Döden och våren

Mercé Rodoreda

Norstedts förlag (2021)

Översättning: Ellinor Broman

Av: Anna Remmets

Mercé Rodoreda föddes 1908 i Barcelona och dog 1983 i Girona. Efter det spanska inbördeskriget och republikens fall flydde hon till Frankrike och Schweiz där hon skrev merparten av sina böcker i exil. Hon skrev på katalanska och kom under sitt liv att ge ut ett tiotal romaner varav den mest kända är Diamanttorget från 1962. Döden och våren, som är Rodoredas mest säregna bok, gavs ut postumt 1986 och kommer nu ut i översättning av Ellinor Broman på Norstedts förlag med förord av författaren Lina Wolff.

Döden och våren skiljer sig markant från Rodoredas tidigare romaner som nämnda Diamanttorget, Kameliagatan och Krossad spegel som utspelar sig i tydligt identifierbara 1900-tals miljöer, ofta i Barcelona.

Då romanen inte hann avslutas innan hennes död framstår ungefär första hälften som färdig och enhetlig medan den andra är ihopsatt av mer eller mindre ofärdiga versioner. Berättelsen tar oss med till en märklig och till synes totalt isolerad by där folket lever efter egna, grymma seder. När någon är döende fylls den med cement och ”begravs” sedan stående i ett träd. Detta för att själen inte ska hinna fly. Invånarna slaktar hästar, äter hästkött, och dricker hästblod. De har en fånge i byn (vars brott ingen längre minns) men denna hålls i en bur utomhus på obestämd tid. Målet är att han ska bli av med sin mänsklighet. Gravida kvinnor måste gå med ögonbindel eftersom de vidskepliga invånarna tror att faderskapet kan ändras bara en kvinna tittar på en annan man än sin egen. En del av byns män skickas ner i vattendraget under byn för att se till så att dess fundament inte rasar samman och kommer tillbaka med ansiktena avslitna av stengrunden och vandrar sedan omkring som ansiktslösa vålnader.

Den colombianska nobelpristagaren Gabriel García Márquez har kallar Döden och våren ”den vackraste roman som skrivits sedan spanska inbördeskriget”. Och faktum är att Rodoredas namnlösa by påminner om Márquez by Macondo i romanen Hundra år av ensamhet, då de tycks vara isolerade och utanför tiden. Men byn i Döden och våren är mer tröstlös och mörk. Den saknar också det drag av magisk realism som är så framträdande i Hundra år av ensamhet att den sistnämnda kommit att bli något av en måttstock för detta litterära modus. För även om det i Döden och våren kan skönjas någon form av övernaturlig närvaro i form av dödas andar och de märkliga djur som lever i byns utkant, som bara kallas ”de som lyser”, kommer känslan av overklighet snarare från en ständigt närvarande brutalitet.

Huvudpersonen är en fjortonårig pojke som efter att hans far har tagit livet av sig (genom att själv öppna ett träd och stänga in sig) börjar leva som man och hustru med sin jämnåriga styvmor. I det klaustrofobiskt slutna universum som bynutgör händer inte så mycket mer i hans liv än att han integrerar med dess olika skugglika och mer eller mindre groteska gestalter som alla enbart benämns utifrån funktion eller relation till huvudpersonen. För en tid tar han anställning hos Smeden som kanske eller kanske inte är hans far, därefter hos den ännu märkligare Herremannen. Styvmodern blir till ”min kvinna” och tillsammans får de ett barn som huvudpersonen bara kallar ”min flicka”. Ibland pratar han även med Fången, vars belägenhet i enlighet med det uttalade målet att ta ifrån honom hans mänsklighet snarare har blivit till en identitet. Till sist sluter huvudpersonen cirkeln genom att själv gå samma öde till mötes som sin far. Vad huvudpersonen, styvmodern eller de andra skeva romanpersonerna har för bevekelsegrunder framgår aldrig särskilt tydligt. Här finns ingen psykologisk realism, och frågan är om denna bys invånare själva betraktar sig som psykologiskt drivna individer eller om de bara lever genom de olika ritualer som reglerar deras liv. Huvudpersonens far som begår självmord och modern som innan hon dör har för vana att ställa sig och yla utanför nygifta pars fönster under bröllopsnatten uttrycker visserligen smärta och vantrivsel, men detta formuleras aldrig på andra sätt än genom deras ritualiserade handlingar: fadern som går till de dödas skog och placerar sig i det träd som ska bli hans gravplats, moderns ordlösa ylande. Den mest realistiskt gestaltade smärtan är den huvudpersonen känner när hans dotter dör, men även över den scenen finns en känsla av overklighet och distans. Rodoreda berättar, genom pojken, med ett språk vars meningsuppbyggnader påminner både om barns sätt att tala och om äldre tiders epik med sina många ”och” staplade på varandra. En typisk mening kan se ut såhär:

”Och jag stack ut huvudet lite från mitt gömställe och tittade på dem, och min flicka hade munnen öppen och smedens pojke satte ett finger i den och hon bet honom, och han tog fort ut fingret och skrattade och sade att det hade gjort väldigt ont, och hon sökte efter hans hand för att bita den igen/…/”

Detta karga, bisarra litterära landskap, som ibland påminner om en surrealistisk tavla, trollbinder från första sidan. Att död och skönhet går hand i hand är en gammal sliten klyscha, men hos Mercé Rodoreda stämmer det verkligen. Det är förvisso frustrerande att verket aldrig blev avslutat och att vi får nöja oss med en glimt av det som kunde ha varit, men upprepningarna och inkonsekvenserna som är resultatet av detta fungerar ändå relativt väl i en sådan här historia där hela tillvaron ändå känns osäker och osäkrad. ”Var började döden?” frågar sig huvudpersonen i slutet.

Döden och våren utgör trots allt en sammanhängande berättelse. På sätt och vis är det en arketypisk utvecklingsroman: en pojke växer upp, tar på freudianskt manér sin fars plats i (styv)moderns säng, går ut i “världen”, bildar familj och möter till slut döden. Det är bara det att liksom hans värld enbart består av byn, är även tiden i sig förkrympt och klaustrofobisk. Det finns inga exakta tidsangivelser men det ter sig som att pojken bildar familj och sedan dör när han fortfarande är tonåring eller en mycket ung vuxen. Och barnet han får med sin egen styvmor pekar inte framåt mot kommande generationer och liv, utan dör också hon tidigt.

Det stora obehag som detta skapar förstärks av att det som framstår som fasansfullt hela tiden befinner sig på gränsen till det ”normala” och ”acceptabla”. Utan att framstå som någon övertydlig dystopi väcker Döden och våren frågan om det stagnerade samhälle som Rodoreda beskriver i själva verket är en förvriden spegelbild av vårt eget. För är det värre att dricka hästblod än att äta griskött? Kontrollerar inte också våra patriarkala samhällen kvinnor så att de inte ska kasta blickar på män? Och hur behandlar vi egentligen våra egna fångar bakom fina och ”civiliserade” ord som ”kriminalvård”?

Som Lina Wolff är inne på i sitt förord kan det ligga nära till hands att utifrån Mercé Rodoredas biografi tolka in krig i allmänhet och det spanska inbördeskriget i synnerhet i romanens grymheter och all ond bråd död. Men att läsa Döden och våren som en allegori skulle vara en grov förenkling. Däremot finns det något i den fasa och det våld som ligger latent även i de mer vardagliga scenerna som påminner om en annan exilförfattares, den ungersk-schweiziska Agota Kristof, hyllade roman Den stora skrivboken som ju betydligt mer explicit handlar om krig, men inte så mycket om själva kriget som om hur kriget förråar människan och gör världen grotesk.

Lina Wolff citerar i förordet författaren själv som om den bok hon arbetade med ända in i slutet säger i en intervju: ”Vissa dagar har jag känslan av att den är enastående.”

Och Döden och våren är verkligen stundtals just enastående. Det är inte alltid att göra vare sig den avlidna författaren eller läsaren en tjänst när en oavslutad bok ges ut postumt, och jag vet inte heller vad Mercé Rodoredas egen vilja var beträffande det utkast hon lämnade efter sig. Men till eftervärlden är i alla fall Döden och våren en värdefull gåva från en av de mest framträdande katalanska författarna.