I.
Hon heter Maryam Ashour
Det är allt som står i hennes biografi
Det finns inte heller något annat som kan tilläggas
Inte ens hennes mor, hennes far och hennes syskon
kan säga något
De dog med henne
II.
I världen finns ett land som heter Palestina
I Palestina finns en stad som heter Nablus
Nära Nablus finns en by som heter Qariut
I Qariut levde en flicka som hette Bana Amjad Bakir
Hon var tretton
Bana dog idag av en kula i bröstet
III.
Den smiter från mig som en tränad räv
så fort jag försöker forma dess ansikte
Den sa: Jag tycker inte om att läsa böcker
Jag sa: Hur ska du kunna veta då?
Den sa: Jag läser livet. Var kan man annars
se en värld som denna?!
I en kvarts tum ryms
ett tält, sju döda, ett nyfött barn, sex änkor
och en uppsjö av skrik, hundar
och säckvis med längtan
IV.
Mahmoud var en vanlig pojke
busade ibland, men ofta var han tyst
Han brukade tända eld
vid grannarnas fönster
och blev därefter jagad
av uppretade husägarna
Han tyckte inte om skolan
och det hjälpte inte
att locka honom med presenter
Men han lyckades
att dra upp en mördad man
från rasmassorna och bar honom
till hans familj
Andra gången drog han upp en kvinna
och bar henne till hennes familj
Tredje gången kom han inte tillbaka
ens för att ta farväl
V.
Jag vet inte exakt vilka av de människor jag känner som har dött och vilka som ännu är vid liv, vilka som har flytt och vilka som är kvar i landet, vilka som har skadats och vilka som har hela kroppen i behåll, vilka som har förlorat sina hus och vilka som ännu har en vägg att luta sig mot.
I tidigare krig hade vi bättre koll på läget. Vi kunde hantera våra berättelser och nyheter. Vi kunde teckna ner hela namnet på personer som hade drabbats av något.
Nu är vi helt vilsna, jag personligen är vilsen. Även människor som vi pratar med i Gaza och frågar om en annan person säger de: Vi har inte sett honom eller henne sedan ett år tillbaka. Vi vet inte vart livet har fört dem.
VI.
Det här är bara ett rykte
Vi väntar på att någon ska dementera det
Vi väntar
väntar
väntar
väntar
väntar
medan kriget sprider rykten
som ballonger
Ingen levande har ett hum om vad sanningen
Bara de döda vet
Men det senaste ryktet säger
att de döda inte kan tala
VII.
Jag skulle överraska Abdulrahman på hans födelsedag
Han hade inte så mycket som gav honom glädje
När han gick ut efter en brödskärva till sin bror
lånade jag från grannen lite mjöl
en gnutta socker, ett ägg
och en klunk mjölk
På gammal ved
bakade jag en kaka
lika stor som en gråsparv
och väntade vid tältet med ett leende
Det har gått tre dagar
Kakan har svalnat, torkat
Men Abdulrahman har ännu inte
kommit tillbaka till sin födelsedag
VIII.
Du som ligger död där borta
Hör du oss? Alla de här sakerna
är dina. De har inte dött med dig
och vi vet fortfarande inte
vad vi ska göra med dem:
ditt namn som är inristat i ett träd,
din röst när du sjunger en smörsång
inspelad i en tjejs mobiltelefon,
dina spår i den förstörda plantagen,
och din ilska mot de högljudda grannarna
Men vi hittar ingen av dina vänner
som kan förklara
vad du tänkte på då
IX.
Mina vänner har tusen skäl att ge sig av
utan att ta farväl
att ställa sig på femtio meters avstånd
på en väg full med vägspärrar
att falla som spelkort en stormig dag utan att skratta
eller att avstå från att skratta åt skämtet
om den överviktiga mannen
Och eftersom de – till skillnad från andra –
älskar livet
har alla rosor de planterat
vänner, dikter och leenden
blivit kvar i festlig skepnad, pryder utarmade torg
och ropar deras namn med episk sorg
Vi har plötsligt och av en slump upptäckt hemlösa, hungriga
hundar, katter och fåglar som vännernas händer skyddade
från ensamhet, skvaller och jägare
Det finns tusen skäl för dig världen
att ta av dig din gyllen hatt
knäböja framför deras röster i luften
och tvaga dig i allt liv de har lämnat efter sig
för att minnas dem
