Förbjuden skrivbok
Alba de Céspedes
Översättning: Johanna Hedenberg
Norstedts (2024)
Av: Sofia Gräsberg
När Valeria i efterkrigstidens Rom köper en svart skrivbok av en motvillig tobakshandlare – det är förbjudet att sälja något annat än tobaksvaror i kiosken på söndagar – beskriver hon händelsen som om den sker på impuls, men mer låter den som en hastigt uppflammande visshet. ”Jag behöver den. Jag behöver den absolut.” Hon bröt mot lagen när hon köpte skrivboken, men det agerande som följer är än mer riskfyllt. Väl hemma har Valeria knappt hunnit innanför dörren när rädslan att bli påkommen med skrivboken får hennes kinder att blossa. På första sidan skriver hon hänfört sitt namn. Valeria. Efter svärmoderns död har hennes make Michel, precis som deras två nästan vuxna barn Riccardo och Mirella, börjat kalla henne för “mamma”. Valerias föräldrar kallar henne fortfarande för ”bebe” och på kontoret där hon arbetar använder de titlar: Signora Cossati. Hon är inte längre Valeria för någon annan än för sig själv och när hon skriver sitt namn på boksidan skapar hon ett eget, hemligt rum. En gärning som i sig själv inte är förbjuden utan kanske värre – på gränsen till otänkbar. En handling av både motstånd och bejakelse. ”Det var fel av mig att köpa den här skrivboken, väldigt fel. Men nu är det för sent att ångra sig, skadan är skedd.”
Valerias första dagboksanteckningar uppfylls av bryderierna med att dels hitta säkra ställen att gömma dagboken på, dels finna tid att skriva i den. Det faktum att hon har något att dölja är till en början vad som driver henne. Dagboken drar och lockar, Valeria slits mellan skuldkänslor och längtan. För att få familjen ur huset i syfte att skriva köper hon biljetter till en fotbollsmatch och konstaterar för sig själv: ”Jag fyrtiotre år och det känns pinsamt att ta till barnsliga knep för att sätta mig och skriva.” Kanske är det ännu mer pinsamt att över ett halvt sekel senare och i ett långt mer friare samhälle erkänna att jag känner igen mig. Jag känner mig påkommen och sedd. En känsla av befrielse och lättnad men även klyvnad, oro.
Quaderno proibito. Förbjuden skrivbok. Första gången jag läste den här romanen var i Karin de Lavals äldre översättning från 1954. Den hade hamnat mina i händer efter en träffsäker rekommendation av en vän som beskrev den som ein kassiber, ett hemligt meddelande fångar emellan. ”Vid fyrtiotre års ålder är det svårt att börja om sitt liv, när allt vad vi äger sviker oss. Men det finns ögonblick då chansen att göra det tvärtom syns mig mycket lockande”, skriver Valeria. När jag nåddes av detta hemliga meddelande var jag i precis samma ålder som romanens huvudperson. Hon är fången i en kvinnoroll som i femtiotalets Italien var kraftigt begränsande. Även om mitt liv på många sätt ser annorlunda ut är detta ändå läsning som skär djupt in i en erfarenhet jag föreställer mig är allmängiltig, och därmed personlig. Men trots att det är en roman jag vill prata om hela tiden så visar den sig vara svår att skriva om. Det är svårt att formulera sig om något som kommer så nära inpå, svårt att vara besatt och skriva vettigt. Kan kritik också rymma svarsmeddelande från en annan fånge? En kärleksförklaring? Kan den vara som att veckla upp en infälld karta till ett hemligt rum?
För en helg har jag nu ändå lämnat min familj hemma i vår trånga lägenhet för att själv läsa och skriva om den nya svenska översättningen och utgåvan av romanen Förbjuden skrivbok av Alba de Céspedes. Jag tänder en brasa och blir sittande framför kaminens sotiga mörka ruta, eldens flammor får ansiktet att hetta och jag tänker på romanens huvudperson Valeria. På skrivboken. På resan till Italien förra sommaren, där den första minnesbild som dyker upp är bilden av Etna. En tunn strimma rök steg upp ur vulkankäglan, luften doftade av diesel från rälsbussen blandat med gul ginst. Jag vet inte varför, men jag tänker ofta på Etna. Namnet, fick jag höra, översätts med det dubbeltydiga ”jag brinner, jag bränner”. När jag försöker föreställa mig Valeria ser jag först vulkanen framför mig, sedan vårt köksbord. Om sitt skrivande ska Alba de Céspedes en gång sagt att hon ”försöker att vidga ett problem så att det blir allas”.
Johanna Hedenbergs nya översättning av romanen framhäver dess raka, direkta tilltal och mejslar på nytt fram dess klarsynta formuleringar, nu än mer avskalade. Kanske blir det tydligast i dialogen, som trots inramningen av femtiotal tycks sömlöst införlivade i nutiden. Till skillnad från den äldre svenska utgåvan är dialogen nu helt innesluten i dagboksnoteringarna genom bruket av vinkelcitattecken i stället för talstreck. Och dialogen är viktig eftersom Céspedes låter Valeria skriva dagbok med mycket utrymme för de samtal hon har med sina närmaste vilket gör texten full av öppningar. Den ger läsaren möjlighet att höra andra röster, se Valeria utifrån och bilda sig en egen uppfattning både om henne och om de hon är bunden till. Fundera, jämföra och dra egna slutsatser – Valeria är knappast ensam i sin familj om att ha hemligheter. Hon rör sig mellan hemmet, arbetet på ett kontor, föräldrahemmet och någon enstaka gång besöker hon väninnor. Insikterna från det hemliga skrivandet är lika upphetsande som smärtsamma eftersom de gör henne alltmer medveten om gränserna för den egna existensen.
Ändå sedan jag läste Céspedes roman första gången har den funnits hos mig som en rastlöshet. En kanal för ett budskap som strömmar genom tid och över avstånd. Jag är inte ensam om att känna mig träffad, förstår jag, när jag läser andras svar, som Sarah Chihayas i New Yorker, Jhumpa Lahiris i Paris Review och Lara Feigel i The Guardian. Hur kommer det sig att boken fortfarande, mer än sjuttio år efter att den skrevs, pockar på och väcker till liv lidelsefulla svar i form av essäer och långa recensioner? Ett lockrop som skriar eller viskar sitt budskap, sitt ”jag är här – var är du?” Det är en kvalité somliga böcker har, som skrivna för att få sina läsare att känna sig utvalda, samtidigt som det är en känsla som delas av många. Genom att prata och skriva om de böckerna vi fångas av kanske vi hittar fram till varandra. Lina Wolffs förord ger ytterligare ingångar till romanen och lyckas fånga något av vad som gör den till ett mästerverk. Här tecknas även en bakgrund till dess uppkomst, samhället och tiden den är skriven i, dess författare och det innehållsrika liv hon levde. Alba de Céspedes föddes 1911 och levde ett mer priviligierat liv än Valerias. En detalj som dock ofta utelämnas i hennes biografi är att hon redan som femtonåring gifte sig och fick barn. Efter bara ett par år skilde hon sig, gifte om sig och debuterade som skönlitterär författare vid 24 års ålder. Hon var aktiv inte bara som författare, journalist, dramatiker och redaktör utan även som antifascist, vilket ledde till att hon tystades i hemlandet och arresterades vid två tillfällen. Efter kriget grundade hon den inflytelserika tidskriften Mercurio. Trots censuren i hemlandet översattes hennes böcker flitigt och fann många läsare utomlands. Nu händer det igen och man talar om hennes roman som stor återupptäckt.
Vad är det då som gör att Alba de Céspedes roman fungerar på det här sättet, förmår väcka ett så starkt gensvar över tid? Givetvis har det med själva stoffet att göra, men stoffet kan inget göra utan en form. Och innan Förbjuden skrivbok gavs ut som roman publicerades den som följetong i en tidskrift, där delarna följde dagboksnoteringarna till synes i realtid från december till juni. Följetongen är en form där författaren, lite som Scheherazade, måste förföra läsaren i varje avsnitt eller åtminstone lämna henne i en ivrig väntan på nästa del. En väntan som aktiverar och får henne att fantisera i pauserna mellan de olika delarna, spekulera om fortsättningen. Skapar ett mellanrum som inte alls blir tystnad utan just en väntan på svar eller fortsättning och som tränger sig in i vardagen, in i det egna livet. I kombination med de många dialogerna, som drar mot dramatiken, och med själva dagboksformen med dess förmodade bekännelser, ogarderade uppriktighet och intima tilltal, blir det till en kraftfull, för att inte säga oemotståndlig brygd. Trots den vardagliga inramningen av småborgerligt familjeliv med knappa materiella resurser i femtiotalets Italien är det oupphörligt spännande att följa Valeria, som för varje dagboksanteckning radikaliseras alltmer av den ärlighet skrivakten tvingar fram. Hon ställer frågor och formulerar sanningar om sig själv, sitt liv och sin familj. Dagboksjaget är mamma, hustru, dotter och kollega – men hur ska hon hantera överflödet som hon själv utgör, det som inte ryms inom de relationerna och rollerna, allt som inte går att säga men som går att skriva? Vad ska hon göra med begäret dagboken avtäcker och väcker? Med de plötsligt så kännbara bristerna?
Valeria längtar efter att anförtro sig åt någon annan än skrivboken, men det är en längtan som aldrig blir starkare än rädslan att förstöra vad hon under tjugo års tid byggt upp och som hon nu ser som sin enda tillgång, sitt martyrskap. Mot slutet av boken säger hennes make, något tvetydigt, att man alltid får betala för kärlek. Valeria inser att tiden hon ägnat familjen inte är en investering hon kan kräva åter. Men kan hon acceptera detta? Frågan om vilka anspråk hon egentligen kan göra på sina barns kärlek lämnas öppen, som en fälla. Skrivandet, medger hon, gör henne inte lyckligare. Den mörkt skimrande dagboken lockar in henne i den svåra och riskfyllda uppgiften att skriva och läsa sig själv och att skärskåda sina närmaste. Hon blir visserligen mer medveten, kanske mer levande, men allting blir också långt mer komplicerat när hon upptäcker att hon är både full av kärlek och samtidigt självisk, beredd att sätta allt på spel. Från en ny sorts distans kan hon iaktta sina familjemedlemmar så som de framträder för henne i dagboken eller på en scen, fångna i lägenheten och i en härva av allt de känner sig vara skyldiga varandra och håller varandra skyldiga för. Hon noterar: ”Efter ett tag går det inte att reda ut vad som är godhet och vad som är hjärtlöshet i en familj.”
Valerias dotter Mirella skriver också dagbok. Hon låser in den i en låda i sitt rum. I ett missriktat försök att lätta sitt hjärta eller pröva gränserna inom familjen anmärker Valeria på den låsta låda där dottern förvarar sin dagbok, samtidigt som hon argumenterar för sin egen rätt till en låst låda. Idén får de andra att skratta, för mamma lilla, vilka hemligheter skulle du ha för oss? Den växande distansen till maken och konflikterna inom familjen, framför allt med dottern, spränger en djup klyfta i Valeria men ger henne samtidigt anledning att fortsätta skriva. När Valeria bestämmer sig för att bränna dagboken följs beslutet dagen därpå av raderna ”[n]u har Mirella gått så långt att jag måste skriva om det en sista gång, så jag får avreagera mig.” Mirella utmanar sin mor och sätter henne på prov genom att försöka tala sanning om sitt eget liv och därigenom få sin mor att göra detsamma, de söker båda varandras erkännande. Men de insikter Valeria skriver om i sin dagbok kan hon inte uttala för dottern. När Valeria inte får en egen låda att låsa vill hon förbjuda även Mirella att ha det. Varför? Är hon avundsjuk på sin dotter som ännu har alla möjligheterna framför sig? Nästan myndig konfronterar Mirella sin mor med sina annorlunda livsval och moraluppfattningar. Sin obenägenhet att känna skuld. ”Om du tycker om mig, hur kan du då önska att mitt liv ska bli likadant som ditt?” I konflikterna med dottern blir Valeria, ja, kanske som Etna, vulkanisk. Explosiv.
I essäboken Meander, Spiral, Explode. Design and Pattern in Narrative (2019) prövar Jane Alison nya och innovativa sätt att läsa skönlitteratur, i syfte att synliggöra andra narratologiska mönster än den eviga aristoteliska bågen; dess uppbyggnad, klimax och fall. I stället söker hon samma mönster i litteraturen som återkommer i naturen. När jag läser Förbjuden skrivbok tänker jag att den kanske har en berättarstruktur som är just explosionens: den svarta dagboken utgör berättelsens mörkt skimrande centrum runt vilken familjen, relationerna, tiden rör sig. På ytan är berättelsen linjär med datumangivelser, men egentligen är det ett sorts pågående utbrott där skrivboken är vulkankäglans krater, märket efter fästingens bett i den svidande boreliarosens centrum. Och även om Valeria förälskar sig i sin chef och passionerat dagdrömmer om att åka till Venedig tillsammans så tappar hon aldrig kontrollen med honom på det sätt hon gör med dagboken, och med dottern. Mirella menar att modern förstår allt hon försöker säga henne, hon vågar bara inte erkänna det. ”Jag tror i grund och botten att min starkaste känsla är feghet”, skriver Valeria, samtidigt som hon aldrig känt sig mer benägen att vända alltsamman ryggen: ”Jag är mycket friare i dag, mycket mer upprorisk.” Mor och dotter befinner sig i en dans eller kamp mellan skoningslöshet och igenkänning, svek och solidaritet, närhet och avstånd. Hur kan Valeria både se på sin dotter med klar blick och följa hennes kamp med juridikstudier, kärlek och arbete – och ändå motarbeta hennes strävan att bryta med konventionerna som Valeria själv tyngs av? Mirella säger att modern är hård som sten. Men inuti en vulkan är till och med stenen mjuk och porös. Valeria å sin sida uppfattar sin dotter som kylig och behärskad, men frågar sig samtidigt: ”Jag undrar om det inte finns mer godhet i hennes kyliga försvar av sitt liv än i den eftergivenhet med vilken jag låter mitt liv uppslukas”. Dagboken tillåter Valeria att vara motsägelsefull och tvetydig på ett sätt som inte ryms någon annanstans. Dagboken blir inte bara ett rum, den ger också möjlighet till ambivalens och rörlighet. Kanske är det vad den här romanen gör för mig också, nu, i vår egen tid, där det fortfarande kan vara svårt att hävda rätten till – eller i alla fall behovet av – ett eget rum. ”Är det förmätet att önska sig ett eget rum?” frågar Lina Wolff inledningsvis i förordet. Det undrar jag också.
Det finns några passager där läsaren får följa med Valeria till sitt föräldrahem, där hon syr och pratar med sin mor. En stram adelskvinna som tvingats sälja de mesta av sina tillhörigheter förutom ett par gigantiska porträtt på släktens kvinnor som inte kommer att rymmas i Valerias lilla lägenhet. Modern fortsätter att brodera och ge bort kuddar och dukar ingen längre behöver. Valeria tänker lakoniskt att det vore bättre om modern i stället stickade tröjor till barnen. Ibland är det som att romanen öppnar en portal genom generationerna och skapar ett djupseende. Men vad ska jag med den känslan när slutet redan är skrivet? Romanen kan inte rädda mig från det öde också Valeria vill undgå. Växa utan att åldras, älska utan att lämna, följa barnens frigörelse och samtidigt ha dem kvar. Valeria tänker att hela hennes tillvaro består av en smärtsam kollision mellan två världar, två generationer, hennes mors och hennes dotters. ”Jag är bron som hon har använt sig av.” När den bron inte längre behövs kan den lika gärna rasa samman. Brännas ner. Det är också det öde hon gång på gång dömer dagboken till.
Jag ska inte avslöja slutet men jag vill gärna prata om det med andra som läser boken. Först fann jag slutet förvirrande, till och med förkrossande. Sedan insåg jag dess paradox, men jag vet fortfarande inte riktigt var det lämnar Valeria. En annan sak jag funderar på men inte kan göra plats för i den här texten är bruket av ordet “omöjligt” som blir tydligt i den nya översättningen. Det är mycket som är omöjligt. Men ändå går det, i alla fall för en stund. Valeria fantiserar om att bränna dagboken och föreställer sig hur allt som återstår är en doft av bränt papper. Jag brinner. Jag bränner. Men Fenix kan inte återuppstå utan att först brinna. En poet som är död nu sa en gång att för honom var konsten inte livet, utan ett livsbevis. Konsten, inte ens i dagboksform, är inte samma sak som livet – det är askan efter något som brunnit.
Den 12 december annordnar Ord&Bild ett kritikersamtal om Förbjuden skrivbok tillsammans med Sofia Gräsberg, Lyra Ekström Lindbäck och Linda Östergaard. Samtalet äger rum på Göteborgs litteraturhus och börjar kl.18:30. [reds.anmn]