Spårändringar – en resa till Yttre Hebriderna

February 22, 2023 Marit Kapla

Av: Erik Andersson

Tidigare publicerad i Ord&Bild nr 5 2019

Erik Anderssons hybridessä om Yttre Hebriderna, som även är en slags ljudlös podd, handlar om bland annat kråkfötter, torv och kostråd. I reseskildringen får vi avlyssna samtal kring samhällsliv och djurliv på en samling öar i Skottland.

Butt of Lewis. Alla foton i texten är tagna av Erik Andersson.

— Jag skall grunda en ny nation, sade jag.
Ingen reaktion. Jag satt inklämd på fönsterplatsen där det inte fanns något fönster. Bredvid mig satt Kenneth och bredvid honom Magnus.
— En ny nation, försökte jag igen.
— Finns det inte tillräckligt med nationer redan? sade Kenneth. Eller snarast alltför många.
— Ja, det kan hända, sade jag. Men alla nationer som funnits hittills har saknat en tillfredsställande grund. Man har försökt med politisk grund, språklig grund, etnisk och historisk och geografisk grund, men resultaten har inte imponerat. Se er om i världen! Bråk mest överallt. Jag tänkte bygga min nation på geologisk grund.
— Men du kallar det ändå ”din” nation?
— Det är bara ett språkligt uttryck. Jag menar att det är min idé.
— Så fort du fått din vilja igenom så drar du dig tillbaka? sade Magnus.

Jag svarade inte. Jag tänkte på att universiteten ger kurser i kritiskt tänkande. Det vore på sin plats med ett program under rubriken Lyssna och lär. Föreläsare skulle vara förståndigt folk som jag. Första lektionen skulle handla om att de grödor man vill odla är beroende av jordmånen, och att jordmånen i sin tur är beroende av berggrunden. Sedan skulle jag komma in på Kaledoniderna, som börjar i den skandinaviska bergskedjan och fortsätter under Nordsjön till de brittiska öarna. Min nation skulle alltså bestå av Sverige, Norge, Skottland, Irland och Wales, och i den skulle alla vara fria kaledonier med samma rättigheter. Socialförsäkringssystemet skulle vara väl utbyggt och beundras av alla, och fördelningspolitiken skulle bedrivas aktivt, närmast aggressivt. Särskilda ansträngningar skulle göras för att integrera högerextremister i samhällsbygget.

Bergarterna är gnejs och granit, det vill säga som folk är mest. Det finns inslag av kalk. Om allt gick bra med den här nationen skulle även mer avsides liggande utlöpare till Kaledoniderna kunna inkluderas: Spetsbergen, nordöstra Grönland och Appalacherna.

För att acklimatisera oss tillbringade vi först ett par dagar i Stirling på skotska fastlandet. Kenneth fick snart syn på en svartkråka. Svartkråkorna och gråkråkorna har delat upp Europa mellan sig, förklarade han, och just här i södra Skottland går en av kråkgränserna.
— Så i de skotska bergen, liksom på Irland och i Wales, Norge och Sverige, härskar gråkråkorna? undrade jag, vädrade morgonluft.
— Nja, inte i Wales. De har svartkråkor.
Wales. Det kanske inte var så nödvändigt att ha med Wales.

Vi gick upp mot Wallacemonumentet, ett torn som reser sig ganska många meter upp från en bergknalle i Forths floddal. 1263 hade låglandsskottarna blivit angripna av nordmännen men expedierat dem ganska raskt. Den 11 september 1297 var det engelsmännen som kom, och de var kraftigt överlägsna till antalet. Kring en bro i Stirling ledde Wallace skottarna till seger, vilket åskådliggjordes i flera utställningar i tornrummen. Knappt hade Wallace burit hem sitt väldiga svärd förrän han satte sig att skriva till Hansan:

Konungariket Skottlands redbara handelsmän har oss anförtrott att ni, högt värderade vänner i Lübecks och Hamburgs borgerskap och styre, på allt sätt vill bistå oss och underlätta köpenskapen med sagda handelsmän, en större vänlighet än vi gjort oss förtjänta av, och därför är vi desto mer angelägna om att i ord och handling visa vår erkänsla; och vi ber att ni skall göra veterligt hos era handelsmän att de tryggt kan anlöpa alla hamnar i konungariket Skottland eftersom konungariket Skottland, Gud ske tack, med vapenmakt har betvingat engelsmännen.

I dag, den 6 maj 2019, står Storbritannien i begrepp att lämna EU. Och Skottland vill lämna Storbritannien. Då lär ett nytt brev snart avsändas till de värderade vännerna i Bryssel och Strasbourg.

Efter tornupp- och tornnedstigningen lade vi märke till att det hade blivit ganska varmt. Vi sökte svalka på puben The William Wallace, som låg alldeles nedanför berget
— En tysk litteraturforskare har anmärkt, sade Magnus, att den första ölen är särskilt god.

Medan gott öl kom och gott öl for fick jag tillfälle att studera utsmyckningen på flera pubar. Överallt hade man någon form av skotsk karta på väggen, ibland med destillerier utsatta, ibland inte. Men ingen av kartorna var kompletta.

Till viss del kan jag förstå det. En fullständig karta med Shetland i norr och St Kilda i väster kommer att innehålla väldigt mycket vatten. En lösning kan vara att fälla in Shetland och diverse småöar, men vissa kartor gjorde inte ens det. På Curly Coo fanns en karta där Yttre Hebriderna var brutalt avhuggna, de norra Orkneyöarna saknades och om Shetlandsöarna kunde man bara drömma.
— Titta här, sade jag till de andra. Så här skulle man aldrig göra på Irland. Om någon kartmakare högg av Aranöarna skulle hans eget huvud sitta löst.
— Just vad jag tänkte på, sade Magnus. Louis MacNeice jämför hela tiden Yttre Hebriderna med Achill Island på irländska västkusten. Allting är sämre på Hebriderna, menar han.

Den irländske poeten Louis MacNeice hade varit på Island tillsammans med W H Auden 1936. Resan var mycket lyckad, och de skrev en bok om den. Året därpå fick han en beställning på en ny bok, den här gången om Yttre Hebriderna. Han åkte dit för att han behövde pengarna, och I Crossed the Minch är kanske mest minnesvärd för dess totala brist på entusiasm.
— Achill spelade en stor roll under hela hans uppväxt, fortsatte Magnus. Ändå dröjde det länge innan han verkligen kom dit, och då lade han märke till hur fint hans far smälte in i miljön, uppgick i sitt rätta element.
— Det finns en enkel logik på Irland, sade jag. Det blir bättre ju längre västerut man kommer, och allra bäst är det på öarna som guppar omkring utanför kusten. Även om man är östkustbo från Dublin, eller från Belfast som MacNeice, vet man om att det är i väster som riktiga livet levs.

Men hur var det i Skottland? Var uppnådde man maximal skottighet? Jag bestämde mig för att anlägga ett sociologiskt perspektiv och fråga en ortsbo.
— Det är i Högländerna, sade hon.

Nästa dag for vi i taxi tillbaka till flygplatsen. Chauffören, som hade ett persiskt namn, fick höra att vi hade besökt Wallacemonumentet och började berätta hela den långa historien om Wallace och engelsmännen och bron över Forth. Magnus undslapp sig något om Braveheart, vilket fick chauffören att gå igång på allvar:
— Ja! Så skall Hollywood göra en film om slaget! Men de har inte ens med bron! Och det är inte det enda felet i denna fullständigt misslyckade film!
Det var tydligt att chauffören upptagit filmen som en personlig förolämpning. Han kunde den på sina fem fingrar.

I flygplanet fick jag på nytt fönsterplats, den här gången vid ett fönster. Det var ett litet plan och vi strök över landskapet på ganska låg höjd. Vädret var klart och sikten utmärkt. Vart jag än såg var det stora bruna berg. I dalarna mellan dem slingrade sig små vägar; på sina ställen fanns det ett hus eller hus i klungor; här och var låg det insprängt smala djupa sjöar.

Vi kom ut över Skye. Jag hade kört bil på de där smala vägarna och då fått ett annat intryck av landskapet. Visst var det mycket berg då också, men omkring mig hade jag haft träd och buskar och små byar. Uppifrån luften var bergen helt dominerande, kala, ofruktbara. Det var som ett efter katastrofen-landskap. Vad hade hänt här? Och när hade det hänt?

— Det är påfallande hur intressant det är när vi sitter och pratar med varandra, sade Magnus när vi hade landat.
— Ja? sade jag.
— Jag tänker på den här essän du skall skriva. Vore det inte bättre att vi gjorde en podd?
— Så att alla kan höra hur spirituella vi är, inföll Kenneth.
— Javisst! sade Magnus. Det är mycket bättre än att bara få någon stickreplik i en essä.

— För all del, sade jag. Spela in bara. Vi kan börja med ett avsnitt om torven.
— Nej, inte torv nu igen, sade Kenneth. Skall du köra, förresten?
— Ja, jag kan köra och prata samtidigt.

Vi satte oss i hyrbilen och gav oss iväg från Stornoway. Vi tog ut kurs tvärs över Lewis, som är namnet på den ganska flacka nordöstra delen av den hebridiska huvudön. Snart upphörde bebyggelsen och det blev torv åt alla väderstreck. Hela ön var bara torv. Torv, och vatten som dröp ur torven och bildade bäckar, åar och sjöar.
— Hebridpodden, sade jag. Avsnitt ett. Torven. För 14 000 år sedan lämnade inlandsisen Yttre Hebriderna i ett ganska sorgligt skick. De bestod av kala bergknallar eller morän, en sorts stelnad grynvälling av grus och sten och block. På något vis blåste det hit litet frön och det kom fåglar som omvandlade fisk till näringsrik skit. Öarna blev gröna och lummiga, men för 8 000 år sedan försvann alla träd och för 4 500 år sedan började det torvtäcke vi ser omkring oss att bildas.

Ingen verkade ha någon kommentar till det, så jag fortsatte.
— Varför försvann träden? Var det mesolitiska fårbönder som högg ner dem för att skapa mer betesmarker? Det kan pollenbestånden i sjösedimenten inte upplysa oss om. Men om så var fallet borde de naturligtvis ha tänkt på att de riskerade att förstöra öns ömtåliga ekologi: 3 500 år senare klev torvmossen in över betesmarkerna. När det gäller utvecklingen under torvtiden kan man notera i borrkärnor från mossen att de dominerande växttyperna under de första åttio centimeterna (1 800 år) var gräs, halvgräs och ljung. Sedan hände plötsligt något: gräsen försvann. Vanligen tyder det på en minskad jordbruksaktivitet, men samtidigt ökade arter som groblad och smörblomma som kan tyda på en utvidgad betesdrift. Med jämna mellanrum dök förkolnade växtdelar upp, ett tecken på bränder, naturliga eller anlagda. Under de senaste femtio centimeterna (1 100 år) tog vitmossan över ullväxternas roll som huvudsaklig torvbildare.
— Det verkar bli mycket siffror i den här podden, sade Kenneth.
— Ja, det gäller att man hänger med.
— Och mycket torv.
— Det är inte så konstigt eftersom det är ett torvavsnitt. Torven tillväxer i de här trakterna med 0,45 mm per år, och samtidigt svischar årtusendena förbi.

Magnus skruvade på sig i baksätet.
— Jag tänker två saker. Det ena är att vi kanske skulle ha en dietpodd. Alltså ett avsnitt om kostråd. Det andra är att ämnen som ligger i tiden tenderar att smitta av sig på ens iakttagelser. Eller berättelserna om dessa iakttagelser.
— Jag vet inte om jag har så mycket att säga om dieter, sade jag. Men du menar att de klimatförändringar vi står inför skapar en katastrofdramaturgi som även präglar hur vi ser på historien?
— Jag kan leda dietpodden. Jag satt hos en dietist en hel timma härförleden. Däremot är det inte min avsikt att komma ut som katastrofförnekare. Man behöver inte leva sig in särskilt mycket i dinosauriernas situation för att beteckna deras utdöende som en katastrof.

— Vad sägs om en fågelpodd? sade Kenneth. Om vi reder ut det här med dinosaurierna först så kan vi övergå på ett naturligt sätt till fåglar.
— Jag var på ett dinosauriemuseum på Skye för några år sedan, sade jag. Det var ett litet vitkalkat hus mitt ute i ingenstans. Jag klev in och där satt en liten gubbe och tog upp entré. De hade ett avtryck av en dinosauriefot, alltså inte det riktiga avtrycket, för det hade British Museum lagt beslag på, utan ett avtryck av avtrycket så att säga. När man hade sett färdigt på det kunde man titta på andra gamla saker, som till exempel jordbruksredskap från 1800-talet.
— Årmiljonerna svischar förbi, sade Kenneth.
— Jag menar att du har infört en tydlig agent när du återger de arkeologiska rönen, sade Magnus. Det var människan som högg ner träden. Sedan försvann all annan växtlighet som ett syndastraff och efterlämnade bara ängsull och ljung.
— Jag försökte gardera mig litet, men i sak har du rätt, medgav jag. Det finns en hel del i klimatet som inte kan utläsas ur borrkärnorna. Under vissa perioder kan det ha blivit både kallare och blötare. Kanske var det överdrivet optimistiskt av träden att slå rot över huvud taget.
— Man bör nog inte definiera det normala klimatet som de betingelser som är mest gynnsamma för människan. Vem vet, torven är kanske livets högsta existensform. När allt är torv har världen blivit fullkomnad.
— Kanske är det så att jag innerst inne tycker synd om alla som inte kan sitta under en lind på tunet och dricka hallonsaft medan korna råmar från hagen, sade jag. Har man ett västgötskt perspektiv så har man.
— Sjöfåglarna kvittar det lika, sade Kenneth. Om de får en kal klippa att häcka på så är de nöjda. Ja, så länge det finns fisk i havet utanför.
— Jag undrar om det finns fisk i alla de här småsjöarna vi åker förbi, sade Magnus.

Torven ebbade ut och vårt synfält uppfylldes istället av havet. Det var fri sikt ända till Labrador.

Vi parkerade och gick ut mot Barvas strand. Ett otränat öga kunde tro att vi befann oss bland sanddyner, och visst fanns det både sand och dyner — men den slätbetade gräsmark vi först gick över var en machair, en landskapstyp som bara finns i de nordvästra delarna av Skottland och Irland. I huvudsak har den bildats genom att kalk från skaldjur har blandats upp med sanden, men den har också tillförts tång av människan och både odlats och betats i många tusen år. Blommor trivs här, liksom fåglar och kaniner.

Vi satte oss bland några stenbumlingar och tog fram smörgåsar och kikare. Kenneth och Magnus pekade ut kärrsnäppor och större strandpipare som sprang i strandkanten. Strandskatorna knatade omkring. Roskarlarna vände på alla stenar. Jag satt och tittade på en grupp fiskmåsar en bit bort. De hade slagit sig ner bara någon meter ut i vattnet. När en våg bröts lyfte allihop och flaxade upprört. Sedan satte de sig och njöt av några sekunders frid innan nästa våg kom och de flaxade upp på nytt.

Under den fortsatta färden mot nordost fick vi en helt ny bild av Lewis. Om öns inre hade varit ödsligare än vi föreställt oss var det en oväntad trängsel mellan husen längs kustvägen. Man hann inte hämta sig från den ena byn förrän man var i nästa.

— Har fågelpodden börjat nu? undrade jag.
— Jag nämnde inte det förut, men jag fick veta att jag måste låta bli grapefrukt, sade Magnus. Den förstör medicinerna på något sätt.
— Det där är dietpodden, sade jag.
— Ja, det här är fågelpodden, sade Kenneth.
— Bra, sade jag.

Vi hade nu nått fram till Port of Ness. Vi skulle bo ett par kilometer därifrån, men eftersom vi var tre födosökande gamla hannar ville vi gärna se hur det var med puben som vi googlat fram. Den var nedlagd. Vi passade på att bese hamnanläggningen, som måste ha krävt ett otroligt arbete att åstadkomma. Sedan det storskaliga fisket tog över fanns inte längre något behov av den.

Jag började spana på måsarna för att se om inte någon av dem kunde tänkas vara en stormfågel. Då ropade Kenneth till.
— Havssula!

När en fågelskådare som aldrig sett en havssula plötsligt får syn på en grupp sulor som kommer lågsniffande över vattenytan uppstår en särskild elektrisk atmosfär. Vi stod länge kvar och spanade.
— Vi måste prata litet om fåglarna också, sade jag till sist. Eftersom det är en podd. Var det inte havssula som de fångade i Peter Mays bok?
— Jo, det stämmer, sade Kenneth. Härifrån Ness for de ut till Sula Sgeir sex mil rakt norrut för att fånga gugor, som är sulans ungar.

Den skotske författaren Peter May har givit ut en deckartrilogi som utspelar sig på Lewis (Svarthuset, Lewismannen och Lewispjäserna, 2009–13).
— Det är någon sorts mandomsprov, väl?
— Nja, det är en årlig utfärd med gamla rötter. Gugan anses som en delikatess. Peter May skriver så här: ”Köttet hade en fast, men ändå mör konsistens. Till färgen liknade det anka, men smaken låg någonstans mellan stekt kött och rökt fisk.”

En ny havssula kom majestätiskt flygande över den stora klippan framför oss.
— Färderna till Sula Sgeir skall ha pågått minst sedan järnåldern, fortsatte Kenneth. Hur man nu vet det.
— Jag betvivlar att det har bildats hålvägar i havsvattnet, hur många tusen år man än har hållit på, sade jag. Det låter som om någon är väldigt angelägen om att rättfärdiga jakten.

Nu kom det en stormfågel seglande på uppvindarna. Jag tänkte på den ännu mer avlägsna ön St Kilda där folket förr var helt beroende av stormfågel: ägg, kött, fjädrar — allting tog de vara på, till och med den äckliga sörja som stormfågeln stöter upp och spyr ut över sina fiender så att deras fjädrar blir förstörda.
— Jag tycker att jag ser en stormfågel där borta på klippan, sade jag. Till höger om den lilla toppen. Den ser i alla fall inte ut som måsen litet längre ut till höger.
— Ja, det stämmer, sade Kenneth. Fast det är tvärtom. Stormfågeln är längst till höger. — Från början häckade de bara på St Kilda, försökte jag revanschera mig.
— Jaså?
— Ja, det har jag läst i en bok. Man tror att fiskebåtarna som började fara kors och tvärs över Nordatlanten under 1800-talet gynnade stormfågeln, och även andra sjöfåglar, så att de blev många fler och spred sig.

Kenneth svarade inte på det. Jag vet inte hur många fågelböcker han har läst. Jag har läst en. Jag fortsatte ändå oförskräckt.
— Man har också satt någon sorts sändare på stormfåglarna för att se hur de rör sig. Tydligen är deras fysionomi helt avpassad för ett glidande liv i mycket starka vindar. När det inte blåser gör de inget särskilt. När det blåser upp ger de sig iväg. Mitt under ruvningen kan den ena föräldern ta en två veckors tur ut till Nordatlantiska ryggen för att proviantera. Det är inte jobbigare för dem att flyga i storm än att sitta på klippan och filosofera.
— Intressant, sade Kenneth.

På kvällen förströdde vi oss med en quizbok som vi hittade på vårt logi. Först tog vi en quiz om brittisk sjuttiotalsmusik, som vi hade goda förhoppningar om. Jag fick ett rätt av trettio. Sedan tog vi en om geografi. Jag fick alla rätt. Frågorna var i stil med: Vad heter den stora öknen i norra Afrika?

— Vad tror ni händer med Melodifestivalen om jordens medeltemperatur stiger med två grader? undrade jag.
— Är det en ny quiz? sade Magnus.
— Nej, jag bara satt här och funderade. Om havsströmmarna förändras så att fisken tar andra vägar så blir sjöfåglarna tvungna att hitta en ny klippa att häcka på. Alltså, de vill helst inte flytta på sig, men de kan bli tvungna att göra det.
— Du menar att vi också måste flytta?
— Jag bor ovanför högsta kustlinjen, så jag klarar mig nog, sade jag. Men vi kanske måste flytta på Göteborg. Det blir otroligt besvärligt. Vi har byggt upp så mycket infrastruktur. Bara en vanlig sybehörsaffär innehåller tusentals olika små prylar som alla ligger i rätt ordning. Kanske måste någon av Melodifestivalens deltävlingar ställas in om tevehuset spolas bort. Jag skulle vilja diskutera det här i en ny podd, uddpodden.

Jag tyckte att jag hörde ett ”kör till”.

— Det är svårt att följa fåglarnas häckningsplatser bakåt i tiden, men när det gäller människor så lämnar de spår, både avsiktligt och oavsiktligt. I den socken där vi är just nu, Ness, har bosättningarna flyttats fram och tillbaka under årtusendena. Det är nu en ganska smal remsa mellan torvmossen och sanddynerna som är beboelig.
— När man tänker på hur specialiserade fåglarna är — havssulan med sitt ljuster till näbb, sillgrisslan med sin spolformade undervattenskropp — bör man ha i åtanke att de haft miljontals år på sig att utvecklas, sade Magnus. Människorna på Ness har i jämförelse knappt hunnit slå ner bopålarna.
— Bopålarna svischar förbi, sade Kenneth.
— Människan har sin superkraft i anpassningsförmågan, sade jag.
— Det gäller inte oss, sade Magnus. Jag har lagt om min kost, men det känns inte som om jag fått någon superkraft i utbyte.
— Vi är tre gamla hannar, sade Kenneth. Vi grundar ingen ny koloni. Om inte du skall grunda en ny stat, förstås.
— Jag har litet grand tappat lusten, sade jag. De där norrmännen vi träffade i Stirling, de var väldigt … inbilska … inpiskade … Precis sådana man inte skulle vilja träffa en försommardag vid Lindisfarne år 793.
— Sorgligt att man inte kan ha fullt förtroende för sina nordiska bröder, sade Kenneth.— Men du var ju i Norge alldeles nyss, sade jag.
— Ja, men det var hos andra norrmän som jag kände sedan tidigare.
— Idén med den nya nationen var egentligen inte att allt skulle bli så himla trevligt, påminde jag mig. Jag ville bara ha en fast grund för att kunna härbärgera alla språk och övertygelser.
— Det är ganska gammelmansaktigt att försöka tänka ut politiska modeller som skall ge lugn och ro, sade Magnus.
— Fast det har du sagt sedan du var tjugo, sade jag: Om man bara kunde få litet lugn och ro.

— Det kom in en gubbe i butiken häromdagen, sade Kenneth. Han har nog handlat av oss i trettio år, och vi brukar småprata litet. Vi konstaterade att åren gick, och då sade han: Ja, nu är det snart klart.
— Hu! sade jag. Innan vi begraver oss fullständigt skulle jag vilja påminna om att det här är uddpodden. Man kan faktiskt förvänta sig att den skall handla en del om uddar.— Det skall bli spännande att höra vad det är för sorts uddar, sade Magnus tappert.
— Dem jag tänker på är av en sort som finns längs västra sidan av Irland och Skottland. Det kan ju tänkas att de finns även i Norge. Hur som helst är kusterna här inte bara höga klippor eller sandstränder. När det sticker ut små uddar har årmiljonernas vågor och väder verkat för att snöra av dem från land. Ibland har det lyckats, och det har blivit öar; ibland är det en halvö som hänger samman med land via en smal hals. Det är dessa senare typer som har kallats för promontory forts, alltså uddfort, i tidigare forskning. Man har nämligen sett spår av mänsklig aktivitet på dem. Men i och med att forntiden har avmilitariserats har det kommit en ny term, promontory enclosures, alltså uddhägn. Det är för övrigt samma utveckling som skett med brittiska hill forts, som blivit hill enclosures.
— Hur kan man mäkla fred i det förgångna? undrade Magnus.
— Det finns uddfort här i Ness som kan knytas till militär aktivitet, till exempel Dùn Èistean som skall ha varit ett fäste för klanen Morrison under medeltiden. Men det finns många andra som vi egentligen inte vet vad de tjänat för syfte. Dunasbroc, också i Ness, har lämningar från tidig neolitisk tid och sen järnålder. Landhalsen har spår av en dubbel stenmur och det finns en del djurben och krukskärvor.
— You lost me at krukskärvor, sade Kenneth.
— Men vänta! det blir snart bättre, sade jag. Vissa sådana här uddar kan ha nyttjats som betesmark, och det är klart att det allmänt hållna ”kult” kan komma i fråga, men somliga uddar är rätt enastående rent visuellt. När man läser om Dunasbroc så framgår det att udden inte är synlig från land förrän man kommer alldeles intill kanten. Man tror att det skall bli ett stup, men det är en hisnande gräsbacke nästan ner till vattnet — och där vänder marken uppåt igen till den stora gröna bulle som är Dunasbroc. Det skall likna en amfiteater, och varför inte.
— Jag tycker inte om sådana där branter, sade Magnus.
— Vi hinner ändå inte titta på Dunasbroc i morgon, för då är det dags för svarthuspodden.

Jag var laddad till tänderna inför svarthuspodden, men det hade blivit ändringar i programtablån och plötsligt stod vi vid fyrtornet Butt of Lewis och skådade fåglar. Turister drällde omkring med sina cyklar så att Magnus inte kunde koncentrera sig.
— Det är stup överallt, sade han. Kan de inte låta bli cyklarna?

Det var fint skådarväder och vi hade snart räknat in stormfågel, havssula, labb, toppskarv, storskarv, skrattmås, fiskmås, tretåig mås, gråtrut, silltrut, havstrut och klippduva.
— Är det verkligen klippduva? undrade Magnus. I så fall är det tamduvans anfader.
— Det är klart att det är en klippduva, sade jag: den sitter ju på en klippa.
— Som ekollonfågeln i Švejk, sade Kenneth. Men jag tror faktiskt att det är det. De skall finnas här.

När vi hade satt oss i bilen igen övergick jag till sändning:
— Vi har sett att folket här i Ness hela tiden har anpassat sig till nya livsvillkor. Ändå är det inte helt rättvisande att kalla dem trendsättare. De gamla traditionerna har varit enastående sega, vilket i mångt och mycket berott på ägarförhållandena. Folk var crofters, torpare, och hade så dåliga kontrakt att det inte fanns någon möjlighet att lyfta blicken och planera för framtiden. Det här med svarthusen är ett gott exempel. Det var ingen idé att putsa för mycket på dem. Rätt som det var kunde det komma någon ny gubbe och köpa hela Lewis, och då fick alla anpassa sig till hans nya kontrakt och förmodligen flytta sitt hus.

— Du kan svänga av här i Arnol, sade Kenneth. Här finns ett svarthusmuseum.
— Är vi redan där! Då gör jag det förstås. Men låt oss ofördröjligen kliva in i ett svarthus som de såg ut för hundrafemtio år sedan. De är ganska originella. Oftast är det dubbla huskroppar som ligger likt två limpor intill varandra. Taken är halmtäckta, förstärkta mot västanvinden med stenar i snören. Väggarna är enormt tjocka, bortåt två meter med en jord- och torvspalt i mitten.
— Ja, jag ser ett här till höger, sade Kenneth. Du kan parkera nu.
— Jaha! Man kliver in på långsidan och har då fähuset till vänster och bostaden till höger. Det första man ser är att man inte ser något. Det är otroligt rökigt, och stanken från fähuset är lamslående: man röjer bara ut gödseln en gång om året, och då får man montera ner hela kortsidan. Det finns inga fönster och ingen skorsten; det finns ingen eldstad heller, utan man bränner torv på några stenar mitt på golvet, och från taket hänger en kittel eller en gryta. Höns springer omkring. Om vi fortsätter rakt fram kommer vi in i nästa huskropp: ladan. Där finns hö och andra förråd och en utgång på gaveln i linje med de andra dörrarna.
— Det verkar inget vidare, men vi skulle kanske ha rynkat på näsan på svenska landsbygden också, sade Magnus.

— En av de epokgörande förändringarna inom jordbruket, fullt i klass med järnframställningen till redskap och dräneringen av blöta jordar, inträffade hos oss ungefär år 1000 f Kr: vinterstallningen av boskap. På så vis kunde man ta till vara på gödseln. Och då bodde folk och fä under samma tak. Först under vikingatiden kom de separata fähusen.
— Men under vikingatiden kom ju nordborna hit till Yttre Hebriderna. Varför tog de inte med sig sina nya husidéer?
— Det gjorde de, sade jag. Den avlånga formen kan mycket väl ha kommit från de nordiska långhusen.

Vi hade nu stigit in i Arnols svarthus och gick omkring och tittade.
— Det är inte påfallande svart, sade Kenneth.
— Namnet är ett sent påfund, sade jag. På 1920-talet började det byggas nya hus här, rappade betongvillor med eldstäder och fönster och så vidare. De kallades vithus, och då fick de gamla husen heta svarthus.

Taksparrarna var av prima virke vad vi kunde se, men åtskilliga trädetaljer var i själva verket drivved. Ovanför dörren satt en bit av en åra.
— Den keltiska byggnadskonsten har sitt ursprung i rundhusen, docerade jag vidare. Ända sedan stenåldern hade man bott i runda hus med en stor hatt på. Inga fönster och inget rökhål. I många tusen år tyckte man att det gick bra att treva sig fram i rök och mörker.
— Du är själv rökare, påpekade Kenneth.
— Ja, röken sågs inte som en olägenhet, utan som en bra sak. Röken impregnerade taksparrarna, drev ut ohyra och motverkade mögel, och takhalmen blev genomrökt och fet — man bytte den varje år och lade den gamla på åkern som jordförbättrare. Dessutom kunde man öppna dörrarna och få så mycket tvärdrag man ville vid tjänlig väderlek. Men det byborna saknade mest när de till sist övergav svarthusen var den centrala torvbrasan som man kunde sitta i en ring runt när man hälsade på varandra om kvällarna. Ceilidh kallades det, och det betyder sammankomst, tror jag, men också trivsamhet. Det fanns ingen trivsel i de nya husen med deras gavelmurstockar. Det var också mycket fuktigare där, eftersom väggar och tak inte andades. Man kunde frukta att kelterna därmed hade anglifierats. På 1960-talet flyttade man ut från det sista svarthuset, och då hade byskolorna helt övergått till engelska.

— Här har vi en uppgift för din nya nation, sade Magnus. Alla skall ha rätt till hus som inte är blöta, iskalla och mögliga.
— Tyvärr är det dåligt med spår efter vikingatida byar på Lewis, fortsatte jag. Det hade annars varit intressant att se. Fast det ligger en vikingakvarn här intill.
— Det är väl svårt för arkeologerna att få finansiering. Här är det inga nya motorvägar som skall fram.
— Nja, de springer omkring med avancerad elektronisk utrustning, och de tror att många stenar har flyttats och återanvänts. Sedan har de fått oväntad konkurrens från kaninerna. Ibland är det så kolossalt mycket kaninhål att stenarna rubbas och inte längre liknar husgrunder. Å andra sidan kan det hända att kaninerna kastar ut krukskärvor som de inte vill ha i sina bon, och det är ju bekvämt för forskningen. Men en sak som tyder på långvarig och dominerande nordisk närvaro är ortnamnen. Uppe i Ness, där vi var förut, uppskattar man att nio av tio namn är nordiska.

— Det är trassligt med de där namnen, tycker jag, sade Kenneth. Varje ställe har ett engelskt namn och ett gaeliskt, och när man väl gjort sig bekant med ett gaeliskt namn på kartan så stavas det på ett annat sätt på vägskyltarna.
— Ändå fint att kartan bara använder gaeliska former. 60 procent av lewisborna lär fortfarande vara gaelisktalande, och nu finns det gaeliskspråkiga skolor på nytt.
— Swainbost betydde Svinskryt sade du, inflikade Magnus.
— Jag har kollat upp det nu, sade jag. Det kommer av Sveins bólstaðr, det vill säga Svens boställe, Svens gård.
— Suainebost på kartan, sade Kenneth.
— Sedan har vi Skigersta eller Sgiogarstaigh, från Skeggis staðir. Eorodale eller Eòradal är Jórunns dal. Så där håller det på.
— Det är litet så med fåglarna också, sade Kenneth. Sulan heter sula på gaeliska. Och stormfågeln heter fulmair, från början en nordisk sammansättning som betyder den äckliga måsen.
— Då borde vi kunna sluta oss till att nordborna även var på St Kilda. En av öarna där har en egen fårras och heter Soay eller Soaigh, det vill säga Fårön.
— Min pappa sade sôer istället för får, sade Kenneth.
— Då är det bevisat, slöt jag.

Vi for vidare till svarthusbyn i Gearrannan, brochen i Carloway och stenkretsen i Callanish, en resa flera tusen år bakåt i tiden. Turistbussarna svischade förbi.

Jag satt och tänkte på vikingarna. Hos bildat folk hemma i Sverige förknippas de med en unken nationalism eller med 1800-talets romantiska svärmerier kring fornstora dar, alltmedan obildat folk viftar med sina flaggor och tycker att vikingarna är toppen. Men på brittiska öarna och nere på kontinenten, för att inte tala om i Ryssland och i USA, är vikingarna lika populära hos alla. Man kan förlora mycket tid genom att påpeka för en brittisk akademiker att viking är en olämplig term, att det var frågan om långvariga kontakter — handel, bosättning, assimilering— och inte bara snabba tillslag med naket våld. Det vet vi väl, får man då till svar: vad är problemet?

Om man betraktar den skotska övärlden ur ett arkeologiskt perspektiv så är det kanske snarast de äldre lämningarna som fascinerar: Jarlshof på Shetland, Skara Brae och Brodgars ring på Orkney samt Callanishs stenkrets på Lewis. De är närmare fem tusen år gamla och uppfördes alltså innan torven tog över. I Callanish stack stenarna bara upp som en rad dåliga tänder innan man på 1800-talet kom på att man skulle ta bort en och halv meter torv.

De här anläggningarna anknyter till andra samtida kulturer som älskade att släpa runt på sten, till exempel de ihärdiga bautastensresarna i Bretagne eller gånggrifternas folk i Falbygden. Men det är mycket vi inte vet om dem. Vad var det för typer egentligen? Vad talade de för språk? Vad var tanken med alla de här stenarna?

Det är logiskt på något vis att den shetländska boplatsen Jarlshof är känd under ett vikingaklingande namn. Det var Walter Scott som hittade på det när han skulle skriva den historiska romanen Sjöröfvaren (1822) och ville ha en nordisk bakgrund. Han syftade på en medeltida husruin, men när utgrävningarna inleddes hundra år senare bekräftades hans historiska intuition. Det fanns nordiska långhus, och inte bara det: på samma plats fanns omfattande lämningar från stenåldern, bronsåldern och järnåldern. Ändå var det Jarlshof som så att säga blev varunamnet.

När det gäller det mest kända fornfyndet från Yttre Hebriderna behövs ingen extra tillsats av vikingar. De sjuttioåtta schackpjäser som 1831 dök upp någonstans på den stora sandstranden i Uig är odiskutabelt vikingatida (trots att de troligen är snidade omkring år 1200, det vill säga då vikingatiden var över). Man kan föreställa sig fornforskarnas glädje: oftast får de nöja sig med några krukskärvor eller en bit av en peng, men här fick de nästan fyra kompletta uppsättningar pjäser i mycket gott skick: åtta kungar, åtta drottningar, sexton biskopar, femton riddare och tolv väktare. Fyra av väktarna är bärsärkar som otåligt biter i sina sköldar.

Hur hamnade de i Uig?

Ja, resan började någonstans i Indialänderna för 1 500 år sedan. Det var araberna som så småningom förde spelet in i Europa. Både pjäser och regler var annorlunda då. Kungen hade en ursprungligen en rådgivare, en visir, vid sin sida, men i ett europeiskt sammanhang passade det bättre med en drottning. Lewispjäsernas dam för handen till kinden i en gest som kan uttrycka sorg, häpnad eller förfäran; hon kan bara gå diagonalt, ett steg i taget. Det skulle dröja ytterligare några hundra år innan hon blev brädets mäktigaste.

Vid kungaparets sidor finns hos Lewispjäserna biskopar, och inte elefanter som i österlandet. Till den kvinnliga representationen kommer alltså en kyrklig, även om det nuförtiden bara är på engelska och isländska som löparen kallas biskop.

Schackspelet är som en ögonblicksbild av samhället. Men det är inte som abstraktion som Lewispjäserna appellerar till åskådaren, utan det är genom sin konkretion. Varje pjäs har en blick och en uttrycksfull min.

Om spelets idé kommer från öster så kommer materialet från norr, närmare bestämt från Grönland. En förutsättning för de nordiska bosättningarna där var att man kunde byta till sig förnödenheter med valrossbetar. Mängder av betar skickades till Island och Norge och vidare ut i Europa fram till 1230-talet, då elfenbenshandeln kom igång igen. Man tror att det var i Trondheim som Lewispjäserna gjordes, men där upphör spåren. Kanske skulle de till någon potentat på Irland, och så led man skeppsbrott utanför Lewis: pjäserna spolades i land, väl paketerade, och begravdes i en massa sand i väntan på en ny storm som kunde lyfta upp dem igen.

Ingen verkar tro att de hörde hemma i Uig. Ingen verkar ha några högre tankar om det materiella välståndet på Yttre Hebriderna vid den här tiden. Absolut ingen nämner något om några öppna hebridiska schackmästerskap.

Nästa dag överträdde vi den osynliga linje som skiljer Lewis och Harris, och jag fick äntligen tillfälle att framkasta en väl förberedd fråga.
— Vet ni vad Harris betyder? sade jag förväntansfullt.

Inget svar.

— Jo, det kommer av Häradet, Hearadh på gaeliska. Det är väl ändå väldigt roligt!
— Ganska, sade Magnus.
— Det är det enda jag grämer mig över i Ringarnas herre: att jag behöll Fylke som översättning av The Shire. För mig var härad ett tomt ord utan associationer på den tiden; det var först senare som jag började tänka på härader och socknar all vaken tid. Har jag visat min keps förresten?
— Ja, du har visat din keps, sade Kenneth. Hand-woven in Harris.
— Det känns som om två delar av min själ har förenats, sade jag. Harristweed och häradstyg.
— När vi var ute på vår pubrunda i Stirling var det en karl som frågade om min kavaj var harristweed, sade Magnus.
— Fåvitskt! sade jag.
— Ja, det är väl inte ens tweed. Dessutom är den litet trasig här på axeln.
— Du får köpa en ny, sade Kenneth.
— På min kavaj har fodret gått sönder, sade jag. Jag har lagat det, men nu är det trasigt på nya ställen. Jag är som västernhjälten Edge: så hård att jag sliter kläderna inifrån.
— Det borde finnas en harristweedbutik någonstans på Harris, sade Magnus. Kanske i Tarbert.
— Ja, men nu har vi inte tid med det, sade Kenneth. Vi skall svänga av här. Det är ett örnställe här.
— Hur vet du det? undrade jag.
— Det stod i Coffin Road. En av Peter Mays senaste romaner. En polis säger så här om skummis med kikare som hävdar att han bara kollar fåglar: ”Fast han verkar veta vad han talar om. Norra Harris har tydligen Europas högsta koncentration av häckande kungsörn. Det sade han till mig i alla fall. Jag har bott här i hela mitt liv och visste inte om det.”
— Vad heter stället?
— Miavaig.
— Uhh … det måste vara samma som Miabhaig här på kartan, och då skall vi se … Jaha! det är ett nordiskt namn som betyder den trånga viken.

Vi kom fram till en trång vik och parkerade. En stig sökte sig in mellan bergen längs en bäck. Först hade vi sällskap av några kor och sedan såg vi ett prydligt inhägnat område med sly.
— De är rädda om slyn här, sade jag.
— Det är många olika sorter, sade Magnus. Det kan vara en försöksodling. Man vill väl ha tillbaka träden efter tio tusen trädlösa år.

Sedan var det bara vi och bäcken och torven och bergen. Jag tänkte på Peter May. Nästan vart man än kom på Lewis och Harris så hade han varit där och skrivit en deckare. Synd bara att han var tvungen att ha ihjäl så mycket folk för att hålla sitt litterära maskineri i gång. Någon borde tipsa honom om att han kunde skriva essäer istället. Det krävs ingen intrig, inga mord, inga dyra helikopterscener. Essäer är det närmaste vi kommer en hållbar litteratur.

Vi kom fram till en liten örnstuga. Utanför satt det ett gäng som inte sett någon örn. Inuti satt det en tjej och åt lunch.

Vi gick vidare och kom till en sjö. Föga förvånande var det Kenneth som fick syn på örnen. Den svävade längs bergssidan, högt upp, långt borta, och så stack den upp över kammen och var försvunnen.
— Oj, sade Magnus. Jag har bara sett havsörn tidigare.

Strax dök det upp två andra örnar, som fick sällskap av en mindre.
— Ser ni den lilla där, sade Kenneth. Det är en ormvråk.
— Hyggligt av den att komma hit, sade jag. Nu ser man skillnaden i storlek.

Tänk om örnarna skulle slå ner på oss. Jag kände mig så liten under de stora bergen, liten som en sork ungefär, en munsbit bara. Jag ryste till.

Jag tittade på Magnus och Kenneth. De spanade mot himlen. Kanske skulle de skriva en prisvinnande thriller om sin kamrat som slets i stycken när han vandrade i den hebridiska torvvärlden. Örndöden. En sann historia som har hänt på riktigt.

Nästa anhalt var stranden i Luskentyre. På läsidan av sanddynerna fanns en stor begravningsplats.
— Det här måste vara en osäker plats att nalkas evigheten på, sade jag. I Eduard von Keyserlings roman Vågorna sticker skelettdelar ut ur de baltiska sanddynerna, och för varje stormnatt sjösätts en ny skara lik.
— Fast här har de inte så mycket att välja på, sade Kenneth. Coffin Road har fått sitt namn av den stig som går över bergen från den östra sidan av ön. Där är det så mycket sten att det knappt går att klämma ner en spade ens.
— Peter May igen, sade jag.
— I den romanen utnämns Luskentyre till en av världens vackraste platser.

Vi gick upp på sanddynen och såg att det mycket väl kunde vara sant. Det var lågvatten: hela viken var som en enda stor sandstrand. Ett stort berg, ön Taransay, tornade upp sig i väster. Vågorna trillade beskedligt in mot land. Över vattnet såg vi de vanliga sjöfåglarna, där vi numera räknade in havssulan, men småtärna och småskrake hade vi inte sett tidigare. Mot land skymtade ängspiplärka, stenskvätta och ladusvala.

— Coffin Road är en ekologisk thriller, återtog Kenneth. Huvudpersonen är en forskare som försöker bevisa att binas minne, och därmed deras orienteringsförmåga, förstörs av neonikotinoider. Tyvärr har han själv tappat minnet efter några rejäla kallsupar ute i vattnet här.
— Jaha! sade Magnus. Jag har läst om det här. De svenska jordbrukarna fick dispens i år för neonikotinoiderna. Men sedan fick de i alla fall inte dispens.
— Jag tycker mig minnas att det var någon film där huvudpersonen inte visste vem han var, sade jag.
— Du kan väl skriva en roman om en person som glömt en film, sade Magnus uppmuntrande.
— Ett fint uppslag. Jag får anteckna det så att jag inte glömmer.

Vi fortsatte ner till Rodel, som låg på Harris sydspets. Man kunde se Norra Uist söderut och där bakom åtminstone ana Benbecula, Södra Uist, Eriskay och Barra. På Barra bodde Compton Mackenzie i några år, mest känd för Massor av whisky som utspelade sig på två uppdiktade hebridiska öar. Han grundade också en inte helt obekant tidskrift om klassisk musik: Gramophone.

Men för oss var det här vägs ände. Nu började återfärden.

Östra sidan av Harris saknade de dramatiska bergen och de breda sandstränderna.
— Vi har inte sett några stugbyar, sade jag. Här skulle man kunna ha en utan att det inkräktar på de vackra vyerna.
— Men vad skall de stackars turisterna göra här? undrade Magnus.
— De kan väl flyga med drake.

Vi tittade ut över nejden. Större och mindre stenblock låg utspridda på ett tämligen planlöst sätt. Det vore inte lätt att springa omkring här.
— Det här är Jupiter, sade Kenneth.
— Tror du det? sade jag.
— Ja, i 2001 — ett rymdäventyr. Stanley Kubrick behövde ett extremt ödsligt landskap som han kunde tona i olika färger.
— Var det före eller efter att de åkte genom stjärnporten?
— Det måste väl ha varit efter.

Vägen var smal även med skotska mått och slingrade sig upp och ner och fram och tillbaka. Om vi hade åkt här åttiofem år tidigare, 1934, kunde vi ha fått se två landsmän cykla samma väg. Det var Sven T Kjellberg och Olof Hasslöf, etnologer från Göteborg. De hade startat i Barra och gjort noggranna studier av hus och lantbruk under sin färd, men när de kom till östra Harris häpnade de. ”Jag har aldrig sett dess like”, skrev Hasslöf. ”Odlingslotterna var mycket små, och med sina djupa diken på ömse sidor påminde de om avlånga limpor där de låg utspridda i den steniga mossmarken. De var långt emellan husen, som huvudsakligen låg grupperade kring vikarna, och de skildes åt av sannskyldiga stenöknar, mest liknande ett månlandskap.”

Kjellberg och Hasslöf häpnade också över hur primitivt folk bodde, även om man på trettiotalet hade övergivit svarthusen på många håll och infört förbättringar hos dem som var kvar: väggar mellan fähus och bostad, rökfång och hål i taket eller till och med eldstad och skorsten, kanske något litet fönster också. De tyckte att det var lortigt, och ibland är det inte långt från en av Ivar Lo-Johanssons statarnoveller, ”Bostadsinspektionen” (1936), där en ombudsman säger till sina kolleger: ”En del människor måste förbjudas att ha så dåligt som de själva vill ha det … De måste hotas till livet för att de skall sluta upp med det.” Eller till något av Lubbe Nordströms reportage i Lort-Sverige (1938).

Men Kjellberg och Hasslöf förstod vad de såg, nämligen att det var otroligt svårt att idka jordbruk med de förutsättningar som fanns på Hebriderna. I historisk tid hade det alltid krävts en binäring för att få en godtagbar inkomst. De vanligaste var fårskötsel och fiske. Det förra gav fortfarande möjlighet till framställning av ylletyger, men det senare hade slagits ut av de moderna trålarna. Tiden efter första världskriget var mycket svår på öarna och en hel generation unga emigrerade — kvar blev en ganska modfälld skara som drog sig fram så gott det gick.

Hos Louis MacNeice, som åkte buss och vandrade över Yttre Hebriderna 1937, får man en delvis annan bild.

— Har du kommit in på MacNeice nu? undrade Magnus från baksätet. Jag tycker det vore på sin plats med en macneicepodd.
— Ja, fast just här i östra Harris tror jag inte han var.
— Vi behandlade honom litet summariskt när vi var i Stirling. Förvisso var han inte så entusiastisk i början av boken, men han var magsjuk. Han kämpade ändå på rätt bra.
— Den enda som höll honom uppe var Enos fruktsalt, säger jag.
— Nu undrar kanske lyssnarna vad det är för något, fortsätter Magnus. Då kan jag berätta att det hjälper mot huvudvärk och gallbesvär, förstoppning, osund diet — mat eller dryck — törst, yrsel, reumatiska svullnader och gikt, feberfrossa med hög temperatur och hastig puls samt febersjukdomar i allmänhet.
— Bra, säger jag. Det kan vi ha i dietpodden också.
— Plötsligt tröttnar han på att vara sjuk och reser sig på skälvande ben och går en fyra mil lång promenad över mossmarkerna ner till Tarbert. Jag ser här på din karta att han kom på den lilla vägen förbi örnstället som vi var på.
— Såg han någon örn, undrade Kenneth.
— Nej, han är inte så bra på fåglar. Och han yvs över att han inte kan något om Hebridernas historia. Han är estet. Fast samtidigt berättar han om vad han ser, precis som de svenska etnologerna.
— De ser förmodligen mer än han, sade jag.
— Jag är inte så säker på det. Vi kan ta ett exempel här när han kommer in i ett svarthus: ”Elden är mitt i rummet på det hårdtrampade jordgolvet, det är varmt och animaliskt men inte illaluktande. Det gäller även de hus där det är fullt av djur, och jag föreställer mig att torvlukten motverkar de andra lukterna.”
— Han har en annan inställning.
— Han kommer in litet varstans, fortsatte Magnus. Han behöver ju mat och husrum på sina vandringar, och då knackar han bara på någonstans. Han frågar en gubbe om hur de har det egentligen, och gubben säger att de reder sig ganska väl. Sedan skall MacNeice betala tre shilling för mat och husrum, men han ger fem shilling för han förstår att det behövs. På ett annat ställe uttrycker han sin tacksamhet över att en tant har hyrt ut ett rum åt honom trots att det inte var särskilt väl i ordning. Det är inget gnäll om lort.

— Man kan dock bli galen på honom, sade jag. Tänk i början när han hälsar på hemma hos folksångerskan Kitty Macleod i Ness. Jag hade väldigt gärna velat veta mer om henne. Medan den skrytsamme Mackenzie i Barra får orera i flera sidor.
— Jag fäste mig vid en beskrivning från slutet av boken, en gubbe på ön Bernera: ”Min värd här var ovanligt jovialisk och pratsam. Han berättade att han ägde de enda äkta Rhode Island Red på ön, att han hyste en gränslös beundran för Hitler, att han var förbryllad över den svartnäbbade islommen (den enda fågel som ingen har sett häcka), att man med ett spö hade lika stort utbyte av att fiska makrill som lax samt att hönor enligt hans åsikt hade ett eget språk precis som du och jag.”

Framåt kvällen nådde vi Stornaway. Efter en bättre middag bestående av blodpudding och pilgrimsmusslor hamnade vi på Criterion Bar där vi summerade våra intryck.
— Är alla poddarna klara nu? undrade Magnus.
— Det är väl dietpodden som inte riktigt vill sig, sade jag.
— Det skall vara nyttigt med kål, har jag hört, sade Kenneth.
— Ja, det är det jag menar. Det är olika påståenden. Det blir ingenting av det. Fast det kanske man kan säga om de andra poddarna också.
— Man kanske kan säga det om allting, sade Magnus.

Vi besinnade detta.

— Fågelpodden gillar jag, sade jag. Synd bara att lyssnarna inte får se några fåglar.
— Ja, det är synd, sade Kenneth.
— Men jag har tänkt på en sak, fortsatte jag. Ni vet sillgrisslorna som vi såg längst ut på Eye?
— Näe …
— Ja, just det, vi har inte sett dem än. Det var samma dag som vi skulle flyga hem. Jag har redigerat om litet här.
— Okej? sade Kenneth.

— Hur som helst så stod de där på en klipphylla och trängdes. Jag läste i Adam Nicholsons bok att det inte finns någon fågel som är så trångbodd som sillgrisslan, och då kan det finnas lika bra hyllor lediga i närheten. De vill stå där och skuffas. Dessutom är de släkt på mödernet allihop som står på samma hylla. Man har analyserat deras mitokondriella DNA. Nicolson skriver väldigt fint om deras gemenskap och hur de hjälper varandra med barn och ohyra. Det är litet Bullerbyn över det hela.
— Saltkråkan kanske passar bättre för sjöfågel, sade Magnus.
— Men så kommer det ett dåligt år när fisken inte går till som den brukar. Maten räcker inte till alla ungarna.
— De hackar ihjäl ungarna, sade Kenneth.
— Ja! Och det är mostrarna och morbröderna som hackar ihjäl dem medan föräldrarna är ute och letar fisk. Nicolson är väldigt ledsen över detta. I ett föregående kapitel hade han skrivit om trutar som äter upp egna och andras ungar. Det kan tyckas förbryllande att de gör det, men å andra sidan har man ju inga högre tankar om trutar. Han nämner det mest som ett kuriosum, men när han kommer till sillgrisslorna är han märkbart tagen. De är så prydliga och välklädda, som små pingviner; de har en härlig storfamilj där alla hjälps åt; och sedan mördar de barnen.
— Man förväntar sig av fåglarna att de skall följa en mänsklig logik, sade Magnus. Men det gäller väl i uddepodden också?
— Uddepodden? sade jag. Den heter uddpodden. Uddepodden, det låter som fullegubben.
— Ja ja. Men du pratar om människor för flera tusen år sedan som om det vore möjligt att förstå dem. Som om alla folk innerst inne alltid har varit förståndiga västgötar.
— Fullegubbe, sade Kenneth. Det har jag inte hört på länge.
— Man skulle akta sig för fullegubbar, sade jag.
— Och nu sitter vi här med varsin öl framför oss, sade Magnus.

— En sak till som skulle behöva redas ut är din nation, sade Kenneth. Vore det inte lika bra att först som sist erkänna att det är en sorts vikingaromantisk dröm?
— Ja, jag vet, sade jag. Jag riskerar att få supportrar från alldeles fel håll. Åtminstone i Sverige. Även om man kan tycka att 450 miljoner års historia borde uppväga en tillfällig förvirring i valmanskåren.
— Geologin är inte bättre än sina senaste valresultat.
— Egentligen kan man inte tala om nationer och vikingar på samma gång. Nationer var inte deras huvudgren. De förstod sig på två saker: jordbruk och sjöfart. Om de hade stora gårdar och bra båtar så var de nöjda.
— Men de var ju här, sade Magnus, längs hela kusten och ute på öarna.
— Ja, det är sant, sade jag. Och det fanns faktiskt en nation också. Den hette Kungariket Man och öarna. Det var rätt rörigt: de hade två olika kungaätter med nordisk bakgrund, och ibland dök Magnus barfot upp och ville ha tio guldmarker. Jag tror att den här nordiska närvaron har mycket mer att göra med urgamla handelsvägar längs Atlantkusten än med nationsbildningar i modern tid.

Jag reste mig och gick ut för att hämta litet luft. Där ute stod en ung kille och rökte. Han visade sig vara en god ambassadör för sin ö. Han hade bott ett tag i Aberdeen, men det var inget för honom. Han trivdes bättre här i Stornaway där han kände alla, och om det var någon han inte kände så kände de hans brorsor eller syrror. Han jobbade på Tesco.

— Då kanske du kan säga när det är öppet i morgon? Vi tänkte köpa några mackor och åka över till Uig.
— Nej, det är stängt. Det är söndag.
— Jaså, även Tesco har stängt!
— Ja. Det är litet dumt kanske, men också rätt bra, det här med söndagsstängt. Pubarna är öppna.

Jag berättade om de fasta öppettiderna i Sverige när jag var barn. Det fanns ett ställe som ändå var öppet. Det hette Gim-Gott och hade extrakryddade söndagspriser.
— Det finns ett sådant ställe här också, en mack om man åker ut mot Tolsta.
— Men ert nya fina kulturhus, det är alltså också söndagsstängt?

Plötsligt började en uppdämd ilska sippra ut.
— Ja, det är så jävla dumt egentligen! Jag fattar inte. Man skulle väl kunna få se på bio. Det är bara en massa gamla gubbar som sitter i kommunen.

Och han blev åter solig.
— Det där kommer snart att ändra sig. Det är jag säker på. Har du sett stenarna i Callanish?
— Ja, det har jag.
— De är mycket bättre än Stonehenge. Men nu måste jag kila.
Med detta stenålderstips svann han iväg på The Narrow.

Nästa morgon, när jag stod utanför hotellet och rökte, drog en havssula förbi på Castle street: sakta, värdigt, på ungefär tre meters höjd.

Litteratur

Barrowman, Chris S: The Archaeology of Ness. Results of the Ness Archaeological Landscape Survey. Acair 2015

Caldwell, David H och Hall, Mark A (red.): The Lewis Chessmen. New Perspectives. National Museums Scotland 2014

Fenton, Alexander: The Arnol Blackhouse (2005). Historic Scotland 2016

Fenton, Alexander och Mulhern, Mark A (red.): A Swedish Field Trip to the Outer Hebrides, 1934. In Memory of Sven T Kjellberg and Olof Hasslöf. National Museums Scotland 2012

MacNeice, Louis: I Crossed the Minch (1938). Polygon 2007

May, Peter: Svarthuset (2013). Översättning: Charlotte Hjukström. Pocketförlaget 2016

May, Peter: Coffin Road. Riverrun 2016

Nicolson, Adam: The Seabird’s Cry. The Lives and Loves of Puffins, Gannets and Other Ocean Voyagers (2017). William Collins 2018

Taylor, Iain: Place-names of Scotland. Birlinn 2011

Denna text är producerad med hjälp av Västra Götalandsregionens stöd till essäer och kvalificerad kulturjournalistik.