av John Berger, översättning Annika Engström
Tisdagen den 10 oktober sändes den här bilden ut över världen som ett bevis på att Guevara söndagen innan dödats i en strid mellan två kompanier ur den bolivianska armén och en gerillastyrka norr om Rio Grande i närheten av djungelbyn Higueras. (Byn fick senare motta den belöning myndigheterna utfäst för tillfångatagandet av Guevara.) Fotograferingen av den döda kroppen hade arrangerats i ett stall i den lilla staden Vallegrande. Kroppen hade man lagt på en bår som i sin tur placerats ovanpå ett cementkar.
Under de senaste två åren hade ”Che” Guevara blivit en legend. Ingen visste säkert var han fanns. Ingenting talade för att någon verkligen hade sett honom. Men man kände ständigt hans närvaro. I inledningen till sitt sista meddelande skickat till den trekontinentala solidaritetskonferensen i Havanna från ett gerillaläger ”någonstans i världen” – citerade han en rad av den cubanske 1800-talsdiktaren och revolutionären José Marti: ”Nu är flammornas tid och alla skall nås av ljuset.” Det var som om Guevara gjort sig osynlig och allestädes närvarande i sin egen förkunnelses ljus.
Nu är han död. Hans chanser att leva vidare var lika små som legenden omkring honom var mäktig. Legenden måste krossas. ”Om Ernesto Che Guevara verkligen blev dödad i Bolivia, något som vid det här laget förefaller sannolikt”, skrev New York Times, ”då har både myten och människan Guevara lagts i graven.”
Vi känner inte omständigheterna kring hans död. Men av den behandling hans kropp utsattes för efter döden kan man göra sig vissa föreställningar om mentaliteten hos dem han föll i händerna på. Först gömde de kroppen. Sedan visade de den offentligt. Därefter grävde de ner den i en anonym grav på okänd plats. Så grävde de upp kroppen igen. Brände den. Men innan de brände den skar de av fingrarna för att underlätta en identifiering längre fram. Ett sådant handlingssätt skulle kunna tyda på en djup osäkerhet om att det verkligen var Guevara de hade dödat. Men det kan lika gärna tyda på att de inte hyste några som helst tvivel, och att det i själva verket var hans döda kropp de fruktade. Jag är böjd att tro det senare.
Avsikten med telefotot den 10 oktober var att göra slut på en legend. Men på många hade bilden säkert en helt annan effekt. Vilken är dess egentliga innebörd? Vad betyder den idag, noga betraktad och utan mystifiering? Jag kan bara redogöra för min egen upplevelse av den.
Det finns paralleller mellan fotot och Rembrandtmålningen ”Doktor Tulps anatomi”. Doktor Tulp motsvaras här av den bolivianske översten i sin oklanderliga uniform och med en näsduk tryckt mot näsan. De båda figurerna till vänster om översten stirrar på liket med samma ihärdiga men opersonliga intresse som de två läkarna närmast till vänster om Doktor Tulp. I Rembrandts målning förekommer visserligen fler personer – liksom det naturligtvis fanns andra närvarande i stallet i Vallegrande som inte kommit med på bilden. Men de båda bilderna har påtagliga likheter: placeringen av liket i förhållande till personerna i bakgrunden och den totala stillhet som omger den döda kroppen.
Det är heller ingenting att förvånas över, bildernas funktion är densamma. Båda visar en saklig och formell granskning av en död människokropp. Men mer än så: de förevisar döden: i det ena fallet för medicinskt-vetenskapliga ändamål, i det andra som ett varnande exempel i politiskt syfte. Det finns tusentals bilder av döda och massakrerade människor. Men de är sällan framställda i demonstrationssyfte. Doktor Tulp förevisar armens ligament, och det han säger om dem gäller för varje normal människoarm. Översten med sin näsduk demonstrerar det slutliga öde – påbjudet av ”den heliga försynen” – som drabbat en beryktad gerillaledare, och det han säger riktar sig till alla gerillakämpar på kontinenten.
Klagosången över den döde Kristus, av Andrea Mantegna.
Jag erinrar mig också en annan bild: Mantegnas målning av den döde Kristus, som finns i Breragalleriet i Milano. Kroppen vilar i samma ställning som på de båda andra bilderna, men här ser man den från fötterna och uppåt istället för från sidan. Händernas läge är identiskt, fingrarna kröker sig på exakt samma sätt. Svepduken som täcker nedre delen av kroppen veckar sig på samma sätt som Guevaras blodiga, oknäppta olivgröna byxor. Huvudet har stöttats upp och ligger i samma vinkel. Munnen är lika avslappnat uttryckslös. Kristus ögon är slutna, två sörjande står vid hans sida. Guevaras ögon är öppna, bredvid honom står inga sörjande: bara översten med näsduken, en agent från USA:s underrättelseväsen, några bolivianska soldater och trettio på bilden osynliga journalister. Än en gång, likheten är inte förvånande. Sätten att visa upp en död förbrytare är inte många.
Men i jämförelsen finns också likheter, som ligger betydligt djupare än i kroppsställningen och i bildens funktion. Med en smula historisk inlevelseförmåga kan man föreställa sig att min upplevelse av bilden på kvällstidningens förstasida låg ganska nära en dåtida troendes upplevelse av Mantegnas målning.
Ett fotos genomslagskraft är jämförelsevis kortvarig. Och när jag nu tittar på bilden kan jag bara rekonstruera min första osammanhängande upplevelse av den. Guevara var ingen Kristus. Om jag får se Mantegnas målning i Milano en gång till kommer jag att se Che Guevara. Och det beror på att det tragiska i en människas död i vissa fall kan komma att sammanfatta och belysa innebörden av hela hennes liv. Så känner jag det när det gäller Guevara, och så kände en del konstnärer det när det gällde Kristus. Så stor är den emotionella överensstämmelsen.
Många kommentatorer gjorde i samband med Guevaras död misstaget att betrakta honom som en representant för militär skicklighet eller för ett visst slag av revolutionär strategi. Det var därför de talade om bakslag och nederlag. Det är omöjligt för mig att bedöma den förlust Guevaras död måste ha inneburit för Sydamerikas revolutionärer. Men man kan utgå ifrån att Guevara betydde mer och kommer att betyda mer än enskilda detaljer i hans planer. Han representerade en slutsats och ett beslut.
De förhållanden som råder i världen idag fann Guevara omöjliga att acceptera. Det hade de blivit först på senare tid. Två tredjedelar av jordens befolkning levde länge under ungefär samma villkor som nu. Exploateringen och slaveriet var inte mindre omfattande. Nöden var lika stor och lika utbredd. Förstörelsen lika ofantlig. Men eftersom ingen var medveten om de verkliga förhållandena, inte ens de som led mest, framstod situationen inte som outhärdlig. Sanningar är inte ständigt uppenbara under de förhållanden de gäller. Ibland föds de sent. Sanningen om de verkliga förhållanden som nu råder i världen föddes med de nationella befrielserörelsernas kamp. Ljuset av denna nyfödda sanning förändrade imperialismens innebörd. Dess krav framstod nu som annorlunda. Tidigare hade den krävt billiga råvaror, exploaterad arbetskraft och kontroll över världsmarknaden. Idag kräver imperialismen en mänsklighet utan egenvärde.
Guevara förutsåg sin egen död i den revolutionära kampen mot denna imperialism. ”Var döden än kommer att överrumpla oss är den välkommen, bara vårt stridsrop når öron som lyssnar, bara andra händer tar upp våra vapen och andra står beredda att stämma in i sorgesången över oss med knattrande maskingevär och nya rop om kamp och seger.”
Att leva i dödens närhet kom honom att inse hur olidligt hans liv skulle vara om han accepterade de olidliga förhållandena i världen. I väntan på döden insåg han vikten och nödvändigheten av att förändra världen. Det var i kraft av sin förestående död han förmådde leva med den stolthet som anstår en människa.
Vid underrättelsen om Guevaras död hörde jag någon yttra: ”Han var hela världens symbol för vad en enda människa kan uträtta.” Är det sant? Ja, det är sant just därför att han insåg vilka mänskliga förhållanden som inte kan accepteras och handlade i konsekvens därmed.
Den måttstock Guevara levat efter blev plötsligt en enhet som uppfyllde världen och utplånade hans liv. Hans förutsedda död blev verklig. Fotot handlar om denna verklighet. Möjligheterna är borta. Kvar är i stället blod, en lukt av formalin, det obehandlade såret i den otvättade kroppen, flugorna, de skrynkliga byxorna: små privata detaljer hos en kropp som i dödsstunden lämnats ut åt offentligheten lika skövlad och opersonlig som en ödelagd stad.
Guevara dog omgiven av sina fiender. Den behandling de utsatte honom för medan han ännu levde var sannolikt densamma som efter hans död. På sitt yttersta hade han inget annat stöd än sina egna tidigare beslut. Där slöts en cirkel. Det vore vulgär förmätenhet att tro sig veta vad han upplevde i detta ögonblick eller under denna evighet. Men vi har rätt att betänka vad det innebär att en cirkel sluts. Sanningen strömmar åt andra hållet. Hans förutsedda död är inte längre bekräftelsen på det nödvändiga i att förändra de olidliga förhållandena i världen. I medvetande om att döden nu har hunnit ifatt honom kan han i stället se sitt liv som det som rättfärdigar honom och försona sig med sin upplevelse av världen.
Vissheten om denna slutliga bekräftelse är en del av det som sätter en människa eller ett folk i stånd att kämpa en kamp som ter sig utsiktslös. Det är en del av hemligheten med den moraliska styrka som är värd tre mot ett i förhållande till vapenmakt.
Bilden visar ett enda ögonblick: det ögonblick då Guevaras balsamerade kropp reducerats till ett demonstrationsobjekt. Däri ligger det skräckinjagande. Men vad är den avsedd att bevisa? Själva det hemska? Nej, den är avsedd att bevisa i detta skräckens ögonblick, Guevaras identitet och därmed revolutionens orimlighet. Men just denna avsikt ger bilden en kvalitet som pekar utöver ögonblicket. Guevaras liv och revolutionens idé eller faktum frammanar omedelbart det skeende som föregått detta ögonblick och som alltjämt pågår. Det enda sätt på vilket de som arrangerade och sanktionerade fotograferingen kunnat uppnå sitt syfte hade varit att i detta ögonblick djupfrysa världen i sitt nuvarande tillstånd: att hejda allt liv. Bara på detta sätt hade man kunnat förneka innebörden av Guevaras levande exempel. Som det nu är betyder bilden antingen ingenting alls, därför att den som ser den inte anar vad som står på spel, eller också förnekar eller bekräftar bildens innebörd det den visar.
Jag har jämfört fotot med två målningar, därför att måleriet är det enda visuella vittnesbörd vi har om hur människor uppfattade det de såg innan fotot uppfanns. En målning, eller åtminstone en bra målning, träder i ett förhållande till det skeende som motivet frammanar. Den t.o.m framtvingar ett ståndpunktstagande till detta skeende. Vi kan betrakta en målning som en totalitet i sig själv.
Ställda inför detta foto har vi att välja mellan att avvisa det eller fullborda dess innebörd för oss själva. Det är en bild som så högt en bild utan ord någonsin kan ropar på ett ställningstagande.
Presentationen av John Berger i Ord&Bild nr 4 1968: John Berger, f 1926 i London, marxist, konstkritiker, målare och romanförfattare, var under 50-talet Englands mest omdiskuterade kritiker. Under tio år skrev han konstkritik i New Statesman och har även medarbetat i Observer, Daily Worker och många tidningar och tidskrifter utanför England. 1960 utkom Permanent Red, ett urval av hans konstkritiska artiklar. 1965 den stora uppgörelsen Success and Failure of Picasso. Berger bor nu i Genève och skriver regelbundet i New Society, ur vilken denna artikel är hämtad.