Athena Farrokhzad och Burcu Sahin brevväxlar om Jamaica Kincaids reseskildring Bland blommor, i vilken hon reser till Nepal för att samla fröer till sin trädgård. Men vad händer när Kincaid intar den resandes position och själv blir turist?
Denna text publicerades i Ord&Bild nr 5. 2023.
Burcu Sahin: Precis som jag tillbringade du förra våren med att läsa om Jamaica Kincaids böcker. Vi hade varsitt samtal med henne när hon var i Sverige i mars 2023. Hennes böcker har varit en viktig inspirationskälla för oss båda och hennes tankar om litteratur har påverkat oss som poeter. Och nu skulle jag vilja prata med dig om hennes författarskap, dess teman och stilgrepp.
Athena Farrokhzad: Ja, om vi börjar från början: Kincaid föddes på Antigua, en ö i östra Karibien. 1983 debuterade hon med novellsamlingen På flodens botten (Bokförlaget Tranan, 2017). Som tonåring blev hon skickad till New York för att jobba som barnskötare. Men ganska snart övergav hon arbetet till förmån för studier i fotografi och så småningom började hon skriva för The New Yorker. Hon har gett ut ett tiotal böcker, varav de flesta kan kallas romaner.
BS: Frågan om genre är intressant i relation till Kincaids skrivande. Trots att hon i huvudsak är romanförfattare rör hon sig mellan lyrisk prosa, essä, självbiografi och politisk teori. En bok som står ut är resereportaget Bland blommor (Bokförlaget Tranan, 2023) som utkom i svensk översättning i samband med hennes besök förra året. I och med det finns nu hela Kincaids författarskap tillgängligt på svenska.
AF: Bland blommor skrevs ursprungligen för National Geographic, som bad Kincaid åka varhelst hon ville i världen och skildra resan i en text. Eftersom hennes största intresse utöver litteratur är trädgårdsodling reste hon till Himalaya tillsammans med sina botanikervänner Dan Hinkley samt Sue och Bleddyn Wynn-Jones.
BS: Av alla Kincaids böcker är Bland blommor kanske den minst intressanta. Ändå innehåller den många av de teman hon varit upptagen av i andra verk, till exempel i (Boken om) Min trädgård (Bokförlaget Tranan, 2020). Resereportaget behandlar frågan om hur botanik och landskap formar människan, såväl politiskt som andligt. Terrängen tvingar till exempel författaren och hennes vänner att ha med sig tjänstefolk, sherpor, som bär med sig deras packning så att de kan plocka fröna de rest dit för att samla in.
AF: Eftersom Bland blommor är ett slags dagbok, där det vardagliga livet är överordnat analysen, fokuserar Kincaid mer på händelser, snarare än på förståelse eller tolkning. Det skapar blinda fläckar, som om närheten till det som betraktas gör det svårt att se.
BS: Reportagets avsaknad av självreflektion kring maktrelationer, som annars är så utmärkande för Kincaids författarskap, begränsar mitt intresse för resenärerna och deras strapatser. Det som drabbar mig med boken är i stället något annat, som inte heller går att se, men som samtidigt är en avgörande aspekt av resan. Hennes son Harold, som skulle ha följt med, blir i sista stund kvar och hon är tvungen att använda en otymplig telefon för att ringa hem. Saknaden efter honom och berättarens avsaknad av politisk analys blir två olika sorters frånvaro i texten.
AF: Det lustiga är att Kincaid kanske är den som bäst har kritiserat frånvaron av maktperspektiv när det kommer till litteratur om resande. I En liten plats (Bokförlaget Tranan, 2022) skriver hon om den koloniala relationen mellan Antigua och det brittiska imperiet, med särskilt fokus på turism. “En turist är en motbjudande person”, konstaterar hon där. Men i Bland blommor är det hon själv och hennes vänner som är turisterna. Det mest iögonfallande exemplet på turistens aningslöshet är hur hon återkommande skriver om sällskapets fruktan för den maoistiska gerilla som de delar bergslandskapet med. Rädslan för att komma i kontakt med dem är ett av reportagets starkaste känslouttryck. Det faller henne aldrig in att ställa frågan: Vilka är de här farliga bruna människorna? Vad drivs de av? Varför har de beväpnat sig? Gerillan finns bara där som en hotfull ansiktslös massa som flyter ihop med landskapets faror.
BS: Ja, turisten kännetecknas av sitt begär efter oinskränkt rörelsefrihet. Hon åtnjuter kontextlöshetens privilegier och kräver att få slippa förhålla sig till platsens historia. I Himalaya rör sig Kincaid som en aningslös amerikan i ett sällskap av amerikaner. Men både hon och hennes karaktärer har bakgrund i den koloniserade världen. I Min mors självbiografi (Bokförlaget Tranan, 2018) skriver hon: “Allt som är förknippat med oss anses som något tvivelaktigt och vi, de besegrade, står för allt som är overkligt, omänskligt, kärlekslöst och utan nåd. Vi kan inte tolka våra egna upplevelser, vi förstår inte sanningen bakom dem. Vår Gud var inte den rätte guden, vår uppfattning om himlen och helvetet var inte den korrekta.” Raseriet över den koloniala ordningen är som mest framträdande i En liten plats. Där återkommer hon till att inget kan gottgöra kolonialismens våld, ingen ursäkt, inga pengar, ingen förövares död.
AF: Raseriet i den boken är också en fråga om språk, om att vara utelämnad åt kolonisatörens verktyg och världsbild när man själv skriver. När hon adresserar alla brott som begåtts av det brittiska imperiet tillägger hon: "För är det inte konstigt att det enda språk jag kan använda när jag berättar om dessa kriminella handlingar är just deras språk, de som begick dessa handlingar. (...) De kriminellas språk kan ju bara förmedla ord som prisar de kriminellas handlande." Jag återkommer ofta till dessa rader som en bild för den koloniserades rävsax i det skrivande ögonblicket. Och samtidigt är hela Kincaids författarskap, böckerna hon skrivit under fyrtio års tid på de kriminella britternas språk, en briljant negering av hennes eget påstående.
BS: Kincaid har ofta pratat om att hennes litteratur består av repetitioner, omtagningar av ord och teman. Som barn åkte hon ibland fast för olika upptåg och som straff tvingade läraren henne att skriva samma mening om och om igen. En del av hennes utbildning bestod alltså av att memorera och föra vidare det brittiska imperiets kanoniserade texter. Hon var också väldigt bra på att imitera andra människor och brukade själv låtsas att hon var Charlotte Brontë. För mig är det en bild av hur överlevnad på samma gång kräver både anpassning och uppror. En av dikterna hon tvingades transkribera som barn var John Miltons Paradise Lost, där en av versraderna blivit hennes ledord: “Det är bättre att härska i helvetet än att tjäna i himlen.” På sätt och vis skildrar Kincaid barndomen som ett förlorat paradis där ungarna är små djävular som fallit från himlen.
AF: Miltons rad påminner mig om William Wordsworth, som Kincaid berättat att hon avskydde efter att som barn tvingats memorera hans dikt om gyllene påskliljor. Och nu har hon planterat tiotusen påskliljor i sin egen trädgård i Vermont, en bild av njutningen i återtagandet.
BS: Lucy i hennes roman med samma namn hatar också påskliljor. När jag frågade Kincaid om hur kolonialism, motstånd och skönhet hänger ihop nämnde hon On Beauty and Being Just, en bok av Elaine Scarry som kretsar kring relationen mellan skönhet och rättvisa. Lucy handlar om en au pair som kommer till USA och vägrar sjunga i skolkören, som tycker att amerikanerna är fula, dåliga på att laga mat och klär sig illa. Hon uppvisar ett motstånd mot de mest vardagliga tingen, en brist på följsamhet som jag tänker har att göra med att hon inte vill inordna sig i ett samhälle där den vita kroppen är alltings måttstock.
AF: En av de saker Kincaid är mest älskad för är hennes beskrivningar av den symbiotiska relationen mellan mödrar och döttrar. Det finns så mycket hat och kärlek mellan dem att världen nästan går sönder och återuppstår varje gång de närmar sig och avvisar varandra. Hon har sagt att hat och kärlek är varandras motsatser och därför påminner så mycket om varandra. En av mina favoritpassager i Lucy (Bokförlaget Tranan, 2017) är när hon säger till sin mor att hon avskyr sitt namn och skulle vilja byta till Enid. Senare får hon veta att Enid är namnet på den kvinna som försökte döda hennes mor när hon var gravid med henne. När hon frågar varför hon är döpt till Lucy svarar hennes mor: "Jag uppkallade dig efter Satan själv. Lucy, förkortning av Lucifer." Frågan om namn är över lag central i Kincaids författarskap, särskilt i relation till förhållandet mellan kategorisering och kolonialism: Vem ser och vem benämner? Vem bestämmer vad som lever och dör? Vem avgör vilka kroppar som är vackra, vad som är ogräs?
BS: Innan vårt samtal i Stockholm såg jag en utställning på Nationalmuseum som handlade just om trädgården som fenomen. Den lyckades på ett häpnadsväckande vis inte ställa en enda fråga om det koloniala våld som finns inbäddat i trädgården och botanikens historia.
AF: Kincaids texter om botanik tar också avstamp i Eden, den ursprungliga trädgården.
BS: Ja, en av böckerna hon tilläts läsa på egen hand som barn var Bibeln. I förordet till (Boken om) Min trädgård skriver hon att i den kristna mytologin “kommer livets träd (agrikultur) före kunskapens träd (hortikultur); och den plats som kallas för trädgården innehåller ett explicit löfte om att där ska finnas mycket att äta och sedan kan tänkandet börja.” Hon skriver att hon härstammar från afrikanska slavar, människor vars tvångsarbete möjliggjorde trädgårdens värld. Att stå i sin egen trädgård och fundera över växternas namn leder henne till Carl von Linné, vars klassifikationssystem fortfarande ligger till grund för botaniken. Han var en av de första vetenskapsmän som klassificerade människor utifrån ras. En strängt kristen människa som trodde på en gudomlig hierarki. Att namnge är en gudomlig handling som ger makt, vilket i grund och botten också är vad författare ägnar sig åt.
AF: Relationen mellan litteratur och trädgårdsarbete är grundläggande för Kincaids poetik. Att skriva och att odla handlar båda om det mödosamma arbetet i att ta ett befintligt gemensamt material, orden eller jorden, och försöka forma det med sina egna händer. Varje bok eller blomsterrabatt är ett förslag till mänskligheten på hur något sådant skulle kunna se ut, ett förslag under ständig förhandling. Kincaid har sagt att en trädgård aldrig kan vara helt perfekt. Den får inte bli formfulländad, en sådan fullkomlighet skulle avskaffa behovet av att arbeta vidare och därmed innebära slutet för trädgården, eftersom något alltid vissnar och behöver ryckas upp, också i trädgårdens vackraste ögonblick. För mig återspeglas det i den oavslutade texten, i att sikta med orden men aldrig helt träffa och därför vara tvungen att skriva på nytt.
BS: Det påminner mig om migrationens rörelser och dess metaforer om träd, rotlöshet och väntan. När hon kom till New York som ung började Kincaid odla örter i krukor på taket till en restaurang. På Antigua hade hennes mamma haft en trädgård och arbetet påminde henne om varifrån hon kom. På den tiden var hon ännu inte etablerad som författare. Hon skrev för Ingenue Magazine, där hon senare slog igenom med ett reportage om den kända feministiska journalisten Gloria Steinem. För att klara sig ekonomiskt var hon under en period också bakgrundssångare till den ikoniska skådespelerskan Holly Woodlawn.
AF: Det är intressant hur Kincaids biografi är så mytologiserad och närvarande i berättelsen om hennes litteratur, på ett sätt som känns rätt okomplicerat. Hon har sagt att hon är oförmögen att skriva annat än i första person och använder ofta sin egen familjehistoria i sina böcker. Man kan läsa hennes böcker som en kommentar till den pågående debatten om autofiktion, samtidigt som de varken adresserar frågan eller används som exempel. När jag pratade med henne i Umeå refererade hon utan att tveka till sina karaktärer som min mor, min bror och min far. Samtidigt är hon verkligen en klassisk romanförfattare. Laddningen i hennes böcker kommer inte alls av att de pekar på verkligheten och åberopar sig själva som sanna, vilket är fallet med många andra samtida samhällsskildrare. Det är fascinerande hur hon på samma gång kan vara så grundad i både biografi och fantasi. Jag tänker att det hänger ihop med att hon ändrade sitt namn, från Elaine Potter till Jamaica Kincaid. Det möjliggjorde för henne att tillskansa sig en plats där hon kunde fabulera om sin bakgrund för att därigenom komma den nära.
BS: Det är lite komiskt att hon bytte namn för att hennes mamma inte skulle få reda på att hon skrev. Och nu är hon en av vår tids mest lästa författare. Även om det alltid är ett förräderi att skriva om familjen, att avslöja dess hemligheter, finns det också kärlek i den handlingen. Det är ett minnesarbete. Människorna hon skriver om blir till kött och blod, lever på nytt genom hennes texter. Hon skriver om sextio år gamla händelser som om de ägde rum igår och beskriver skeenden i sin familjehistoria från innan hon föddes som om hon erfarit dem själv. Mr Potter (Bokförlaget Tranan, 2019) är till exempel ett sådant minnesarbete som handlar om hennes biologiske far, en man hon aldrig kände. I den boken är hon besatt av skriftspråket, det faktum att hon till skillnad från sin far kan läsa och skriva. Skrivandet är den enda möjliga vägen till att framkalla minnen av fadern där inga minnen finns.
AF: Det är som om karaktärerna i Kincaids böcker alltid kämpar för att undkomma något, samtidigt som hon som författare alltid återvänder till just dessa saker. Jag tycker hennes böcker om kvinnor och deras relationer till varandra, om mödrar och dörrar, om skolflickor och deras intima band är så mycket mer passionerade och komplexa än böckerna om männen i hennes familj. Det är som om flickorna och kvinnorna är hennes sanna begärsobjekt. För mig är Kincaid mer än något annat flickornas försvarare. Jag tror ingen författare någonsin varit så lojal med flickans position i världen och i sådan utsträckning beskrivit flicktillvaron som en specifik kunskapshorisont i världen. I vårt samtal sa hon: “Jag kommer alltid att vara en sjuårig flicka, det är från det perspektivet jag skriver.” Flickorna i Kincaids böcker är ständigt upptagna med frågor om respektabilitet och olydnad, med att överträda tillvarons gränser, med att njuta och straffas för det. Ofta förälskar de sig i varandra, vilket sällan slutar väl.
BS: Flickan hos Kincaid går kanske också att förstå som position utifrån vilken den patriarkala och koloniala historien kan betraktas. Hon har ofta beskrivit relationen mellan mödrarna och döttrarna i sina böcker som en allegori mellan kolonisatörer och koloniserade. Dynamiken mellan dem saknar utsida, det är en ständig dialektik som smittar av sig på allt annat i Kincaids skrivande, där varje fenomen också härbärgerar sin motsats. På stilens nivå märks det genom hennes ständiga motsägelser. Där det finns beroende finns det oberoende, om solen går upp på en plats går den ner på en annan och det äckliga är alltid det mest hänförande.
AF: Derek Walcott, som hon har tillägnat Min mors självbiografi, har sagt att frasen i Kincaids skrivande ”ständigt är på väg mot sin egen motsägelse”. Jag tror att ett av de viktigaste skälen till att Kincaid haft så stor betydelse för en yngre generation skrivande icke-vita kvinnor i Sverige handlar om att hon känns så fri från inre kolonialism, trots att hon i bok efter bok skildrat den koloniala historiens konsekvenser.
BS: Ja, hon har beskrivit hur hon, när hon just hade flyttat till USA, hittade en bok av Gunnar Myrdal som handlar om det amerikanska rasdilemmat. Temat överraskade henne, eftersom hon kommer från ett svart samhälle med en kolonial historia, men utan något rasdilemma. Till skillnad från USA:s svarta befolkning hade hon inte vuxit upp med vitheten hängande över huvudet.
AF: Det märks så tydligt i hennes böcker. Hon skriver inte från en plats av självhat eller behov av att upprätta sig själv som jämlike. Hon strider inte mot vitheten, hon dväljs bara i sin egen världs premisser, med hela det mänskliga känsloregistret intakt. Det kanske är därför många dras till hennes litteratur, för att det finns något oförstört där, trots den politiska skärpan. En sprudlande livsglädje som ingen kolonial ordning lyckats krossa. Det är en horisont hon delar med författare såsom Maryse Condé och Edouard Glissant, snarare än med Franz Fanon och Aimé Cesaire, om vi bara håller oss till Karibien.
BS: Jag tänker på Toni Morrison som ägnade hela sitt skrivande liv åt att inte låta den vita blicken dominera hennes böcker. Det är ett ständigt arbete med ett dubbelt medvetande. Både Fanon och W.E.B. Du Bois har beskrivit hur den koloniserade på samma gång ser sig själv genom kolonisatörens och sin egen blick. Men hos Kincaid är horisonten en annan. I Min mors självbiografi skriver hon: “För mig var historien inte bara det förflutna: den var i lika hög grad det närvarande. Jag var inte lika frustrerad över att tillhöra de underkuvade som över det faktum att detta tillstånd tycktes fortgå i evighet.”
AF: I den bemärkelsen är hon också en vänsterförfattare. Hon vill hela tiden föra tillbaka frågan till de materiella omständigheter som möjliggör våld, omständigheter som faktiskt går att ingripa i, inte bara besjunga hur våldet känns.
BS: Det finns en otrolig lojalitet med människorna och platserna hon kommer ifrån.
AF: Det är slående hur kompromisslös hon är med omsorgen om sitt ursprung, hur fysisk närheten till människorna och landskapen är och hur omsorgen ytterst är en fråga om stil.
BS: Ja, för det är i stilen som historien prunkar och vissnar, där kan läsaren gå vilse bland begär och blommor.
Denna text ligger till grund för ett scensamtal om Jamaica Kincaid som äger rum på Kulturhuset Oceanen i Göteborg 26 januari.