Med anledning av Ord&Bilds publicering av en nyskriven text av Paul Gilroy: Humanism till havs. Om att rädda flyktingar och oss själva, introducerar Håkan Thörn här Gilroy och hans författarskap, och sätter essän Humanism till havs i relation till ett stort, på sitt sätt eget intellektuellt landskap, förbundet med tankar och erfarenheter som europeiska gränser sällan har respekterat.

Av Håkan Thörn

Med sin debutbok There ain’t no black in the Union Jack (1987) lade Paul Gilroy grunden för ett livslångt intellektuellt engagemang i att försöka förstå och analysera det historiska arv som kolonialismen och slaveriet lämnat efter sig på den norra hemisfären; i de samhällen som förment neutralt, och samtidigt både idealiserat och pejorativt, beskrivs som ”mångkulturella”. Debuten analyserade det dittills mest våldsamma uttrycket för det efterkrigstida postkoloniala tillståndets motsättningar på europeisk mark – det uppror som sommaren 1981 hastigt spred sig i både franska och engelska städer och ledde till konfrontationer mellan polis och framför allt unga människor.

Den övervägande majoriteten av de revolterande hade föräldrar som genom att migrera till två forna koloniala stormakters kärnområden varit en del av en postkolonial bumerangrörelse. De bodde nu i stadsdelar där livet präglades av fattigdomens och rasismens ömsesidigt förstärkande stigma. Gilroys bok, som har undertiteln The cultural politics of race and nation undersöker hur diskurser om ras, nation och etnicitet samspelar med klasstruktur i en historisk fas av kapitalismen där kulturens politiska betydelse förskjutits och förstärkts. Han myntar i boken begreppet ”etnisk absolutism”, för en slags kulturell nationalism som förhåller sig till kulturer, eller etniciteter, som absoluta storheter, essenser, i grunden orörliga och oföränderliga.

Om begreppet i debuten främst hänvisade till vit engelsk högernationalism, så blir det i The Black Atlantic: Modernity and Double Consciousness (1993), en bok som fått klassikerstatus inom postkoloniala studier, utgångspunkt för att, bortom alla former av svart nationalism, undersöka förhållandet mellan modernitet och svart identitet. Med den svarta Atlanten ville Gilroy begreppsliggöra en modernitetens motkultur, en diaspora vars hemland är ett hav snarare än ett territorium. Den svarta Atlantens kultur är varken afrikansk, karibisk, brittisk eller amerikansk – och samtidigt allt detta på en gång. Atlanten är här både ett konkret och symboliskt rum för skapandet av en svart intellektuell och konstnärlig tradition, en motståndskultur som tar utgångspunkt i slaveriet både som kollektivt minne och som en påtaglig närvaro i nuet; det villkorar ständigt modernitetens erfarenheter för människor med mörk hud. I sin resa genom en intellektuell tradition återuppväcker Gilroy inflytelserika men bortglömda svarta intellektuella, som den första afro-amerikanska sociologen W. E. B. Du Bois, som vid sekelskiftet 1900 använde begreppet ”double consciousness” för att fånga den klyvnad av subjektet som följer med internaliseringen av rasismens blick; och C. L. R. James som med det historiska pionjärverket The Black Jacobins gav den haitiska revolutionen dess rättmätiga plats i historieskrivningen om den politiska moderniteten.

Gilroy fortsatte att undersöka dessa teman i böcker som After Empire: Multiculture or Postcolonial Melancholia (2004), Black Britain - A Photographic History (2007) och Darker Than Blue: On the Moral Economies of Black Atlantic Culture (2010). Detta medförde också en resa som korsade en rad geografiska, intellektuella och akademiska gränser, med professurer i afro-amerikanska studier, kulturstudier, amerikansk och engelsk litteratur och samhällsteori vid universitet i USA och England. På 2010-talet har den också fört honom tillbaka till sina tidiga verk. Mitt under 2011 års pågående uppror i London höll han på ett community center i Tottenham en föreläsning som återkopplade till händelserna han analyserat i sin debutbok. I den originaltext som Ord&Bild som första tidskrift publicerar i detta nummer (nr 5 2016) får flyktingkatastrofen på Medelhavet honom att återvända till havet som ett socialt, politiskt, kulturellt och historiskt rum. Havet som ett rum där fasansfulla, för att inte säga omänskliga, grymheter kan begås bortom nationalstaternas jurisdiktion. Men också som en möjlighet för en gränslös solidaritet, en medmänsklighet bortom den nationalism som knyter etniska och kulturella ”ursprung” till specifika politiska och administrativa territorier – och som med sådan kraft återvänt till den europeiska kontinenten.

Gilroy kräver sin läsare – och sin översättare. Texten genomsyras av hans lek med etymologiska ursprung – för att understryka historiens närvaro i nuet – och hans spel med språkets ambivalenser och mångtydigheter, både för att underminera föreställningen om kulturella identiteters fasthet, och för att sätta ljuset på dubbelheten och de dolda betydelserna hos de sanningar som vi dagligen serveras om ”flyktingkrisen”. Samtidigt är hans text ett otvetydigt ställningstagande för en gränsöverskridande medmänsklighet – och en skoningslös kritik av alla former av inskränkt etnisk absolutism.

Kritiken drabbar det politiska etablissemang som genom försåtlig retorik bidrar till att piska fram en främlingsfientlig opinion, här nämns både den tidigare brittiske premiärministern David Cameron och Göteborgs-Postens ledarskribent Alice Teodorescu. Men den riktas också mot vänsterintellektuella som kritiserat vissa uttryck för medkänsla med flyktingars lidande som varande uttryck för en kolonial hållning – och mot den mer enfaldiga varianten av post-humanism som faktiskt, liksom rasisterna, gör jämförelser mellan människor och insekter. Det är i förhållande till denna kritik textens starka betoning av ord som medmänsklighet och humanitet ska förstås; liksom Gilroys förhoppning om framväxten av en historiskt medveten, om än försiktig, ”posthumanistisk humanism”.