I texten ”Crimes against language” publicerad i The Baffler den 11 april i år menar den palestinska poeten och författaren Sarah Aziza att orden fallerar oss – hur mycket vi än talar om vad som sker i Gaza förblir det en skärva av den realitet som människorna där dagligen lever i. Hon skriver: ”Det enda mer otänkbara än att uttala dessa grymheter är möjligheten att det skulle kunna förbli obesedda.”
Sarah Aziza har i flera texter försökt sätta ord på det som sker i Gaza, vad som händer med språket, och i slutändan med oss alla, som människor. I den text vi översatt till svenska, ursprungligen publicerad i Jewish Currents den 12 januari 2024, tar hon utgångspunkt i de sociala mediernas flöde av fruktansvärda bilder på döda och skadade människor. Hon ställer frågan vad allt detta tittande gör med oss och resonerar i sin text om det svåra men ändå så nödvändiga vittnesarbetet.
Sarah Aziza
Vittnesarbetet
Sarah Aziza
Översättning och inledning: Catharina Thörn
Under morgontimmarna, när andra stapplar mot sitt kaffe, vaknar jag och samlar ihop nyheter om de döda. Jag börjar med att kolla WhatsApp, de bästa dagarna är de då det finns en bild av det bröd som min familj har ätit. De värsta dagarna är när jag får nyheter om släktingar som svälter, är sjuka eller har dödats. Därefter vänder jag mig till sociala medier.
Alltför utmattad för att längre kunna stålsätta mig, tvingar jag mina tummar att scrolla (finns det ett mer banalt verb för detta; att bläddra bland grymheter?). Fasa följer på vidrighet följer på tragedi, en glidande rad av symmetriska rutor, var och en mindre än min hand.
Titta, säger jag till mig själv. Jag ser det som måste ha varit en byggnad, även om allt som återstår är en rykande hög av vass bråte. Titta, säger jag till mig själv, när magra män i sandaler rusar in i bilden. De börjar riva bland cementplattor, armeringsjärn, tegel. Rop ekar. Kameran rör sig närmare. Mina öron börjar ringa. Jag längtar efter att klicka bort. Titta. Detta är ditt folk. Jag tvingar mina ögon att fortsätta se.
Bär vittnesmål. Denna uppmaning upprepas ofta under dessa dödliga veckor. Bär vittnesmål: ett rop mot de intensiva och organiserade försöken att förneka den förödelse som har orsakats i Gaza och på Västbanken. Bär vittnesmål, säger vi till oss själva, när hjälplösheten hotar att sluka oss på vår avlägsna sida av teleskopet. Bär vittnesmål, säger vi, men tre månader in i ett livestreamat folkmord måste vi fråga oss—vad åstadkommer allt detta tittande egentligen?
Gazaborna har verkligen sökt vår uppmärksamhet och våra blickar under dessa farliga dagar. Trots Israels riktade angrepp på journalister och deras familjer—som har gjort detta till den farligaste konflikten för journalister någonsin—har palestinier riskerat allt för att dokumentera och dela. Från de första timmarna av slakten har de rusat mot utbombade byggnader, med kamerorna redo för att fånga den annalkande undergången. En omedelbar, reflexmässig instinkt: att spela in, att blotta. Som om våldets omfattning hade chockat till och med de som varit belägrade, och fått dem att tänka att; denna gång har Israel verkligen gått för långt. Detta kan väl ändå inte få passera...
Och så bara meter från platserna där attackerna ägt rum, med händerna fortfarande darrande av skräcken, har dessa överlevnadskreatörer spelat in förstörelsen av deras värld. Att förmedla sanningar som systematiskt utestängs från de etablerade medierna gör deras rapporter till motståndshandlingar. Från första dagen har Israel förbjudit all internationell media från att rapportera inifrån Gaza. Ett fåtal har eskorterats runt i orkestrerande rundvandringar med förbud om att tala med palestinier på plats och krav på att lämna rapporterna till israeliska militären för godkännande innan publicering.
Många av de unga, numera kända ansiktena i detta levande arkiv—personer vi anser oss kunna kalla vid förnamn, Bisan, Plestia, Motaz har kyligt fokuserat på att skapa innehåll på engelska. På så vis har de tydligt visat att dessa bilder inte bara är avsedda att fånga personliga upplevelser utan att beröra västvärldens osynliga åskådare.
Och till en början – när vi i västvärlden ännu inte var vana vid bombning och belägring av sjukhus, ännu obekanta med den askgrå färgen på döda barns kinder – pulserade dessa filmklipp med moralisk angelägenhet. På den tiden – i ett förgånget som var alldeles nyss och som nu känns ouppnåeligt – var det möjligt att tänka att handlingar så upprörande skulle fördöma sig själva. Till och med Israel verkade till en början acceptera idén om röda linjer och spred sina oklara förnekelser medan rasmassorna fortfarande glödde – vi bombade inte ett sjukhus, vi dödar bara terrorister, vi använder inte vit fosfor. Men snart skulle även den tunnaste av fernissor falla. Låt dom titta verkar regimen säga medan de sprider sina egna videos av raserade grannskap och avklädda palestinier med ögonbindlar.
Det är hjärtskärande att se denna insikt i Gazabornas ansikten. Under de veckor av slakt då USA förnekade palestinska dödsoffer samtidigt som de lade in veto mot internationella resolutioner för eldupphör, blev de västtillvända reportrarna alltmer plågade och arga. De står inför en värld där deras folkmord har miljontals vittnen, men ändå fortsätter att pågå. ”Jag har delat nog och Gud vet att det var för honom och mitt land” skriver Motaz Aziza på sociala medier tidigt i december. ”Vår situation är mer tragisk än ni kan föreställa er”. Hans ord var både en anklagelse och beklagan: 'Kom ihåg att vi inte är innehåll att delas, vi är en nation som blir dödad... så ensamma vi är!”.
Bisan Owda’s dagliga rapporter är en tidslinje över en ung kvinna går från chock till sorg och till slut en förkrossande vrede. I veckor har hennes uppdateringar varit ett testamente till hennes tidigare liv som en hakawati, historieberättare, vältaliga och rörande rapporter ofta redigerade med textning. Men den 28 december dyker hon upp på skärmen med ett avmagrat ansikte och glödande bruna ögon. ”Nu börjar jag verkligen ifrågasätta, hur länge till ska detta pågå? Jag menar, vi har dokumenterat alla typer av massakrer, mot sjukhus, skolor, civila, på gatorna, i skydden, överallt... och ingenting har förändrats... Jag menar, vi har dokumenterat allt, vi har visat er saker ni aldrig sett i Hollywood. Vi har spelat in dem. Och ingenting har förändrats.”
Den palestinska diasporans dilemma är att vi i exil tvingas bevittna Palestina på avstånd, samtidigt som vi är intimt förbundna med det som händer där. Vi navigerar mellan olika makt och förtrycksstrukturer och brottas med hur vi bäst ska reagera på slakten av våra släktingar. Jag känner stinget från Owda’s ord och de moraliska implikationerna i min position som en skattebetalande amerikansk medborgare. Men som palestinier med rötter i Gaza har jag själv brottats med frågor om hur mycket jag ska avslöja. Även jag känner impulsen att offentliggöra min familjs tragedi och att kräva att andra ska bevittna den.
Under första veckan funderade jag på att publicera en bild på min far, som en sex år gammal flykting i Gaza. Detta skulle vara mitt lilla bidrag till en diskurs som försöker göra oss mänskliga och därmed värdiga barmhärtighet. Men jag tvekade, ovillig att utnyttja min fars oskuld. I hela mitt liv har jag bevittnat hur vår skönhet och vårt värde förnekas med en slags självklarhet. Vad hoppades jag vinna genom att exponera hans söta, unga ansikte för världen?
Under ett möte som jag deltog på kort därefter diskuterade vi nyttan med att dela de våldsammaste bilderna och de mest skrämmande filmsekvenserna. Den allmänna uppfattningen i rummet var att bilderna på lemlästade och krossade barn var det som skulle få västvärlden att agera. Jag höjde min röst i tvivel och famlade efter ord för att uttrycka det som fick mig att tveka. Inte heller jag anser att detta folkmord ska bäddas in, faktum är att jag vill krossa den västerländska oskulden. Jag vill detonera deras moraliska villfarelser, underminera deras alibin för självförsvar. Det är både rätt och ligger ett ansvar i att dela dessa bilder, ingen känslighet är värd att skydda på bekostnad av den dödliga sanningen.
Och ändå, ändå. Våra kroppar är oersättliga. För varje blodig dag blir de alltmer värdefulla. Vaksam inför den massiva spridningen av vår sorg känner jag mig beskyddande. En växande övertygelse om att dessa bilder i någon mån borde förtjänas i utbyte mot handling – annars – vad är allt detta tittande till för?
En vanligt förekommande slogan på demonstrationer: “YOU CAN’T SAY YOU DIDN’T KNOW.” All denna kunskap – vi är övermättade av den nu. Även om vi aldrig mer såg ett fotografi igen skulle syftet fortfarande vara tydligt. Den här veckans fotograferade lik borde ha räddats av förra veckans vapenvila; och samma sak kan sägas varje vecka tills denna ondska tar slut.
Till slut publicerade jag en bild av min far med hans ansikte dolt. Mer för att pröva potentiella vittnen än att väjda till dem, i ett försök att vända blicken tillbaka mot åskådaren.
Hur känns det att möta denna störning, om så bara en liten, i tillgången till oss? Om det framkallar förvåning eller frustration, vad säger det om åskådarens förväntningar, deras avsikt? Är medkänsla för denna pojke villkorad av att hans ansikte är läsbart?
Ibland är det en makthandling att undanhålla, att vägra att visa. ”Dom kan inte se oss” har jag ofta sagt, med referens till västvärldens härskare. Vad jag menar är ”om dom kunde se oss skulle deras världsordning kollapsa.”
Detta gäller för så många kroppar på vilka förtryckande och exploaterande makt vilar. Deras avhumanisering är inneboende i och en förutsättning för att dessa system ska bestå. Vår osynlighet handlar inte om bristen på bilder, utan om ett socio-politiskt perspektiv där sant vittnesbörd är omöjliggjord.
Det är därför synlighet inte räcker.
Vittna är ett ord som på engelska bär en relation till brottsdomstolen. Ett vittne är den som uttalar sig om sanningshalten i en påstådd händelse. Kanske kan drivkraften hos Gazas journalister vid denna punkt i folkmordet förstås på detta sätt. Trots deras uttalade känslor av maktlöshet, har Owda och Azaiza tillsammans med andra som Wael Dahdouh, fortsatt att dokumentera Gazas fördjupade katastrof. Trots stor risk för sina egna liv har de försett oss med bevis för olaglig grymhet, subventionerad av Västvärlden. Man hoppas på att dessa bevis en dag ska användas vid en rättegång.
Ändå har jag reflekterat över, inte den engelska rättliga förståelsen av vittne utan den arabiska. I arabiskan, vårt språk, kommer verbet att vittna från roten شهيد Detta är också grunden för det misskrediterade ordet شهيد shaheed, vilket bokstavligen betyder vittnesbärande, men översätts oftast som martyr. Det är ett ord med lager av historia och mening. Det bär med sig konnotationer av inte bara att se utan också av närvaro och närhet. Att vara ett vittne är att komma i kontakt, att bli berörd och att bära spåren av denna beröring.
Shaheed är ordet som palestinier använder för att beskriva dem som har gått förlorade av Israels våld, ett ord som har fördömts av amerikanska universitet och media, som återigen antar att de förstår betydelsen av det arabiska ordets rötter, utan att bry sig om att ta reda på det. De tillskriver ordet martyr en glorifiering av döden för dödens egen skull. Men i det här sammanhanget bör det läsas som att hedra den sanning dessa brutaliserade kroppar talar. Deras kött, märkta av kolonialt våld, gör synligt den våldsamma orättvisa som de uthärdade. Vilket betyder att deras martyrskap talar sanningen om vår värld.
I de sociala mediernas märkliga pseudo-intimitet är de mest avslöjande ögonblick de minst planerade. Och dom uttrycks definitivt inte på engelska, hur felfri den än må vara. Under en livesändning på Instagram den 5 december såg jag Owda gråta samtidigt som hon talade uppriktigt på arabiska om sin utmattning och rädsla. Några tvåspråkiga följare översatte hennes ord till engelska på chatten. Andra, svarade på engelska och fyllde kommentarerna med hyllningar om hennes stryka. Men när den palestinska journalisten Faten Elwan anslöt sig till livestreamen var hon inte uppmuntrande utan tröstande. Var inte modig manade hon, även hon på arabiska, och hennes röst darrade av egna känslor. Var inte stark, Bisan, var ingenting. Var bara dig själv.
Henne själv. Vad vet vi, följare på distans, om hennes jag? Och hur mycket av detta jag kommer att överleva? Owdas tårar bär vittnesbörd om en värld bortom hennes gråt. Och endast hon vet precis vad det är hon sörjer. Men hennes sorg, likt varje palestiniers, pekar mot den djupa kräkning som är krig. I motsats till västvärldens begränsande skildringar är sorg inte vårt naturliga tillstånd. Och vi måste erkänna Gazas oändlighet, av vilken denna slakt som vi bara ser glimtar av, är dess minsta del.
! تعبنا, تعبنا – jag hör det om och om igen när jag betraktar Gaza på arabiska. Det skulle kunna översättas till engelska som: Vi är trötta, vi är trötta men en mer korrekt översättning skulle vara: vi har nått gränsen av oss själva, vi är tomma, utmattningen äter upp oss. تعبنا, تعبنا, upprepar gazaborna, i plural även när de intervjuas ensamma. Hur mirakulös palestisk sumud än må vara är den inte gränslös. Vår uthållighet borde vara ett medel inte ett mål. Vad Gaza längtar efter – och vad de förtjänar – är rättvisa, frihet och liv.
Mina släktingar, har likt Owda gett uttryck både för sumud och sorg. Likt Refaat Alareers profetiska dikt i vilken han förutsåg och återerövrade sin egen sannolika död, har mina egna släktingar skickat meddelande hur, utifall de (Gud förbjude) skulle dö, vill att deras historia ska berättas. Från min tjugofemåriga kusin Nabil: ”Vi är fortfarande här. Vi är i evakueringszoner. Vi vet inte var vi ska ta vägen. Alla platser över överfulla och epidemier sprids…. Om vi inte möts, skriv om mig. Jag älskade livet, jag älskade apoteksvetenskap, och skrivande, och jag var en fredlig och drömmande person.”
Att stå med en fot i skräcken gör att vittnesbörden aldrig är abstrakt. Alla mina tvivel om begriplighet till trots, hedrar jag önskan från dem som lever på marken, under bombningarna. Jag ombeds att ha minnestal redo och att berätta deras historier. Och oavsett om jag lyfter upp min telefon eller inte, kan jag aldrig helt se bort. Varje palestinier kan intyga att var dag av detta folkmord har gjort ett oåterkalleligt avtryck i själen. Varje fälld bomb tar en bit av oss, även om våra kroppar skonas.
Så länge palestinier är vid liv för att dokumentera och dela sitt lidande, består vittnets plikt och dilemman. Medan vi tittar måste vi vara aktsamma på att våra känsloyttringar har gränser och en egen maktdynamik. Sorg och ilska är rimliga men vi måste passa oss för att inte dras in i en solipsism genom att radera den ursprungliga smärtan och ersätta den med vår egen. Som Mojave poeten Natalie Diaz har noterat är empati ”att se eller höra om något som har hänt någon och föreställa sig hur jag skulle känna det om det hände mig. Det har inget med dom att göra.” Eller för att uttrycka det mer koncist med Solmaz Sharifs ord: ”Empati betyder / att lägga sig ned / i någon annans kritlinje / och ta ett foto.
Vi som är utanför Palestina och som ser allt hända på våra skärmar behöver tänka på oss själva i relation till arvet från shaheed. Vårt arbete som vittnen är att bli märkta, vi bör inte lämna detta intakta. Vi måste göra en ansträngning för att vara i det vi har sett och att låta oss bli märkta. Såret är centralt – det är ur det som vår fantasi kan flöda – inte för att invadera den andres subjektivitet, utan för att väckas upp till en förståelse av vidden av varje livs intimitet och djup. Det är där vi kan ana, om än i utkanten, hur mycket av Gazas lidande vi aldrig kan veta. Det är där det egentliga vittnesarbetet måste början: i ett mysterium.
Kanske är det mest grundläggande i vittnesarbetet en trosakt – ett etisk och kreativt språng bortom det vi kan se. Det är en saklig respekt för, och ett åtagande att kämpa för den evigt okände andre. Detta åtagande kräver inte ständig näring från grymma och tragiska rapporter. Att bära vittnesbörd är inte en känsla utan en position. Det insisterar på förkroppsligande, offer, sorgearbete och motstånd mot det som har bevittnats. Världen efter ett folkmord får inte, kan inte, vara densamma. Vittnet är den som håller fast vid den realiteten, genomskådar och förkastar lögnen om det normala. När vi knäcks av det vi ser, lever vi söndringen genom våra kroppar. Eller, bättre uttryckt av min kusin apotekaren:
ما زلت مصرا نحن لم نعتد القصف ونخاف من كل حدث ولم نعتد مشاهد المعاناة ، ان القلب دائما ما ينفطر، ولم نعتد المجازر الذي يرتكبها الاحتلال فلكل شهيد حياة.
Jag insisterar på att vi inte har vant oss vid bombningarna och vi är livrädda för allt som händer oss. Vi är inte vana vid åsynen av lidandet. Det krossar alltid våra hjärtan. Vi har inte vant oss vid de massakrer som begåtts av ockupanterna. Nej. För varje martyr fanns det ett liv.
SARAH AZIZA är en palestinsk-amerikansk författare, översättare och Fulbright-stipendiat som delar sin tid mellan New York och Mellanöstern. Förutom USA har hon bott och arbetat i Saudiarabien, Algeriet, Jordanien, Sydafrika och på Västbanken. Hennes prisbelönta journalistik, poesi, essäer och experimentella sakprosa har publicerats i bland annat The New Yorker, The Baffler, Harper’s Magazine, Mizna, Lux Magazine, The Intercept, The Rumpus, NPR, The Koukash Review, The Washington Post, The Asian American Writers’ Workshop och The Nation. Våren 2025 utkommer hon med sin första bok A Hollow Half. A memoir of Bodies and Borders på Catapult.