Torkan

Om vatten som delar och förenar

Shora Esmailian

ur Ord&Bild 1 2022

Khajubron över Zayanderud. Bild: Meincluded – wikimedia commons.

Zayanderud. Den flod som ger liv, eller den flod som föder, för att översätta det ordagrant. Denna största av alla floder i centrala Iran har i tiotusentals år gett människor möjlighet att leva på en plats som mest består av öken. Neandertalare använde sig en gång i tiden av Zayanderud och långt senare uppstod en hel civilisation längs dess flodbanker. Safaviderna upprättade under 1600-talet ett av sina mest magnifika arkitektoniska verk över den, en bro som fått sitt namn – si-o-se pol – av de trettiotre valven. Och Irans tredje största stad Esfahan – med sin anrika historia, hisnande arkitektur och breda boulevarder – hade aldrig blomstrat utan Zayanderud. Dess strida ström har möjliggjort alla de kulturella möten som genom historien ägt rum i Esfahan, staden som enligt det iranska ordspråket nesf-e jahan, rymmer halva världen.

2012 försvann denna livsviktiga artär. Allt sedan torkan 1999 hade vattennivåerna sjunkit i floden, men för första gången blottades då den sandiga flodbädden och inte en enda droppe rann under si-o-se pol. Borttynandet av Zayanderud var ett av de mest synliga tecknen på den vattenkris som Iran genomgår. Likaså uttorkandet av Urmiasjön – en gång i tiden Mellanösterns största sjö – samt krympningen av Bakhtegansjön – en gång i tiden Irans näststörsta sjö och en viktig plats för flyttfåglar.

Allt sedan slutet av 1990-talet håller torkan landet i ett hårt grepp och den iranska meteorologiska organisationen meddelade förra året att nittiosju procent av landet genomgår någon sorts torka. Forskare pratar om att Iran är vattenbankrutt.

Men torkan är så mycket mer än försvunna sjöar och floder. Numera är brunnarna torra, grundvattnet på historiskt låga nivåer och hela ekosystem har gått förlorade när våtmarker och andra vattendrag avdunstat. Grundvattnet försvinner i en takt som är en av de hastigaste i världen och enligt vissa beräkningar kommer mer än en tredjedel av landets trettioen provinser inte ha tillgång till någon som helst grundvatten om femtio år.

Även om drastiskt minskad nederbörd och höga temperaturer – som rekordmätningen 53,7 grader Celsius som uppmättes i Khuzestan i juni 2017 – bidragit till vattenkrisen så kan det minskande grundvattnetinte enbart skyllas på en den globala uppvärmningen. Hur landets politiker hanterat vattenfrågan spelar minst lika stor roll.

*

Sedan 1950-talet har det byggts dammar i Iran, men det var inte förrän efter revolutionen 1979 som dammbyggandet exploderade. Dammar genererar energi och ett av Ayatollah Khomeinis löften till det iranska folket var billig el.

Än i dag är vatten i allra högsta grad en politisk fråga och dammar har använts till att omdirigera vatten till de områden där landets ledare för tillfället tycker att det behövs. Något som också gäller det fossila vattnet i de omfångsrika akvifererna under marken – även de har överutnyttjats i decennier. Att vattenanvändningen sköt i höjden efter revolutionen berodde på att Iran försökte bli självförsörjande på mat, bland annat för att kunna hantera sanktioner. Ett lågt pris på el i kombination med att staten köpte vete från bönderna till höga priser lede till att grundvattnet användes mycket flitigt.

Mellan 2005 och 2013, under president Mahmoud Ahmadinejad, accelererade vattenanvändningen. Parallellt med att torkan blev allt svårare från mitten av 00-talet beslutade Ahmadinejads regering att frånta den centrala vattenmyndigheten makten att dela ut vattenrättigheter till lokala ledare ute i provinserna. Kranarna öppnades så både jordbruksnäringen och industrin fick mer än sin beskärda del. Provinspolitiker uppmuntrade vattenintensiva industrier, som stålindustri. Vattenkonsumtionen rusade i höjden – i början av 00-talet var användningen av kranvatten i Esfahan sjuttio procent över det globala genomsnittet – i en region som får mindre än en tredjedel av det globala genomsnittet i nederbörd.

Bort med ransoner, väck med hushållande, undan med planering inför framtiden.

Och medan öknen bredde ut sig och ladeallt mer bördig mark under sig packade miljoner bönder ihop sina ägodelar och flyttade utblottade in till städerna.

*

Under den så kallade arabiska våren rörde det sig inte mycket i Iran. Bara två år tidigare hade den Gröna rörelsen under några månader både hunnit väcka hopp om förändring och krossats av den islamiska republiken. Det skulle dröja till december 2017 innan människor i Iran återigen visade sitt missnöje. Denna gång började protesterna i Irans näst största stad Mashhad, för att snabbt sprida sig till hela landet, och om demonstranter under den Gröna rörelsen hade ropat efter demokrati var det nu bröd som krävdes. Den gröna rörelsen hade sin bas i medelklassen, men i december 2017 var det arbetarklassen som var ute på gatorna, framför allt fattiga människor som levde på mindre orter.

Och så har det fortsatt. Vågor av protester har avlöst varandra och regimen som till en början togs på sängen i december 2017 har nu fått in en rutin att till en början tillåta demonstrationer i mindre skala för att sedan gå in hårt och krossa dem när de sprider sig.

Ett exempel är de bönder som i höstas satte sig på Zayanderuds uttorkade flodbädd. ”Vi har varken vår mark eller vår försörjning kvar. Vi ber bara om våra vattenrättigheter”, sade bonden Hassan Tavakoli, vars mark i Esfahan torkade ut ett och ett halvt år tidigare, till New York Times.

Så länge det bara var bönder fick de genomföra sin protest, men när aktivister och Esfahan-bor i november anslöt till det som kom att bli den största miljödemonstrationen Irans historia sattes kravallpolis in. Med tårgas, batonger och gummikulor skingrades demonstranterna.

Någon enstaka vattenprotest kan regimen tåla, men i detta nu har de snarare förvandlats till en rörelse av fattiga, arbetslösa, studenter och före detta bönder som från Khuzestan i söder till Kurdistan i norr fortsätter att kräva vatten, fortsätter att kräva rimliga levnadsvillkor.

*

Det var egentligen inte så länge sedan som Iran hade en levande miljörörelse. Den fanns där innan revolutionen, men lyckades inte överleva Iran-Irakkriget under 1980-talet. Inte bara förstördes den biologiskt mångfaldsrika gränsen mellan de två länderna, parkvakter och miljövårdare tvingades ut i krig. Dessutom trycktes frågorna långt ner på den politiska dagordningen, inte minst när den islamiska republikens fokus låg på att bygga vägar, broar och dammar.

I och med allt fler miljökatastrofer som uttorkade sjöar och floder samt vilda djurarters försvinnande vaknade miljörörelsen åter till liv. Ett engagemang som skulle visa sig livsfarligt. Sedan flera år har miljöaktivister gripits

och torterats i det ökända Evinfängelset. Fängelsestraff upp till tio år har utdelats till miljökämpar och 2018 dog den iransk-kanadensiske professorn och grundaren av Persian Wildlife Heritage Foundation, Kavous Seyed Emami under oklara omständigheter i fängelse.

Även om den islamiska regimens repression tidvis har varit effektiv, har den aldrig lyckats kväva iraniernas längtan vare sig till frihet eller efter bröd. I över fyra decennier har de levt i intersektionen av olika kriser – klimatkris, vattenbrist, torka, pandemi, sanktioner och krigshot. Ändå fortsätter de att kräva sina rättigheter. Landet må vara delat i fråga om religion, hijab och politiskt styre. Men tillgången till vatten och drägliga levnadsförhållanden ser ut att förena den iranska befolkningen. Kanske är det just miljö- och klimatrörelsen som kommer bli räddningen för Iran. Och då kommer vattnet åter igen flöda i Zayanderud.

Texten är producerad med hjälp av Västra Götalandsregionens stöd till essäer och kvalificerad kulturjournalistik.