Kritik: Vart tog klassperspektivet vägen? Magnus Nilsson om mottagandet av Elise Karlssons Klass

Elise Karlssons senaste roman Klass hyllas av många kritiker. Hittills har det kritiska samtalet dock inte gett sig i kast med romanens tema, menar Magnus Nilsson, som efterlyser en litteraturkritik som är lika bra som samtidslitteraturen på att synliggöra klass.

Av Magnus Nilsson

Titel: Klass 

Av: Elise Karlsson

Natur & Kultur, 2017

Elise Karlsson debuterade 2007 med romanen Fly, men fick sitt stora genombrott 2015 med Linjen, en roman som av bland andra Stefan Jonsson i Dagens Nyheter hälsades som en skildring av det moderna ”prekariatet” som förnyade arbetarlitteraturen. Hennes senaste roman, Klass, har tagits emot minst lika väl av den svenska kritikerkåren. Hittills har det kritiska samtalet dock inte gett sig i kast med romanens tema, det som nämns redan i titeln: klass.

Några kritiker verkar faktiskt inte anse att klass skulle vara något centralt tema i Klass. I Gabriella Håkanssons recension i Aftonbladet nämns ordet klass inte över huvud taget. Och i Dagens Nyheter skriver Malin Ullgren att det inte är ”undersökningen av klass som mest präglar romanen, snarare är det en bredare erfarenhet av att inte tillhöra”.

Fredrik Borneskans menar däremot i sin recension i Norrbottens-Kuriren att klass utgör själva nyckelkoden till Karlssons roman. Men han försöker inte beskriva denna kod närmare. Andra kritiker försöker, men kommer inte särskilt långt. I Flamman skriver exempelvis Anna Remmets att romanens klassbegrepp handlar om ”makt över berättelsen och rummet”. Därmed gör hon sig sannerligen inte skyldig till det som hon anklagar Karlsson för, nämligen övertydlighet i klasskildringen.

Allra vagast är kanske Jenny Aschenbrenner i Svenska Dagbladet: ”’Klass’ behandlar klass men inifrån ett vara på en plats i en tid. Strukturerna framträder, men kan aldrig vara ett facit till en barndom. Hélènes föräldrar, vilka de är, på vilken plats de skrivits in i strukturen, antyds bara. De har böcker, pappan har ett annat språk. Där finns en omsorg, men också något halvt bortvänt. Eller så är det bara den vuxenblivande som vänt sig halvt bort. Som tankar de sista dropparna trygghet ur barndomen men inte vill ha något av dess förnumstighet.” Jag har studerat texter om klass i många år och har dessutom läst Karlssons roman noggrant. Men jag har ingen aning om vad dessa poetiska intellektualismer har att göra med någondera.

En av de kritiker som är mest precis vad gäller Karlssons klasskildring är utan tvekan Rasmus Landström, som skriver om Klass i Dagens ETC. Men han är som allra tydligast när han beskriver vad Karlsson inte menar med klass, nämligen det marxistiska klassbegrepp enligt vilket klass är ”en social relation där den enes överordning är förutsättningen för den andres underordning”. (En liknande tankegång framförs i Göteborgs-Posten där Carl Erland Andersson kritiserar Karlsson för att skildra klassmotsättningar ”enbart i psykologiska och identitetsmässiga termer” och därmed – implicit – för att negligera de ekonomiska relationer som Marx intresserar sig för.) Någon beskrivning av hur Karlsson faktiskt beskriver klass ger Landström emellertid inte.

Denna vaghet är begriplig. Klass är nämligen ett undanglidande fenomen, såväl i samhällsdebatten som i litteraturkritiken. Akademiker och aktivister pratar ofta och gärna om vikten av att koppla samman fenomen som genus, sexualitet, etnicitet, ”ras”, funktionsvariation och klass. Men i realiteten intresserar man sig sällan för just klass. (Den som tvivlar får gärna jämföra hur många akademiska texter det skrivs om genus respektive klass vid svenska universitet under ett år, hur många referenser det finns till sexualitet respektive klass i litteraturkritiken, eller hur många politiska initiativ som handlar om mångkultur respektive exploatering.) Faktum är att oförmågan att prata om klass är så radikal att den kommit att bli en del av vad klass är. Och detta utgör en viktig aspekt av klasskildringen i Karlssons roman.

Klass handlar om Hélène, som växt upp i Rinkeby och som pluggar litteraturvetenskap på Stockholms universitet. Där umgås hon i andra kretsar än de hon tidigare rört sig, men hon återknyter också kontakten med en kompis från högstadiet, Clarice, som berättar att en av deras gamla lärare ska ge ut en roman som handlar om dem. Hélène lyckas via lärarens pojkvän, som undervisar på universitetet, få tag på manuskriptet och börjar skriva sin och Clarices version av berättelsen, något som dock visar sig vara svårare än hon trott.

Hélène växer alltså upp i Rinkeby. Men hon känner sig inte hemma där, eftersom hon inte passar in i de dominerande berättelserna om denna arketypiska segregerade storstadsförort. ”Det var under gymnasiet jag klipptes av från livet jag levde här”, säger Hélène. Och det som alienerar henne är den bildningsresa hon anträtt genom att välja en bättre skola än den som finns i förorten. Denna bildningsresa för henne bort från det etnifierade Rinkeby, men får henne också att upptäcka att de viktiga samhällsgränserna faktiskt inte alls har med etnicitet att göra och att det som kallas ”svenskhet” döljer helt andra skillnader: ”Gymnasiets svenskhet var röda hus och tomter vid vattnet. Kanske är det vad det här landet alltid kommer att vara för mig. Röda hus vid vatten och mellan raderna pengar”.

Karlsson skildrar alltså hur skillnaden mellan rika och fattiga idag förstås i termer av etnicitet – hur kulturella kategorier skymmer ekonomiska förhållanden. Detta innebär att klass blir någonting om vilket man inte kan prata, eftersom andra begrepp ställt sig i vägen.

Den starkaste berättelsen om Rinkeby i romanens (liksom i läsarnas) nu – perioden efter terroristattacken mot World Trade Center i New York 2001 – kretsar kring islam: ”när man talar om förorten nu, den här hösten, vem vet när den här hösten tar slut, menar man islam”.

Hélène är inte muslim. Alltså slipper hon ifrån den diskriminering som många av hennes vänner utsätts för. När hon och hennes pojkvän ska ut och resa ser de hur ett par tas åt sidan i flygplatsens säkerhetskontroll utan annan synbar anledning än deras etnicitet. Pojkvännen, som vuxit upp i ett övre medelklasshem i en välmående villaförort reagerar inte, men det gör Hélène: ”[N]ågot sliter i mig, jag vill gå fram dit och fråga av vilket skäl de tas undan. Vad är det för ilska i mig över att de inte släpps igenom? Vad är det i mig som släpps igenom?”.

Även om Hélène inte utsätts för diskriminering innebär samhällets besatthet vid islam att hon alieneras ytterligare från den förortsmiljö där hon vuxit upp. Där fanns en gång en samhörighet bortom etniska och religiösa skiljelinjer, som bland annat manifesterade sig språkligt i den ”accent” som ”inte kommer från brytningen mellan två språk, utan samförståndet på en plats”. När detta sätt att tala kopplas samman med migration, etnicitet och religion – när Rinkebysvenskan blir ett invandrarspråk – hamnar Hélène utanför.

Hon är utanför också på universitetet. Hennes kläder ”utstrålar något billigt, färgerna lite, lite fel – beige i stället för kamel, brunt i stället för senapsgult”. Och hennes språk fungerar inte: ”När jag försöker tala mig in i klassens språk är det som om jag har stenar i munnen. Deras vänliga förväntan försvinner när jag faktiskt säger något, de ser på mig som om det inte är ord som kommer ur mig”.

Även det språk som talas på universitetet manifesterar alltså ett samförstånd. Men här gäller det inte bara en plats, utan någonting mycket större. Att det Hélène säger inte känns igen som ord placerar ju faktiskt henne utanför själva mänskligheten, bland de djur som kan frambringa läten, men inte tal. Och detta har ända sedan antiken – åtminstone om man får tro filosofen Jacques Rancière – varit ett sätt för överheten att legitimera sitt klassherravälde.

Hélènes utanförskap kontrasteras mot hennes pojkväns, Richard, förmåga att smälta in över allt. Och den förmågan kopplas samman med hans uppväxt i en helt annan miljö än Rinkeby, ett exklusivt villaområde: ”Överallt byggnader som uttrycker, präglas av dem som äger dem. Här hör Richard hemma. Här och alltså överallt”.

Enligt den dominerande berättelsen om Rinkeby skiljer sig denna miljonprogramsförort från medelklassens välmående villakvarter på grund av etniska och religiösa förhållanden. Hélènes erfarenheter passar dock inte in i detta sätt att förstå världen. För henne präglas Rinkeby framför allt av fattigdom: ”När jag levde i mitt rum och såg ut genom mina fönster såg jag fulhet, fattigdom, en fiende med oändligt många vapen. […] Jag har sett sorg skam och hat men var kommer fattigdomen ifrån? Inte är det ur islam.”

Rinkeby är alltså fattigt. Och fattigdomen är resultatet av en frånvarande orsak, som bara kan beskrivas i termer av vad den inte är, exempelvis islam. Det är denna orsak som är klass i Karlssons roman.

Den fattigdom som Karlsson ger så mycket uppmärksamhet är ett uttryck för klass. Det är pengarna som skiljer Hélène från den svenskhet som hon är alienerad från och det är fattigdomen som skiljer Rinkeby från mer välmående områden. Och, att fattigdom hela tiden relateras till rikedom – inte minst genom att Hélène ständigt kontrasteras mot pojkvännen Richard och de andra studenterna på universitetet – och att fattigdom faktiskt främst associeras med pengar och inte med exempelvis ”kulturellt kapital”, innebär för övrigt att Karlsson kanske inte ligger så långt från det marxistiska klassbegrepp som Rasmus Landström efterlyser.

Karlsson skildrar förvisso också hur klasskillnader ger upphov till kulturella barriärer, exempelvis i form av olika språkliga koder eller skillnader i stil och smak. Men dessa reduceras inte till identitetsmarkörer, utan beskrivs som förbundna med det hon framför allt belyser i sin roman, nämligen att klass är ett i grunden ekonomiskt fenomen för vilket det inte finns något omedelbart tillgängligt språk och som stängts in bakom andra begrepp som etnicitet och religion.

Att temat klass fått så litet utrymme hos de kritiker som – ofta, och med rätta – hyllat Karlssons roman beror naturligtvis på att fenomenet faktiskt inte står särskilt högt upp på den intellektuella eller politiska dagordningen. I Klass kritiserar Karlsson detta. Kritikernas tystnad visar att hennes kritik är berättigad. En litteraturkritik som är lika bra som samtidslitteraturen på att bidra till att klass synliggörs vore en nåd att stilla bedja om.

Magnus Nilsson är professor i litteraturvetenskap Malmö högskola och forskar om arbetarlitteratur.