This Life: Secular Faith and Spiritual Freedom
Martin Hägglund
Pantheon Books (2019)
Av Anton Jansson
När jag läser filosofen och Yale-professorn Martin Hägglunds senaste bok This Life kommer jag att tänka på en mening ur Mary Wollstonecrafts A Vindication of the Rights of Men (1790), där hon fördömer Edmund Burkes förakt för fattiga. Han menade i sin konservativa grundtext Reflections on the Revolution in France att folket behöver lära sig att underkasta sig och finna sin tröst i tanken på evigheten. Wollstonecraft citerar Burke utförligt och utbrister:
It is, Sir, possible to render the poor happier in this world, without depriving them of the consolation which you gratuitously grant them in the next.
Den här kritiken: att löftet om ett himmelrike efter döden är något som överheten använder för att hålla nere den fattiga befolkningen i detta livet, var Wollstonecraft inte ensam om. Det var en vanlig trop i radikal samhällskritik under 17- och 1800-talen. Över huvud taget har förstås idéer om denna världen och den kommande, jordisk tid och evighet, varit centrala i kristen tanketradition. Så också hos Martin Hägglund.
Hägglunds bok, som varit en succé i hans nya hemland USA och som i Sverige blivit ovanligt omtalad för att vara ett engelskspråkigt filosofiskt verk, innehåller två tydligt avskilda delar. I den första, ”Secular Faith”, bedriver Hägglund religionskritik och pläderar för vad han kallar sekulär tro som ett alternativ till religiös tro. Hägglunds religionskritik är inte – som många nyateisters – epistemologisk, det vill säga, den angriper inte främst religiösa sanningsanspråk. Hägglund kritiserar i stället religion från vad man kan kalla ett existentialistiskt perspektiv. Han menar att det som kännetecknar religiös tro är att den innefattar en föreställning om evigheten, om det så är himmelriket eller Nirvana, och att evigheten för den religiöst troende är en viktigare verklighet än den vi lever i. Det, menar han, får till följd att religiöst troende med nödvändighet nedvärderar vår tillvaro som ändliga varelser, det här livet, this life. En tro kan man dock ha utan att vara religiös. Att ha en sekulär tro i Hägglunds mening är att ta ändligheten på allvar, vilket han menar skapar ett större engagemang för världen: det faktum att tiden är begränsad och att det vi håller kärt är bräckligt och kommer att gå förlorat är vad som gör det verkligt värdefullt.
Tidslighet är centralt också i bokens andra, mer politiska del, ”Spiritual Freedom”. Här lägger författaren ut texten om människans frihet och vad som begränsar den. Att vara andligt fri innebär för Hägglund att kunna engagera sig i frågan om vad som spelar roll för en och att kunna bestämma över sin egen tid. Efter att ha etablerat detta går Hägglund vidare till en utläggning av några centrala delar i Karl Marx tänkande. Enligt den marxistiska teorin om mervärde är värdet av varor definierat av socialt nödvändig arbetstid. Mervärdet, kapitalägarens profit, uppstår i den skillnad som finns mellan den tid som arbetaren lägger ner för att frambringa en vara och den tid hen faktiskt får betalt för. I centrum står alltså utnyttjandet av arbetarens tid, framhävs av Hägglund. I ett kapitalistiskt samhälle är värde alltid bestämt av profitbehovet, och människor är alltid tvungna att lägga en stor del av sin tid på lönearbete, i de flesta fall med något otillfredsställande som inte kommer dem själva till gagn. Människans korta, ändliga tid determineras alltså i en kapitalistisk värld inte utifrån hens andliga frihet, utan utifrån profitskapandets nödvändighet.
Hägglund föreslår att vi behöver förskjuta måttet på värde från att vara bestämt av profitbehov till att definieras av tillgänglig fri tid, tid som kan användas för att utveckla vår andliga frihet. Här kommer vi in på hans politiska ideal: den demokratiska socialismen. Att mäta värde i tillgänglig fri tid för människan är nämligen den demokratiska socialismens första princip, enligt Hägglund. De andra två principerna är bekanta från Marx: dels gemensamt ägande av produktionsmedlen, dels att vi bör sträva efter att förverkliga devisen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Det är förstås fina principer, och över huvud taget finns det mycket i hans kapitalismkritik och socialistiska alternativ som både är pregnant framställt och tilltalande. Hägglund lyckas övertyga om att den kapitalistiska ordningen inte visat sig särskilt bra på att skapa ett gott samhälle för alla människor. Och att kapitalismen stjäl människors ändliga jordiska tid och i det gör oss ofria är retoriskt slagkraftigt.
Så långt allt väl. Men det finns också anledning till att komma med invändningar och resa några kritikpunkter mot Hägglunds teoribygge.
Främst gäller det hans kategoriskapande. För att vara en filosof som i alla fall tidigare varit influerad av dekonstruktivisten Jacques Derrida, så uppställer Hägglund skarpa dikotomier. Detta livet och evigheten, religiös tro och sekulär tro. Och det skapar en del problem. Det låter kanske vid en första anblick logiskt rimligt att om man är inriktad på evigheten så blir det mindre viktigt att engagera sig i och förändra det jordiska. Svagheten sitter i hur det logiska argumentet hänger samman med den historiska verkligheten.
För det första väljer Hägglund ut en aspekt och låter den definiera all religiös tro: tron på evigheten. Visst är den central i kristendomen (om jag får hålla mig till den religiösa tradition jag känner bäst), men den är inte allt. En annan central aspekt av kristendomen är att Gud satt människan till att på bästa sätt förvalta skapelsen, denna världen. En tredje att vi ska älska vår nästa, och det inte först i ett kommande liv, utan alldeles uppenbart är uppmaningen att göra det här på jorden.
För det andra, stämmer detta verkligen? Det är som att dikotomin implicerar ett nollsummespel: för varje litet engagemang i evigheten, så försvinner i motsvarande grad möjligheten till engagemang i denna världen. Hägglund tar upp flera exempel på hur evighetstro tycks innebära en kraftig nedvärdering av denna världen, men nog är motsatsen också möjlig, ja till och med vanligt förekommande?
I det inledande Wollstonecraft-citatet verkar en liknande motsättning som Hägglunds sättas i bruk: this world och the next world. Men Wollstonecraft är svår att tolka rent dikotomt. Hennes poäng är inte att detta livet och nästa liv så att säga negerar varandra, nej, poängen är snarare att tron på evigheten inte innebär att man bör låta bli att göra denna världen bättre – det går att få båda. Wollstonecraft är i sitt angrepp på Burke högst tydlig med sin egen gudstro och, framför allt, är hon tydlig med att de principer för världslig rättvisa som hon lutar sig mot är grundade i vad hon benämner som Guds oföränderliga attribut. Hon avslutar sin essä med att understryka att hennes politiska positioner ”rest on an eternal foundation”.
Wollstonecraft är förstås inte ensam om detta, historien är full av människor som åberopat sig på religiösa principer och urkunder i sin kamp för att skapa en bättre värld, och full av personer som trott på evigt liv utan att för den sakens skull dra sig undan eller förakta detta livet.
En av de personerna är Martin Luther King Jr, vilket kanske gör det oväntat att Hägglund utförligt behandlar honom som en förebild. Men det gör han. Framför allt förhåller han sig till den sena, mer radikala King. Än mer specifikt koncentrerar Hägglund sig på Kings absolut sista tal, som han höll inför strejkande sopåkare i Memphis kvällen innan han blev mördad 1968. King var fast förankrad i en religiös tradition och begagnade sig av ett kristet, eskatologiskt språkbruk för att förespråka radikala samhällsförändringar: vi tror inte bara på ett nytt Jerusalem bortom denna världen, säger han i sitt tal, utan även på ett nytt Memphis här på jorden, och vi ska som (jordiskt) folk nå the promised land.
Detta menar Hägglund är ett slags bevis för att King mot slutet av sitt liv egentligen propagerar för sekulär tro – det är detta livet talet handlar om. Visst, det går att göra en, som Hägglund kallar det, ”sekulär läsning” av King, men: Kings engagemang för världen tycks inte stå i motsats till utan vara i samklang med hans religiösa tro. Hägglund utelämnar de sista orden i talet:
And so I’m happy, tonight. I’m not worried about anything. I’m not fearing any man! Mine eyes have seen the glory of the coming of the Lord!
Både detta, och det han säger innan, att han personligen gärna vill leva ett långt liv på denna jorden, men hellre gör Guds vilja, talar snarare för att King i sin politiska kamp fann styrka i sin förtröstan på Gud och på evigheten.
Om något borde det alltså vara så att exemplet King visar att dikotomin sekulär tro-religiös tro är ett något trubbigt verktyg för att förstå inte bara King, utan mycket annat i historien och idéhistorien. Något liknande gäller också för andra delar av boken. En person som Hägglund utlägger är kyrkofadern Augustinus. Denne proklamerar visserligen att världsliga njutningar, inklusive kärleken till en nära vän, är mindre värda att inrikta sig på än Guds evighet. Men han visar sig också vara en person som på djupet erfar och kan formulera det som Hägglund kallar sekulär tro, och en framstående uttolkare av tid och ändlighet.
King var sympatiskt inställd till mycket hos Marx, men inte till dennes ateism. Hägglund å sin sida har förstås inget emot den sidan av den kommunistiska teoretikern, han lyfter snarare fram den och menar att Marx religionskritik och kapitalismkritik genomgående är ”intertwined”. Men det är ett påstående som går att ifrågasätta. Marx är ateistisk eller sekulär, ja, men det betyder inte att han lägger särskilt mycket energi på religionen. Det är snarare så att religionen hos Marx är anmärkningsvärt frånvarande jämfört med hos hans samtida.
Hägglund gör som de flesta andra som skriver om Marx och religion, och citerar den korta texten Zur Kritik der Hegelschen Rechtsphilosophie. Einleitung, där det berömda citatet om att religion är folkets opium återfinns. Men texten är som sagt kort och huvudpoängen är denna: det är dags att sluta kritisera religionen. Religion existerar, enligt Marx, eftersom människor som lider skapar sig illusioner för att stå ut. Man bör därmed inrikta sig på att kritisera lidandets orsaker, inte dess symtom, för när lidandet försvinner kommer även religionen vittra bort. ”Kritiken av himlen förvandlas därmed till en kritik av jorden” menar Marx här 1844, och sedan koncentrerar han sig egentligen inte särskilt mycket på religionskritik utan ger sig i kast med en livslång analys och kritik av kapitalismen.
Man kan förstås utveckla Marx och som marxist ta upp sådant som han själv inte fokuserade på. Men Hägglunds påstående att Marx egen kapitalismkritik är ständigt och intimt sammanflätad med hans religionskritik är en överdrift. Och följer man Marx här, kan man till och med ifrågasätta nödvändigheten av den första delen av Hägglunds projekt. För ur det perspektivet kommer en filosofisk diskussion om religionen alltid att vara av sekundär betydelse jämfört med analysen av hur man ska förstå och övervinna kapitalismen.
Jag har bara tagit upp några aspekter av This Life; Hägglund visar upp en imponerande samling läsefrukter och boken är väldigt rik. Men det hindrar inte att vissa frågetecken uppstår. För att avslutningsvis helt kort nämna ytterligare ett par:
Hägglund diskuterar den kristna existentialisten Søren Kierkegaard utförligt, men jag väntar förgäves på att han ska reda ut hur hans eget projekt förhåller sig till den ateistiska franska existentialismen hos exempelvis Jean-Paul Sartre och Albert Camus. För nog finns det ett starkt eko av denna i Hägglunds utläggningar: I vårt ändliga enda liv är människan inte gudomligt determinerad utan behöver arbeta på sin egen essens och ta kontroll över sitt normsystem. Det låter för mig väldigt sartreskt, men inte ens när Hägglund använder uttrycket ”ond tro” får man ens en liten fotnot till Sartre. Varför inte? Den inte helt obesläktade Martin Heidegger förekommer, men enbart i notapparaten.
Omvärderingen av värde är som sagt central för Hägglund, vi måste gå från att mäta värde i socialt nödvändig arbetstid till att mäta det i tillgänglig fri tid. ”We must pursue a practical revaluation of the measure of value that shapes our economy” är en typisk formulering, och utifrån den öppnar sig en del frågor. Vad betyder det att omvärdera? Det låter som att nyckeln är att börja tänka annorlunda. Och det är inget fel med det, men det kapitalistiska måttet på värde är inte så att säga enbart en dålig idé, eller med ett nyord, ett ”feltänk”, det är inbakat i själva funktionssättet i ett månghundraårigt ekonomiskt system.
Vidare, angående citatet ovan: Hägglund använder sig genomgående av ett löst och odefinierat vi. Jag undrar vilka ”vi” är som måste göra detta? En sammanhållen mänsklighet? Finns det en sådan, och står den på Hägglunds sida? Finns inte rätten och staten i en marxistisk analys till för att försvara kapitalismen? Klasskamp och motsättningar inom en kapitalistisk ordning, som ju är viktiga delar av marxistisk tanketradition, ges ingen större plats i Hägglunds bok, vilket förstärker verkets något idealistiska framtoning. Endast i avsnittet om King ser man en skymt av intressekonflikter och det våldsamma motstånd som väntar den som försöker förverkliga de socialistiska principerna utanför seminarierummen på Yale.
Ja det var väl alldeles för stora frågor att ta upp så kort i slutet. Men tur då att samtalet om Hägglunds bok lär fortsätta även i vårt land, då den senare i år kommer i svensk översättning. Och oaktat de invändningar som jag rest mot This Life, så välkomnar jag detta, då teserna den reser sannerligen är värda att fortsätta diskutera.