Ord&Bild nr 5 2016: Återupptäckten. Om den haitiska revolutionens viktigaste dokument

(Texten publicerades i Ord&Bild nr 5 2016 och ingår i Digitalt jubileumsbibliotek nr 3, läs mer här.)

Carl Wilén

Den 2 februari 2010 begav sig Julia Gaffield, en 26-årig doktorand från Duke University, till London och det brittiska nationalarkivet. Gaffield arbetade med en avhandling om den haitiska revolutionen (1791-1804) och hade börjat misstänka att arkiven i London innehöll intressant material. Någonting hon däremot inte hade kunnat föreställa sig var vad hon skulle hitta när hon framåt eftermiddagen satt framför en låda med dokument som hade skickats till London för mer än 200 år sedan. Avsändaren var George Nugent som hade varit guvernör på den brittiska kolonin Jamaica mellan 1801 och 1806. När Gaffield öppnade lådan dröjde det inte länge innan hon förstod vad hon hade hittat – ett av de tryckta originalen av den haitiska självständighetsförklaringen. Samtliga officiella versioner av originalet hade varit försvunna sedan självständigheten förklarades år 1804. ”Det var ett märkligt ögonblick”, har Gaffield senare sagt om sin upplevelse i en av de tysta läsesalarna i arkivet: ”Jag var omgiven av fullständigt främmande människor som var upptagna av sitt eget arbete … Inombords var jag på väg att explodera av upphetsning.” 

Upphetsningen är fullt begriplig. För det första hade det inte saknats seriösa försök att hitta dokumentet. Redan 1903, ett år innan 100-årsjubileet av den haitiska självständigheten, bad den haitiska tidningen Le Soir sina läsare om hjälp med att återfinna det. Svaren uteblev. Inför 150-årsjubileet 1954 letade man fortfarande. De uteblivna framgångarna framstod som ett mysterium eftersom flera ögonvittnen från revolutionen berättat att självständighetsförklaringen hade skickats till en stor mängd adressater. När 200-årsjubileet passerade 2004 utan några resultat verkade det som om den haitiska revolutionens viktigaste dokument hade gått förlorat för evigt.

För det andra handlar det inte endast om ett under lång tid borttappat och sedan återfunnet dokument, utan därtill om ett ytterst märkvärdigt sådant. Även om den haitiska självständighetsförklaringen var den fjärde av sitt slag är den helt unik bland de hundratals som har proklamerats sedan genren uppstod 1776, under den amerikanska revolutionen. Den deklarerade nämligen fullbordandet av historiens hittills enda revolution där slavar själva inte bara utmanat och avskaffat slaveriet, utan även grundat en självständig stat.

Två år efter att Gaffield återfann det ovanliga och sedan länge eftersökta dokumentet skrev hon färdigt sin avhandling. Sedan dess har hon blivit en av de centrala historikerna i forskningen om den haitiska revolutionen. I år är hon aktuell som redaktör för en antologi som ägnas helt och hållet åt den haitiska självständighetsförklaringen: The Haitian Declaration of Independence. Creation, Context, and Legacy (Charlottesville: The University of Virginia Press, 2016).

Varför, kan man fråga sig, skulle det dröja så lång tid som två hundra år innan något av de tryckta originalen kunde återfinnas? Var det en slump att det upptäcktes nu?

Nej, någon ren slump var det inte tal om. De som tidigare hade letat hade förstått den haitiska revolutionen som en del av Haitis historia. Därför hade de även i första hand intresserat sig för de haitiska och franska arkiven och inte brytt sig om att ifrågasätta arkivens nationalstatliga logik där dokument sorteras utifrån sina ursprungsländer. På det viset skrevs historien baklänges: man tog den haitiska revolutionens resultat — Haiti som nationalstat — som utgångspunkt och delade upp historien efter nationsgränser. Anledningen till att Gaffield kunde upptäcka självständighetsförklaringen var att hon, på samma sätt som övriga artikelförfattare i antologin, ingår i ett skifte som betonar att den haitiska revolutionen var en atlantisk händelse.

För att kunna visa varför detta skifte ledde fram till den spektakulära upptäckten måste jag säga något mer om den haitiska revolutionens egen historia.

Före självständighetsförklaringen var Haiti en fransk slavkoloni som hette Saint Domingue. Trots att den franska revolutionen deklarerade människans och medborgarens rättigheter 1789 avskaffades inte slaveriet i de franska kolonierna. Den haitiska revolutionen bröt ut 1791 som en reaktion mot denna begränsning. Saint Domingue var inte bara Frankrikes viktigaste koloni utan även den mest vinstgenererande kolonin i världen och därmed en central del av den atlantiska ekonomin och politiken. Slavarna riktade således inte bara sina vapen mot sina egna herrar och den franska kronan utan även mot en väletablerad kolonial handel som skar tvärs igenom nationalstatliga gränser och bidrog med resurser till den framväxande kapitalismen.

Men det var inte bara ekonomin som var atlantisk, utan även de revolutionära idéerna och handlingarna – och försöken att stoppa dem. En månad efter revolutionens utbrott 1791 sjöng slavar på grannön Jamaica sånger om upproret. De händelser som tände en gnista av hopp för slavarna var en mardröm för slavägarna. Rapporter om revolutionen spreds som chockvågor genom den nya världen och till de europeiska metropolerna. Slavägarna och deras allierade såg en värld som vändes upp och ned. Själva ordet Saint Domingue frammanade en skrämmande alternativ verklighet där egendomsägarna riskerade att förlora sin makt, sina pengar, sin ära och kanske till och med sina liv.

Olika åtgärder vidtogs för att hindra revolutionens spridning. I Sydstaterna implementerade till exempel South Carolina en lag som förbjöd import av slavar som nått 15 års ålder från Västindien. I North Carolina stoppades alla slavar från de karibiska öarna för att ”… kväva den haitiska revolutionens ideologi.” I juli 1789 blev flera slavar som anlänt till franska hamnar omedelbart tillbakaskickade — risken var för stor att de skulle möta idéer som skulle kunna motivera revolutionära handlingar. På Saint Domingue fattades ett beslut om att förbjuda all försäljning och spridning av texter som handlade om fransk politik i allmänhet och den franska revolutionen i synnerhet. I början av 1796 fördes rebelliska slavar som hade inspirerats av den haitiska revolutionen till guvernören i Puerto Príncipe på Kuba. Straffet blev hundra piskrapp. Runt en av de dömda slavarnas hals hängde en skylt som sade: ”Detta är frukten av den inbillade friheten hos de franska slavarna: sann frihet stöps i dygd.”

Trots slavägarnas försök att stoppa slavarnas revolution blev deras mardröm verklighet den 4 februari 1794. Efter rapporter om upproret på Saint Domingue och dess omfattande framsteg samt inför hotet från brittisk och spansk invasion fattades till slut beslutet av det franska nationalkonventet under ledning av Maximilien Robespierre att slaveriet skulle avskaffas inom hela det franska kolonialväldet och att de före detta slavarna skulle bli franska medborgare.

Friheten från slaveriet var byggd på en bräcklig grund och hotades av mäktiga intressen. Till att börja med kom hoten från Spanien och England. När Napoleon Bonaparte kom till makten utsattes de före detta slavarnas frihet för ytterligare ett hot när han gjorde Frankrike till den enda stat som någonsin har återinfört slaveriet. Redan innan den franska flottan som skulle återinföra slaveriet på Saint Domingue avseglade lät den brittiska premiärministern Henry Addington meddela att ”de två regeringarnas intresse är exakt desamma – att förinta jakobinism, speciellt de svartas.” De före detta slavarna lyckades stå emot inte bara de franska och de brittiska staternas intresse utan även det atlantiska slavsystemet som sådant när de mot alla odds besegrade Bonapartes armé.

Den 1 januari 1804 blev de haitiska istället för franska medborgare. Ett år senare nådde självständighetsförklaringen Bombay.

I sitt avhandlingsarbete tog Julia Gaffield fasta på att den haitiska revolutionen var en del av denna atlantiska helhet där människor, pengar, varor och idéer färdades längs med golfströmmen och tog sig vidare in över land från de olika hamnstäder som uppstod som ett resultat av slavhandeln och kapitalismens utbredning. Denna utgångspunkt förde henne till arkiv i USA, Holland, Danmark, Haiti, Frankrike, Jamaica och England.

Det var i Kingston som hon stötte på ett brev till den brittiska guvernören Nugent, som sade att självständighetsförklaringen hade skickats till honom efter att den blivit tryckt i Port-au-Prince av den nyblivna regeringens officiella tryckpressar. Att arkivet i Kingston inte innehöll det tryckta dokumentet var dock inte förvånande. Eftersom Nugent arbetade för den brittiska kronan tog sig Gaffield likväl till det brittiska nationalarkivet och den del i arkivet som förvarar papper som relaterar till Jamaica. Detta var alltså anledningen till att hon den 2 februari 2010 hade beställt fram all korrespondens från Nugent. Men att självständighetsförklaringen faktiskt skulle finnas i arkivet verkade för bra för att vara sant, mot bakgrunden av alla tidigare misslyckade försök. Bara ett år efter den första upptäckten hittade Gaffield ytterligare en version i samma arkiv. Denna är tryckt på två sidor och tänkt att hängas upp på offentliga platser. Lådan som det låg i var inte ens märkt ”Haiti”.

Även om innehållet i den haitiska självständighetsförklaringen har varit känt sedan tidigare har Gaffields upptäckt av de två tryckta originalen varit viktig. I en direkt mening har den bidragit till att ett större intresse har riktats mot denna världshistoriska och unika händelse.

Om vi dessutom tar fasta på att det var den haitiska revolutionen som genom att avskaffa slaveriet höll fast vid och fördjupade den amerikanska och den franska revolutionens abstrakta och svikna löften om människans och medborgarens frihet och jämlikhet får vi syn på att dessa händelser var sammankopplade och att de konfronterade samma politiska och ekonomiska villkor. När vi försöker begripa på vilka sätt den amerikanska och den franska revolutionen bidrog till det moderna samhällets uppfyllda och ouppfyllda löften om frihet, jämlikhet och demokrati måste vi därför komma ihåg att de inte skapades och formades av isolerade nationalstater, utan snarare inom den konfliktfyllda atlantiska helhet där den amerikanska, franska och haitiska revolutionen ingick som viktiga delar.

Carl Wilén är doktorand i sociologi vid Göteborgs universitet. I sin avhandling undersöker han den haitiska revolutionen som social rörelse genom en analys av revolutionens politiska begrepp (frihet, jämlikhet, egendom, medborgarskap, etc.) och våld i förhållande till den franska revolutionen.

Digitalt jubileumsbibliotek publiceras med stöd av Göteborgs Stads projektstöd Pronto.