• O&B DIGITALT
  • Aktuellt
  • Ord&Blogg
  • Prenumerera
  • Tidskriften
  • Återförsäljare
  • Annonsera
  • English
  • Äldre nummer
  • Artikelarkiv
  • Sök
Menu

ORD&BILD

Street Address
City, State, Zip
Phone Number
Kulturtidskrift för samtiden grundad 1892

Your Custom Text Here

ORD&BILD

  • O&B DIGITALT
  • Aktuellt
  • Ord&Blogg
  • Prenumerera
  • Om Ord&Bild
    • Tidskriften
    • Återförsäljare
    • Annonsera
    • English
  • Arkiv
    • Äldre nummer
    • Artikelarkiv
  • Sök

Hjalmar Falk: Den nya fascismen och den gamla

June 7, 2017 Marit Kapla

Under tidskriftens 125:e år kommer Ord&Bild att publicera ett antal Digitala jubileumsbibliotek. Utvalda skribenter väljer texter ur tidskriftens historia på ett visst tema och presenterar dessa genom en egen, nyskriven text. Först ut är idéhistorikern Hjalmar Falk.

Under rubriken "Den nya fascismen och den gamla" söker han svar på frågor om både hur vi kan förstå fascism och undkomma dess allra värsta konsekvenser. Vi presenterar stolt både Falks nyskrivna text och de tunga texter och intressanta samtal som han har valt ut ur tidskriftens rika arkiv. Det är långa texter, häpnadsväckande aktuella, om en politisk kris som i mångt och mycket definierar vår samtid.

Längst ner i denna post finns länkar till samtliga texter i Digitalt jubileumsbibliotek nr 1.

Av Hjalmar Falk

I Ord&Bilds nummer 6 1994 publicerades ett samtal om samtidens utmaningar mellan Zygmunt Bauman och den svenske sociologen Joachim Israel. Med anledning av Baumans död återpublicerades det nyligen i digital form. Så här drygt 20 år senare framstår vissa av diskussionspunkterna som något föråldrade; ”valfrihet” är till exempel inte längre en slogan för ideologiska utmanare, utan har snarare förvandlats till hörnsten i en överbyggnad på vittrande grund. Mer aktuella, kanske av bestående aktualitet för det Bauman kallar ”postmodernitet”, är de i samtalet resta frågorna om mångfald, tolerans och jämlikhet. Samtalet visar att upplösningen av efterkrigstidens sociala och politiska konsensus i samband med realsocialismens nedgång och fall inte bara gav syre till en ny frihetsdiskurs, utan även anledning till ett förnyat, fördjupat engagemang med fascismens problematik. Vid ett tillfälle i samtalet understryker Israel att ”[d]et allvarligaste hotet mot demokratin kommer inte från en fascism av det gamla slaget. Uppstår det en ny fascism kommer den att baseras på makten över de mäktigaste massmedierna.” Iakttagelsen utgår från utvecklingen i Italien och Berlusconis väg till makten.

Det är värt att dröja ett ögonblick vid detta påstående, eftersom det anknyter till en svårighet i diskussionen kring fascismen som även den känns igen från politisk och kulturell debatt så här 20 år senare. Vad krävs för att något ska kunna kvalificeras som fascistiskt? Är det ultranationalistisk ideologi, ett visst våldskapital eller räcker det med en bredare auktoritär tendens? Det är uppenbart att det existerar fascister av ”det gamla slaget”, med uniformer och militaristiska ambitioner, och att de i olika vågor utgjort ett mer eller mindre allvarligt hot mot demokratins institutioner och processer. Kanske är de på ny frammarsch medan jag skriver detta. Kanske är de dock inte det fulla måttet på omfattningen av fascismens problematik. Men hur ser då förutsättningarna för en bättre förståelse av denna problematik ut? Hur kan vi närma oss frågan om ”en ny fascism”?

Min ambition här är att i dialog med ett urval texter från Ord&Bilds historia söka efter en sådan förståelse, som förmår förbinda ”den gamla” och ”den nya” fascismen. Min genomgång av Ord&Bilds texter på temat har fått mig att fundera mindre kring fascismen som sådan och mer på hur fascismen kan förstås i ett problemsammanhang och som ideologisk symptombild. Vad som tydligt framträder om man lägger de här diskuterade texterna bredvid varandra är ett mönster pekande mot vissa större konturer. Kanske kan en del av problemet med att identifiera fascismen härledas ur det faktum att den framträder ur en struktur och inte på en gång i någon sorts egen rätt. Läsaren rekommenderas att ta på egen hand del av textunderlaget, som naturligtvis är rikare och spretigare än de sammanhang som lyfts fram här. Inte desto mindre tror jag mig kunna peka på och illustrera en viktig och riktig tendens, en återkommande iakttagelse hos fascismens uttolkare; en iakttagelse med direkt bäring på hur vi kan förstå och motverka fascismen bortom ett ensidigt fokus på dess egenart. Kanske borde vi i större utsträckning än vad debatten tillåter fråga oss vad som förbinder fascismen med andra ideologiska formationer än vad som särskiljer den.

I en essä publicerad ett år tidigare än samtalet mellan Bauman och Israel (nummer 6 1993, tillägnat temat ”En ny antifascism”) skriver den förre varnande om vad som kan betecknas som hotet från en ny fascism under rubriken ”Domen från Nürnberg gäller inte längre. Rasism, antirasism och moraliskt framåtskridande”. Artikelns argumentation utgår från identifikationen av två sociala strategier för kollektiv att ”administrera främlingar” – en ”fagisk” assimilerande och en ”emisk” exkluderande. Strategierna, menar Bauman, kan inte och är inte heller avsedda att ”lösa” problemen med främlingar, som enligt honom är allestädes närvarande i den moderna världen. Istället kontrollerar de bildandet av sociala rum genom att styra vilka ”objekt” som blir föremål för vilka strategier och i det att de rensar och sorterar i det ångestskapande ”ingenmanslandet” mellan polerna ”hemma” och ”utomlands”.

Dessa strategier kan hanteras på olika sätt av olika samhällen, men Bauman uttrycker en oro över att en moralisk konfrontation med dem inte tycks ha ägt rum inom ramarna för vare sig modernitet eller postmodernitet. Hans främsta exempel är domen över det fascistiska projektet i Nürnberg, som snarare än att föra till en autonom självrannsakan över historiska illdåd har bekräftat principen om att ”omoral och straffbarhet är synonyma”. Genom att placera folkmordet i det förflutna, som överskridet och förgånget, kan ”den moderna erans” egen grund i folkmord (som kolonialismens) förträngas. Allra kraftigast kan det ske i kombination med övertygelsen om ett förnuftets kontinuerliga framsteg. Skammen över ”gårdagens massakrer” hålls tillbaka med hjälp av ”det framåtskridande förnuftets alla underbara kvaliteter”, skriver Bauman. Men i själva verket tycks ”omänsklighetens spöke” ständigt ”återvända från sin exil”. Det här blir inte mindre aktuellt i ett historiskt skede av allvarliga utmaningar mot det instrument som lagt grunden för så mycket av tron på det framåtskridande förnuftet – den moderna nationalstaten, med dess förmåga att förenhetliga, styra och kontrollera ett klart avgränsat socialt rum. Att assimilerande, ”fagiska”,  och exkluderande, ”emiska”, strategier kommer att aktualiseras och kanske bli akuta i ett läge då nationalstatens kontrollkraft uppfattas som avtagande är föga förvånande.

Publicisten Arne Ruth är dubbelt representerad i urvalet för denna essä. Han bidrar dels med en uppskattande introduktion till den tyske litteraturvetaren och kulturteoretikern Klaus Theweleits Mansfantasier (publicerad i nummer 2-3 1980), dels som intervjuad analytiker av ”nyhögerns” tankevärld (i nummer 2-3 1981). I texten om Theweleit påpekar Ruth att en viktig dimension av detta arbete består i att ha bidragit till förståelsen av fascismens subjektiva förutsättningar. Tidigare studier har enligt Ruth dominerats av utredning av dess objektiva förutsättningar, som ideologier, ekonomi och klasstruktur. Idén om Hitler som det tyska monopolkapitalets räddare ”rymmer ett stort mått av sanning” skriver Ruth, men inte ens då den kompletteras med insikten om fascismens attraktion för ett medelskikt hotat av proletarisering förmår den ge en fullständig förklaring till det nazistiska maktövertagandet. Genom Theweleits pionjärarbete öppnas fältet på ett nytt sätt för studier av fascismens psykologi, symbolvärld och ideologiska strukturer.

Theweleits utläggning av den fascistiska litteraturens symbolvärld, med dess dyrkan av maskulin beslutsamhet och förakt för femininitet och mjukhet, skräck för allt som ”flödar” och upptagen fascination för ”det fasta”, påminner på ett kusligt vis om allt för aktuella fantasier, från rasistiska nätmedier och Breiviks manifest till mer etablerade forums undertoner. I intervjun från 1981 säger Ruth att han inte skulle vilja kalla den kristna högern i USA fascistisk, men att dess moderna mediemaskineri – som en del av vilket han nämner ”datorterminaler” – och organisationsformer ”ger en antydan om hur en modern, folklig fascism skulle kunna arbeta”.

Av särskild vikt att notera i intervjun med Ruth är hans iakttagelser rörande den franska ”nyhögern”, nouvelle droite, som en fjärde tendens vid sidan av nyliberaler, nykonservativa och kristen nyhöger i USA. Det har förmodligen tagit längre tid för denna ideologiska formation att göra avtryck i offentligheten, men dess mediala genombrott under presidentvalskampanjen i USA 2016 har inte varit mindre spektakulär. Det verkliga politiska inflytandet för en mediekanal som Breitbart News eller den armé av nättroll och bloggande intellektuella som utgör alt-right-rörelsen kan förvisso diskuteras, men Donald Trumps framgångar har onekligen inneburit att deras idéer plötsligt fått en mer framträdande plats i offentligheten.

Ruths förutsägelser är emellanåt slående precisa: ideologerna och strategerna i rörelsen är även ägare till ”datafirmor” (den läsare som inte känner till en intellektuell entreprenör Peter Thiel eller ett företag som Cambridge Analytica uppmanas att googla dem) vilket gör att ”organisation och ideologi ligger i samma hand”; i datorn ”finns demonstrationen konstant – [organisatören] behöver bara trycka på sin knapp för att framkalla den”; rörelsen finner nya och mer effektiva mediala former: ”Adressregister och dataterminaler i stället för brunskjortade SA-män på gatorna. Kabel- och satellit-TV i stället för massmöten i Nürnberg.” För att upprepa Israels ord från ovan: ”Uppstår det en ny fascism kommer den att baseras på makten över de mäktigaste massmedierna.”

I intervjun understryks skillnaderna mellan till exempel nyliberaler och fransk nyhöger, som på många sätt är politiska motståndare. Förbindelsen mellan de båda ideologiska formationerna står inte att finna i deras manifesta budskap, utan i den samhällsformation de skapar, men också i en latent ideologisk tendens. Ojämlikheten som uppstår i det ”klass- och privilegiesamhälle” som den nya högerpolitikens grupperingar gemensamt skapar kan inte legitimeras i nyliberalismens termer, vilket öppnar fältet för de sociobiologiska förklaringsmodeller som omhuldas av bland annat den franska nyhögern. Ruth iakttar alltså samma problem som återkommer i diskussionen mellan Bauman och Israel 13 år senare, men med skarpare udd: ojämlikheten kommer kräva sin förklaring. Västerlandets traditioner erbjuder färdiga och väl beprövade modeller för detta syfte.

En tidigare analys som delvis föregriper och förebådar den vändning till det subjektiva som Ruth spårar hos Theweleit återfinns i en text av filosofen Theodor W. Adorno från 1944 (publicerad i Ord&Bild nummer 6 1993). Adornos iakttagelser är iögonenfallande aktuella, kanske därför att de berör fascismens uttryck i en modern demokratisk kultur som utövat stort inflytande på vår egen och på de massmediala former som reglerar våra dagliga liv. Artikeln bygger på ett föredrag Adorno höll vid ett psykoanalytiskt symposium ägnat åt antisemitismen och behandlar som titeln säger ”Antisemitism och fascistisk propaganda” i USA. Som inledningen understryker är studieobjektet fascismens psykologiska teknik, men det är värt att påpeka att det studerade materialet är inhämtat via olika former av moderna massmedier. Den antisemitiska propagandan förmedlas av de fascistiska ledargestalterna med en retorik anpassad efter organisatorisk och medial situation. Den är specifikt anpassad för att skapa en sorts fascistisk psykologi genom sitt sätt att spela på redan etablerade förutsättningar hos åhörarna själva. Adornos beskrivning av propagandan är påfallande bekant, både i utformning och innehåll. Det är lätt att känna igen tonen och tematiken han beskriver från sociala medier, där twitterkonton och facebooksidor ersatt SA-män och massmöten.

Ett av propagandans grundmönster består i en sorts avslöjande gest, enligt vilket människor får tillgång till kunskap om vad som ”verkligen” pågår och kännedom om ”kusliga hemligheter”. ”Ständigt berättas skandalberättelser, oftast fiktiva, framförallt om sexuella excesser och rysligheter” skriver Adorno och det är svårt att inte associera till radikala nationalisters så kallade ”alternativmedia”. Adorno gör en annan mycket intressant poäng angående den fascistiska propagandan, som utmanar en vanligt förekommande bild av dess verkan. ”Cynisk nykterhet är troligen mer karakteristisk för den fascistiska mentaliteten än psykologisk berusning”, skriver han. Det är sant att fascisterna inte ser människorna i ”massorna” som rationella subjekt, men han varnar för risken att ”hemfalla åt fascismens egna irrationella slagord”. ”Det finns alltid något stiliserat, arrangerat och oäkta i den fascistiska hysterin” – och vi som vill förstå den får inte ta miste på det utstuderade hantverk som utmärker den fascistiska propagandans tekniker.

Det här är förmodligen ännu tydligare i dagens mediala fascistiska diskurs, där perspektivet så tydligt pendlar mellan deltagarnas uttalade individuella medvetenhet och de irrationella massprocesser som de menar sig kunna se pågå i samhället omkring sig. Adorno talar om något han kallar för en ”psykoteknik” som ett centralt drag i propagandan. Han menar att det som utmålas som irrationellt, både i analysen av fascismen och emellanåt av fascisterna själva, är en fråga om en ”tillämpad irrationalitet” snarare än något spontant. Propagandan är en show som till formen påminner om ”teater, sport och så kallade religiösa väckelsemöten”. Vad den tillåter är ett reglerat beteende där känslorna släpps fria genom att de underkastas en sorts ”rigid ritual”. Det här är kanske ännu tydligare i de nätforum där spridningen av motsvarande propaganda sker idag, där olika skribenter och kommentatorer kan tillåta sig att spela ut ett helt register av sentimentala och aggressiva känsloyttringar i en ömsesidigt bekräftande och kollektivt stärkande kommunikation med påfallande stereotypa och repetitiva ordalag. Replikerna, slagorden och nyckelfraserna är givna och kan fällas på ett närmast automatiserat sätt med cynisk distans och ändå övertyga både skribent och läsare.

Det är också intressant att jämföra Adornos beskrivning av de USA-baserade fascistiska 1940-talspredikanternas retorik med en mer sentida demagog från samma land, Donald Trump. Adorno beskriver retorikens premiss som ”en sorts organiserad tankeflykt”, en metod som ”undandrar sig inte bara den rationella prövningens kontrollmekanism, utan också [gör det] enklare för åhöraren att ’följa med’”. En strid ström av ord bär åhöraren med sig och ställer inga krav på tankearbete. Men även här är det viktigt att minnas Adornos påpekande om att den synbara irrationaliteten snarare är av ”tillämpad” än ”spontan” karaktär. Inte minst märks det i det faktum att retoriken så ofta hängs upp på antydningar och vaga bilder, vilka bekräftar en överenskommelse mellan ”talare och åhörare”. På så vis upprättas en delad identitet, vilken idag även på ett nästan övertydligt sätt kan beskådas i arbetsdelningen mellan nyhetsförmedling och kommentarfält i sociala medier och på bloggar.

Faktum är att en liknande retorisk struktur beskrivs av den slovenska filosofen Renata Salecl i artikeln ”Metarasism och krig i Ex-Jugoslavien. Psykoanalysen, solidariteten och demokratin” (publicerad i Ord&Bild nummer 5 1994). Med hjälp av lingvisten Oswald Ducrot beskriver här Salecl hur såväl fascistiska som ”nykonservativa populistiska ideologier” bygger på en lyckad integration av ”förutsättning” (avsändarens bidrag) och ”gissning” (det adressaten utläser ur det avsända). Dessa diskursers framgång bygger på ett avstånd mellan den manifesta ideologin och de fantasier som på gissningens nivå förser mottagaren med verktygen för att dechiffrera ideologins latenta mening. Men den här strukturen omfattar inte bara uppenbara fascister eller populismens massor. Man kan jämföra med Ruths reflektioner från 1981: det mottagarna av ”den nya högerns” nyliberala och nykonservativa budskap hörde när det spreds var att de kunde ställa in sig på ojämlikhet, vilket en ej försumbar del av dem tenderar att tolka som en bekräftelse på sin egen relativa upphöjdhet. Det spelar alltså ingen roll vilka ideologiska avsikter som ligger bakom en nyliberals naturaliserande av ojämlikhet; det finns tillräckligt med adressater som är beredda att ta deras ord som intäkt för det riktiga i att omhulda sociobiologiska förklaringsmodeller för att skikta samhället. Att ”avslöja” det ”konstruerade” och ”onaturliga” i moderna försök att upprätta samhällelig jämlikhet mellan ”av naturen” ojämlika subjekt blir en förenande sak mellan olika högerfraktioner, även om gemenskapen inte med nödvändighet är helt medveten.

Det här gäller självklart även andra ideologiska tendenser, vilket inte minst märks genom Salecls särskilt utvalda exempel ”metarasismen”, ett begrepp hon hämtat från filosofen Étienne Balibar. Metarasismen är inte rasbiologisk, utan tenderar istället att förstå raskonflikter som uppkomna ur ”oförenliga kulturella skillnader, livsstilar och traditioner”. Metarasismen är alltså kulturalistisk, men samtidigt ”ren och skär rasism, och är så mycket farligare som den framställer sig som sin motsats och förespråkar rasistiska metoder för att bekämpa rasismen”. Salecl exemplifierar metarasismen genom att lokalisera den i medierapporteringen om det då pågående kriget i Bosnien, som i väst skildrades som avhängig djupt historiska motsättningar snarare än högst konkreta politiska intressen:

Genom att inta en bekväm åskådarattityd och frammana religiösa och etniska strider på Balkan [alltså: föreställningen om dessa strider som ”egentligen” religiöst och etniskt motiverade, min anm.] kan Väst alltså trolla bort sitt ansvar [för bidrag till Jugoslaviens sammanbrott, min anm.], undvika den bittra sanningen att det bosniska kriget är det direkta resultatet av Västs misslyckande att begripa den politiska dynamiken i Jugoslaviens upplösning.

Kärvt konstaterar Salecl att ”vad vi har är i realiteten en tolerans och alltså ett stöd för ’etnisk rensning’ förklädd till sin motsats: distansen och den oberoende observatören”.

Det här mönstret är idag allt för bekant från en vidare offentlig diskurs där migration och ”kultur” utgör en återkommande referenspunkt för en mängd olika diskussionsfrågor kring ekonomi, kriminalitet och politisk legitimitet. En uppsättning debattörer utnämner sig själva till distanserade oberoende observatörer, pekar på kulturskillnader, varnar för sviktande tillit och växande rasism samt åberopar en vag folklig oro som motiv för sina inspel. I sitt friläggande av den metarasistiska retoriska situationen förlitar sig Salecl på lacaniansk psykoanalys, med vars hjälp hon förklarar att fantasin snarare än att stå i motsättning till verkligheten, är verklighetens själva förutsättning.

De bilder och representationer som mer eller mindre medvetet uppkommer som gissande svar på diskursens förutsättningar är vad som möjliggör det sociala rummet som sådant, som ger det symbolisk form. Men detta kan inte ske på något harmoniskt sätt. Eftersom det sociala rummet härbärgerar en mängd antagonistiska ideologier, begär och intressen måste det projiceras som en ursprungligt integrerad helhet för att täcka över omöjligheten till full representation. Det är på det viset som fantasin ger stadga åt verkligheten; genom en sorts verklig fiktion som kan dölja den traumatiska bristen på allomslutande socialt sammanhang. Salecls nämnda exempel på en sådan här fantasistruktur är hemlandet, för henne det scenario ”varigenom samhället uppfattar sig självt som en homogen enhet”, något som fyller ut det tomrum som ”nationens” orepresenterbara kvaliteter utgör. Baumans idéer om konstruktionen av ”hemma och utomlands” genom fagiska och emiska strategier gör sig påmind. Det är samma existentiella ångest som ger upphov till såväl det fantasmatiska hemlandet som till behovet av att antingen sluka eller spotta ut ”främlingen”.

Bauman menar att en del av den ”sociala” efterfrågan på kollektiva identiteter av mer fast typ, som territorium och ras, kan förstås genom det faktum att identiteterna kommit att framstå som så ”ohjälpligt flytande, ambivalenta och opålitliga” under våra ”postmoderna livsbetingelser”. Det finns ingen motsättning mellan insikten om att sådana gemenskaper är ”föreställda” (Benedict Anderson) och viljan att realisera dem eller stärka deras fiktiva grepp. Redan Mussolini talade om nationen i termer av en stor myt att omsätta i verkligheten. Den iakttagelsen pekar på något centralt i fascismen och som även måste vara centralt i analysen av den: dess moderna eller postmoderna insikter, som inte alls står i motsättning till dess ambitioner och som förbinder den med bredare ideologiska tendenser i det samhälle den ger sig ut för att rädda. Egentligen spelar det mindre roll om ”rasfrågan” behandlas i biologiska eller kulturella termer, bara själva åtskillnaden mellan grupper är beständig kan den fascistoida fantasin vid behov fritt röra sig mellan dem.

Den struktur som förbinder ”den gamla fascismen” med ”de nya” former av våldsamt exkluderande social rumsbildning som oroat de ovan refererade Ord&Bild-skribenterna kan ges ett namn. Tentativt vänder jag mig till en text som inte har publicerats i Ord&Bild, men som syftar till att benämna just en sådan förbindelse. Den ungerske oppositionelle filosofen Gaspar Miklos Tamas har myntat begreppet ”post-fascism” för att beskriva en typ av regimer som börjat växa fram under de senaste 20 åren, med en särskild blick för sitt hemland Ungern och dess grannland Österrike (och som därefter i allt högre grad ryckt närmare i resten av Europa). Dessa regimer har hittills i viss utsträckning kunnat klara sig utan Führer och Duce, utan enpartistyre, utan egna paramilitära svartskjortor, alltså utan vissa yttre symboler från ”den gamla fascismen”.

Post-fascismen delar dock vad Tamas betraktar som den centrala delen av fascismens program, närmare bestämt övertygelsen om att medborgarskap är ett privilegium och inte en rättighet. Idén om ett universellt medborgarskap, alltså omfattande alla, var enligt Tamas ett arv från upplysningen som dominerade 1800-talets politiska utveckling i Europa. Utvecklingen gick då konsekvent mot en större och mer omfattande medborgerlig inkludering. Fascismen utgjorde en radikaliserad reaktion på denna utveckling. Det finns anledning att förhålla sig skeptisk till vissa delar av Tamas historieskrivning. Möjligen kan fascismen föreställas som ett radikalt svar på en radikal uttolkning av en upplysningsidé om universellt medborgarskap. Som Tamas själv dock påpekar måste man förstå att idén om ett universellt medborgarskap aldrig förmådde överskrida sin problematiska begränsning i en sorts etnicitetsprincip som påtvingats den genom nationalstatsformen. ”Liberal nationalism” (eller varför inte nationell liberalism?), skriver Tamas, kan i bästa fall betraktas som en ”tempererad universalism”. Man bör förmodligen säga samma sak om den socialistiska traditionen. Men av större vikt än detta är Tamas iakttagelse om att fascismen kan betraktas som just ett radikalt svar på den moderna medborgskapstankens låsning: istället för ett universellt medborgarskap ett uttalat partikulärt, att realisera genom en våldsam uteslutning och ett lika våldsamt inneslutande (med en assimilation som förintar oönskad mångfald); med Baumans termer en skärpning av de emiska och fagiska strategierna för social rumsformation inför det existentiella hotet mot ett fantasmatiskt hemland.

Post-fascismen behöver inte diktatorer och SS-enheter, skriver Tamas. Den är istället fullt kompatibel med en nationellt grundad liberal demokrati i opposition mot det radikala upplysningsarvet, en stat som återvänder till idén om medborgarskap som ett privilegium från suveränen istället för en grundläggande och universell mänsklig rättighet. Grundproblemet, som Tamas formulerar det, är inte att staten blir mer auktoritär, det är att tillgången till statens skydd är ett privilegium för så få. Som Lyndsey Stonebridge påpekar i artikeln ”… men hemma bäst. En kortfattad redogörelse för statslöshetens historia” (publicerad i Ord&Bild nummer 5 2015) har vi trots omfattningen av 1900-talets katastrofer ännu inte greppat vilket hot statslösheten utgör även mot de som idag ännu kan uppfatta sig som ”insiders” i en nationell gemenskap. ”Flyktingars öde lägger i dagen att alla är sårbara” skriver hon. Det här är på sätt och vis också ett budskap att ta med sig från Paul Gilroys utläggning av humanismens förutsättningar i vår tid under rubriken ”Humanism till havs. Att rädda flyktingar och oss själva” (Ord&Bild nummer 5 2016). Gilroys samtidiga fixerande av absolut utsatthet och en banal vardaglig solidaritet i deras förenande nakna medmänsklighet belyser en punkt där de integrerande strategierna från Baumans artikel befinner sig i plötslig strejk. ”Mycket annat än vrakdelar och lik har sannerligen uppdagats i vågorna” skriver Gilroy om den närtida europeiska flyktingkatastrofen och pekar därmed mot något annat än det problem som skisserats ovan, men som kanske kan börja avtäcka förutsättningarna för ett svar på det problem ur vilket fascismen växer: en annan solidaritet än den nationalstatligt påbjudna, fagiskt assimilerande strategin.

Utläggningen ovan har som sagt huvudsakligen baserats på texter publicerade i tidskriften Ord&Bild sedan 1980. Det kanske mest iögonenfallande är den grad av medvetenhet om det kommande hotet som klart och tydligt kunde uttryckas redan då. Inte mindre iögonenfallande är hur bekant den fascistiska propaganda som Adorno beskrev 1944 är från de mediala miljöer i vilka vi vardagligen rör oss idag. Här, menar jag, finns potential för en ansats att förstå vidden av fascismens utmaning, bortom enkla identifikationer av dess ideologiska innehåll genom idealtyper och begreppsexercis. Vad bidragen ovan gemensamt pekar på är hur en auktoritär ansats ständigt väntar i det modernas ideologiska, psykologiska och varför inte mediala universum. Men de visar också att det i slutändan alltså bara finns en egentlig motvikt till fascism och rasism, post-fascism och metarasism: den idoga och framgångsrika kampen för universell och allomfattande jämlikhet.

De ovan diskuterade texterna i refererad ordning:

”Politik, identitet och valfrihet – ett samtal mellan Zygmunt Bauman och Joachim Israel”, Ord&Bild nr 6 1994

Zygmunt Bauman, ”Domen från Nürnberg gäller inte längre. Rasism, antirasism och moraliskt framåtskridande”, Ord&Bild nr 6 1993

Arne Ruth, “Flykten från friheten. Nazismens mansfantasier och kvinnoskräck”, Ord&Bild nr 2-3 1980

Arne Ruth, “Den nya högern – eller bara den nya gamla högern? En intervju”, Ord&Bild nr 2-3 1981

Theodor W. Adorno, “Antisemitism och fascistisk propaganda”, Ord&Bild nr 6 1993

Renata Salecl, “Metarasism och krig i Ex-Jugoslavien. Psykoanalysen, solidariteten och demokratin”, Ord&Bild nr 5 1994

G.M. Tamas: ”On Post-Fascism. The Degradation of Universal Citizenship”, Boston Review, June 2000

Lyndsey Stonebridge, ”… men hemma bäst. En kortfattad redogörelse för statslöshetens historia” Ord&Bild nr 5 2015

Paul Gilroy, ”Humanism till havs. Om att rädda flyktingar och oss själva” Ord&Bild nr 5 2016

In inte-nummer Tags Digitalt jubileumsbibliotek nr 1, Zygmunt Bauman, Arne Ruth, Renata Salecl, Theodor Adorno, Lyndsey Stonebridge, Paul Gilroy
← Digitalt jubileumsbibliotek nr 1Ord&Bild nr 6 1993: Domen från Nürnberg gäller inte längre. Rasism, antirasism och moraliskt framåtskridande →
  • July 2025
    • Jul 20, 2025 Ord&Bild 2-3 2025
    • Jul 2, 2025 Kritik: Jag är Godzilla
  • May 2025
    • May 22, 2025 PRISMA PALESTINA: Sumaia Wadi
    • May 16, 2025 PRISMA PALESTINA: Nasser Rabah
    • May 9, 2025 PRISMA PALESTINA: Bissan Adwan ur Trygghetens fälla…
  • April 2025
    • Apr 24, 2025 Kritik: Stefan Jonsson om Olydiga undersåtar
    • Apr 18, 2025 Kritik: Katja Palo om I hängmattan av Johan Jönson
    • Apr 7, 2025 PRISMA PALESTINA: Mohammed El Kurd. Det perfekta offret och sympatins politik
    • Apr 5, 2025 Kritik: Nora Wurtzel om Tomhet och ömhet av Isabella Nilsson
    • Apr 1, 2025 Kritik: Helena Fagertun om Tjejdikter
  • March 2025
    • Mar 14, 2025 Kritik: Rasmus Landström om Arbetarlitteratur bortom kanon
    • Mar 14, 2025 Ord&Bild 1 2025
    • Mar 7, 2025 Kritik: Jonathan Bergsborn om A Harvest Truce av Serhij Zjadan
  • February 2025
    • Feb 21, 2025 Kritik: Lars-Erik Hjertström Lappalainen om What art does
    • Feb 13, 2025 Magnus Linton om sakprosaåret 2024
    • Feb 6, 2025 Hjalmar Falk om sakprosaåret 2024
    • Feb 3, 2025 PRISMA PALESTINA: Ghayath Almadhoun. Pandoras ask
  • January 2025
    • Jan 31, 2025 Karin Pettersson om sakprosaåret 2024
    • Jan 19, 2025 PRISMA PALESTINA: Ghayath Almadhoun. Huvudstaden
    • Jan 14, 2025 PRISMA PALESTINA: Ghayath Almadhoun. Min hand som försvann för gott
    • Jan 6, 2025 Kritik: Nora Wurtzel om Farväl till Panic Beach av Sara Stridsberg
    • Jan 4, 2025 Satanic Girls
  • December 2024
    • Dec 22, 2024 PRISMA PALESTINA: Ghayath Almadhoun. Dödsåtervinning
    • Dec 18, 2024 PRISMA PALESTINA: Ghayath Almadhoun. Tror du på Damaskus vid första ögonkastet?
    • Dec 9, 2024 Kritik: Sofia Gräsberg om Förbjuden skrivbok av Alba de Céspedes
    • Dec 2, 2024 Ord&Bild 5 2024 LUFT
  • November 2024
    • Nov 29, 2024 Ord&Bild möter Thomas Alva Edison och Nikola Tesla
    • Nov 25, 2024 Vägen till Västsahara
    • Nov 19, 2024 PRISMA PALESTINA: Nimat Hasan
    • Nov 11, 2024 PRISMA PALESTINA: Carol Sansour
    • Nov 11, 2024 Kritik: The Ocean in the Forest
  • October 2024
    • Oct 31, 2024 Kritik: Anna Hallberg om Jägmästarna säger av Mariam Naraghi
    • Oct 30, 2024 Suzanne Osten: Gratis konst – Om vårt behov av inspiration
    • Oct 28, 2024 PRISMA PALESTINA: Heba Alagha
    • Oct 26, 2024 PRISMA PALESTINA: Sarah Aziza
    • Oct 23, 2024 PRISMA PALESTINA: Khaled Juma. Dikter från Gaza
    • Oct 15, 2024 PRISMA PALESTINA: Hind Jodeh. Dikter
  • September 2024
    • Sep 29, 2024 PRISMA PALESTINA: Refaat Alareer. Gaza frågar: När är detta över?
    • Sep 26, 2024 Kritik: Johannes Björk om Vad är filosofi? av Gilles Deleuze & Félix Guattari
    • Sep 25, 2024 Ord&Bild 3-4 2024 VATTEN
    • Sep 22, 2024 Historisera alltid! Fredric Jameson 1934–2024
    • Sep 5, 2024 Bränderna, städerna och oljan. En essä om hastighet, gnistor och bränsle
  • August 2024
    • Aug 29, 2024 Kritik: Maria Ramnehill om Fru Gregorius och Helga
    • Aug 22, 2024 Kritik: Jenny Högström om Skärvorna av Bret Easton Ellis
    • Aug 16, 2024 PRISMA PALESTINA: Haidar al-Ghazali. Dikter från Gaza – del 3
    • Aug 8, 2024 Kritik: Anna Remmets om Kassandra av Christa Wolf
    • Aug 8, 2024 Kritik: Erik Andersson om Över floden av Andrzej Stasiuk
    • Aug 7, 2024 PRISMA PALESTINA: Haidar al-Ghazali. Dikter från Gaza – del 2
  • July 2024
    • Jul 4, 2024 PRISMA PALESTINA: Haidar al-Ghazali. Dikter från Gaza – del 1
  • June 2024
    • Jun 28, 2024 PRISMA PALESTINA: Sara Roy del 3
    • Jun 28, 2024 Ord&Bild 2 2024 JORD
    • Jun 25, 2024 Foreigners everywhere, 60:e upplagan av Venedigbiennalen
    • Jun 13, 2024 PRISMA PALESTINA: Sara Roy del 2
    • Jun 2, 2024 PRISMA PALESTINA: Sara Roy del 1
  • May 2024
    • May 26, 2024 PRISMA PALESTINA: Asmaa AbuMezied
    • May 26, 2024 PRISMA PALESTINA
  • April 2024
    • Apr 30, 2024 Kritik: Henrik Schedin om Amitav Ghosh Ibistrilogi
    • Apr 28, 2024 Kritik: Erika Söderberg om "It Came From the Closet: Queer Reflections on Horror"
    • Apr 21, 2024 Ord&Bild 1 2024 ELD
    • Apr 18, 2024 Kritik: Klara Meijer om Linus Ljungströms "Jordnära ordbrottningar"
  • March 2024
    • Mar 28, 2024 Kritik: Paulina Sokolow om "Mot strömmen" på Louisiana
    • Mar 16, 2024 Att döda en berättare
    • Mar 8, 2024 Kritik: Filip Lindberg om Simone Weils "Förtryck och frihet"
  • February 2024
    • Feb 21, 2024 Joel Kellgren om debutantåret 2023
    • Feb 20, 2024 Martin Engberg om debutantåret 2023
    • Feb 19, 2024 Ingrid Elam om debutantåret 2023
    • Feb 9, 2024 Kritik: Sara Abdollahi om Andrzej Tichýs "Händelseboken"
  • January 2024
    • Jan 27, 2024 Om postminne och begreppets tillkomst
    • Jan 23, 2024 Kritik: Athena Farrokhzad och Burcu Sahin brevväxlar om Jamaica Kincaid
    • Jan 16, 2024 Alkemisterna från Ludwigshafen
  • December 2023
    • Dec 21, 2023 Ord&Bild 5 2023
    • Dec 20, 2023 Kritik: Jonathan Bergsborn om "Den Gyllene Flottans seglats" av Alexander Ekelund
    • Dec 14, 2023 Ode till Marmarasjön. Vad ligger under och bakom sjösnorskrisen?
    • Dec 5, 2023 Kritik: Recension av en kväll på Dans le Noir av Sinziana Ravini
  • November 2023
    • Nov 26, 2023 Kritik: Hjalmar Falk om “Omistliga änglar” och “Historiens ängel”
  • October 2023
    • Oct 30, 2023 Kritik: Ann Ighe om "Min bokvärld" av Kerstin Ekman
    • Oct 11, 2023 Kritikersamtal med Ord&Bild
    • Oct 9, 2023 Kritik: Sara Meidell om Ner till norr på Bildmuseet i Umeå
    • Oct 6, 2023 Fredspriset angår oss alla
  • September 2023
    • Sep 28, 2023 Ord&Bild 3-4 2023
  • August 2023
    • Aug 16, 2023 I resonans med Rosa
  • July 2023
    • Jul 16, 2023 Kritik: Bröllopspogromen och Árbbehárpo - Arvstrådarna
    • Jul 7, 2023 Ord&Bild 2 2023
  • May 2023
    • May 25, 2023 Kritik: Dödens idéhistoria
    • May 15, 2023 Solidaritet och deltagande i det litterära exemplet
  • April 2023
    • Apr 17, 2023 Kritik: Passageraren och Stella Maris av Cormac McCarthy
  • March 2023
    • Mar 27, 2023 Kritik: Anna Remmets om Requiem över en förlorad stad av Aslı Erdoğan
    • Mar 18, 2023 Ord&Bild 1 2023
    • Mar 17, 2023 Kritikersamtal med Ord&Bild våren 2023
    • Mar 15, 2023 Kritik: Modern självhushållning
    • Mar 15, 2023 Kritik: Ett bord, flera smaker & Mitt kinesiska skafferi
    • Mar 8, 2023 Vägen till befrielse eller Stockholmssyndrom?
  • February 2023
    • Feb 22, 2023 Spårändringar – en resa till Yttre Hebriderna
    • Feb 16, 2023 Urban konst i toleransens tid
  • January 2023
    • Jan 9, 2023 Ord&Bild 5 2022
  • December 2022
    • Dec 9, 2022 Nederlagets landskap
    • Dec 6, 2022 Nino Mick om poesiåret 2022
    • Dec 6, 2022 Jenny Högström om poesiåret 2022
    • Dec 5, 2022 UKON om poesiåret 2022
    • Dec 2, 2022 Barnet måste försvaras
  • November 2022
    • Nov 29, 2022 Poesi efter Butja. Serhij Zjadan om Ukraina, Ryssland och om vad kriget kräver av vårt språk
    • Nov 17, 2022 Kritik: Anneli Jordahl om Édouard Louis "Att förändras: En metod"
    • Nov 1, 2022 En misslyckad aktion är bättre än att somna framför TV:n
  • October 2022
    • Oct 26, 2022 Krigets nya ekologi
    • Oct 25, 2022 Kritik: Erik Bergqvist om Georg Trakl
    • Oct 9, 2022 Kritik: Mathias Wåg om Sent i november av Tove Jansson
    • Oct 3, 2022 Genom neandertalaren lär vi känna oss själva – en intervju med Svante Pääbo
  • September 2022
    • Sep 27, 2022 Kritik: Shabane Barot om PAW Patrol
    • Sep 22, 2022 Ord&Bild 4 2022
    • Sep 13, 2022 Kritik: Om revolutionen av Hannah Arendt
    • Sep 8, 2022 Kritik: Skandalernas documenta?
    • Sep 6, 2022 Kritik: Minnesbrunnen av Maja Hagerman
    • Sep 2, 2022 Kritik: The Playground Project och The Nature of the Game
  • August 2022
    • Aug 31, 2022 Kritikersamtal med Ord&Bild
    • Aug 2, 2022 Bad Reviews
  • July 2022
    • Jul 17, 2022 Ord&Bild 2-3 2022
    • Jul 12, 2022 Ursprunget, urbilden – Bruno Schulz och Drohobycz
  • June 2022
    • Jun 6, 2022 Torkan
  • May 2022
    • May 19, 2022 Kritik: Ordapoteket® av Morten Søndergaard
    • May 12, 2022 Kritik: Argentinas galenskap: De tre romanerna av Ernesto Sábato
  • April 2022
    • Apr 24, 2022 Ord&Bild 1 2022
    • Apr 13, 2022 Kritik: Nietzsches samlade skrifter
    • Apr 1, 2022 Kritik: Tio lektioner i svensk historia
  • March 2022
    • Mar 15, 2022 Kritik: Dreamers’ Quay, Dreamers’ Key, Bonniers konsthall 9 feb–3 apr, 2022
    • Mar 14, 2022 Foodoras last – Den svenska modellen och plattformsföretagen
    • Mar 10, 2022 Gemenskapen hade initiativet. En intervju med Dimitrij Strotsev
  • February 2022
    • Feb 28, 2022 Vi är trötta men ännu inte utslitna – en rapport från några februaridagar i Moskva 2022
    • Feb 23, 2022 Kritik av den urbana konsten
  • January 2022
    • Jan 25, 2022 Kritik: Illiberal Arts
    • Jan 16, 2022 Kritik: Döden och våren av Mercé Rodoreda
    • Jan 13, 2022 Ord&Bild 5 2021
    • Jan 4, 2022 Motstånd genom överlevnad
  • December 2021
    • Dec 26, 2021 Breven, bron. Översättaren Magdalena Sørensen skriver om Joan Didions brev.
    • Dec 18, 2021 Urbana konstens spår. Spårvagnsrapporten
  • November 2021
    • Nov 23, 2021 Kritik: Dolda gudar – En bok om allt som inte går förlorat i en översättning
    • Nov 18, 2021 Kritik: Essäer om måleriet av Denis Diderot
    • Nov 15, 2021 Kritik: Lytle Shaw x 2
  • October 2021
    • Oct 28, 2021 Kritik: GIBCA 2021 – The Ghost Ship and the Sea of Change
    • Oct 27, 2021 Ord&Bild 3-4 2021: Urban konst
    • Oct 26, 2021 Kritik: Dark Days av James Baldwin
  • September 2021
    • Sep 28, 2021 Kritik: Jag väntar på Djävulens ankomst av Mary MacLane
    • Sep 21, 2021 Eritrea – 20 år sedan journalisterna fängslades
    • Sep 2, 2021 Lyssnandet efter gemenskapens olikheter
  • August 2021
    • Aug 2, 2021 Älskade Baldwin, var är du?
  • July 2021
    • Jul 26, 2021 Barn får inte längre heta Fatime eller Hüseyin i Xinjiang
    • Jul 1, 2021 ORD & BILD nr 2 2021: James Baldwin
  • June 2021
    • Jun 20, 2021 Kritik: En svart mans anteckningar
  • May 2021
    • May 19, 2021 Kritik: Att omfamna ett vattenfall
    • May 17, 2021 Mahmoud Darwish. Två Dikter.
  • April 2021
    • Apr 30, 2021 Foodoras Ask. Ett litterärt reportage
    • Apr 25, 2021 Kritik: Emancipation After Hegel
    • Apr 21, 2021 Kvinnan som överlevde döden
    • Apr 8, 2021 När Sylvia Plath kom till Sverige
    • Apr 4, 2021 Kritik: Ceija Stojka på Malmö Konsthall
  • March 2021
    • Mar 26, 2021 Kritik: Främlingsfigurer av Mara Lee
    • Mar 23, 2021 ORD&BILD nr 1 2021: Qalam - Allt vi gör med språket
    • Mar 16, 2021 Kritik: Les inseparables – tidigare outgiven roman av Simone de Beauvoir
  • February 2021
    • Feb 15, 2021 Samtidens politiska former – det katalanska exemplet
    • Feb 2, 2021 ORD&BILD nr 5 2020 Tema: Arbetets mening/Platsrapporter
  • January 2021
    • Jan 20, 2021 Kritik: “Frykt og avsky i demokratiet” - ny norsk bok om massan och rädslan för massan.
  • December 2020
    • Dec 27, 2020 Konsten att gå vilse. Erik Andersson intervjuad av Marit Kapla
  • November 2020
    • Nov 29, 2020 Jonatan Habib Engqvist ny redaktör på Ord&Bild
  • October 2020
    • Oct 1, 2020 Kritik: Houellebecqs essäer x 2
    • Oct 1, 2020 Kritik: Det dokumentära och litteraturen av Anna Jungstrand
  • September 2020
    • Sep 24, 2020 Monumentet, staten och institutionerna: om ultranationalismens överlevnad i det demokratiska Spanien
    • Sep 23, 2020 ORD&BILD nr 4 2020
    • Sep 18, 2020 Kritik: När min bror var aztek av Natalie Diaz
  • August 2020
    • Aug 25, 2020 Ingenstans ser jag något som liknar den grav jag söker
    • Aug 20, 2020 Demokrati i den stora farsotens tid
  • June 2020
    • Jun 3, 2020 ORD&BILD nr 3 2020 Tema: Coronavår
  • May 2020
    • May 29, 2020 Kritik: Adorno x 3
    • May 28, 2020 Mogulkejsaren Akbars märkvärdiga experiment med mångkultur
    • May 25, 2020 Kritik: Gisslan av Nina Bouraoui
    • May 17, 2020 Tyst text
  • April 2020
    • Apr 27, 2020 Intervju med Per Olov Enquist 
    • Apr 21, 2020 Hur en indisk författare upptäckte Europa
  • March 2020
    • Mar 28, 2020 ORD&BILD nr 1-2 2020 Tema: Indien & Europa
    • Mar 25, 2020 Kritik: Roms öde – Klimatet, sjukdomarna och imperiets undergång av Kyle Harper
    • Mar 19, 2020 Ett inställt samtal är inte ett samtal. Några tankar om före och efter Corona.
    • Mar 18, 2020 Inta krisberedskap, de stora berättelserna anfaller! Dystopin och det ktoniska i svensk 2010-tals litteratur.
    • Mar 13, 2020 Kritik: This Life: Secular Faith and Spiritual Freedom
  • February 2020
    • Feb 24, 2020 Myten om Kris – tidskriftens första år och vad som hände sedan
    • Feb 11, 2020 Mer fakta i klimatfrågan kommer inte åt den ökade polariseringen
    • Feb 10, 2020 Kritik: Dagbok 1935-1944 av Mihail Sebastian
  • January 2020
    • Jan 10, 2020 Marit Kapla nominerad till Borås Tidnings debutantpris!
  • December 2019
    • Dec 7, 2019 Kritik: Den okända dimensionen av Nona Fernández
    • Dec 7, 2019 ORD&BILD nr 5 2019 Tema: Kulturpolitik
  • October 2019
    • Oct 22, 2019 Temakväll om brev med Jens Lekman
    • Oct 21, 2019 Marit Kapla nominerad till Augustpriset!
    • Oct 14, 2019 Skrivandet är alltid påbörjat – Till minne av Sara Danius
  • September 2019
    • Sep 24, 2019 En märkvärdig tid i Vermont. Kristina Sandberg om dagarna hos Jamaica Kincaid
    • Sep 22, 2019 ORD&BILD nr 3-4 2019: Brev
    • Sep 7, 2019 Gatukonstens U-sväng - Från kriminaliserat klotter till muralkonst i entreprenörsurbanismens tjänst
  • June 2019
    • Jun 30, 2019 Ett Dylan-moment
    • Jun 27, 2019 Open call: Skrivarresidens Indien–Europa / Open Call: Writer's Residency India–Europe
    • Jun 16, 2019 På gång i stan - Med exempel från Dublin och Helsingfors
    • Jun 5, 2019 Ord&Bild nr 2 2019: Europa
  • May 2019
    • May 29, 2019 Den begärliga anakronismen. Arvet efter 1989
    • May 23, 2019 Kritik: Åttiotalspoesi – Plath, Nelvin & Bergström
    • May 14, 2019 Kritik: Sanningskonst av Stefan Jonsson och Sven Lindqvist
    • May 6, 2019 Kritik: Liu Cixins trilogi The Remembrance of Earth’s Past
  • April 2019
    • Apr 25, 2019 Berättelsens natur. En värmländsk fotvandring
    • Apr 16, 2019 Återuppbyggnad och symbolvärde
    • Apr 15, 2019 Kritik: Kärlekens Antarktis
  • March 2019
    • Mar 26, 2019 Helvetet som retreat – en mailkonversation om Aniara
    • Mar 18, 2019 Ord&Bild nr 1 2019: Science fiction
    • Mar 16, 2019 Vinnaren av Författartåget 2019: Utbölingslandet
    • Mar 7, 2019 Kritik: Kalle Hedström Gustafssons Mormorordning, hägringsöar och Lina Rydén Reynols Läs mina läppar
    • Mar 5, 2019 Ord&Bild arrangerar Författartåget igen!
  • February 2019
    • Feb 19, 2019 Digitalt jubileumsbibliotek nr 3
    • Feb 19, 2019 Mattias Hagberg: När tiden byter fot
    • Feb 19, 2019 Ord&Bild nr 7 1968: För en kvinnlig befrielserörelse
    • Feb 19, 2019 Ord&Bild nr 5 1968: Fantasin vid makten.
    • Feb 19, 2019 Ord&Bild nr 2–3 1981: Verksamhetens art. Produktion av ideologi. Två svenska bilder av näringslivet
    • Feb 19, 2019 Ord&Bild nr 1 1980: Tre skisser om revolutionens tåg och teknokratins makt
    • Feb 19, 2019 Ord&Bild nr 4 1990: Slumpens långa arm
    • Feb 19, 2019 Ord&Bild nr 5 2008: Lava, kött och memer. Manuel DeLandas flödande materia
    • Feb 19, 2019 Ord&Bild nr 5 2016: Återupptäckten. Om den haitiska revolutionens viktigaste dokument
    • Feb 19, 2019 Ord&Bild nr 4 2017: Doften av Västerlandets undergång
    • Feb 8, 2019 Sprickorna i popmuren. Abba och det svenska 70-talet
  • December 2018
    • Dec 30, 2018 Måsarna, monstren och 1968: till protestens poetik
    • Dec 3, 2018 Samtal i Stockholm 8 december om Kulturrevolutionen
    • Dec 3, 2018 Ord&Bild nr 5 2018: Kulturrevolutionen
  • November 2018
    • Nov 2, 2018 Krisande män och kontrollerad orgasm – mansrörelsens affektiva politik
  • October 2018
    • Oct 22, 2018 Kulturkvarten – Lina Ekdahl, Johannes Anyuru, politiskt våld, kropp, Europa
    • Oct 22, 2018 Podd: Samira Motazedi & Saga Wallander – att skriva om en plats
    • Oct 22, 2018 Podd: Antibiotikaresistens – hoten och vägen framåt
    • Oct 22, 2018 Podd: Magnus Haglund & Lina Selander – Pengarnas lätthet
    • Oct 4, 2018 Kritik: Fredrik Nybergs Offerzonerna – språkkritisk samtidspoesi när den är som bäst
  • September 2018
    • Sep 18, 2018 Möt oss i Göteborg & Stockholm
    • Sep 7, 2018 En spricka i språket. Thörn & Kapla om Marx & Freud
    • Sep 7, 2018 Ord&Bild nr 4 2018: Kontrollerad extas
    • Sep 4, 2018 Kritik: Hur berättelser skapar och reducerar värde. Rebecka Bülow om Valeria Luisellis Historien om mina tänder
  • August 2018
    • Aug 24, 2018 Kritik: Andrés Stoopendaal: Lita inte på författaren Ingmar Bergman!
    • Aug 15, 2018 Kärleken övervinner inte allt. Möte med Abdellah Taïa
  • July 2018
    • Jul 5, 2018 KGB-agenten och kärleken. Universellt och specifikt vid en filmpremiär i Minsk
    • Jul 2, 2018 Digitalt jubileumsbibliotek nr 2
    • Jul 2, 2018 ”Tidskrifterna väger upp nedmonteringen av dagspressen” – Sven-Eric Liedman om sju decenniers läsande av Ord&Bild
    • Jul 2, 2018 Tid, språk och transformationer. Några intryck av översättningarnas avtryck i Ord&Bild genom 125 år
    • Jul 2, 2018 Tid, kropp och litteratur – om Ord&Bilds 125-årsjubileumsnummer
    • Jul 2, 2018 Erik Andersson: Till en gammal kulturjournalist
    • Jul 2, 2018 Pär Thörn: Officiell jubileumsdikt med anledning av tidskriften Ord&Bilds 125-årsjubileum
    • Jul 2, 2018 Eva Adolfsson: Ord&Bild och fadermordet. Ett jubileumskåseri
    • Jul 2, 2018 Redaktörer för Ord&Bild
  • June 2018
    • Jun 28, 2018 Ett polariserat samhälle i nyliberalismens tjänst
    • Jun 1, 2018 Science fiction som skärper läsarens blick mot en igenkännbar omvärld – Kristofer Folkhammar om Balsam Karams Händelsehorisonten
  • May 2018
    • May 23, 2018 Kritik: Ett praktverk med en lucka – Mia Gerdin om Henrik Berggrens 68
    • May 9, 2018 Protestens historiska geografi – ett samtal om politisk kamp i USA 1968–2018
    • May 8, 2018 Ord&Bild nr 2–3 2018: Protest!
  • April 2018
    • Apr 8, 2018 Om samexistens och dess alternativ – historien om de sefardiska judarna
    • Apr 8, 2018 När fascisterna kapar yttrandefriheten
  • March 2018
    • Mar 28, 2018 ”Stoppa matchen!” – Sveriges viktigaste 68-händelse
    • Mar 21, 2018 Konst i den totala byråkratiseringens tidsålder
    • Mar 17, 2018 Vinnaren av Författartåget 2018: Emla
    • Mar 7, 2018 Feminism, materialitet och kroppens politik
    • Mar 7, 2018 Ur arkivet: Den svenska kvinnorörelsen
    • Mar 2, 2018 Ord&Bild nr 1 2018: Samtidens politiska former
  • February 2018
    • Feb 21, 2018 Ord&Bild arrangerar skrivartävlingen Författartåget
    • Feb 13, 2018 Kritik: Nyateismen har inte gjort upp med bundenheten till det kristna arvet.
  • January 2018
    • Jan 24, 2018 Ur arkivet: Åsa Arping om Ursula K Le Guins Mörkrets vänstra hand
    • Jan 18, 2018 Kritik: ”Postmodern kaosroman” – Josefin Holmström benar ut Philip K Dicks VALIS
    • Jan 15, 2018 "Bara kärleken kan rädda människor som är smittade av vrede" – intervju med Svetlana Aleksijevitj
    • Jan 11, 2018 Kerstin Alnebratt & Malin Rönnblom: Till försvar för förvaltningspolitiken
  • December 2017
    • Dec 1, 2017 Ge bort Ord&Bild i julklapp och få fina premier på köpet!
  • November 2017
    • Nov 24, 2017 Ord&Bild nr 5 2017: LYUBOV – kärlek på ryska
    • Nov 24, 2017 En jubileumsdag är också en födelsedag
    • Nov 9, 2017 Kritik: Fantastiskt och fullständigt fantasilöst – Helena Fagertun om Anne Carsons Kort sagt
  • October 2017
    • Oct 26, 2017 Kritik: Identitetstänkandet har dödat ensamheten. Håkan Lindgren om Emmanuel Boves Bécon-les-Bruyères och andra texter
    • Oct 26, 2017 Jubileumsprogram på Göteborgs Litteraturhus 4 november!
    • Oct 13, 2017 Kritik: Predikande underton i GIBCAs sekularitetstema
    • Oct 12, 2017 Ordet: Det sekulära
    • Oct 9, 2017 Kritik: Vart tog klassperspektivet vägen? Magnus Nilsson om mottagandet av Elise Karlssons Klass
    • Oct 5, 2017 Kritik: Pappersarbete – om A-formatet och drömmen om den perfekta informationshanteringen
  • September 2017
    • Sep 28, 2017 Ord&Bild nr 4 2017: 125 år
    • Sep 24, 2017 Fel fokus att göra olika antirasistiska strategier till ett problem
    • Sep 14, 2017 Kritik: Våldets historia, och dess fortsättning
  • August 2017
    • Aug 31, 2017 Muslimskt kulturarv i Sverige och Europa?
    • Aug 9, 2017 Stadens många namn
  • June 2017
    • Jun 7, 2017 Digitalt jubileumsbibliotek nr 1
    • Jun 7, 2017 Hjalmar Falk: Den nya fascismen och den gamla
    • Jun 7, 2017 Ord&Bild nr 6 1993: Domen från Nürnberg gäller inte längre. Rasism, antirasism och moraliskt framåtskridande
    • Jun 7, 2017 Ord&Bild nr 6 1993: Antisemitism och fascistisk propaganda
    • Jun 7, 2017 Ord&Bild nr 2-3 1980: Flykten från friheten. Nazismens mansfantasier och kvinnoskräck
    • Jun 7, 2017 Ord&Bild nr 2-3 1981: Den nya högern – eller bara den nya gamla högern? En intervju med Arne Ruth
    • Jun 7, 2017 Ord&Bild nr 5 1994: Metarasism och krig i Ex-Jugoslavien. Psykoanalysen, solidariteten och demokratin
  • May 2017
    • May 29, 2017 Ord&Bild 2-3 2017: På plats
    • May 22, 2017 Releasefest för På plats-numret!
    • May 12, 2017 Ordet: Byråkrati
  • April 2017
    • Apr 20, 2017 Krönika: Kan Documenta lära av Aten?
    • Apr 6, 2017 Samira Motazedi: Möte med Reglernas utopi
  • March 2017
    • Mar 24, 2017 Krönika: Att minnas framtiden
    • Mar 18, 2017 Vinnaren av Författartåget: Vi kallas natten
    • Mar 15, 2017 Releasefest med filmvisning!
    • Mar 15, 2017 Ord&Bild 1 2017: Byråkrati
    • Mar 10, 2017 E-postkrönika om Abramovics The Cleaner
    • Mar 1, 2017 Författartåget – ny skrivartävling
  • February 2017
    • Feb 26, 2017 Kritik: Drömmen om det röda
    • Feb 23, 2017 Krönika: Vem bär krigets ansikte?
    • Feb 10, 2017 Krönika: Den samiska utmaningen
    • Feb 2, 2017 Ord&Bild nr 4-5 1995: Belgisk film. Samtal med Jean-Pierre och Luc Dardenne
  • January 2017
    • Jan 18, 2017 Grattis till Sara Hallström - utsedd till årets författare av Författarcentrum Väst
    • Jan 11, 2017 Ord&Bild nr 6 1994: Politik, identitet och valfrihet – ett samtal med Zygmunt Bauman och Joachim Israel
    • Jan 4, 2017 Ord&Bild nr 4 1968: Bilden av Che
  • December 2016
    • Dec 29, 2016 Vem älskar 2016?
    • Dec 29, 2016 Arvet efter 2015
    • Dec 28, 2016 Ordet: Kulturarv
    • Dec 28, 2016 Antibiotikaresistens och etik
    • Dec 18, 2016 Humanism till havs. Om att rädda flyktingar och oss själva
    • Dec 18, 2016 Om Paul Gilroy och förhoppningen om en ny humanism
  • November 2016
    • Nov 30, 2016 Ord&Bild 5 2016: Antibiotikaresistens
    • Nov 23, 2016 Teaterkritik: Svenska hijabis - en dold orättvisa på nära håll
    • Nov 15, 2016 Elena Ferrantes återhållna vrede - Shabane Barot om Neapelkvartetten
  • October 2016
    • Oct 25, 2016 Bokmässan 2017 – bojkott eller inte?
    • Oct 19, 2016 Muslimskt kulturarv i Sverige och Europa
    • Oct 5, 2016 Den lokala filmhistorien: Staden, minnet och filmarkivet
  • September 2016
    • Sep 20, 2016 Ord&Bild 3-4 2016: Kulturarv
    • Sep 20, 2016 Öppet brev till Bokmässan
  • August 2016
    • Aug 18, 2016 Novell av fängslade turkiska författaren Aslı Erdoğan
  • June 2016
    • Jun 8, 2016 Specialpris på Ord&Bild i sommar!
    • Jun 4, 2016 Ord&Bild 2 2016: Kreditupplysningstid – vardagslivets finansialisering
  • May 2016
    • May 25, 2016 Release för Ord&Bild nr 2 2016. Tema Kreditupplysningstid – vardagslivets finansialisering
  • April 2016
    • Apr 22, 2016 Prince for President!
    • Apr 14, 2016 Marit Kapla ny redaktör
    • Apr 1, 2016 Till häst genom hyresregleringen
  • March 2016
    • Mar 18, 2016 … men hemma bäst: En kortfattad redogörelse för statslöshetens historia
    • Mar 18, 2016 Ord&Bild 5 2015/1 2016: Guld
  • January 2016
    • Jan 22, 2016 Det knakar i Stockholms garderober. Om 80-talets DJ-kultur
    • Jan 13, 2016 Decenniernas siffermagi: 1980-talet som tid, plats och rum
    • Jan 1, 2016 Ord&Bild 4 2015: 1980-talet
  • September 2015
    • Sep 30, 2015 Ord&Bild 3 2015
  • May 2015
    • May 1, 2015 Ord&Bild 1-2 2015: Svensk rapsodi i svart
Nyhetsbrev-popup

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Få de senaste artiklarna och uppdateringarna direkt i din inkorg.

Gå till formuläret