I.
Jag sover med ett frö under min hud
En grönskas dans förför mig
Vilken doft är inte denna
full av nektar från ett hopp
som befruktar mig
Det finns ingen pakt mellan mig
och det djupa mörkret
Det tilltalar inte mig
och jag frestar inte det
II.
Allt du älskar är borta
Från dina anfäder har du ärvt sorg
som du bygger på
Du vet att du någon gång kommer att dö
såsom det händer omkring dig varje dag
Du vet inte när
eftersom ingen kan veta sådant
Du vill leva, och vem vill inte det
Men du hoppas på för mycket
Du önskar att din kropp förblir intakt
när du dör
III.
Det här är inte en isbit även om det känns fruset
och eftersom det ännu inte lärt sig att stå
kan det inte springa heller
Det är inte en blomma
men jag sniffar på det som vore det en blomma
Det är inte ett ansikte
men jag pussar på det som vore det en kind
Det är inte en tår
eftersom mina tårar torkade
när mitt hjärta brann upp
Jag är inte levande, för jag har kvävts till döds
Jag är inte död
Men det här är min själ
som skälver likt en slaktad fågel
IV.
Vi brukar inte försköna tragedier
inte smycka deras fula sidor
Vi brukar inte inlemma
förlusten och förstörelsen
i våra liv
Vi bakar aldrig kakor över ruiner
Men vi gör det nu
inte bara för att vårt hus har raserats
utan helt enkelt för att det är
vårt sätt att säga
vi stannar kvar
Det här livet som vi är främmande för,
vi gör det så fort det är möjligt
till något som liknar oss
V.
Hej Havet
Jag ser dig. Ser du mig?
Jag hör dig. Hör du mig?
Kriget har skingrat oss
och samlat oss både norrifrån och söderifrån
nära dig
Vi vet att vi rubbar ordningen på
stranden och stör dina dagliga vanor
Men kan du inte för min skull, jag som är en liten flicka
göra dig av med dina brutala egenskaper
och bli snäll och lugn?
Som du vet är snart vintern här
Var inte så hjärtlös och samvetslös,
du det blåa
mot oss, vi som flytt till dig
Det finns ingen annan plats som tar emot oss
om vi lämnar dig
Vet du, jag vill gå hem i norr
men vet inte hur jag kan ta mig dit
Jag ser ingen väg
VI.
Kriget har deformerat oss
Det har fördjupat vår känsla av ensamhet
Den brännande oron efter varje flyganfall
som drabbar någon vi känner
har tärt på våra krafter
Saken är den att vi vill sörja tillsammans
att förlora tillsammans
och att, om vi måste,
dö tillsammans
