Att omfamna ett vattenfall
Ida Therén
Natur & Kultur (2020)
Av Helena Fagertun
Det finns onekligen någonting triggande med en person som June Mansfield (1902–1979), som fungerade som musa för två av 1900-talets stora författare, men som också alltmer kom att avskärma sig från och känna sig utnyttjad av den icke självvalda rollen. Att June under senare delen av sitt liv pratade om att skriva sin självbiografi men av allt att döma aldrig kom sig för, gör att det är mycket välkommet att Ida Therén i sin debutroman Att omfamna ett vattenfall skriver fram Junes historia, ur hennes eget perspektiv. I Frankrike, och på för oss ännu närmare håll i Danmark, har man på senare år börjat prata om begreppet exofiktion, som till skillnad från inåtvändheten och jagcentreringen i autofiktion vänder blicken ut mot en annan person och på så sätt placerar den historiska verkligheten i en fiktiv ram.
Men vem var då den historiska personen June? Hon föddes som Juliet Edith Smerdt (eller Smerth) i Bukovina i dåvarande Österrike-Ungern. Familjen var rumänska judar och emigrerade 1907 till USA. Hon slutade tidigt skolan och blev istället dansare och började använda sig av namnet June Mansfield, ibland June Smith. Det var också i danssammanhang hon som 21-åring träffade den tio år äldre Henry Miller. Under sitt 10-åriga äktenskap bodde June och Henry växelvis (och inte alltid samtidigt på samma plats) i Paris och New York, och lika växelvis utökades parets innersta krets ömsom med konstnären och poeten Jean Kroski, ömsom med författaren Anaïs Nin. Efter äktenskapet med Miller och ytterligare ett äktenskap började Junes liv changera och på 1950-talet blev hon intagen på mentalsjukhus där hon fick elchocker och påföljande permanenta skador i ena benet. Under en period var hon socialarbetare och på 1960-talet flyttade hon till en av sina bröder i Arizona där hon också dog.
Själv har jag främst mött June hos Anaïs Nin, där hon utgör en av de viktigaste personerna i den första publicerade dagboken, den som skildrar åren 1931–1934 och bara heter Dagbok (1966, Britt Arenanders övers. 1975), liksom i den postumt publicerade Henry och June (1986, Britt Arenanders övers. 1990), som täcker 1931–1932. Vid June och Anaïs första möte beskriver Nin henne som ”den vackraste kvinnan på jorden”, men det är en beundran som ganska direkt falnar:
Detta avskyvärda ego, falskt, svagt, konstlat. [...] Det är bara hennes roll som intresserar henne. Hon uppfinner dramer i vilka hon alltid är stjärnan. Jag är säker på att hon skapar verkliga dramer, verkligt kaos och virvelströmmar av känslor, men jag känner att hennes del i det är tillgjord. [...] Hon är skådespelerska i varje ögonblick. Jag får inget grepp om Junes kärna.
Senare i Dagbok kommer relationen mellan Anaïs och June att ibland vara het, beundrande och nära, ibland hård, svartsjuk och avståndstagande. Efter att June flyttat tillbaka till USA för gott har de aldrig mer direktkontakt och den June som förekommer i Nins senare dagböcker är mindre en verklig person och mer en jämförelsepunkt: hos flera av sina nya vänner ser Nin likheter med och skillnader mot June, som mer och mer förvandlas till den musa hon i någon mening alltid var för Nin och Miller. June var förebild till Sabina i Nins Incestens hus (1936, min och Helena Erikssons övers. 2009) och Spion i kärlekens hus (1954, Mårten Edlunds övers. 1962), liksom till ett flertal romanfigurer hos Henry Miller, inte minst Mona i Kräftans vändkrets (1934, Sven Lundgrens övers. 1955) respektive Mara i Stenbockens vändkrets (1939, Gösta Wedbergs övers. 1956).
I Att omfamna ett vattenfall (2020) återfinns flera av de ikoniska scenerna i Nins dagböcker, här speglade ur Junes synvinkel. Så blir exempelvis det ovan nämnda första mötet mer kritiskt: ”Det var något med den där kvinnan med det tillgjorda namnet. Anaïs Nin. Ett namn på någon som aldrig behövt arbeta.” Där Nin helst vill att June ska hålla käft och enbart vara yta speglar Theréns June även detta: hon kommenterar Nins vackra men ovanliga utseende, ansiktet som är helt täckt av smink, och eftersom June här berättar från slutet av sitt liv kan hon till och med konstatera att Nin på senare år genomgick ”så många plastikoperationer att hon såg ut som ett barn på bilderna i nekrologerna”.
De yttre ramarna för Junes respektive Anaïs liv var närmast identiska: den ena föddes 1902, den andra 1903, den ena dog 1977, den andra 1979; båda var sexuellt utsvävande och intresserade sig för både män och kvinnor, de sa sig värna om sanning men skapade sina liv genom lögner, och de flyttade fram och tillbaka över Atlanten. Samtidigt är skillnaderna uppenbara: Junes konstnärliga karriär som dansare dog ut kort efter att hon träffat Henry och hon försökte ständigt omskapa sitt liv, vilket ett exempel bland många ur Theréns bok kan exemplifiera: ”[J]ag märkte att jag sömlöst hade glidit in i min nya roll, den jag sett så många gånger på vita duken att den blivit en del av mitt kroppsminne. En elegant ung dam klädd i chiffong, en som män bockar för på gatan. Det skrämde mig hur lätt det tycktes vara att sudda bort invandrarflickan från Brooklyn, som om hon aldrig funnits.” Junes liv blev med tiden bara hårdare och svårare, medan Nin fick sina riktigt stora offentliga framgångar med dagböckerna i slutet av livet, på 1960- och 1970-talen. I Dagbok 6 (1966, Kajsa Telanders övers. 1982) beskriver Nin hur hon inte kan komma i kontakt med June för att få tillstånd för skildringen av henne i dagboken, men genom Junes psykiater och hans fru ”blev porträttet av June möjligt”.
När jag läser Theréns roman imponeras jag av vilket jobb med inläsning och arkivforskning hon har gjort, men ännu mer av hennes ovanliga förmåga, särskilt för en debutant, att inte redovisa all sin research. Det är som att hon har all denna bakgrundsinformation, lägger den framför sig och sedan backar och därifrån beskriver vad hon ser och hör och doftar. Det finns en anslående lätthet i prosan, något som man inte ska låta sig luras tro innebär att den varit lätt att skriva, för det som tycks lätt i text är ofta bland det svåraste att få till. På liknande sätt står dialogen, inklusive den indirekta, fram som den här romanens kanske allra största kvalitet, och under läsningen noterar jag återkommande hur bra Therén är på att överväga vad som ska stå uttryckt i texten och vad som ska vara underförstått.
Jag önskar att samma typ av avvägning hade gjorts vad gäller romanens övergripande struktur; här kämpar jag för att förstå vad nutidsplanet alls fyller för funktion i sammanhanget. Här får vi följa en ung kvinna med långa, snygga ben som rör sig mellan Guernsey, Berlin, London och Amsterdam: hon är en kameleont som anpassar sig beroende på situation och person (”Är jag med bankirer är jag feminist. Är jag med feminister är jag … bankir.”); hon blir beundrad av män, ligger med dem, blir bjuden på middagar och tar emot gåvor från dem. Det är förstås möjligt att göra jämförelser med Junes liv, inte minst med hennes flera gånger återkommande replik ”Hur illa det än går för mig kan jag alltid hitta någon som betalar för min champagne”, men varför det är just denna specifika kvinna i samtiden som ska få agera ramberättelse för Junes livshistoria förblir oklart. De möjliga kopplingarna blir lite för enkla och allmänna, gränsfall till banala: Det är svårt att navigera i sitt och andras liv som ung kvinna. Patriarkatet är aktivt både i början av 1900- och 2000-talet. Samtidigt är det inte enkelriktad makthierarki utan kvinnor lär sig också att utnyttja sin underordnade position för att därigenom erövra ett annat slags makt. När jag ställer samma fråga om textjaget i nutidsberättelsen som jag inledningsvis gjorde om June (”Vem är hon?”) blir boken mig svaret skyldig.
Mest ofärdigt tycker jag att spåret med att hon inte bara är en skrivande person utan rentav skriver om June är. Det nämns i förbigående vid några få tillfällen och tycks mest som ett slags försök att lappa ihop romanens tidslager. Ofta tycker jag mig se en överrepresentation av skrivande romanfigurer i samtida prosa och det används alltför ofta som en quick fix för att kunna få in ett metaperspektiv, att få romanen att kunna kommentera sig själv. Tyvärr tycker jag att Att omfamna ett vattenfall ansluter sig till denna tendens, och det är synd, särskilt som frågor kring yta/djup, sanning/lögn och fakta/fiktion redan finns inskrivna genom själva berättelsen och personerna i Junekapitlen. Oavsett om den samtida jagberättaren faktiskt skriver under den här perioden eller om hon snarare skrivkrampar så är spåret inte så genomfört som det borde vara för att bli trovärdigt. Förväntas jag som läsare sluta mig till att romanen som skrivs är samma som jag läser? Eller är det en helt annan roman (och på vilket sätt skiljer sig den sig i så fall från den jag läser)? Eller kanske blev det, liksom med Junes självbiografiska skrivande, aldrig någonting av detta? Och vad har det i så fall för bäring på romanberättelsen i stort? Här hade det funnits alla möjligheter att spegla berättelsen om June och ytterligare lyfta den.
Jag önskar med andra ord att Therén hade hämtat åtminstone lite besatthet från någon av de många författare som skrivit liknande prosaböcker om historiska kvinnoöden de senaste åren – jag tänker här särskilt på Kate Zambrenos Hjältinnor (2012, min övers. 2016) om flera författarhustrur från 1900-talet, framförallt Zelda Fitzgerald, Jane Bowles och Vivien(ne) Eliot, och en jagberättare som själv kommer på sig att genom skrivandet faktiskt iscensätta deras liv i sitt eget, och Christina Hesselholdts Vivian (2016, Ninni Holmqvists övers. 2020) där Vivian Maier, som under sin livstid aldrig offentliggjorde sina 10 000-tals fotografier från främst Chicagos gatuliv, utgör en av rösterna och som sådan också ifrågasätter flera av de andra och då särskilt berättaren.
Jag tillhör dem som är väldigt svag för den här typen av böcker, som försöker skriva om och in kvinnors historier. Exofiktionen beskrivs som mer aktivistisk än genresläktingen biografin, och fokus ligger i högre grad på historiens glömda bifigurer. Vidare kan man även med exempelvis Matthias Dressler-Bredsdorff, lektor i nordiska studier vid Sorbonne, mena att exofiktion snarare än genre bör betraktas som en samtidstendens. En aspekt av detta tror jag är att man som författare idag på något sätt måste förhålla sig till vad det innebär att skriva om en annan människa. För att vara helt krass är det inte nödvändigtvis så att vi får en sannare bild av June genom Theréns eller någon annans samtida prosa än genom Millers eller för den delen Nins dagböcker. I förlängningen av ett sådant resonemang kan man också hävda att inte heller Junes potentiella egna skrivande hade kunnat erbjuda den fullständigt sanna bilden av henne – för en person är förstås aldrig bara sig själv utan blir minst lika mycket till i sina relationer till andra. Hade det varit så att Att omfamna ett vattenfall enbart hade hållit sig till berättelsen om June hade jag tänkt att det var en möjlig bild av June ur hennes eget perspektiv, men eftersom den nu också för in ett nutidsplan som innehåller ett metaperspektiv om skrivande väcker den dessa frågor utan att riktigt ta hand om dem. Jag önskar helt enkelt, och det enkla är som tidigare sagts oftast det riktigt svåra, att Ida Therén hade vågat låta sin text inte bara omfamna utan också ta steget rakt ut i vattenfallet.