Av: Ann Ighe
Publicerad i Ord&Bild nr 5 2021
Belarus kom i omvärldens sökljus genom en folklig våg av protester i samband med presidentvalet 2020, och det samtidiga hårda våldet från regimens sida. Författare, som Svetlana Aleksijevitj och Dimitrij Strotsev har varit viktiga gestalter under protesterna, och engagemanget inte minst från kulturarbetare i omvärlden har varit stort. Ord&Bilds redaktör Ann Ighe har träffat Dimitrij Strotsev för en intervju
Anna Lindblad och Dimitrij Strotsev framför Belarus omkullkastat Foto: Sören Vilks
Det är en novemberkväll i Göteborg och jag går in på Stora Teatern och sätter mig i en varmt röd fåtölj. Jag är tidig. Jag minns den första gången jag var där, som nyinflyttad 1979. På scen den gången: ”Animalen”, en operett med libretto av Tage Danielsson, om maktpolitik under kalla kriget. Den här gången står på sitt sätt också världspolitiken på scenen, men nu i helt annan gestalt. Poeten Dimitrij Strotsev har precis tilldelats Tucholskypriset av Svenska PEN. Diktsamlingen Belarus omkullkastat gavs ut på svenska, i översättning av Dimitri Plax på Rámus förlag 2021, och fick ett fint mottagande. Lizette Romero Niknami gav i sin recension i Expressen en liten passning till efterordsförfattaren Marie Lundquist för att hon understryker att dikterna inte är plakatpoesi – Niknami menade att det ”kanske snarare säger något om den svenska rädslan för det politiskt explicita, än det faktiska tillståndet i Strotsevs dikter. För om något,” fortsätter hon ”har dikterna en vilja och en agenda. De vill mana till handling, vara mer än ordlekar.” Det är ganska lätt att tänka så också när man ser Dramatens föreställning, med samma namn som boken. Den består av en lätt dramatisering av dikterna som Strotsev har gjort, och Dimitri Plax har regisserat. Den första akten framförs på svenska, av Nina Fex och Thomas Hanzon. I den andra akten läser poeten själv dikterna, till musik av och med Anna Lindal och Dimitri Plax. Scenrummet är mörkt, bara människorna finns i ljuset. Skådespelarnas röster får ibland sällskap av ljud från gator och folkmassor. Dimitrij Strotsev läser sina dikter på en ryska jag inte förstår, med ett starkt uttryck, långt från det något tonlösa poesiuppläsandet som ibland kan höra från scenen. Musiken stryker under och runt raderna.
Nästa dag får jag träffa Strotsev för en intervju. Jag ställer min första fråga på engelska, men han ber mig att prata svenska med Johan Öberg, som tolkar vårt samtal. Jag inser att det är någon sorts reflexmässigt, och i det här fallet bara konstigt, beteende hos mig att prata engelska med den som inte kan svenska. Den första frågan jag ställer är: Hur ser du på protesten som en kulturell uttrycksform? Jag eldar på min fråga lite genom att citera ur en av dikterna, som inleds: ”det här är den lyckligaste tiden / i hela mitt liv / säger han”.
Lite längre fram i dikten sägs att: ”runtomkring kommer människorna ut ur de döda husen / återuppstår ur gravarna och kommer ut kommer ut / de förundrade skarorna kommer ut / följe efter följe av de levande”
— För mig var det viktigaste som hände 2020 inte protesten, svarar Dimitrij, utan den nya etiska solidariteten som spred sig i hela det belarusiska folket. Den solidariteten började utvecklas redan på sommaren. Folk röstade på olika kandidater i presidentvalet, träffade varandra, pratade med varandra ute på gatan. Den här nya gemenskapen fick med en gång olika kreativa uttryck. Men själva protesten ser jag närmast som en framtvingad projektion av den här nya gemenskapen, i en särskild situation. Under hela perioden som följde fanns det en växling mellan den smärta som man åsamkades och denna gemenskap som hela tiden skapade nya former. Först var det köer av människor, sedan var det kedjor av solidaritet, och inte minst de mycket vackra kvinnomarscherna. När vi sedan träffades i centrala Minsk: 300 000 – 400 000 människor, fanns ingen aggressivitet, men en gemensam upplevelse av glädje över varandra. Sen uppstod de här gårdsgemenskaperna, över hela landet! Där ägde kreativa händelser rum varje dag. Konserter, föreläsningar, barnteater, gemensamma måltider. Och man fick en känsla av att detta aldrig skulle kunna försvinna. Ur detta följer påståendet att detta var den allra lyckligaste tiden. Belarusierna har aldrig varit så lyckliga, vare sig före eller efter detta. Paradoxalt nog sammanföll detta i tiden med det mest fruktansvärda våld.
– Vad fick då våldet för betydelse? Hur förändrade det situationen? undrar jag.
— Vilken roll våldet spelade för den här gemenskapen? Det finns aktiva och reaktiva handlingar. Under hela den här processen hade gemenskapen initiativet. Om inte det här totala våldet hade funnits, är det troligt att det hade inträtt mycket snabba processer som hade förändrat det belarusiska samhället. Våra handlingar var inte svar på våld. Våldet hade sina syften, och de tjänade inte oss. Maktens brottsliga handlingar var inriktade på att krossa det här nya som hade uppstått. Därför vill jag inte ställa våra handlingar jämsides med våldet. Våra handlingar var asymmetriska, de var inga våldsamma svar på våldet.
– Du säger att folket aldrig hade varit lyckligare, och jag skulle vilja fråga lite om historien, säger jag. Jag tänkte på historien när jag hörde skådespelarna läsa, och också när jag hörde dig läsa på ryska, att du talade om partisanerna och hur de ska kunna väckas upp igen:
”inte alls lätt/ att väcka partisanen/ inte lätt/ men att söva igen/ är helt omöjligt”
Jag frågar Dimitrij vad han ser om han ser sig över axeln bakåt i tiden och föreställer sig sig själv och andra i proteströrelsen i en historisk linje?
Anna Lindal och Dimitrij Strotsev framför Belarus omkullkastat. Foto: Sören Vilks
— Dikten om partisanerna är verkligen en blick bakåt, på Belarus historia. Den är en påminnelse om att den situation vi är i nu tvingar oss att blicka tillbaka på vissa traditioner. Det geografiska område som nu är Belarus är historiskt sett präglat av konfrontation mellan olika krafter. Under en lång period hade man ingen egen stat, utan man fick samlas i olika grupperingar och delta på olika sidor i de här konflikterna, ofta som partisaner. Det mest närliggande exemplet är andra världskriget, när flera olika partisanarméer formerades i det belarusiska området. Det fanns också en polsk armé, och en judisk armé. När jag tänker på att den erfarenheten kan uppstå på nytt är det ingenting jag ser på med glädje. Att gå under jorden är en fruktansvärd upplevelse. En reguljär armé har ju i alla fall en sorts inre ordning, men ett partisankrig blir allas krig mot alla.
Dimitrij betonar återigen att han ser icke-våldet som en tillgång för framtiden, men säger också att det förstås är något som det finns olika syn på.
Jag kan inte riktigt släppa de här gårdsgemenskaperna, och vad de representerar. Det har rapporterats om dem i svenska medier, inte minst i kulturradion i P1, och jag känner att för mig har de kommit att bli en slags ansikte för protesterna och motståndet i Belarus. Jag lyssnar noggrant på vad Dimitrij Strotsev har att säga om dem, och han hävdar att de finns kvar, men att de i dagens läge är mer eller mindre underjordiska. Men tanken som slog mig redan kvällen innan, under föreställningen, återkommer: jag har (förutom bilden av Lukasjenko själv) en väldigt vag bild av den andra sidan, av förtrycket.
— Jag har fortfarande bilder av diktaturer och deras ansikten från barndomen; Sovjet, Chile och så vidare. Hur borde jag föreställa mig förtryckets ansikte i Belarus?
Den här gången tittar Dimitrij Strotsev på mig med lätt höjda ögonbryn och säger att det var en bra fråga.
— Före 2020 tänkte jag att det fanns två grupper: De som var för Lukasjenko och de som ville ha förändring. Tittar man närmare fanns en territoriell uppdelning, där östra delen av landet föreföll mer orörlig, och mer orienterad mot Ryssland, och den västra delen var mer europeiserad. Det fanns folk som var ’belarusocentriska’ och månade om landets oberoende, med språket och kulturen i fokus. Det fanns också de som inte alls ställde den typen av frågor, en slags kälk- eller småborgare. Men händelserna 2020 fick fram helt andra kvaliteter hos de här grupperna, ett slags varseblivning av varandra. Det uttrycktes önskemål om ett fritt och oberoende Belarus, på en mycket tolerant grundval. Och då inställde sig också frågan: vilka är det som inte vill ha det så? Svaret är att de är mycket få. Det är som en liten ö av en slags kvasiaristokrati som är kopplad till makten. Det finns en medeltida tankeform, med en furste och hans garde. Och så blev det hos oss. Men det är ett litet garde, som saknar egen integritet. Och väldigt mycket av repressionen 2020 vändes i själva verket emot rättsapparaten, som inte ville lyda order. Att det förhåller sig så inger hopp. Återigen, det jag kallar den asymmetriska situationen – det här våldet från en så liten grupp av människor är inte hållbart över tid.
— Men, frågar jag, är det då Ryssland som är problemet?
— Ända från protesternas början på sommaren 2020 var vi medvetna om att Ryssland fanns precis intill, och att detta var en viktig faktor. Om inte stöd hade kommit från den ryska våldsapparaten då, skulle samhället ha befriat sig självt. Men det är också paradoxalt, eftersom vi som protesterade också fick ett starkt stöd från ryska demokratiska krafter. Ett sånt stöd fick aldrig ukrainarna när de gjorde sin revolution. Kanske var det så att Putinpropagandan lyckades med att ställa ukrainarna mot ryssarna, men att det inte hände i det belarusiska fallet. Det betyder att man från Rysslands håll ser på oss i Belarus på ett dubbelt sätt. En betydande del av de demokratiskt sinnade ryssarna ser med hopp på Belarus, och tänker: om det lyckas i Belarus kommer det att lyckas hos oss. En annan del av det ryska samhället vill erövra Belarus och genom det återupprätta det ryska imperiet. Men det här är inte de enda rörelserna som sker från rysk sida. Vi i Belarus vill ju ha vårt oberoende på den plats där vi nu finns. Vi vill verkligen inte ha vare sig ockupation eller partisankrig. Vi ser en massa scenarier framför oss och förbereder oss på det värsta, men hoppas på det bästa.
Framtiden är en stor sak, konkret och ogripbar på samma gång, när man talar med någon som befinner sig mitt i en sådan kritisk utveckling som Dimitrij Strotsev och så många andra i Belarus gör. Jag tänker att jag ska ta mig tillbaka till några andra frågor som hans dikter har väckt hos mig, och inte borra vidare i utsikter och farhågor. Jag tycker mig ana en udd, närmast satirisk, mot Europa, i några av dikterna. Till exempel utgörs dikten ”Europeiska rådet” av närapå en nonsensdialog mellan Helan och Halvan. Jag frågar Dimitrij hur han tänker om ”det europeiska”?
— Jag önskar mig att européerna inte bara skulle agera reaktivt, utan också aktivt. Att inte bara invänta att Lukasjenko sätter 1000 personer, varav 900 politiska fångar, i fängelse. Att man inte betraktar Belarus som en plats där man kan lösa relationerna mellan Europa och Ryssland. Att det skulle finnas direkta relationer till Belarus. Att det fanns någon sorts kreativa grepp, och inte bara sanktioner – sanktioner är ju också en form av våld. Jag har inga färdiga förslag, men den typen av idéer skulle ju kunna uppkomma mellan oberoende aktörer, inom utbildning och kultur, och demokratiska företrädare från Belarus. Sådant pågår, och det är ovärderligt. Men, man måste också förstå, att européerna ju inte är skyldiga belarusierna nånting. Det som görs måste göras av god vilja. Men något mer levande, något kreativt borde européerna göra. Kanske tänker jag så för att jag är konstnär – talade du med en ekonom skulle den säga något annat.
Här kommer vad som nog är intervjuns första skratt, och Dimitrij Strotsevs allvarliga och koncentrerade ansikte spricker liksom upp en aning. Jag försöker följa upp detta med att fråga mer om honom som konstnär. Jag pratar om min upplevelse på teatern dagen innan och säger, berömmande, att det lät som att det inte var första gången han läste högt. Ska vi tacka regissören för det frågar jag, och bredvid mig skrattar regissören Dimitri Plax själv stort och säger ”Da, da, da!” Men det jag vill veta är ju om detta händer i Belarus, brukar han läsa själv och offentligt där?
— Jag började skriva dikter för 40 år sedan. Och jag har framträtt väldigt mycket, också i Belarus. Under de senaste månaderna har jag varit på gästspelsturné – men inte framträtt i Belarus. Men jag vill hem och framträda, säger Strotsev, med skrattet bubblande i rösten. Du måste förstå, att i Belarus finns jag inte som poet! Inte för kulturministeriet. Man har skickat ut en order om att mina böcker ska tas bort från biblioteken. Du vet väl också att Svetlana Aleksijevitj böcker är uteslutna från skolornas läroplaner, den belarusiska kulturen genomgår nu en förfalskning. Om jag kommer att framträda där blir det på en mycket liten scen, kanske hemma hos någon. De dikter jag läste här på Stora Teatern i Göteborg igår kan i Belarus ses som extremistiska och terroristiska. Konstnären och politiske fången Ales Pushkin är just nu inspärrad för ”fascistisk propaganda” – det är fullständigt grundlösa beskyllningar! Den förre presidenten, det vill säga den nuvarande [sneda leenden runt bordet] har sagt att ”nu har vi inte tid med lagar”. Strotsev gör en lite uppgiven gest, och fortsätter: men internet finns, och gemenskapen finns.
Det här är på sätt och vis en bra plats för att avsluta intervjun, där regimens förtryck och motståndets villkor ligger precis intill varandra. Men jag frågar ändå en sak till: vilken fråga borde jag mer ha ställt, tycker du? Och det visar sig att det finns mer att tillägga.
— Jag är förvånad över svenskarna, som redan för många år sedan fick upp ögonen för Belarus, och upprättade en direkt dialog med oss där. Man översatte böcker, direkt från belarusiska till svenska. I många större kulturer och språkområden, som Frankrike, finns inte den kompetensen. Detta är ett stort stöd, och ett gott exempel för andra. Inför resan hit var jag också i Norge, och där uppmärksammar man det svenska engagemanget, och ser det som en stor tillgång. Sverige betraktas som en bro.
Här är säger vår tolk Johan något som får oss att mumla lite om Sveriges och Norges förhållanden och dunsa runt lite i gränslandet mellan fördomar och skämt. Jag försöker dock samla mig och säga att det är väl svårt att veta varför det blir så här, kanske handlar det om några viktiga personer? Jag pekar på Dimitri Plax.
— Javisst, naturligtvis, säger Dimitrij Strotsev, men ibland får de starka figurerna stånga pannan blodig, och ändå händer ingenting. Jag träffade en översättare från ryska till franska, i Frankrike, som visade sig vara belarusier. Personen ville översätta flera belarusiska författarskap till franska, men fann inget intresse alls.
Jag försöker respektera tiden och avsluta intervjun, men kan inte låta bli att säga något mer om dikterna i Belarus omkullkastat. Det här är inte en del av intervjun säger jag, men jag vill bara säga att de ger en så stark känsla av ett pågående nu, och att de får mig att tänka på hur effektiv poesin kan vara när vinklarna är många och det är svårt att veta var skuggorna faller.
— För mig blev den här poetiska dagboken en gåva, svarar Dimitri Strotsev. Jag reagerade likadant på de ukrainska händelserna. Men det jag skrev då fick inte alls den resonansen. Det kan finnas många orsaker till det, men i det första fallet var det ju min empati för Ukraina, utifrån, som drev mig. Här var jag deltagare själv, och gjorde vad jag själv kunde i den situationen. De här dikterna är som en fortsättning av alla våra samtal. En slags utbrott av känslor och intuition inför vad som ska hända, vad som kan hända och hur det bör hända. För min omgivning var detta viktigt, inte för att dikterna var några skarpa kommentarer, utan för att vi alla befann oss i samma energiflöde. Det fanns en så stark känsla av att vi hade rätt. Vi tvivlade inte på vad vi skulle säga.
Dimitri Plax, regissör och medverkande i föreställningen Belarus omkastat. Foto: Sören Vilks