Serhij Zjadan är en ledande författare i dagens Ukraina, som lever och verkar i Charkiv. Under 2023 utkommer två av hans böcker i svensk översättning på Ersatz förlag: ”Internatet”, i översättning av Sofia Uggla, och på hösten, ”Vorosjilovgrad”, övers. David Szybek. I oktober i år mottog Serhij Zjadan den tyska bokhandelns fredspris – Friedenspreis des Deutschen Buchhandels. Vid utdelningsceremonin höll han följande tal, som Ord&Bild nu kan publicera i David Szybeks översättning. I talet säger Zjadan ”Det är också obestridligt så att kriget förändrar språket. Dess arkitektur, dess funktionsområde. Kriget brakar in i språket som en förbipasserandes känga i en myrstack. Myrorna, det sargade språkets talare, försöker febrilt att laga det ramponerade bygget, skapa ordning i det hemvana.”
Serhij Zjadan i augusti -22. Bild: Mariusz Kubik. Wikipedia.
Serhij Zjadans tal:
Händerna är svarta av arbete, motoroljan har ätit sig in i huden och hårdnat under naglarna. Folk med den sortens naglar brukar vara bra på att jobba och gilla att jobba. Vad jobbet består i är en annan sak. Han är ganska kort, lågmäld, bekymrad, han står och berättar om situationen vid fronten, om sin brigad, om fordonen (han är förare). Så tar han mod till sig och säger:
”Ni som är volontärer, köp en kyl åt oss!”
Vi förstår inte. ”Ett kylskåp vid fronten, vad ska det vara bra för? Men visst, följ med till affären så får du välja en själv.”
”Nej, jag menar en kylbil. En lastbil med kylutrymme, att köra stupade i. Vi brukar hitta kroppar som har legat i solen i över en månad, och så får vi köra iväg dem med minibuss, det går knappt att andas.”
Han pratar om de stupade som man pratar om sitt jobb – lugnt och behärskat, varken kaxigt eller stirrigt. Vi byter kontaktuppgifter. En vecka senare hittar vi en kylbil i Litauen och kör den till Charkiv. Hela hans trupp kommer och hämtar den, högtidligt, vi tar bilder med dem för rapportens skull. Den här gången är vår bekant beväpnad och har rena kläder. Men om man tittar närmare så är händerna lika svarta som förut. Han jobbar hårt varje dag, händerna vittnar allra tydligast om det.
Vad är det kriget förändrar först av allt? Tidsuppfattningen, rumsuppfattningen. Perspektivet, tidens utsträckning, ändrar kontur mycket snabbt. Den som befinner sig inom krigets ramar försöker att inte göra upp framtidsplaner, undviker att tänka för mycket på hur världen kommer att se ut i morgon. Det enda viktiga är det som händer med en här och nu, det enda som har någon mening är de saker och de människor man har omkring sig i morgon bitti som allra senast, om man nu överlever och vaknar. Huvuduppgiften är att klara livhanken, att hänga kvar i ett halvt dygn till. Sedan får man se, försöka förstå hur man ska fortsätta, hur man ska bete sig, vad man ska ta stöd av här i livet, vad man ska ta spjärn mot. Det gäller i hög grad både militärer och de som stannar kvar i den dödsnära zonen som ”civila” (det vill säga obeväpnade). Redan från första dagen av ett stort krig blir den känslan ens följeslagare – känslan av att tiden har gått av, av att det saknas kontinuitet, av att luften komprimeras och man får svårt att andas när verkligheten trycker på och försöker tränga ut en på andra sidan livet, på andra sidan det synliga. Som att händelserna och känslorna komprimeras, som att man löses upp i en ström av tjockt blod som omger en och drar en med sig. Det är just detta tryck, denna oförmåga att andas fritt och tala utan ansträngning, som gör att krigets verklighet skiljer sig så fundamentalt från fredens. Men tala måste man. Även om det är krig. Särskilt när det är krig.
Det är också obestridligt så att kriget förändrar språket. Dess arkitektur, dess funktionsområde. Kriget brakar in i språket som en förbipasserandes känga i en myrstack. Myrorna, det sargade språkets talare, försöker febrilt att laga det ramponerade bygget, skapa ordning i det hemvana. Efter ett tag reder de ut det. Men det är smärtsamt och outhärdligt att inte kunna använda de invanda mekanismerna – eller snarare att de gamla fredliga konstruktionerna, förkrigskonstruktionerna, inte längre kan förmedla ens känslotillstånd, förklara ens raseri, smärta och hopp. Särskilt om man har vant sig att lita till språket, att förtrösta på dess möjligheter, som förut tycktes nästan outtömliga. Nu visar det sig att språkets möjligheter är begränsade – de definieras av nya omständigheter, av ett nytt landskap, med kriget och katastrofen som fond. Varje enskild myras uppgift är att åter få det kollektiva talandet, det allmänna ljudandet, kommunicerandet, förståendet, att fungera. Vad blir en författare när detta sker? Också en myra, lika stum som de andra. Ända sedan krigets början är vi sysselsatta med att ta tillbaka förmågan att formulera saker begripligt. Vi försöker förklara – oss själva, vår sanning, gränserna för hur mycket vi har rubbats och traumatiserats. Möjligen har litteraturen lite bättre chanser att lyckas i det här fallet, eftersom den har ett genetiskt band till alla tidigare språkliga katastrofer och sammanbrott.
Hur ska man tala om kriget? Hur ska man hålla ordning på sitt tonfall, där det finns så mycket förtvivlan, vrede, kränkthet, men samtidigt också beredskap att inte överge eller avsäga sig de sina? Jag tror att problemet med att säga det allra viktigaste nu inte bara finns hos oss själva. Världen som lyssnar på oss är inte heller alltid förmögen att förstå de enklaste saker. Vår språkliga emotionalitet, språkliga anspänning, språkliga öppenhet skiljer sig för mycket. Ukrainarna ska inte behöva ursäkta sig för sina känslor, men det vore bra om vi kunde förklara dem. Om inte annat så för att slippa hålla all denna smärta och vrede inom oss. Då skulle vi kunna förklara oss, kunna sätta ord på allt som har hänt oss och kommer att hända oss. Vi måste bara vara beredda på att det inte kommer att vara ett lätt samtal. Men hur det än är måste vi börja i dag.
Skillnaden i våra ordförråds laddning och färg känns viktig. Det handlar förstås om optik, om en skillnad i åsikter, i synvinklar, men framför allt handlar det ändå om språket. Ibland får man intrycket att världen, när den betraktar det som pågår i östra Europa sedan ett halvår tillbaka, använder sig av termer och beteckningar som sedan länge inte duger för att förklara någonting av det som händer. Vad menar till exempel världen (jag förstår att det ordet är efemärt och abstrakt, men jag använder det ändå) när den säger att det ”måste bli fred”? Man skulle kunna tro att det handlar om att kriget ska stoppas, om att striderna ska upphöra, om ögonblicket då artilleriet tystnar och stillheten lägger sig. Man skulle kunna tro att vi borde vara eniga om detta. Vad är det vi ukrainare vill mest av allt? Att kriget ska ta slut, förstås. Att det blir fred, förstås. Att robotarna slutar komma, förstås. Jag, som bor på artonde våningen mitt i Charkiv och kan se genom mitt fönster när ryssarna avfyrar robotarna borta i Belgorod, är personligen väldigt mån om att robotangreppen ska upphöra, att kriget ska ta slut, att jag ska få återgå till det normala, till en naturlig existens. Vad är det då som skaver för ukrainarna när europeiska intellektuella och politiker säger att det måste bli fred? Vi håller ju med. Men vi förstår också att det inte blir fred bara för att offret för aggressionen lägger ner vapnen. Civilbefolkningen i Butja, Hostomel och Irpin hade inga vapen, och det skyddade dem inte från en fruktansvärd död. Charkivborna, som ryssarna regelbundet och kaotiskt överöser med robotar, har inte heller vapen i hand. Vad tänker sig de som ropar efter fred snarast och till varje pris att charkivborna ska göra? Var ska gränsen mellan att upprätthålla freden och ge upp motståndet gå för dem? Jag tror helt enkelt att vissa när de talar om fred i dag, under detta blodiga, dramatiska krig som Ryssland har startat, inte vill låtsas om ett enkelt faktum: att utan rättvisa finns ingen fred. Bara olika sorters frysta konflikter, temporärt ockuperade områden, tidsinställda bomber kamouflerade till politiska kompromisser, men tyvärr ingen fred – ingen riktig fred, som skapar trygghet och framtidstro. När en del européer (en ganska obetydlig del, får jag inflika, men ändå) nästintill anklagar ukrainarna för militarism och radikalism för att de inte är beredda att kapitulera, så gör de en förunderlig sak: de tvekar inte att kliva utanför det etiskas gränser för att få stanna kvar i sin bekvämlighetszon. Nu handlar det inte längre om ukrainarna, utan om världen, och hur villig eller ovillig den är att ännu en gång svälja total och okontrollerbar ondska för en osäker vinnings och en oärlig pacifisms skull.
För vissa har det ju visat sig vara ett behändigt sätt att avhända sig ansvar - att vädja till de som bara försvarar sitt liv, att lägga skulden på offren, att flytta fokus, att använda goda och positiva paroller i manipulationssyfte. Egentligen är allt mycket enklare: vi hjälper inte vår armé för att vi är emot fred, utan för att vi verkligen vill ha fred. Den mjuka och diskreta kapitulation som vi erbjuds under fredens täckmantel är ingen väg till att få leva i fred och bygga upp våra städer igen. Om ukrainarna kapitulerar får européerna kanske lägre el- och gasräkningar. Men hur kommer det att kännas för européerna (och de kommer inte att kunna blunda för det) att värmen i deras hem betalas genom att människor får sina liv förstörda och sina hem raserade? Människor som också hade velat leva i ett lugnt och fredligt land?
Jag upprepar: det handlar om språket. Om hur noggrant och korrekt vi använder orden, hur välavvägt vårt tonfall är när vi talar om att balansera mellan liv och död. Vårt gamla ordförråd, som ännu i går räckte till för att sätta ord på denna värld – hur långt räcker det i dag till att tala om det som gör ont eller det som ger kraft? I dag talar vi ju ur ett perspektiv som vi inte hade förut, och därför är våra värderingar och perceptioner förskjutna, meningens koordinatsystem har förändrats, liksom gränserna för vad som är rationellt. Utifrån ser det ofta ut som om vi talar om döden när vi egentligen förtvivlat klamrar oss fast vid livet självt, vid möjligheten till liv, vid dess kontinuitet. Var upphör krigstemat och var börjar fredszonen i denna nya, sönderbrutna, förskjutna verklighet? När man pratar om en kylbil full av de stupades kroppar – pratar man fortfarande om fred då eller har man kommit in på kriget? Vad ger man sitt stöd till när man transporterar bort kvinnor någonstans där de inte blir beskjutna med artilleri? En fredlig lösning på konflikten? När man köper ett tryckförband åt en soldat och räddar hans liv, är det humanitärt bistånd eller stöd till krigförande part? Och när man hjälper de som strider för en, strider för civila som sitter och trycker i sina källare, för barnen nere i tunnelbanan – befinner man sig då utanför gränserna för ett anständigt samtal om godhet och empati? Måste vi påminna om vår rätt att fortsätta existera i världen, eller är den rätten självklar och ovedersäglig?
Det har blivit så att många saker, fenomen och begrepp i dag behöver om inte förklaras, så påminnas om, sägas på nytt, tas emot på nytt. Krig brukar blotta saker som man länge har ansträngt sig att inte ta notis om. Krig är en tid av obekväma frågor och svåra svar. Det här kriget, som den ryska armén påbörjade, riktade plötsligt ljuset mot en hel rad frågor som går långt bortom de rysk-ukrainska relationerna. Hur vi än gör kommer vi under de närmaste åren att tvingas prata om obekväma saker – om populism och dubbelmoral, om ansvarslöshet och politisk konformism, och om etik – ett ord som uppenbarligen för länge sedan oåterkalleligen glömts bort av de som i dagens värld fattar de avgörande besluten. Man kan säga att de här samtalsämnena handlar om politiken, att det är just politiken vi kommer att behöva prata om. Men i det här fallet är politiken bara en slöja, en täckmantel, ett sätt att slinka förbi de vassa hörnen och slippa kalla saker vid deras rätta namn. Och det är just det sakerna behöver – att kallas vid sina rätta namn. Brott behöver kallas för brott. Frihet för frihet. Nedrighet för nedrighet. I krigstid klingar den sortens glosor tydligare och skarpare än annars. Det är svårt att slinka förbi dem utan att skära sig. Och man ska inte försöka slinka förbi heller. Verkligen inte.
Det är sorgligt och betecknande att vi pratar om ett fredspris i en tid när det pågår ett krig i Europa igen. Det pågår inte särskilt långt härifrån. Det har faktiskt pågått i flera år. Och hela tiden har det här fredspriset delats ut. Det handlar förstås inte om priset i sig. Det handlar om i hur hög grad Europa nu är berett att erkänna den här nya verkligheten – en verklighet med raserade städer (som man kunde göra affärer med för inte länge sedan), en verklighet med massgravar (där det ligger ukrainska medborgare som ännu i går kunde besöka tyska städer, shoppa och gå på museer), en verklighet med ”filtreringsläger” för ukrainare i ockuperade områden (läger, ockupation, kollaboratörer – ord som européer knappast använder till vardags). Det handlar också om hur vi alla ska leva vidare i den här verkligheten med de raserade städerna, de nedbrända skolorna, de förstörda böckerna. Och framför allt med de tusentals döda, de som ännu i går levde ett vanligt fredligt liv, som gjorde upp planer, som hade sina egna bekymmer och litade till sitt eget minne.
Det är viktigt att nämna minnet här, för kriget är mer än bara en annorlunda erfarenhet. Den som inte förstår det ser bara ytan, en yta som beskriver men inte förklarar särskilt mycket. Kriget förändrar vårt minne, fyller det med alldeles för smärtsamma minnesbilder, alldeles för djupa trauman och alldeles för bittra samtal. Man kan inte göra sig av med minnena, man kan inte rätta till det förflutna. Det kommer alltid att vara en del av en. Och knappast den bästa delen. Den här processen, när man stelnar till och sedan börjar andas igen, erfarenheten att tystna och leta efter ett nytt språk, är för smärtsam för att man efteråt ska kunna prata lika obekymrat som förut om den underbara världen utanför fönstret. Visst kan det finnas poesi efter Butja och Izium. Det är till och med nödvändigt. Men skuggan av Butja och Izium, deras närvaro, kommer att väga mycket tungt i denna efterkrigspoesi, de kommer i hög grad att ange dess stoff och tonalitet. Den smärtsamma men nödvändiga insikten att det framöver är massgravar och sönderbombade höghus som blir kontexten för de dikter som skrivs i ens land, den fyller en förstås inte med optimism, men får en å andra sidan att förstå att språket avkräver oss ett dagligt arbete, ett ständigt handfast engagemang, en ständig medverkan. För vad har vi i slutänden att uttrycka och förklara oss själva med? Bara vårt språk och vårt minne.
Ända sedan slutet av februari, alltså sedan den här massakern började, har det tydligt känts hur tiden förlorat sin vanliga rytm, sitt vanliga lopp. Den är som en bottenfrusen flod om vintern, den har upphört att rinna och förlamat alla som hamnat i dess stelnade flöde. Vi hamnade alla i detta obönhörligt stelnade, mitt i den iskalla tidlösheten. Jag minns hjälplösheten så väl – när allt är orörligt, när man försvinner i tystnaden och inte ser vad som är framför en, där i dunklet och tystnaden. Krigstid är en tid av förskjutna vyer, bruten kommunikation mellan det förflutna och framtiden, en tid då man ytterligt skarpt och bittert känner av nuet, sänks ner i det som omger en, fokuserar på ögonblicket som fyller en. Det finns inslag av fatalism i det här – man slutar göra upp planer och tänka på framtiden, man försöker först och främst rota sig i nuet, under just denna himmel som brer ut sig över en och blir det enda som påminner om att tiden trots allt går, att dagarna avlöses av nätter, att efter vår kommer sommar, och att livet kommer att fortsätta, trots att ens känslor har frusit och allt har stelnat, det kommer inte att stanna upp ens för ett ögonblick, det rymmer all vår glädje och all vår rädsla, all vår förtvivlan och allt vårt hopp. Bara det att avståndet mellan en själv och verkligheten har förändrats. Den har kommit närmre. Den har blivit mer skrämmande. Det får man leva med nu.
Och annars då? Vad har mer förändrats i oss, förutom språket och minnet? Vad kommer nu att skilja ut oss i ett sällskap, i en folkmassa? Kanske ögonen. Elden utifrån samlas i dem, dess återsken kommer alltid att finnas kvar i dem nu. Blicken hos en människa som har skådat bortom det synligas gränser, som har spanat in i mörkret och faktiskt fått syn på något – den blicken kommer alltid att vara annorlunda, eftersom det som speglas i den är så betydelsefulla saker.
I våras, det var i maj någon gång, spelade vi för ett militärförband som höll på att vila ut efter långa och hårda strider. Vi var gamla bekanta med dem, vi hade uppträtt för dem regelbundet ända sedan 2014. En förstad till Charkiv, skir grönska, en fotbollsplan, en liten aula. Vi kände många av soldaterna personligen. Många gamla vänner från Charkiv drog ut i krig i våras. Det var ovant att se dem uniformsklädda och beväpnade. Ögonen var också annorlunda – som kallnad metall, som glas där det speglas en brand. Det stora kriget var inne på sin andra månad, de hade hunnit uppleva att vara i skyttegravarna under rysk artilleribeskjutning. Nu stod de där, skrattande och skämtande. Och så de där ögonen, där man såg två månaders helvete.
”Jag har redan legat på fältsjukhus”, berättade en av dem. ”Ryssarna sköt med fosforgranater och jag blev träffad. Men det är ingen fara, jag lever och har hälsan. Snart bär det av till fronten igen.”
I sådana ögonblick vet man inte vad man ska svara – språket sviker, räcker inte till, man letar och letar efter orden. Men till slut kommer de att dyka upp.
Hurdant kommer vårt språk att vara efter kriget? Vad kommer vi att behöva förklara för varandra? Först och främst måste vi säga de dödas namn högt. De behöver sägas. Annars kommer det att finnas en gapande reva i språket, ett tomrum mellan rösterna, ett brott i minnet. Det kommer att krävas mycket styrka och tro för att tala om våra döda, för av deras namn kommer våra ordförråd att byggas. Men vi kommer att behöva minst lika mycket styrka, visshet och kärlek för att kunna tala om framtiden, för att sätta ord på den, uttala den, staka ut den. På ett eller annat sätt kommer vi att få återskapa tidsuppfattningen, perspektivet, känslan av kontinuitet. Vi är dömda att ha en framtid, mer än så: vi är ansvariga för den. Det är nu den formas, av våra visioner, av våra övertygelser, av vår beredskap att ta ansvar. Vi kommer att jobba på att ta tillbaka känslan av att ha en framtid, för det finns kvar så mycket i vårt minne som kräver vårt engagemang i morgon. Vi är sammanlänkade av denna ström som för oss framåt, som inte släpper taget, som förenar. Vi är sammanlänkade av vårt språk. Och även om det då och då verkar som om språkets möjligheter är begränsade och otillräckliga, så kommer vi på ett eller annat sätt att vara tvungna att återvända till dem – de ger oss hopp om att vi i framtiden inte kommer att splittras av missförstånd och outsagda ting. Språket verkar svagt ibland. Ändå är det i många fall är en källa till styrka. Språket kan lämna en för ett tag, men det kan aldrig svika en helt. Det är detta som är det avgörande och definierande. Så länge vi har vårt språk har vi i alla fall en avlägsen chans att förklara oss, att sätta ord på vår sanning, att bringa reda i vårt minne. Så vi talar och talar. Även om orden river i halsen. Även om de får en att känna sig bortkommen och tom. Bakom rösten finns en möjlighet till sanning. Och det är värt att använda sig av den möjligheten. Det är kanske det viktigaste som någonsin kan hända en.