringsbas.
Filmen må vara hastigt ihopsatt, av inte så värst mycket mer råmaterial än det som visas, men den är fascinerande, och väldigt bra! Unga aktivister talar om varför de vill stoppa matchen, rhodesiska studenter i Stockholm och vid protesten i Båstad talar om varför de tycker att Sverige bör stoppa matchen, ministrar, också Olof Palme, uttalar sig. Vi möter Båstadbor som oroar sig för protesterna, där somliga av dem rent av bildade en slags medborgargarde – oron blev till aggressivitet. ”En sydstatsköping”, skrev en samtida recensent om Båstad, när filmen kom upp på biograferna i september 1968. Kanske hårda ord, men samtidigt en möjlig jämförelse. Motsättningarna fanns lika mycket i periferierna som i Paris. Det är ett annat Sverige, ett delvis annat klassamhälle än det vi har nu som träder fram i den här filmen. Men jag hör inte en enda svensk röst som säger att de tycker att apartheid var en god idé.
Det var Båstad som var Sveriges viktigaste 68-händelse, inte Kårhusockupationen, sa sociologen och rörelseforskaren Håkan Thörn under samtalet efter filmvisningen. Forskaren Julia Willén, som också var med i samtalet, underströk att ekona från Båstad faktiskt nådde även motståndskampen i Södra Afrika. Kalle Boman poängterade att det som upprepas av många röster i filmen, att idrott och politik ska man väl ändå hålla isär, inte alls gäller längre. Kjerstin Norén, som var en av protestens organisatörer och finns bland de intervjuade i filmen, resonerade om protestmetoder. Den självkritiska reflektionen hos henne var tydlig, men också kraften i minnet när hon återberättade känslan av att demonstranterna faktiskt vann.
”Värm er kamrater, värm er kamrater!”. Dyngsura demonstranter, som spolats hårt med vatten, inte av vattenkanoner tror jag, utan snarare av rejäla slangar, efter sina försök att bryta igenom en av grindarna in på tennisområdet, hoppar i takt, upp och ner för att hålla värmen. Mycket mer än det vi hann med under samtalet på Capitol kan sägas om filmen, om Sverige och världen -68 och om protester och motreaktioner. En del av det kommer Ord&Bild att försöka fånga i temanumret ”Protest 1968–2018” som vi arbetar med just nu tillsammans med gästredaktörerna Håkan Thörn och Catharina Thörn. Vi släpper det den 8 maj på Göteborgs Litteraturhus, välkomna då!
Med anledning av med Protest-numret kommer Ord&Bild tillsammans med Göteborgs universitet och Cinemateket i Göteborg att göra ytterligare två filmvisningar med efterföljande samtal, varmt välkomna då också.
17 april: Sympati för djävulen (Sympathy for the Devil, 1968), regi: Jean-Luc Godard, läs mer här.
15 maj: Deserter USA (1969), regi: Olle Sjögren, Lars Lamberg, läs mer här.