Av Rebecka Bülow
Historien om mina tänder (La historia de mis dientes)
Valeria Luiselli
Översättning Annakarin Thorburn
Rámus förlag (2018)
Valeria Luisellis första roman De tyngdlösa (Los ingrávidos, 2011) publicerades på svenska i vintras, men det var med Historien om mina tänder (La historia de mis dientes, 2013) som hon gick från att vara prisbelönt debutant till internationell stjärna. Nu kommer boken i svensk version, liksom De tyngdlösa översatt av Annakarin Thorburn, som lyckats fånga berättelsens humor och rapphet.
Tvåspråkiga Luiselli (född i Mexiko City år 1983, uppväxt i bland annat Sydafrika och bosatt i New York), har varit delaktig i den amerikanska översättaren Christina MacSweeneys arbete med de engelskspråkiga versionerna av hennes böcker. Luiselli väljer att kalla dem just versioner, inte översättningar, eftersom hon redigerar och ändrar i texten under processen. Den engelska versionen av Historien om mina tänder har dessutom utökats med ett extra kapitel bestående av en kronologi över huvudkaraktärens liv samt viktiga litterära och politiska händelser runt honom, skriven av MacSweeney, samt ett efterord av Luiselli. Dessa tillägg finns med i den svenska utgåvan.
I efterordet återger Luiselli bokens tillblivelse. Arbetet började när hon fick i uppdrag att skriva en skönlitterär text till en utställningskatalog för Galería Jumex i utkanten av Mexiko City. Galleriet ligger bredvid företaget Jumex juicefabrik och har en berömd och mycket dyrbar konstsamling. Som Luiselli påpekar så finns det en stor klyfta mellan ”galleri och fabrik, konstnärer och fabriksarbetare, konstverk och juice”. Hon ville skriva något som spände över den klyftan. Inspirerad av 1800-talets följetongsromaner och kubanska tobaksläsare (som läser högt för tobaksarbetare) skrev hon de olika kapitlen i Historien om mina tänder som en följetong för fabriksarbetarna. Några av dem bildade en läsgrupp. De gav henne respons som hon arbetade in i nästa kapitel.
Vad gör konstverken på galleriet så mycket mer värdefulla än juicen? Hur fungerar det när konstnärers namn blir upphöjda, men inte arbetares? Historien om mina tänder handlar om hur berättelser kan skapa och reducera värde. Huvudpersonen är Gustavo Sánchez Sánchez, även kallad Motorvägen. Större delen av romanen berättas med hans röst. Han återger sin barndom och karriär på ett mytologiserande sätt, med dråpliga anspråk på att låta vis, som när han återkommande citerar låttexter av sångaren Napoleón (”För mannen med tur lägger även tuppen ägg”). Han är inte alltid sympatisk, till exempel beskriver han exfrun Flaca utan nåd, men det visar han ingen självinsikt om.
Motorvägen berättar att han var samlare redan vid barnsben, då han samlade på sin fars avbitna naglar. Efter att ha jobbat som väktare på Jumex juicefabrik sadlar Motorvägen om och blir auktionsutropare. Hans lär sig fyra auktionsmetoder: den cirkulära, elliptiska, paraboliska och hyperboliska. En av hans samlingar består av tänder och i sin mun bär han Marilyn Monroes tandrader, ett riktigt samlarobjekt.
En viktig vändpunkt inträffar när Motorvägen håller auktion i en kyrka. Hans tandsamling ska auktioneras ut enligt den hyperboliska metoden, vilket innebär att höja föremålens värde genom berättelser som är ”ett elegant överträffande av sanningen”. Siddharta, Motorvägens son som han inte har någon kontakt med, dyker plötsligt upp i kyrkan under auktionen. Motorvägen drabbas av tvivel och auktionerar till slut ut sina egna tänder och sig själv. Siddharta köper honom, men därefter bör inget mer av handlingen avslöjas.
I Galería Jumex, där Siddharta i boken är kurator, finns verk av flera konstnärer som arbetar med eller förhåller sig till ready-made-objekt, till exempel Jeff Koons, Damien Hirst, Andy Warhol och Gabriel Orozco. Konstbegreppet ready-made innebär att ett vanligt föremål tillskrivs epitetet konstverk, ofta genom att placeras i en konstkontext av en konstnär. Fenomenet spåras till konstnären Marcel Duchamp, vars mest berömda ready-made är pissoaren/konstverket Fountain från år 1917. I efterordet skriver Luiselli att Historien om mina tänder arbetar med en ”omvänd duchampisk process”. Texten blottar tingens värdelöshet, istället för att upphöja dem. Det som har värde är istället auktionsutroparens berättelser. Detta dras till sin spets när Motorvägen utvecklar sin egen auktionsmetod: ”den allegoriska metoden”. Med den är det inte föremålen som säljs, utan historierna, anekdoterna som ger konstverk värde och mening. Bland annat auktioneras en berättelse för verket ”Skitberg” ut med utropspriset fyra miljoner, vilket jag tolkar som en referens till Duchamps pissoar.
Motorvägens släktingar har namn som Fredo Sánchez Dostojevskij, Miguel Sánchez Foucault, Marcelo Sánchez Proust. Berättelsen handlar alltså inte bara om föremålens värde och status, utan även namnens. Den gör upphöjda namn till namn bland andra. Berättelsen är även full av underfundiga referenser och anspelningar på verk av författarna som namnen är tagna från. Namnen har ytterligare en funktion: genom dem pekar texten ut att den är litteratur; de påminner läsaren om att texten är fiktion. Genom det draget fungerar Historien om mina tänder på liknande sätt som Luisellis tidigare roman De tyngdlösa. (De två böckerna är vid första anblick annars mycket olika – De tyngdlösa är mer fragmentarisk och eftertänksam.)
De tyngdlösas berättarjag är en författare och småbarnsmor i Mexiko City. Hon skriver på två berättelser och för parallellt en skrivdagbok. Den ena berättelsen handlar om hennes yngre jag, som levde i New York och var översättare på ett litet förlag. Men samtidigt som författaren målar upp rum, personer och ting i New York-miljön, så pekar hon hela tiden ut berättelsen som just konstruktion, som fiktion. Hon skriver att det som lever kvar i henne från tiden hon skildrar är ekon. ”Allt annat är efterkonstruktion. Mina minnen från det livet kan omöjligen vara mer substantiella. De är byggnadsställningar, stommar, tomma hus.” Den andra berättelsen författaren i Mexiko City skriver fram handlar om poeten Gilberto Owen, som levde i samma kvarter som den unga översättaren i New York, men på 1920-talet. Liksom i Historien om mina tänder används författare och deras namn i prosan.
Luiselli skriver fram olika rum och världar, för att i nästa sekund osäkra dem genom att göra tydligt att allt är fiktion, att det är en berättelse och litteratur – som därmed alltså handlar om något, och som berättas ur något. När hon osäkrar berättelsen är det som att något spricker. Där uppstår en sorts känslighet, som också är den största kvaliteten i hennes prosa. Till exempel när författaren i De tyngdlösa tecknar i skrivdagboken: ”Jag har en bebis och ett mellanstort barn. De låter mig inte andas. Allt jag skriver är – måste vara – med korta andetag.” Där glimtar den värld som fiktionen ligger över, och som fiktionen på något sätt utgår ifrån. Där berörs jag som läsare. Eller när berättarens make läser i hennes papper och undrar varför hon skriver saker om deras liv som inte är sanna. ”Men det är bara en roman, ingenting av det finns på riktigt”, svarar hon och jag påminns åter om att jag håller i ett fiktivt verk – samtidigt som passagen gör att jag anar varför berättarjaget alls behöver skriva, varför något med texten tycks akut.
I Historien om mina tänder finns samma känslighet. Den uppstår när det i berättelsen om Motorvägen skymtar andra perspektiv, som för läsaren spräcker hans hurtiga, självgoda yta. Det känsliga och intima tar större plats i De tyngdlösa, som jag också berörs mer av. Historien om mina tänder framstår som bäst när jag tänker på den som smart, snabb underhållning, eller en skönlitterär essä (och Luiselli kallar den faktiskt ”kollektiv romanessä” i sitt efterord).
Kapitlet före MacSweeneys kronologi utgörs av fotografier. Fotografi som form har en dokumentär kvalitet, ett direkt förhållande till verkligheten. Det kontrasterar starkt mot det sätt som Motorvägens livsberättelse framförs på, som ju så tydligt är fiktion. Fotografierna föreställer platser med koppling till honom, som hans hem, en bar och skrothandeln. De placerar honom i den värld som går att fotografera, en värld utanför språket och berättelserna. I samma värld som jag sitter och tittar på bilderna. När jag sedan läser i Luisellis efterord att många av Motorvägens berättelser är inspirerade av anekdoter från juicearbetarnas liv, som hon fått i responsen som läsgruppen på Jumex skickade henne, så känns Motorvägen och hans livsöde alldeles nära. Historien om mina tänder handlar om hur berättelser skapar och reducerar värde, men visar också hur berättandet kan bygga och förkorta avstånd.