Passageraren
Stella Maris
Cormac McCarthy
Bonniers (2023)
Översättning: Niclas Hval
Av: Malte Persson
En ny roman av Cormac McCarthy är en händelse. För att då inte tala om två nya romaner – de första på sjutton år, men av allt att döma påbörjade åtskilliga decennier tillbaka. Men McCarthy har inte alltid haft den status han har idag; inte alltid förärats både recensioner i Ord&Bild och reportage i Vi läser. Det publika genombrottet kom i två vågor, först med den så kallade Gränstrilogin på nittiotalet, sedan med den inte fullt lika ambitiösa thrillern No Country for Old Men och den Pulitzerbelönade postapokalyptiska kortromanen Vägen. De bägge sistnämnda än mer spridda genom filmatiseringar som man dock med fördel kan lämna därhän (i än högre grad gäller detta författarens övriga äventyr i filmbranschen, till vilken han verkar ha en olycklig kärlek).
Författarskapets två stora mästerverk publicerades dock tidigare. Den självbiografiskt inspirerade Suttree från 1979 handlar om män i det modernas marginaler i femtiotalets Tennessee, vars värld speglas i en prosa som är lika extravagant som de skildrade existenserna är sjaviga. Den historiska romanen Blodets meridian från 1985 är sedan en ohyggligt brutal och samtidigt sublimt lyrisk uppgörelse med såväl västernromantik som upplyst förnuftstro.
Den nya dubbelromanen är på många sätt lika ambitiös som dessa båda storverk, om än svårare att sammanfatta. Den för samman trådar från författarskapets olika delar: humorn och barhänget från Suttree, den visionära civilisationskritiken från Blodets meridian, den tragiska kärleken från Gränstrilogin, thrillerelementet från No Country for Old Men, och här och där apokalyptiska aningar som antyder att det öde landet från Vägen är den framtid som väntar. Till detta kommer nya ingredienser – inte minst en rejäl dos modern naturvetenskap.
Huruvida en sådan mix uppfyller läsarens förväntningar beror kanske på vilken ingångspunkt man haft till författarskapet. Mitt eget första intryck var att de ovan nämnda trådarna snarare än att knytas samman hade trasslats ihop till en rik röra, där McCarthy velat få med så mycket som möjligt, utan att döda några darlings. Men ju noggrannare jag läser om, desto mer får jag intrycket av ett omsorgsfullt knypplat mönster, fullt av symmetrier och speglingar, och i vilket de många hålen är högst avsiktliga. Likväl: den som till exempel hoppas på en macho modern västern kommer förmodligen att bli frustrerad av mängden samtal om mat och matematik. Det våld som förekommer sker utanför bild, och utövas mer med kalkyler än med kulor.
Passageraren, den större av de båda nya romanerna, öppnar med en kort och smärtsamt vacker prolog, där den unga Alicia hittas död av en jägare efter att ha hängt sig i ett träd: ”Det hade snöat lätt under natten och hennes frusna hår var gyllene och kristalliserat och ögonen var frusna och hårda som sten.” Så som ofta är fallet hos McCarthy står jägarens brist på ord i skarp kontrast till den lyriska precisionen i prosan, som snabbt svingar sig från det konkreta till det abstrakta för att sammanfatta det krav som romanen sedan försöker uppfylla: ”Att världens djupaste fundament bör beaktas så som det står att finna i sorgen hos hennes varelser.” På denna romanens första sida förekommer också en tappad nyckel, som man kan hålla i åtanke medan man letar efter nycklar till alla små och stora mysterier som ska följa.
I resten av romanen varvas korta kapitel som skildrar Alicias sista år i livet, delvis tillbringat på mentalsjukhus, med längre kapitel om hennes storebror Bobby tio år senare. Alicia är ett tjugo år gammalt matematiskt geni, och hennes avsnitt består huvudsakligen av samtal med ett gäng ovanligt realistiska hallucinationer, ledda av ”The Kid”, som är en kortvuxen neurosedynskadad showman med en olycklig förkärlek för ordvitsar.
Bobby har å sin sida en bakgrund som fysikstudent och Formel 2-förare i Italien, men jobbar nu som bärgningsdykare i New Orleans. När han och en kollega får i uppdrag att undersöka ett mystiskt flygplan som störtat i havet, finner de att alla i planet är döda. Men en passagerare och planets svarta låda saknas. Snart börjar det dyka upp män i kostym med underliga frågor. Bobbys lägenhet genomsöks. Hans bankkonto spärras. Han får, i ett kusligt avsnitt, ett uppdrag där han hamnar ensam på en oljeplattform – förutom att han börjar tro att någon annan är där.
Men den frånvaro som främst upptar Bobby är varken flygpassagerarens eller någon osynlig förföljares, utan sorgen över Alicia. Vilket leder honom in på de frågor om matematikens och verklighetens natur som var hennes område. Det framkommer att syskonen var förälskade i varandra, och för en tid hade något slags kärleksrelation som åtminstone Alicia ville skulle gå längre. Till saken hör även att deras far som fysiker deltog i utvecklandet och testandet av de första atombomberna. (”Hans far. Som ur jordens minsta stoft hade skapat en ond sol i vars ljus människan genom tyg och kött kunde se benen i varandras kroppar som en vederstygglig skugga av det egna slutet.”) Att faderns och Alicias efterlämnade papper blivit stulna under skumma omständigheter bidrar till den allmänna paranoian.
Romanen Stella Maris (i samma volym i den svenska utgåvan) består sedan av dialoger mellan Alicia och en psykiater: mer filosofisamtal än terapisamtal, och delvis utan tvivel ett sätt för McCarthy att få utveckla egna tankar om till exempel språket och det undermedvetna. Men även med många kompletterande detaljer och nya ledtrådar till mysterierna i Passageraren.
Vem var passageraren på planet? Vem stal faderns papper som innehöll vad? Vilka eller vad är The Kid och hans följe – särskilt i relation till Alicias första och viktigaste hallucination/vision, i vilken hon genom ett titthål skymtat en demonisk närvaro hon kallar ”Archatron” bakom en port vaktad av väktare. Dessa är, skulle jag säga, romandiptykens stora gåtor, vilka speglas både i varandra och i ett antal mindre: oöppnade brev, en lucka i en serie foton, och så vidare.
Att frågorna saknar facit innebär inte att man inte ska leta efter möjliga lösningar. Jag tror, till exempel, att man måste ta på allvar möjligheten att The Kid och hans gäng inte är (eller inte bara är) psykotiska hjärnspöken, utan att de är sända någonstans ifrån – kanske en framtid där människans vetgirighet via faderns atombombsarbete slutligen öppnat helvetets portar. Eller från en ännu abstraktare och ännu mörkare demiurgs utsiktspunkt utanför tiden. Båda syskonen har mer eller mindre fotografiskt minne, och antyds ha sett något viktigt av misstag utan att inse dess vikt – vilket skulle kunna förklara såväl agenternas intresse för Bobby som The Kids intresse för Alicia.
Passageraren som uppstått från havets botten och bara lämnat spår på stranden kunde det vara frestande att läsa som Kristusfigur, om det inte vore för att det skulle implicera inkarnationen av en kraft som är god. En Antikrist inför de yttersta dagarna i Archatrons och McCarthys gnostiskt gudsförgätna universum? Jag vet inte – flygplansintrigen har också karaktären av ett villospår. Romantitelns passagerare kan lika gärna syfta på andra. The Kid, som man kunde beskriva som en passagerare i Alicias inre värld, påstår sig själv absurt nog ha kommit bland andra passagerare på en vanlig buss. Och omvänt framstår Bobby som en yttervärldens passagerare: en av alla oss som färdas på denna planet, med minimal kontroll över vart vi är på väg – om det inte är för att, som Alicia, kliva av i förtid.
Överallt frånvaro och förlust. Kanske innebar Alicias död inte bara förlusten av mening i Bobbys liv, utan även förlusten av en unik nyckel till den verkligt stora gåtan – den om människolivet och universum och deras relation till varandra. En fråga som även leder till frågan om frågan: finns svaret inuti människosjälen eller ute i universum? Om de inte, ytterst, är ett och samma ställe? Vad skulle till exempel Alicias mentor Grothendieck säga – en även utanför romanen existerande och mycket betydande matematiker, som mot slutet av sitt liv skrev ett esoteriskt religiöst verk om drömmar? Ja, vilken är egentligen relationen mellan ”universums djupaste fundament” och ”sorgen hos hennes varelser”? Ytterst är det just genom frånvaron av svar som alla romanintrigens mysterier symboliskt konvergerar i detta stora mysterium som förblir olöst hur mycket matematik och fysik och metafysik och teologi och poesi som Bobby och McCarthy än slungar mot det.
Till sist en mer prosaisk fråga: var Alicias och Bobbys incestuösa kärlek så kysk som de påstår? Till romanens gåtor och tomrum kan läggas antydningar om ett frånvarande barn: ofött och kanske aborterat (missbildat som The Kid, ”barnet”?) eller kanske bara fantiserat och önskat. Romanens haverirapport ger inte heller här något säkert svar. Den svarta lådan är borta.
Sammanfattat på ovanstående vis låter alltihop både överspänt och abstrakt. Bäst alltså att påminna om att det gestaltas av en av världslitteraturens främsta stilister, med ett utsökt öga även för det konkreta liv som levs medan frågorna om det förblir obesvarade. McCarthys rytmiskt balanserade meningar befinner sig denna gång någonstans mellan det barocka briljerandet i de tidiga böckerna och den sparsamt kommaterade återhållsamheten i de senare. Hans landskapsbeskrivningar förmår fortfarande att glida från en uppräkning av realistiska detaljer till en visionär tusenårsblick, liksom hans dialoger kan svänga om på en femöring från naturalistiskt tomgångsprat och vitsigt munhuggande till svindlande filosofiska bråddjup.
Som redan antytts har den språkliga spänningen mellan abstrakt och konkret en tematisk motsvarighet i kontrasten mellan artikulerad och oartikulerad kunskap. McCarthys romanfigurer – från den godmodige slarvern som är titelfigur i Suttree till den monstruöse domaren i Blodets meridian – är ofta bokligt bildade och välformulerade män som tagit plats i en naturnära värld där överlevnad hänger på handfast know-how: fiska, jaga, rida, slåss. Det moderna Amerika framstår hos McCarthy som ett ytskikt där andra lager lyser igenom: urinvånarnas långa men skriftlösa historia, djurens språklösa verklighet, landskapets geologiska palimpsest.
Vad som sker i Passageraren och Stella Maris (med om möjligt ännu mer belästa och välartikulerade huvudpersoner) är att denna genomträngande blick med naturvetenskapens hjälp transponeras till en allomfattande och fundamental nivå, där frågorna är sådana som: Är inte det mänskliga medvetandet bara en ytnivå vilande på ett undermedvetet med längre evolutionär historia? Hur förhåller sig den mänskliga perceptionen till en oberoende fysikalisk verklighet, om en sådan kan sägas finnas? Gör andra representationer – från matematiska modeller till skönlitteratur – den existerande världen rättvisa, eller gör de våld på den? Varvid vi alltså är tillbaka i det stora mysteriet, som dock framstår som en konsekvent fortsättning på vad McCarthy alltid sysslat med.
Det säger sig självt att den språkliga spännvidden skapar problem för en översättare. Liksom överhuvudtaget McCarthys sätt att bygga upp meningar med hjälp av ordens egen rytm snarare än kommatering. Det blir ofta mycket vackert på svenska också, men det är inte alltid som prosan dansar. Så här kan en typisk McCarthy-mening i alla fall låta på svenska när allting klaffar: ”Mot slutet av dagen såg reven ut att långsamt röra på sig och solens sena färger dog ut och sedan föll mörkret hastigt som ett gjuteri som stänger ned över natten.”
Och som så ofta finner jag det som kritiker svårt att rättvist värdera en översättning av ett originalverk jag beundrar. I ena vågskålen min respekt för en kompetent översättares av världsliga villkor pressade arbete med en jätteuppgift som befinner sig någonstans mellan det svåra och det omöjliga; i den andra alla frågetecken i marginalen som ansamlar sig vid parallelläsning. Och somliga saker kan lika gärna förlagets redaktör lastas för – som referenser bakåt i dialogen som går förlorade när samma engelska ord översatts med olika svenska, vilket i detta verk innebär en risk för att subtilt invävda ledtrådar klipps av. Den naturvetenskapliga jargongen hanteras generellt väl, men också bättre när den står i centrum för diskussionen än när fackbegrepp smygs in i förbigående på andra ställen.
Principiellt intressant är den utmaning som utgörs av prosans kvantsprång mellan stilnivåer. Modern boksvenska är nog ett mer utslätat språk, utan lika brett stilspektrum som den litterära engelskan. Mellanregistret orsakar sällan problem. Men dynamiken mellan det ”låga” pratet och den ”höga” stilen i förtätade ögonblick naggas i kanterna från båda hållen av en viss språklig normalisering. Ett exempel på det senare ur en drömd helvetesscen, som råkar innehålla ännu ett gjuteri: ”And all the while a clangor like the labour of a foundry and dark figures in silhouette about the alchemic fires” skriver McCarthy elliptiskt – att jämföra med översättningen där förtydligande verb lagts till på ett sätt som späder ut den miltonska intensiteten: ”Och hela tiden hördes ett skrammel som från arbetet i ett gjuteri och mörka figurer syntes i siluett kring de alkemiska eldarna” (mina kursiver).
Scenerna med The Kid utgör en särskild utmaning. Hans svada är full av usla vitsar och förvrängda ord och uttryck. Språket följer ett slags drömlogik avlägset besläktad med den i Finnegans Wake. Ibland kan översättaren hitta motsvarigheter, ibland kan bara ytnivån bevaras: ”unkempt premises” och ”the malady lingers on” blir alltså ”ovårdade lokaliteter” respektive ”sjukdomen dröjer sig kvar”, även om de lika mycket är förvrängningar av ”unkept promises” och (från en gammal hit av Irving Berlin) ”the melody lingers on”.
Vissa översatta meningar tvingar mig dock att konfunderad bläddra i originalet för att alls fatta. ”Vi har ljus och hjärnspöken men att få lite action det är en annan femma det” visar sig exempelvis översätta ”We got lights and chimaeras but of course the action is always another question altogether”. Den underliggande frasen här är alltså ”lights … cameras … action” – ”ljus, kamera, tagning”. Varvid min invändning inte så mycket är att finesser i originalet ibland går förlorade (det är oundvikligt) som att ingen varningsflagg rests när det leder till meningar på svenska som i avsaknad av inre logik helt enkelt är obegripliga.
Men det är så klart lättare att vara baksäteschaufför än att vara den som faktiskt kör. Det finns omvänt även engelska passager som jag knappast hade förstått om jag inte samtidigt hade haft tillgång till Niclas Hvals svenska transporttjänst. På så vis är jag en tacksam läsenär eller romanpassagerare.
Receptionen av Passageraren och Stella Maris har förstås bara börjat, och översättare är inte den enda förmedlande instansen. Kritiker som skrivit under tidspress har generellt inte gjort något särskilt bra jobb. Och mängden försäljnings- och förhandssnack riskerar att förleda läsaren in på mindre produktiva irrvägar än romanens egna.
Det har exempelvis gjorts en stor sak av att en av huvudpersonerna är kvinna, men jag vet inte – å ena sidan har minnesvärda kvinnogestalter funnits i McCarthys romaner även tidigare, å andra sidan är det fortfarande en mycket manlig värld som skildras, och Alicia är inte precis någon typisk kvinna (eller människa). Tänkvärdare är den förskjutning man kan se hos Bobby. I likhet med många av McCarthys tidigare romanfigurer besitter denne en mängd manligt kodat know-how – förutom att han besitter expertis om dykning och snabba bilar, så kan han flå döda djur och rigga fällor för att se om någon brutit sig in i hans rum, och allt möjligt sådant. Men mer än tidigare framstår alla sådana överlevnadskunskaper som futila: det enda han i slutändan kan göra är att fly från sina förföljare så långt bort som möjligt. Den amerikanska instinkten att skaffa sig ett vapen avfärdas direkt, och till sist kan Bobby inte ens förmå sig att döda mössen som härjar i en stuga där han gömmer sig. Kanske var McCarthy aldrig riktigt den machoförfattare han har uppfattats som? Något han däremot har förblivit är en sällsynt kärleksfull djurskildrare: Passageraren bjuder inte minst på ett ömsint porträtt av Bobbys relation till katten Billy Ray.
Alicias kamp och Bobbys kamp är på många sätt speglingar av varandra. Bägge är de tragiska karaktärer, tyngda av sin intelligens och sin sorg över en omöjlig kärlek. Men där Alicia är det extremare fallet, kämpande på verklighetens gräns (både som matematiker och patient) och bara bunden till världen genom sin bror, så är Bobby på ett annat sätt del av världen – hans förföljare är åtminstone ibland med säkerhet inte hjärnspöken, och han omger sig med ett rikt persongalleri av vänner och bekanta.
Dessa bifigurer är inte oviktiga. De erbjuder dialogiska motröster i ett verk som annars domineras av mörker, både i sin skildring av en allt uppslukande sorg och i sina tankar om ett universum som förmodligen bara äger mening i vår föreställning om det, och som varken kommer äga eller ens sakna mening när våra hjärnor utplånats av tiden eller av sina egna idéer och uppfinningar. (”Det förgångnas avgrund som världen faller ner i. Allt försvinner som om det aldrig hade funnits.”)
Men varför leva i frånvaron istället för i den närvaro som bildar frånvarons konturer? Den både visionäre och konspirationsteoretiske privatdetektiven Kline kan tyckas ha förirrat sig från en DeLillo-roman, men står samtidigt för ett mått av pragmatism i sina råd till Bobby: vill han leta svar eller leva? Den troende mormodern med sitt enkla gårdsliv bär liksom Bobby sorgen över Alicia, men utan att låta tomheten fylla hela tillvaron. Och till bokens komiska höjdpunkter hör mötena med den ytterst verbale kreditskortsbedragaren och lebemannen Long John Sheddan, som är nog så svartsynt och som i grunden haft sämre förutsättningar i livet än Bobby, men som trots allt på sitt eget speciella vis ser till att göra mesta möjliga av det.
En speciell plats har slutligen även mötena med den flamboyanta transkvinnan Debussy, som verkligen haft svårigheter att övervinna, men som med bevarad glädje fortsätter att sträva efter det liv hon önskar att leva. När de utanför en restaurang tar ett helt vardagligt avsked öppnar sig ett av de hoppfulla ögonblick som trots allt också ryms i denna roman om förtvivlan och desperation i ett likgiltigt eller rentav illvilligt universum: ”Han betraktade henne tills hon försvann bland turisterna. Både män och kvinnor vände sig om efter henne. Han tänkte att Guds godhet visade sig på de märkligaste platser. Blunda inte.”
