Foto: Elisabeth Grate Bokförlag
Nina Bouraoui
Översättning: Maria Björkman
Elisabeth Grate bokförlag
Av: Anneli Jordahl
Börjar läsa Nina Bouraouis Gisslan och funderar på hur det kom sig att jag någon gång in på 2000-talet förlorade intresset och slutade följa henne. Jag som var så betuttad. Förälskelsen uppstod när jag läste hennes tre första romaner som gavs ut på Anamma i slutet av 90-talet. Prosalyriska romanen Muränornas bal i översättning av Maria Björkman, är en mor-och-son- skildring vars skönhet i språket och hetta i stämningarna gjorde mig smått vimmelkantig. Läste i ett svep den gotiska Intet liv och den lyriskt mättade Förbjuden betraktelse där hallucinatorisk känsla skapas av långa, adjektivrika och meta-fortunga meningar.
Platsen är Alger och känslan som levt kvar i mig är en ångande, lågande frustration, kroppar på väg att implodera av frihetslängtan och åtrå. Just detta ord åtrå är nog det mest frekventa i författarskapet, därefter kommer troligtvis våld.Åtrå. Våld. Männen, makten, patriarkatet rör sig fritt på gatorna, de kastar blickar glansiga av uppdämt begär efter flickor och kvinnor som likt gisslan i hemmen kikar fram bakom en gardin.
Senare i Mina onda tankar, på svenska 2006 även den i Maria Björkmans översättning, avfärdar Bouraoui sina tidiga verk som ”överlastade för skönhetens skull”. Ännu senare på 2000-talet skalade hon av sitt språk och formen blev monologisk och rymde ett absolut nu och en känslans överdrift. Jag följde henne lång väg i det urbenade skrivandet. Författarens formuleringskonst och livsvisdom fanns där alltjämt. I intervjuer läste jag att hon föddes i Frankrike 1967 av fransk mor och algerisk far. Hon växte upp i Alger, Zürich och Abu Dhabi. Fick veta att hon avskydde att bli kallad ”lesbisk författare”, inte heller ville hon vara en ”röst från Maghreb-länderna”. Hon såg sig som romantiker och anarkist precis som en annan av mina litterära husgudar, Anne-Marie Berglund. I kortprosa och lyrik iscensatte Berglund flicklekar och hon lät damer med dåligt rykte skriva sig ut ur uppväxtens trånga rum.
Jag förblev Bouraoui trogen fram till, jag tror det var Kärlekens geografi (svensk utgåva 2010). Just där tyckte jag att hennes teman om passion och separation hade banaliserats i ett forcerat språk. Var det när hennes berättelser upphörde att speglas i algeriska rötter som jag tyckte laddningen gått lite förlorad? Ett politiskt och språkligt spänningsfält var definitivt borta. I väntan på den aktuella Gisslan läste jag lite förstrött i en av hennes senaste, Strändernas skönhet,(svensk utgåva 2017) och fann den än mer banal. Hade författaren själv drabbats av lättja och leda? Egenarten var i alla fall puts väck. Eller handlade det om att jag befann mig i en annan fas i livet? I mogen ålder insåg jag att ett liv utan lusta visst var ett liv, det kunde vara ett mycket gott liv. Fann då Bouraouis hållning som passionens apostel juvenil. Fast om jag tolkar henne i överförd bemärkelse har hon förstås rätt. Jag tycker om tanken på att åtrå och skrivande är samma sak. ”Alla romaner kommer ur åtrå…”, skriver hon i Mina onda tankar (svensk utgåva 2006). I romanerna finns nästan alltid en metanivå med en berättare som skriver sig fri. Det gör till slut också frånskilda tvåbarnsmamman Sylvie i Gisslan.
Läser Gisslan med lätt oro. Kan vi tala med varandra som vi gjorde förr? Romanens grund är en pjäs med samma titel, författad till en festival tillägnad kvinnliga författare år 2015. Återigen Bouraouis monologiska stil och direkta språk. Återigen instängdheten i kroppen, könet, tvåsamheten, moderskapet. Men här kommer en ny vitaliserande vinkel hos Bouraoui: klass. Jag sitter på spänn. Den skötsamma arbetaren kliver upp på scenen, i gestalt av en femtiotreårig kvinna som sätter en ära i att göra rätt för sig. Hon tillhör småfolket, som de hette förr. Hederligt, strävsamt folk. De som aldrig skriver romaner om sina liv, eftersom de har fullt upp med att klara ut det. För Sylvie krävs en revolt för att bli ett skrivande subjekt i kontakt med vrede och lustar.
Visst har Bouraoui tidigare skrivit om Frankrikes skam, nämligen om exploateringen av algeriska arbetare. I Pojkflickan(svensk utgåva 2004) ringar berättarjaget in algeriernas svåra liv, där de inkvarterats i ”baracker, slumkvarter, bostäder från det sociala. Utan vatten. Utan elektricitet.” Men faderns landsmän beskrivs på avstånd som ett diffust hunsat kollektiv. Berättarens algeriska far är inte arbetare utan akademiker. Föräldrarna träffades på universitetet.
Sylvie är hängiven sitt arbete på gummifabriken där hon tidigt avancerade och blev tillsyningsman och fackligt ansvarig. Hon får mig att tänka på förste kanslist och huvudregistrator Vera Backman i Kvinnan som mötte en hund . ”En nyttig, betrodd oförvitlig person som har sitt att sköta.” Elsie Johanssons bästa roman, lite fransk i sin koncentrerade stil, är en kuslig bok om ensamheten hos en medelålders kvinna som hela livet hörsammat andras behov och varit döv för sina egna. I Dockan Bella (svensk utgåva 2005) skriver Bouraoui om ”våldsamheten i all tillbakahållen åtrå”. Vilket kunde stå som titel till Backmans liv som förändras under en långtidssjukskrivning då hon passar en stor hund. Mötet med hunden förlöser ett bortträngt trots och hämmad sexualitet.
Sylvies äktenskap är tryggt och samstämt, men närheten har gått förlorad. Om den någonsin funnits där, men hon finner sig. Mannen kan utbrista: ”vi sliter och släpar som om vi vore fördömda … Varför finns det bara andras smulor kvar till oss?” Men man vänjer sig, som Kjell Höglund sjunger. Man vänjer sig. Sylvie lär sina söner vikten att ta hänsyn och hon underkastar sig behovslöshet som överlevnadsstrategi. Tryggheten som Sylvie och hennes man arbetat förtvivlat hårt för får en törn när maken en dag utan förvarning lämnar henne. Hon bryter inte samman, o, nej då, skrikande, gråtande, ynkliga kvinnor är det värsta hon vet. Hon biter ihop och går vidare som nyskild med två söner att försörja. Lidandet bär hon med heder, som kvinnor gjort i alla tider. ”Det ligger i vår historia; vår kvinnohistoria.”
Skilsmässan kommer ungefär samtidigt som hennes chef drar in henne i sin veklagan över att fabriken går dåligt. Han använder henne som ett kärl att placera sin ekonomiska oro i. Allt är en manipulation i avsikt att väcka medkänsla. Han vädjar till Sylvies lojalitet. Den är stark, efter över tjugo år på fabriken.
Gisslan visar på ett skrämmande och skickligt vis hur en rädd människa är lättanvänd av auktoritära krafter. En fredlig person kan lätt vackla i sina grundvalar när tillvaron skakas om. Chefen ger Sylvie ett anbud hon inte förmår säga nej till, av ängslan att förlora sitt jobb. Han ber henne dokumentera personalen och rangordna dem efter arbetskapacitet. Hur många maskar och kostar företaget pengar? Sylvie gläder sig över förtroendet och gömmer undan sin trogna följeslagare genom livet: moralkompassen. Hon förnimmer ett behagligt maktrus när hon granskar sina ”arbetsbin” och blir förrädaren i anspråkslös skepnad. Den fackligt ansvarigas dubbelspel! En spion, likt en del av Stasis angivare.
Ett kort tag njuter hon av att tillhöra ”den andra sidan”, vara en av vinnarna. Hon förvandlas till en ny människa som vet att njuta, men efterhand får hon dålig eftersmak, blir medveten om chefens intrång i det allra heligaste: hennes rena samvete. Oskulden har gått förlorad och med den insikten blir Sylvie påmind om oskulden som berövades henne när hon var femton år och intet ont anande följde en äldre man hem. Återblickarna till ungdomstidens oskyldiga men erotiskt laddade dagar med gänget vid floden är romanens mest miljömålade avsnitt, med tematik som för tankarna till Sara Stridsberg; särskilt då en orm dyker upp i paradiset och bjuder på vin.
Starkaste minnet är mannens frånstötande svettlukt. Hur den kväljde. Äcklade. Svettlukten blir Sylvies madeleinekaka in i det förflutnas mörker, som hon en gång trodde hon kunde förtränga för gott. Men ormen hade ett grepp om henne. Gjorde sig påmind på bröllopet då ett körsbär färgade av sig på hennes vita klänning. Mannen som höll henne gisslan för att med hårdföra händer ta hennes kropp i besittning blev en av orsakerna till muren som fanns mellan Sylvie och maken.
Sveket mot de egna arbetarleden slår tillbaka som en käftsmäll. Driften att ta till vapen för att protestera blir starkare än den fredliga moralen. Jag påminns återigen om Bouraouis Mina onda tankar där berättarjaget skriver att hon är ”fången i en hatmekanism” och bär på en rädsla att bli mördare. En kväll packar Sylvie ner knivar i handväskan och beger sig till kontoret där chefen arbetar över. Sylvie tar honom som gisslan och skrämmer skiten ur honom. Hon hämnas därmed alla utnyttjade arbetare och hon hämnas på de unga kvinnor som den gifte chefen roade sig med. Återigen blir Sylvie den som tidigare tänkte: ”Jag vet att det är en teoretisk syn på saken, men jag tycker om att tänka på att vi, alla vi arbetare, står enade, tillsammans, för att få saker och ting att gå framåt.”
”… jag är rädd för att skriva jag är rädd för att älska. Varje gång är det avgrunden, varenda gång är det ens eget ursprung”, skriver Bouraoui i Dockan Bella. Inifrån en psykiatrisk klinik skriver Sylvie om sitt liv. Katharsis uppnås när hon formulerar våldet. Inför låst dörr, ännu en gång som gisslan, blir hon fri. Det sker i den stund hon bryter den destruktiva tystnaden.
Bouraouis pjäs skrevs före metoo och de gula västarnas arbetaruppror, men jag läser romanen som en hyllning till protesterna. Dessutom är den en kritik mot new public management och dess absurda dokumentationer. Kanske får författaren en pånyttfödelse med sitt moralfilosofiska idédrama om revoltens nödvändighet, med Brechts verfremdung och Sartresk existentialism. Nu går förvisso Sylvie inte så långt som till fysiskt våld, ifall hon inte är en opålitlig berättare och faktiskt använde knivarna. Det kan vi ju inte veta. Och det är just det gåtfulla som gör Gisslan så engagerande.
Det är bara att önska att Nina Bouraoui fått blodad tand och skriver mer om arbetare. Min åtrå till hennes författarskap har i alla fall blossat upp igen.