Föreställningen Svenska hijabis gästspelar på Backa teater. Fem tjejer i slöja står vända ut mot publiken och berättar om vad de ständigt får höra. I lunchrum och mellan väninnor, där det planeras personalfester, diskuteras kryssningar och pratas om sex. Förr eller senare är det alltid någon som säger: “men det får väl inte du göra, för du är ju muslim”. Med kraft hämtad ur communityteaterns metod skapas en föreställning som kanske, faktiskt, kan förändra världen.

Svenska hijabis är inte bara aktuell - den är akut. Uppsättningen berättar om fem svenska unga kvinnors liv och om deras erfarenheter av diskriminering. Med stark scennärvaro levererar Benin Al-Najjar, Ruhani Islam, Maryam Dinar, Sarah Ameziane och Shama Vafaipour repliker som får oss att rysa. De är alla hijabis - kvinnor som bär hijab, alltså en muslimsk slöja.

Svenska hijabis handlar om Sverige idag, men inte det Sverige vi som inte bär hijab är vana vid. Det handlar om en hijabis Sverige, ett Sverige genomsyrat av kulturrasism. Under föreställningen berättar tjejerna om sin vardag och allt som hör dit: fiske med mormor, boxningsträning, framtidsplaner – och om den islamofobi de ständigt möter. Ordet, som beskriver den kulturrasism som specifikt vänder sig mot muslimer, har blivit vanligare på senare år. Föreställningen gör att vi förstår varför. Blandningen av vanlighet och utsatthet i det de berättar gör budskapet ännu tyngre: islamofobin i Sverige existerar inte bara, den blomstrar.

Fotograf: Elin Berge — Fotograf: Elin Berge

Benin Al-Najjar inleder pjäsen genom att berätta om sin studentavslutning. Om hur hon talade om för sin favoritlärare att även hon vill bli lärare. Hon fick svaret: “men Benin, ska inte du bli bortgift efter gymnasiet?” Mentorn uttalade inte vad hon baserade sin fråga på men fördomen är ändå tydlig. Repliken upprepas om och om igen på scenen. Al-Najjar försöker frustrerat skaka av sig frågan, men lyckas inte. Och så är det väl, vissa saker är svårare att skaka av sig än andra, vissa ord ekar högre, vissa känslor stannar kvar och blir större och större. Går det att sluta höra sin favoritlärare säga “men ska inte du bli bortgift efter gymnasiet?” Går det att komma över att någon man litar på har en sådan fördom om en - om ens föräldrar och vänner? Al-Najjar bär hijab och studentmössa när hon inför sina vänner återberättar sitt mentorssamtal. Det samtal som uteslutande kunde ha handlat om hennes planer och mål med livet blir istället ett försvarstal.

Föreställningen är en communityteater, vilket betyder att skådespelarna framför sina egna historier och delar egna erfarenheter med publiken. Andra teaterkonstnärer som arbetat med formen är bland andra Joan Littlewood som var verksam i London med Theatre Workshop (1945-1961) och Augusto Boal som är känd för begreppen forumteater och de förtrycktas teater. I en intervju (GP, 2016-10-11) om föreställningen förklarar skådespelaren Sarah Ameziane att tanken inte är att utbilda utan att hon gör detta för sina “muslimska systrar, för att de ska känna igen sig på en svensk teaterscen”. Skådespelaren Benin Al-Najjar lägger till: “Kunskap är makt. Det finns också de som vill lära sig något och då är den här pjäsen otroligt bra, även om vi inte kommer att representera varje hijabi”.

I en annan intervju (Djungeltrumman, 2016-10-28) beskriver America Vera-Zavala communityteater som ett möte mellan människors verkliga berättelser och den professionella teatern. Intervjun gjordes inför gästspelet på Backa teater i Göteborg, som också tidigare arbetat med Vera-Zavala med uppsättningen Rött kort (2014), även den en communityteater. Ett av målen är att göra bra scenframträdanden men framför allt att berätta nya historier och att de som bär på historierna också framför dem. Hon kallar personer som tjejerna i Svenska hijabis för ”experter”. Under intervjun förtydligar Vera-Zavala att föreställningen inte är ett debattinlägg utan teater. Men vi vågar ändå påstå att föreställningen är politisk och kan öppna upp för debatt.

Svenska hijabis är producerad av Community Teater & Dans i Stockholm som håller på med just denna typ av föreställningar. Det finns fler exempel på liknande föreningar runt om i Sverige, till exempel i Malmö där Teater Intakt har startat ett projekt i samma anda som de kallar Malmö Nya Communityteater. Nina Norén, konstnärlig ledare och skådespelare, har som ambition att teatern ska vara en plats där samtidshistoria skrivs av de som lever mitt i den och projektet en ”trampolin in i samhället för ungdomar som idag lever i utanförskap” (Kulturbloggen 2014-10-16).

Till formen arbetar Svenska hijabis genom att gestalta de medverkandes erfarenheter i olika scener som följer på varandra. Sarah Ameziane beskriver en situation på tunnelbanan då en man kom fram till henne, ifrågasatte hennes hijab och kallade henne terrorist. Hon berättar att hon efter konfrontationen såg en, med hennes eget ordval, “blattekille” i närheten och frågar sig: “bror, varför gjorde du inget? Varför sa du inget? Varför stod du inte upp för mig?” Samhörigheten och tilliten krossas när någon hon tror ska ställa upp inte gör det. Ameziane förmedlar känslan av att vara utlämnad; av att stå helt ensam. Ingen hjälper, inte ens den man trodde skulle hjälpa. Gruppen av tjejer på scenen talar tillsammans, högre och högre, i crescendon, tills de ropar ut orden mot publiken med en blandning av förtvivlan och ilska i rösten: “Varför stod du inte upp för mig?”. Det är kraftfullt och det känns. Förväntningarna på killen blir ett resultat av islamofobin hon utsätts för: vita svenskar nämner hon inte ens som alternativ till hjälp.

Med frustration lyssnar vi på berättelserna som tjejerna delar med sig av. I kontrast till denna känsla bryter en scen av med spel kring de färgglada sjalarna, koreografi och körsång. I en passage läggs sjal efter sjal ut på golvet: en gul, en ljusblå, en rosa, var och en unik. Musik spelas i högtalarna. Passagen är en färgglad konstpaus, en djupandning innan berättelsen om mormor tar vid. Mormor som fiskade vid sjön och vägrade flytta på sig. På ett lekfullt men symboliskt sätt håller, placerar och flätar skådespelarna sjalarna medan de förmedlar berättelserna. Vid ett tillfälle står de utspridda på scenen. En i taget håller de upp en sjal framför sig samtidigt som de talar till publiken. Det är effektivt; sjalen blir en metafor för den abstrakta slöja som skiljer våra världar åt. Den skapar distans medan det transparenta tyget samtidigt visar upp människan där bakom. Skådespelarna talar genom slöjorna och meddelar att de har fått nog.

I en annan scen har de medverkande pannlampor på sig som de riktar mot publiken samtidigt som de slungar ut de glåpord, pikar och förvirrade frågor som de själva har fått höra. I lampans strålkastarljus är man utpekad. Utstirrad. De fem tjejerna har alla valt att bära hijab av egen vilja, inte för att de måste. Och nu står de på scenen i ett värdigt rampljus och inte bländade av den strålkastare som riktas mot dem när människor bemöter dem som annorlunda, stirrar på dem eller kränker dem. Det finns olika typer av ljus, och inom communityteater får de plats att välja själva hur de vill bli sedda.

I den skyddade miljö där vi själva växte upp lärde vi oss väldigt lite, om ens något, om hur det är att växa upp som del av en minoritet. Vi faller enkelt in i den svenska normen och detsamma gjorde de flesta där vi kommer ifrån. Att våra år i skolan skiljer sig så radikalt mot en annan svensk tjejs skoltid bara för att hon bär hijab är förbluffande, skrämmande. Svenska hijabis förmedlar denna orättvisa. Vi som har haft privilegiet att få ha drömmar, intressen och mål med livet utan frågor som kränker, har varit blinda inför att detta inte gäller alla. Det blir fruktansvärt tydligt att vi lever i helt olika verkligheter när vi ser föreställningen. Samhället placerar oss sorgligt nog så långt ifrån varandra att det blir svårt att se och förstå varandras situationer. Det är därför communityteater är så viktig - den bygger broar mellan världar. Den är ett perfekt medium för Svenska hijabis. De lyckas förmedla en känsla på scenen som kan vara svår att få ner i text. Lika svårt vore det att utan repliker få fram den politik som är föreställningens hjärta. Det krävs något mer för att båda komponenterna tydligt ska komma fram. Det krävs pannlampor, upprepningar och röster som höjs och sänks. Det krävs att kunna röra och beröra. Det krävs tio slöjor på golvet, en studentmössa och ett scengolv. Och för att innehållet verkligen ska gå fram krävs en bred publik.

Detta är en föreställning alla som kan borde se. Om det leder till att fler använder communityteater och vågar berätta sina historier kanske barriärer kan krossas och våra olika världar bli en enda. Kanske. Blandat med frustration över den svenska vardagsrasismen utstrålar tjejerna en styrka som skapar hopp. Hela tiden märks deras motstånd och viljan att förändra, att tillsammans föra en kamp mot rasism och för en accepterad och respekterad mångkultur. I strålkastarljuset de medverkande själva valt frågar de om och om igen ut mot publiken: “när tar det slut? Kommer det att ta slut?”

Beatrice Haglund och Signe Nilsson

Produktion:
Medverkande: Benin Al-Najjar, Ruhani Islam, Maryam Dinar, Sarah Ameziane, Shama Vafaipour
Manus och regi: America Vera-Zavala
Koreografi & ljuddesign: Paloma Madrid
Ljusdesign: Mira Svanberg