Sanna Ghotbi har tillsammans med Benjamin Ladraa cyklat genom tjugotre länder i Europa och Asien under de senaste två åren. Resan har bara ett mål, att uppmärksamma så många som möjligt om Västsahara, som till stor del varit ockuperat av Marocko i snart femtio års tid.
Texten har tidigare publicerats i Ord&Bild 2 2024: JORD
På Gustav Adolfs torg den 15 maj när cyklingen startade. Familj och vänner samlades på torget och hurrande när vi kom incyklande med start från vår lägenhet i Göteborg. Det var svårt att ana hur resan skulle bli efter bara några kilometer genom välbekanta gator. Bild: Basma Alab.
”Turkiet?” Vi stannar bredvid en väderbiten koreansk man med spetsiga solglasögon och dyra cykelshorts. Han sitter i startposition, redo att flyga över asfalten för att bekräfta hur mycket snabbare han är än vår hundrakiloskaravan. Han pekar på flaggorna som piskar i vinden, fastspända på ungträden vi hittade i skogen för bara några dagar sedan. Jag försöker att inte se irriterad ut, men det är tionde gången idag som någon felaktigt ropar ut namnet på diktaturen istället för den största kvarvarande kolonin i världen. ”Har du någonsin hört talas om Västsahara?” En av oss frågar på autopilot medan den andra förbereder att visa nyhetsartikeln på koreanska. ”Ja” svarar han och misstar som alla andra det icke-självstyrande territoriet för den berömda öknen. ”Visste du att det är ett land som fortfarande är koloniserat?”. Det här är ögonblicket då folk vanligtvis börjar se förvirrade ut och den sjuttioåriga mannen är inget undantag. Jag ger honom min mobil och medan han kisar för att läsa om en femtioårig ockupation, mediablockad och bosättarkoloni som de flesta människor i världen har glömt, eller aldrig lärt sig om, är vi redo med vår solidaritetspitch. ”Visste du att västsahariska familjer är separerade av världens längsta aktiva mur som omges av hundratusentals marockanska soldater och miljontals landminor? Människor har varit åtskilda i decennier, precis som koreanerna”. Mannen gör höga ”O” och ”A” när han slutar läsa den sista meningen i den enda medieintervjun i Sydkoreas historia om Västsahara.
Det här är vårt liv nu. Varje dag i över 600 dagar har jag och min partner Benjamin upprepat det som borde ha lärts ut av lärare och tidningar för länge sedan. I Taiwan frågar vi på en internationell forskningskonferens om avkolonisering i ett rum med trettio personer om de har hört talas om Västsahara bara för att mötas av förvirrade miner och huvudskakningar. Vid ett möte med det tyska parlamentets människorättskommission ställer vi samma fråga bara för att få liknande bemötande. I samtal med så kallade Afrikaspecialister, Mellanöstern-experter, medlemmar av de största internationella människorättsorganisationerna i världen, återigen samma reaktion.
Ett panelsamtal i en slovensk bokaffär augusti 2022. Ägaren var en gammal man som gav oss var sitt pass efteråt. Det var ett pass för jordens medborgare med vackra dikter om värdet av en gränslös värld. De låg i våra väskor när den kroatiska polisen kom intågandes i trädgården vi tältade i. Familjen som bjudit in oss skämdes när de bad oss visa polisen att vi inte var flyktingar.
Det har gått nästan två år sedan vi började cykla från Göteborg för att uppmärksamma detta land som så få har hört talas om. Västsahara. Trots att ursprungsbefolkningen, västsaharierna, levt under fullskalig ockupation de senaste femtio åren med regelbundna gripanden och övergrepp har mediablockaden varit solid. Ockupationsmakten Marocko förbjuder journalister och människorättsorganisationer såväl att existera i, som att besöka landet.
Bakom den 2 700 km långa muren som Marocko byggt med hjälp av Israel finns de västsahariska flyktinglägren där över 177 000 västsahariier väntar på att få återvända hem från ett kargt algeriskt ökenlandskap.
Bakom den 2 700 km långa muren som Marocko byggt med hjälp av Israel finns de västsahariska flyktinglägren där över 177 000 västsaharier väntar på att få återvända hem från ett kargt algeriskt ökenlandskap. När jag besökte lägren kändes det som att hela platsen dröp av längtan. Längtan efter ett hem, ett folk, ett språk. Barn som aldrig ens satt sina fötter i dess sand, men som ändå beskriver platsen som ur sina egna minnen. Jag vet allt väl hur det är att längta efter ett land som är förbjudet att uttala. När mina föräldrar lämnade Kurdistan, Iran var det för att aldrig återvända, annat än i gamla kvarterslokaler i Backa och Frölunda. I hetsiga diskussioner vänner emellan som får de pistagetäckta bakelserna att spruta överallt omkring dem. Jag vet. Ändå visste jag ingenting om Västsahara, Afrikas sista koloni.
Jag tänker på dem. På Sidahmed som måste jobba som bud i Frankrike istället för att doktorera. På Najla som är höggravid i lägret samtidigt som hon försöker bygga ett bibliotek för barnen som inte kan resa annat än i böckernas värld. På Chayk som filmar företagen som tar resurserna från hans land med säkerhetspolisen flåsandes i nacken. På Chija i den Schweiziska diasporan som inte vet hur mycket längre hon kan föra sitt folks talan. Medan vinden tar fart och får flaggan att piska till min rygg och kind när jag svänger för långsamt med cykeln, ser jag mina västsahariska vänner fortsätta ta sig framåt. Jag rör mig mot Japans nordligaste punkt medan Najla rör sig mot barnen som väntar på dagens enda måltid; Chayk mot soldaterna som kantar gatorna; Chija mot västerländska ansikten som aldrig sett ett krig annat än på film.
En japansk man i sjuttioårsåldern bjuder in oss till sitt hus över natten. Han säger att han alltid har dörren olåst och öppen för gäster, ”Även när jag inte är hemma”. Så har det varit sedan kärnkraftsolyckan i Fukushima. Han var en av många som evakuerades till en skola. Sov i en aula i flera månader. Ingen mat eller vatten de första dagarna. ”Inte en enda person yttrade ett ord av klagan. Det är så vi japaner är uppfostrade. Man ska aldrig tappa ansiktet. Inte ens i en katastrof. När atombomben föll över Hiroshima och Nagasaki gick alla till jobbet som vanligt dagen efter.” Men i tystnaden föddes ett nytt jag. Ett jag som skar igenom den japanska lydnaden och isoleringen. Mannen öppnade en skola för barn som inte klarade av trycket i den vanliga skolan. Ett alternativ till att bli en ”hikikomori”, som stänger in sig i sitt rum för alltid. Han ville aldrig att någon granne skulle behöva vara ensam igen. Dörren skulle alltid stå öppen. Jag masserar mina trötta lår medan mannen serverar oss grönt te. Min törst maskerar den bittra smaken. Jag ser på den vidöppna dörren.
□
Sidahmed berättar för mig att traditionella västsahariska tält alltid har fyra ingångar. En åt norr, en åt syd, en åt väst och en åt öst. ”Fyra öppna ingångar så att gäster alltid är välkomna, vilket håll de än kommer ifrån. Till och med presidenten har öppet ifall man vill dricka te med honom”. Det västsahariska teet är en lång process som ofta kan sysselsätta personer i timmar under en dag. En dans mellan att hälla över teet från det ena glaset till det andra för att sedan hälla tillbaka det i kannan och börja om. Den enorma mängden socker. Skaka glasen. Skaka kannan. Det är en konst. Hela ritualen kallas ”attay attalata yimat” som betyder ”de tre och teet”. ”Vi serverar alltid tre omgångar te. Den första är bitter som livet. Den andra söt som kärleken. Den tredje len som döden”.
Det är svårt att föreställa sig ett helt liv som utspelar sig på denna plats. Någon föds. En annan dör. Gas- och vattenleveranser i hettan. Flugor som surrar runt en, mitt i sanden, och var som känns som ingenstans. Kvinnor som scrollar förbi senaste modet på Instagram och arbetslösa män som går mycket långsamt längs med husen med händerna knutna bakom ryggen. Bild: Sanna Ghotbi.
Första gången jag drack teet satt jag med Sidahmed inuti ett lerhus. Jag förvånades över hur kylan fick min hud att knottra sig trots värmen utanför. ”Det är livet i öknen. Isande inne och brinnande ute”. Förra juli hade de en vecka där temperaturen översteg 60 grader. Najla berättar att hon var i ett av lägren där de flesta hushåll inte hade kvar vatten. ”Vi gjorde som vi alltid gör. Delade med oss och såg till att de äldsta och yngsta fick mer medan vi andra höll ut. Det är så vi har överlevt i nästan femtio år, genom varandra”. Najla som åkte till USA och tog flera examen bara för att återvända till arbetslösheten i lägren. Ibland skojar vi om att man kan knacka vem som helst på axeln här, en plats där 90 procent av befolkningen är beroende av humanitär hjälp och där elektricitet inte funnits förrän nyligen, och där det kommer visa sig att de pratar mellan tre till fyra språk, ibland fler, flytande, och har utbildningar i diverse ämnen. Men ändå sitter de i sanden och väntar. Väntar och väntar tills hela deras identitet bara är väntan.
”Min mormor berättade varje dag i fyrtio år om gatorna, husen, människorna, havet i vårt hemland. Hon pratade så jag nästan trodde jag varit där själv. Hon var en av de där kvinnorna som hjälpte till att bygga lägren från grunden” berättar Najla. Det var 1975 som tusentals kvinnor och barn flydde in i södra Algeriet för att undkomma bomberna, nära staden Tindouf, medan männen krigade mot inkräktarna. Marockanerna använde vit fosfor och napalm, så många fick allvarliga brännskador längs vägen. När de kom fram till området dit algerierna gett dem en fristad, var sanden annorlunda från den de var vana vid. Mörk och tung. Omöjlig att bruka. I början fanns inte nog med tält eller mat. Barnen dog av sjukdomar som spred sig som löpeld. ”Bara en vecka till. Bara en månad. Ett år så kan vi återvända” trodde de. Och under tiden byggde kvinnorna först hus, sedan skolor, sjukhus, ministerium. De utbildade sig till lärare och läkare så att barnen skulle ha en framtid och de äldre skulle överleva tillräckligt länge för att se sitt hemland.
När Najla berättar, kan jag inte låta bli att tänka på mina föräldrar. Hur de slagits mot den iranska regimen och tvingats in i exil i Irak under Saddam Hussein. De hade också viskat om smakerna och dofterna från hemstaden tills dessa materialiserade sig framför dem så tydligt att det gick att fortsätta drömma. Bara en dag till så är vi fria. Bara en vecka till. Bara ett år. Mina föräldrar hamnade i Sverige och i år är det över 40 år sedan de var i sin hemstad. När min mormor dog kunde min mamma inte besöka hennes grav. Najlas mormor dog i ett land som inte var hennes. ”Hon dog i samma tält som hon själv satte upp 1975 och begravdes i ett flyktingläger. Det är det mest ovärdiga avslutet”.
Vi föreläser om Västsahara för över hundra japanska studenter som läser globala studier i Kyoto i juni 2023. En vecka tidigare hade vi sprungit in i deras lärare på gatan och när han såg våra cyklar bjöd han direkt in oss att prata för sin klass. Vi bad studenterna att skriva sina intryck på smålappar. Alla beskrev chocken kring att kolonier fortfarande kvarstår idag och att FN inte kunnat ingripa.
Det är oktober när vi landar på ett soligt Bali och trängs mellan australienska, brittiska, tyska, amerikanska yogautövande, surfande, hälsoveganer på väg ner till stranden eller en av många restauranger som kantar gatorna. Vi får bo gratis i ett hus som ägs av en lokal aktivist. Medan vi slänger i oss kokosyoghurt och cashewost planerar vi hur vi ska lyckas besöka ännu ett ockuperat område, Västpapua. Det ligger intill Papua Nya Guinea, ett stenkast från Australien, och har varit ockuperat sedan början av 60-talet. Våra kontakter förbereder oss för det värsta. Vi får höra talas om en polack som suttit fängslad i fem år efter att ha besökt papuanska aktivister. Om tyskar som dödats av indonesiska soldater som skjutit på demonstranter. Läser böcker om Biak-massakern där Indonesien slaktat papuanerna på ett sätt som fortfarande får mig att drömma mardrömmar.
Vi lämnar våra telefoner och datorer i Bali och när vi landar i Jayapura, Västpapuas huvudstad, efter nästan tio timmars flygning förväntar jag mig ett förhör. Men istället möts vi av vår papuanska kontakt som ler stort när hon ser oss. Det är inte säkert att prata i taxin så i tystnaden ser vi ut över djungel och asfalt som blandar sig i en invecklad dans utanför. Första gången vi går längs gatorna i staden pekar vår vän på butiker, banker, restauranger och viskar ”Den där ägs av militären. Och den där. Och den där. Och den…” och så fortsätter det, ibland hela dagen lång. Spionerna pekas ut under lunch på ett av studenthaken, när vi köper frukt på den lokala marknaden eller sitter i en minibuss på väg till ett hemligt möte. Benjamin som lyckats ta sig in i ockuperade Västsahara en gång innan vår cykling började, kan inte låta bli att jämföra. ”Soldaterna är mycket synligare i Västsahara. De är alltid där med sina stridsvagnar och vapen och väller ut som myror så fort någon håller upp en flagga eller ropar ett slagord”. Han hade behövt ta sig igenom tio säkerhetskontroller för att komma in i Laayoune, Västsaharas huvudstad, och tvingades in i en biljakt när han skulle försöka intervjua tidigare politiska fångar där.
Träff med en papuansk studentorganisation i Yogayakarta december 2023. Detta möte var nog det mest revolutionerande ögonblicket under vår resa. När papuanska studenter, som är utsatta för ett folkmord av Indonesien, utbyter berättelser med västsaharierna och därefter ropar varandras slagord. Sahara Libre. Papua Merdeka.
Vi stannar i Jayapura i tio dagar och i den extrema hettan lyckas vi träffa överlevare från massakern, ledare för självständighetsrörelsen, personer som bara för en månad sedan suttit fängslade. Vi håller en presentation om Västsahara för dem och plötsligt brister många ut i gråt. Någonting hände inom mig när jag bevittnade deras sorg. Efter att ha pratat med otaliga människor på gatorna, inuti universiteten, kulturhusen, över middagsborden, så går mina presentationer nästan på autopilot. Berättelserna om gripanden, tortyr, svält, krig de bara rinner igenom mig och ut. Men när jag ser på papuanerna som böjer sig framåt för att stävja smärtan som får hela deras kropp att skaka börjar jag också gråta. Jag gråter när jag ser hur ett folk som redan utsätts för ett folkmord, vad som beskrivs som ”a slow genocide, ecocide and ethnocide”, har plats för att ta in andras sorg än sin egen. När två folk som lever på olika sidor av jorden kallar varandra systrar och bröder. ”När jag såg er sittandes sådär framför mig var jag säker på att det var mina egna bröder och systrar jag såg” så sa Cheija första gången vi bjöd henne att presentera sig själv för en grupp papuanska studenter över Zoom. Vi satt i rummet med papuanerna och såg hur hela rummet gjorde en kollektiv utandning. ”Nu är vi äntligen med någon som ser oss som en like. Som inte kallar oss apor, lata, separatister, terrorister.” De såg på varandra, västsahariern och papuanerna, och de såg verkligen varandra. Att detta kommer att vara ett av mina vackraste minnen från denna resa visste jag i samma stund som det uppstod. Och senare, när vi tvingades lämna Indonesien för att säkerhetspolisen jagade oss, efter en månads intensivt kampanjande där vi pratade på åtta universitet och tio civilsamhällesforum och blev intervjuade av trettio olika tidningar, kom jag ändå att tänka tillbaka på just det ögonblicket.
Poliser som förbereder sig för att stoppa en demonstration i ockuperade Västsahara, huvudstaden, Layoune, tagen av västsahariska mediakollektivet Equipe Media. Våra vänner i ockuperade området berättar om hur de får sina mobiler och kameror stulna när de filmar polisens övergrepp. Dagar senare dyker samma kamera upp i händerna på en polis som använder den för att övervaka motståndet. “De filmar oss. Och vi filmar dem,”
Ett par månader in i cyklingen fick vi höra att Marocko skickat ut en egen cyklist som skulle cykla runt Afrika med en marockansk flagga och marknadsföra ”marockanska Sahara”. Vi får veckovis tusentals kommentarer från marockanska nättroll. I Berlin sprang en av dem efter oss, i Prag var det två som försökte avbryta vår föreläsning, i Tokyo visade en journalist, som skrivit en artikel om Japans import av bläckfisk från Västsaharas vatten, ett hotbrev hon fått från marockanska ambassaden. Men när vi får frågan om vi inte räds konsekvenserna av vår kampanj tänker vi alltid på västsaharierna som går ut och demonstrerar sekunden efter att de släppts från tortyrkammaren. När jag hör att den indonesiska säkerhetspolisen letar efter oss lever jag med skräcken i ett dygn, så lång tid det tar att lämna landet, men så fort vi är ute andas jag ut. Men mina vänner kan aldrig andas ut.
När vargar omringar vårt tält en natt i norra Grekland, skakar jag så mycket att jag knappt lyckas hålla fast i pepparsprayen i väntan på att de ska bita sig igenom. Men vid gryningen försvinner de och vi börjar cykla igen. När vi fastnar mitt i en storm uppe bland bergen i Montenegro vet jag inte vart jag ska ta vägen. Lutningen är 30 procent, mer än vad vi någonsin haft, och ibland måste vi gå av och knuffa en cykel tillsammans. Regnet är så intensivt att mitt inre lager av kläder blir plaskblött. Benjamins glasögon är så immiga att jag måste skrika ”vänster, höger, vänster, nu kommer det ett stort hål” längs den eviga mörka serpentinvägen. Men plötsligt kommer det ett indiskt par körande som är ute på semester. Vi pratar en kort stund och de erbjuder sig att ta allt vårt bagage och köra det till närmsta stad, som också är vår slutdestination för dagen. Vi litar instinktivt på dem och ger bort väskorna med våra datorer, drönare, pass, pengar. Den natten anländer vi hungriga, trötta, frusna och skräckslagna till en stuga paret hyrt. På mindre än en timme är vi varma, mätta, lyckliga över nyfunna vänner som också sover på soffan så vi får den bästa vilan. Jag andas ut.
”De skrattar åt oss, marockanerna och amerikanerna. Säger att vi är dumma och naiva som litar på att alla vill varandra väl. Ett fredligt nomadfolk som bara bryr sig om sina tält och djur. Säger att vi inte förstår politik. Vi lade ner vapnen och väntade i trettio år på folkomröstningen som aldrig skedde utan att en endaste gång använda våld” säger Cheija över Zoom när vi bjudit henne för att medverka i ett event där ett trettiotal indonesiska aktivister och konstnärer samlats hos konstnärskollektivet KUNCI i Yogyakarta.
Västsaharierna är traditionellt nomader som brukade flytta med sina djur innan kolonialmakten delade in dem i städer och bakom murar och minfält. De brukade använda sig av stjärnornas konstellationer för att hitta sin väg. Det finns en berättelse om en gammal man som körs långt ut i öknen, med ögonen bakbundna av sina vänner. De ber honom berätta vart han är och i vilken riktning hemåt bär. Han stannar upp, böjer sig ner och silar sanden mellan fingrarna innan han bestämt stegrar åt rätt håll.
Året var 1991 då FN skulle administrera en folkomröstning för självständighet som Marocko äntligen gick med på, efter 16 år av krig. Västsaharierna hade hopp. Flera visar oss dokumenten de fick det året, som upplyser om att de är berättigade att rösta. Då visste de inte att allting var en ploj, ett sätt för Marocko att avsluta kriget och sedan skicka in ett stort antal bosättare som inte behövde betala skatt och dessutom fick fri tillgång till marken. Att sluta handelsavtal om Västsaharas naturresurser. Att utöka och ytterligare militarisera muren som delar landet i två delar. Allt för att befästa ockupationen. Numera finns det tre gånger fler marockanska bosättare än västsaharier. När Marocko insisterade på att bosättarna skulle få rösta om självständighetsfrågan gick Polisario, Västsaharas självständighetsrörelse och regering i exil som är godkänd av FN för att föra deras talan, med på det – men inte ens då ville Marocko hålla den.
Och varför skulle de göra det? När USA skickade militära rådgivare och massvis med vapen för att se till att de vinner kriget, trots att Västsahara är en erkänd koloni av FN med egna bestämda gränser och det går emot internationell rätt att invadera och annektera ett sådant territorium. När Gulfstaterna gör allt för att stötta den marockanska kungens ockupationsprojekt, för att en fallen kung kan leda till att fler faller. När USA och Frankrike fortsätter föra Marockos talan i FN:s säkerhetsråd och lägger ett veto varje gång det internationella samfundet kräver att FN-missionen i Västsahara, MINURSO, ska ha ett människorättsmandat, eller att något som helst framsteg ska göras i frågan om en folkomröstning. När EU fortsätter handla med Marocko, och köper såväl fisk som andra resurser från Västsahara trots att deras egen domstol, EU-domstolen, hävdat att handelsavtalen bryter mot internationell rätt så länge västsaharierna inte är med i förhandlingarna.
När utländska företag som Siemens bygger stora vindfarmer på Västsaharas mark och stöttar Marockos strategi att exportera grön energi som ett sätt att bygga acceptans för ockupationen. När deras mediablockad fungerar så bra att inte ens Mellanöstern- och Afrikaexperter känner till Västsahara, än mindre allmänheten. När Israel blir det andra landet i världen att erkänna Marockos ockupation år 2020 i utbyte mot att Marocko erkänner Israels ockupation av Palestina och israeliska drönare och spionprogrammet Pegasus jagar västsahariska aktivister. ”Marocko har lyckats med något som inget annat land gjort efter att FN etablerades. Nämligen att annektera ett annat land utan att världen ingriper” säger Stephen Zunes, en av få som forskar på Västsahara och skrivit flera böcker om ockupationen.
Det är svårt att förstå lömska maktspel när man nästan dagligen står öga mot öga med främlingar från ett trettiotal länder som räcker över diverse drycker för att svalka eller värma en. Som när Ahmed, en medelålders kurdisk man som kör förbi oss i en småstad på den turkiska landsbygden, bjuder hem oss på middag hos sin familj och springer till affären så fort han hör att vi är vegetarianer och viskar om sina fängslade vänner mellan tuggorna. Som Yasu, den japanska cykelentusiasten som blev påkörd av en bil, hamnade i koma och inte vågade cykla igen på flera år tills han såg oss och bestämde sig för att ta sina första tramptag med oss genom bergen, gråtandes av glädje. Som Fahrudin som lät oss sova i en hel vecka i hans lägenhet i Sarajevo och berättade historier från kriget, hur han hade krupit över ett minfält för att ta sig till sin bror och blivit träffad av blixten så att silvret från hans halsband smält mot huden.
Hur kan kolonier finnas när de lagar mat åt en främling? Hur kan krig finnas när han kör oss flera timmar i sträck för att vi blivit sjuka? Hur kan tortyr finnas när hon gråter så öppet åt deras smärta?
”Visst har du hört talas om Abu Ghraib? När vi såg dokumenten som läckte därifrån, detaljer kring hur amerikanerna torterat irakierna så kände vi igen oss. Det är exakt det marockanerna gör mot oss. Elektrifierar oss, våldtar oss, skär och hugger i oss, häller kemikalier över oss, försöker utplåna varje del av oss. Och de säger att ingen bryr sig om er. Medan vi blöder så skriker de att ingen någonsin kommer veta att vi ens existerar. Och deras skratt håller mig vaken om nätterna” säger Chayk. Precis bredvid fängelset där västsaharierna torteras ligger FN-missionens kontor. Kontoret är alltid omringat av marockansk militär och trots att skriken ljuder har arbetarna inte rätt att stoppa tortyren eller ens rapportera om den. ”Vi kallar dem tedrickarna för det är allt de gör på sitt kontor. Allt de gjort i trettio år” säger han. En kvinna som Benjamin träffar när han reser in i Laayoune visar ärren där marockanerna hällt syra över hennes huvud. Där växer inte längre något hår. ”Min kamera blev stulen för andra gången” berättar Chayk och vi skramlar ihop för att köpa en ny eftersom personer som han är Västsaharas ögon.
”Hur orkar ni?” Frågar många som möter oss. Och jag tänker återigen på dem. På Sidahmed, på Cheija, på Chayk, på Najla. På henne som skrev på Instagram att det rörde henne till tårar att se koreaner hålla i hennes flagga eftersom hon älskar K-pop så mycket och aldrig trodde att historien om hennes hemland skulle nå omvärlden. På de två indonesiska studenterna som kom fram till oss efter vår föreläsning och grät medan de höll om oss, viskande att de aldrig skulle glömma Västsahara. På honom som lagt trettio år på att befria Östtimor och som berättar att självständighet är möjligt, för han var där som valobservatör när en ung timoresisk man blev skjuten av indonesisk militär och förblödde i hans armar bara en månad innan självständigheten utropades. Alla lever inom mig och jag hoppas att jag kommer leva inom dem. Och när jag ser den äldre kvinnan med en melfa i samma färg som min mormors hijab som viskar ”Dotter, du kom från bergen och nu är du också av öken”.
Texten har producerats med stöd av Västra Götalandsregionens fond för essäer och kvalificerad kulturjournalistik.