Här presenterar vi en verklig pärla ur Ord&Bilds arkiv: Eira Hellberg, då ung journalist på bl a Aftonbladet, gjorde 1912 ett långt reportage där hon besöker och intervjuar såväl Thomas A Edison och Nikola Tesla. I reportaget framträder dessa den tidens stora tech-entreprenörer, för att låna ett samtida uttryck, som både bundna till sin tid, och som, med Hellbergs hjälp, som att de talar rakt in i vår egen: Är det elektrifieringens kraft som ska lösa allt?
HOS THOMAS A. EDISON OCH NIKOLA TESLA
Af. Eira Hellberg
Tjugoförsta årgången 1912
EDISON är för amerikanarna en nationalhjälte. Han har blifvit ett af tidens stora namn och kastat glans öfver stjärnbaneret, och han har i sin personlighet och sin karriär det yankees sätta mest värde på: outtröttlig energi, vågsamt lynne, praktisk blick. Om man nämner namnet Tesla i samband med namnet Edison och vågar kalla den förre en vetenskapsman, rycka de förtretade på axlarna:
– Den där drömmaren, som bara har munväder och syner – säg oss hvad han gjort, som kan förliknas vid Edisons arbeten? Om han sitter och tänker vetenskap i ett torn och kikar på mars – hvad ha vi dödliga för nytta af det? Nej, då är väl Edison annat – praktisk karl, som går på jorden med båda sina fötter och uträttar något i världen.
Om man nu också småler åt den amerikanska värdesättningen, så är den onekligen en karaktäristik af de båda män, hvars namn sida vid sida lysa emot oss.
När man träffat båda – hört dem tala, orda om sina arbeten, planer och lif, sett deras omgifningar och förnummit atmosfären omkring dem, så skrifver man under namnet Tesla: profeten och drömmaren, under namnet Edison: arbetaren och organisatören.
Edison håller jämna steg med sin tid, hans gång är taktfast och säker.
Tesla lefver ett århundrade i förväg och ser sig ibland om med en hjälplöst otålig blick öfver bristen på öfverensstämmelse mellan hvad han vet och hvad han ser.
Edison bor i East Orange, en liten lummig småstad en timmas järnvägsresa från New-York. Själfva staden är obetydlig – ett litet amerikanskt samhälle med breda gator och låga hus, bäddad i skog. I utkanten ligga Edisonbolagets stora fabriker – raka, fula fabriksbyggnader inom höga staket. Men på en sluttning öfver dem och staden ligger Llewynn park, en förvildad jättepark, där Edisons eget hem är.
East Orange lefver egentligen på Edisons namn. Ingen långväga resande skulle stiga af vid dess lilla station, där en eller två halfgamla droskhästar stå och hänga med hufvudena, om icke Edison lockade.
Mycket få af de många hundra och tusende, som årligen med högtspända förhoppningar sätta lif i en af de där hästarna och deras kusk med ordern »Till mr Edison!» komma emellertid längre än till vägen, som går mellan parken och fabriken. Det skall vara tungt vägande ord som förmå den stränge portvakten att glänta på grinden. Och de visitkort och bref, som sändas till »mr Edison», komma sällan längre än till andre sekreteraren, som har sina order.
Ty hvad Edison mest af allt afskyr är nyfikna dagdrifvare, som stjäla hans tid.
»Jag har inte tid, jag har inte tid», plägar han bedyra. »Allt äldre blir jag, allt kortare tid har jag kvar, och allt mindre hinner jag af det jag vill hinna. Nej, släpp ingen in.»
Och det händer därför, att långväga journalister från Berlins, Paris' och Londons största tidningar, rika och framstående män och kvinnor från hela den civiliserade världen dela obetydliga nyfiknas lott – att afvisas.
Men när det rätta tunga ordet finns, är det också en passepartout, som öppnar hvarje dörr inom de Edisonska domänerna.
Edison är en man med otrolig förmåga af koncentration. Han kan i dygn och dygn vara endast arbetaren, okänslig för hunger och sömnlust, döf för sina närmastes vädjanden, intet vetande utom det experiment, han håller på med. Men han kan ett ögonblick därefter gå i sin fabrik eller sitt hem och ha sinne endast för det hvardagligaste, enklaste. Han kastar den ena kappan och axlar den andra, och dräktbytet beror af hans vilja.
Det var därför med en viss missmodig undran vi en morgon i mars stodo i det lilla smutsiga portvaktarrummettill fabriksgården och väntade på svaret på det bref som sändts in.
Edison skulle resa till Florida några dagar senare och arbetade för högtryck. Det vore ingen vinst att vinna en knapphändig hälsning, fem minuters samtal·– om hvad? – och så good bye.
En blek, trött herre i arbetsblus kom snabbt gående öfver gårdshörnet. Det var Edisons sekreterare. Han förde oss in i fabriksbyggnaden, i en liten nedrökt entre med dörrar på alla håll och ljud af slammer från maskiner
»Mr Edison har hållit på i två dygn oafbrutet», sade han, »och har nu sofvit ett par timmar. Han tager emot, men på hurlång tid kan jag inte säga. Var så god och stig in.»
En stor hall, som sträckte sig genom byggnadens hela bredd och höjd. Med två våningars gallerier löpande rundt om och väldiga fönster, tätt sittande. Rundt väggarna å gallerierna bokhyllor och skåp med burkar och flaskor. Själfva nedre delen af rummet byggd i nischer, bokklädda. I en af dem stod en tältsäng med en filt och en kudde öfver sin lärftbotten. Bord med maskiner, modeller, fonografer. Midt i rummet ett stort skrifbord, öfvertäckt af papper, och på stolen bakom det en mindre, bredaxlad, hvithårig man, som reste sig upp och med en vänlig glimt i ögat räckte handen till hälsning.
Edison har rätt stora och fylliga drag och skarpa iakttagande ögon, som ofta äro smala som strimmor, när han försjunker i tankar. Han är af medellängd, går lätt framåtlutad, har hög, fri panna och tunt hvitt hår struket åt sidan öfver hjässan, buskiga grå ögonbryn, stora kraftiga händer med fingrar som handtera föremålen med en kirurgs varsamhet och nätthet. Dräkten är litet vårdslös, kragen mycket vid, västen fläckad af syror och rost, naglarna väl mörka i kanterna. Rösten låg och afmätt men tinar långsamt till vänligt välljud. Hans väsen lugnt och energiskt.
Han är mycket döf. Man måste luta sig fram och tala högt och distinkt för att bli hörd. Som gosse fick han en örfil som spräckte ena örhinnan, och öfveransträngning under det han arbetade med fonografen förvärrade det onda.
Medan man går omkring med honom i de stora fabrikerna och sitter och lyssnar till hvad han berättar, får man sin uppfattning af mannen bestämd. Inga geniala gnistor som flyga och flamma. En arbetare, mäktig en otrolig mängd arbete, ledd af en klok blick och en okuflig vilja. Och en organisatör, som kan draga ur andra den essens af kunskapoch arbete, han behöfver.
De fabriker, Edison har i East Orange, äro stora och syssla förnämligast med fonografer och biografer.
Förutom den rena arbetsstyrkan på 4,000 man sysselsätter han 350 mekaniker och öfver 50 ingeniörer, edsvurna män, som natt och dag stå till hans disposition.
Ty Edison hör icke till dem som börja och sluta på klockslag. Han kan gå och grubbla öfver ett problem, en detalj och midt i natten plötsligt tro sig vara på rätt väg. Då ringer han hem till någon af sina medhjälpare och kallar ner honom. Han håller ofta oafbrutet på i 36 timmar. Han kan slockna för ett ögonblick och då kastar han sig handlöstpå golfvet, upp på närmaste bord eller fönsterbräde och sofver en tio minuter, en halftimma, dricker ett glas vatten, äter ett äpple och börjar arbetet igen. Det är klart, att hans medhjälpare icke kunna täfla med hans uthållighet, och det är ibland hans bekymmer. Det tager ju tid att på nytt instruera och anvisa.
Det händer att han stannar hela veckor i laboratoriet. Ett litet kök finns i fabriken, och mat lagas eller värmes upp där. Hans fru protesterar, men Edison är blind och döf och inlåst.
De stora arbetssalarna, där remmar och hjul spinna ett kaos, lämnar mig, dilettanten, ointresserad. Det roliga är, att Edison går med, visar, förklarar, experimenterar. Och åker i hissen. Det är ett brädgolf, utan väggar, med ett rep, i hvilket han drager af alla krafter och med mycken möda på så sätt forslar oss upp till takvåningen och ned igen i galleriet. Det är en rätt förnämlig hisspojke. Repet är solkigt och han torkar ogeneradt händerna på sina byxor.
Det intressantaste rummet i fabriken är förrådet. Där finns allt mellan himmel och jord, som kan tänkas ut – så närsom på lefvande varelser. Han drager ut lådor och visar oss sädeskorn från världens alla hörn, repstumpar, vegetabilier, djurskal, bergarter, ädla stenar, metaller från bleckplåt till platina, papper, buteljer, oljor, påsar, tygsorter.
»Hvar och en, som kan hitta på något, som inte finns här, får 2 ½, dollars», säger han.
Ty Edison vet ju aldrig hvad han kan behöfva för sitt arbete.
»När jag höll på med koltrådslampan», säger han, »måste jag skicka ut expeditioner till Afrika och Asien för att leta reda på rätta sortens bambu – och hvad det förtretade mig. Jag beslöt att ha allting åtkomligt. Bara gå ut och taga det.»
En trappa upp stanna vi i ett långt smalt, ljust bås, där fonografer stå längs väggarna och som förresten är möbleradt med en brits, en rygglös stol och ett schatull med fina verktyg. Han går fram till fonografen och sätter den i gång, lägger örat intill tratten och ser på oss med ett segervisst leende.
»Är det inte bra», säger han. »Biljudet är borta!» Det är hans triumf. Han har arbetat i år och år för att nå det målet.
»1877 fick jag idéen till det här», säger han. »Se, lifvet är sammansatt af händelser, som nog ha en högre mening bara man ger akt på dem.
Jag stod en dag och sjöng i en telefon och märkte då, att ett litet stift på den skrapade mig på fingret. Jag sjöng igen och stiftet skrapade igen. Jag blef fundersam. Skulle jag kunna få ett stift att nedskrifva ord tydligt – kunde jag ju genom att föra stiftet öfver dess egna repor få en talmaskin. Jag tog en telegrafremsa och ropade hallo! i telefonen. Stiftet repade i papperet och när jag åter förde pappersremsan under stiftet hörde jag verkligen ett svagt hallo! Jag började tänka Heureka. Skref ned ett utkast till en ljudskrifvare och gaf mina medhjälpare i uppdrag att förfärdiga en. »
Edison satt uppflugen på britsen och småskrattade åt minnet.
»Jag kommer ihåg, att när jag sade dem, att det skulle bli en apparat, som kunde tala, tittade de på mig som om de trott något gått åt hjärnan på mig. Min gamle vän Charles Bachelor sade: »Jag slår vad om en tunna äpplen att det inte går!» »Topp », sade jag.
»Jag hade min assistent Kreusi att göra modellen, och han kom med den efter ett par dagar. Jag talade in i luren och lät maskinen sedan upprepa mina ord. Kreusi höll på att falla omkull af rörelse, och själf blef jag också ganska upprörd. Bachelor fick punga ut med sina äpplen, och den vinsten var kärare för mig än alla hedersbetygelser, fonografen sedangett mig.
Naturligtvis var maskinen inte färdig. Det är den knappt än. Först hade jag prepareradt papper, sedan stanniolplåtar och sist vaxcylindrar. Jag hade också svårt att finna en god griffel. Stålmejsel först,men nu har jag safir i spetsen på den.
Ja fonografen, den har allt kostat mig modiga år. Aldrig glömmer jag när den inte ville tala rent. Den sade allt utom s. Jag sade spezia och fonografen svarade pezia. Men det har öfvervunnits. För resten böra alla små flickor vara glada åt den där tingesten. Det är tack vare den de fått dockor, som kunna tala. Min tös var inte belåten med en ståltratt. Hon ville ha en docka, som sade något. Och så kom den till.
Fonografens nytta som fonograf? Ack. Jag kastade den en gång för koltrådslampans skull, men jag har alltid ansett den vara verkligt viktig. Bara i handelsintresse – den sparar en stenograf. Tala in diktamina i maskinen och låt skrifva det sedan. Vinst i tid. Människan skall allt mer ersättas. Så kommer den att betyda något för historien. Och för undervisningen.
Det är också en af mina planer.
Moving pictures. Jag vill inte ha några böcker för barn under fjorton år. De böra se allt. Här i East Oranges skola experimentera vi i år med att undervisa bara med rörliga bilder och fonograf. Men det går fint. Det är som på en scen. Tal, sång, färger, rörelse – allt. Historia, kemi, fysik, botanik, zoologi, geografi, hushållsarbete. Ja naturligtvis ocksåläsning, stafning, räkning, skrifning. Hela skolplanen på biograf. Det tror jag på för framtiden. Det är ett af de järn jag har i elden.»
Vi framkasta glödlampan.
»Ja, den tog också tid. Jag hade gjort oräkneliga försök. Men jag var öfvertygad om att endast växtfibrer skulle kunna uthärda förkolning, och 1879 från 17 till 21 oktober arbetade jag och Bachelor på saken.
Tråden gick isär gång på gång, och hvart misslyckande kräfde på nytt flere timmars spänd uppmärksamhet. Den 18 lyckades vi få fram en hel tråd ur kolningsapparaten, men den brast när vi rörde vid den. Först den 20 på morgonen fingo vi en koltråd fastgjord vid de elektriska ledningstrådarna. Men så skulle Bachelor bära den öfver gården till glasballongerna i packrummet, och den blåste sönder för honom.
Då protesterade han. Vi hade hållit på i fyra dygn utan mat eller sömn. Men jag tog fatt igen, och efter ännu ettdygn var min glödlampa klar. Vi lade oss att sofva genast. Men mina trettio tekniker höllo vakt öfver lampan. Och när jag vaknade brann den än – 48 timmar i sträck.»
Edisons bomullstråd dög inte i längden, utan han bytte ut den mot bambufibrer. Det var för att få rätta sorten bambu som han sände tre expeditioner rundt världen, och när de hemkommo hade han redan funnit ett annat ämne som var bättre.
Vi undrade hvad Edison tänkte om den nya tidens utveckling med flygmaskiner, elektriska tåg och telefoner rundt jorden med kikare i.
Han ryckte på axlarna. »Flygmaskiner – nej, jag går helst på jorden. Jag vill inte flyga. Fast jag inte tviflar på att de snart skola användaslika mycket som tåg för post och express. Persontrafiken tror jag tillhör de elektriska järnvägarna. De bli billigare än kolets och behagligare att färdas i.
Telefonerna – folk vilja inte se hvarandra. Det behöfs inte.
Nej, det där bryr jag mig inte om. Jag är en praktisk man.
Kom och se på mina cementhus. »
Vi gå ned i arbetsrummet, där han visar modeller till arbetarebostäder, gjutna med cement i järnstomme, som plockas bort bitvis efter torkningen. Dessa hus bli ofantligt billiga, och man kan skaffa sig olika utsmyckning genom att lindrigt ändra stommarna. Möbler af cement äro också hans idé. Vackra äro de inte – tunga och klumpiga, men han försäkrar, att de snart skola vara smidiga och vackra som trä. Han har förstått tona dem i träfärger, så att de se förvillande äkta ut. Och en af nischerna i arbetsrummet är möblerad med dessa cementmöbler, afsedda för en arbetares drawing-room.
Husen gjuts på sex timmar och torkas på 2-3 dagar.
»Det blir allt dyrare att lefva», säger han, »och arbetarna behöfva gedigna och billiga saker. Mesta möjliga valuta för minsta möjliga pris, det är min sträfvan.»
Edisons hem en kvarts väg ifrån fabriken är likt en furstes boning med alla sina konstskatter och dyrbara möbler. Detär hans andra hustrus smak som skapat det.
Edison har varit gift två gånger. Första gången med en af sina arbetare, Mary Stillwell, en stillsam, intagande kvinna, som var allmänt afhållen af alla underlydande. Med henne har han tre barn, Marianne, Thomas och Leslie. Efter åtta års äktenskap dog hon, och några år senare gifte han om sig, denna gång med en ung, rik och vacker flicka, som fått god uppfostran. Hennes far var fabrikant af landtbruksmaskiner i Ohio. I detta senare äktenskap äro tre barn, Madelaine, Charles och Eddy. En af döttrarna är gift i Dresden med en officer, den andra vistas i hemmet. Af sönerna är en ingeniör vid automobilfabrik, två vid universitet och den yngste, fjortonåringen, ännu i hemmet. Edisons hem och familjekrets äro synnerligen behagliga. Fru Edison är en bildad, berest och intelligent dam, som ärvarmt tillgifven man och hem. Edison älskar musik, och hon brukar spela timvis för honom, när han skall hvila frånarbetet.
För att söka hålla honom hemma och kunna kontrollera hans måltider och raststunder har hon afstått en del af huset till laboratorium. Men Edison blinkar knipslugt, gläntar på dörren bakom hennes rygg och säger:
»Look here! Så fint.»
Han säger det varligt. »Här tro de jag skall hålla till – som röker så.»
Men Edison är 65 år och icke längre någon jätte i styrka. Och det oroar familjen.
»Han misshushållar så förfärligt med sig», säga de. »Ligger på veckor icke i en bäddad säng eller äter regelbundet. »
Edison skrattar.
»Jag är dock icke skröplig», menar han. »Jag har stått ut med mycket i mina dar, fast jag vakat och dragit på matportionerna.»
När vi säga farväl till familjen, som han alltid vill hålla utanför tidningsspalterna, säger han:
»Säg nu ert omdöme om mig.”
Det är en något svår fråga att besvara med ett par så vakna ögon på sig.
Men vi svara: Att vi funnit en stor organisatör och en man, som har praktiska uppfinningar till yrke.
Edison nickar.
»Just det ja», säger han. »Folk vilja ha mig till vetenskaplig forskare, men det är jag inte. Jag har inte upptäckt någon naturlag. Man skulle kunna kalla mig vetenskaplig uppfinnare i motsats till mekanisk uppfinnare. Fast det är något meningslöst för somliga, tänker jag. Det är i alla fall rätt. »
Och Edisons storhet: att ha gjort upptäckta sanningar nyttiga för det praktiska lifvet, är så äkta sprunget ut ur den amerikanska folkkaraktärens läggning, att man godt förstår hvilket svalg det i hans folks tanke måste vara mellan honom och den andre.
* * *
NIKOLA TESLA har sitt arbetsrum uppe i tjugonde våningen af Metropolitan Tower.
The Tower är ett jättepekfinger, hvars skyskraparekontur dominerar hela New-Yorks Down-Town – den »nedre stad», där affärslifvet florerar.
Det är som ett större huskvarter i sin botten och har ett otal stora svängdörrar från gatan. Hissarna, som oupphörligt löpa upp och ned, ha ett tvåsiffrigt antal af hög numerär.
När man letat reda på den rätta hissen, som utan ombyte för direkt till tjugonde våningen i C-sidan, svindlar den upp och stannar med ett ryck utanför en mattslipad glasdörr, på hvilken står Nikola Tesla.
Vi skjuta upp dörren. En pojke vid ett telefonväxelbord visar åt vänster, där en manlig sekreterare sitter på vakt. Åt höger går en räcka rum med ritbräden, maskinmodeller och åtskilligt i samma väg. Men en tyst igenfallande dörr döljer genast denna afdelning för ens blickar.
»Mr Tesla har ännu icke kommit, men var god och stig in, han är genast här.»
Teslas rum är stort, djupt, väl upplyst af magnifika fönsterrutor, hörnrum. Ett blankpoleradt skrifbord står midt i rummet och en bekväm skrifstol där framför. Några fotografier af elektriska experiment med sprakande lågor hänga på väggarna. Den minutiösaste ordning råder öfverallt. Pappershögarna ligga med kant i kant, pennorna ordnade linjerakt, icke ett damkorn, icke en snedvriden bok.
Det är mycket tyst så högt upp. Från fönstren ser man New-Yorks husblock sticka upp ur en lätt soldimma, människorna på gatorna äro som små svarta prickar, spårvagnarna och luftbanorna som smala streck, och mil för mil packar sig en massa af hustak intill en ny massa af hustak.
»Pardon!» säger någon i dörren på franska. En mycket lång, mager herre i jaquette med en röd blomma i knapphålet, mjuk filthatt och nya handskar i handen står i dörren och bugar lätt.
Han har ett egendomligt ansikte. Hög panna med två tjocka vågor gråsprängt hår, inklämda tinningar, en stor, på midten buktad näsa, en liten feminin haka och två korta gråsvarta mustascher. Hufvudet sitter på en mycket lång hals och är så litet i förhållande till den långa figuren, att man nästan frestas att le som åt något lustigt.
Men mr Tesla är orubbligt allvarsam. Han har alltid något litet sorgset, lidande i blicken, och hans mun är smått patetisk. När han går, svänger han på kroppen som en flicka, hans steg äro korta och försiktiga. Han har också mycket långa armar och bär dem till armbågen tätt tryckta intill kroppen.
Mr Tesla är mycket noga och fin. Han tycker icke om damkorn. Innan han stiger fram och hälsar, borstar han med handskarna noga bort ett dylikt, som han upptäckt på sin slips.
Den unge manlige sekreteraren tager ytterplaggen, får en vink till afsked, och först därefter hälsar mr Tesla.
Han väntar besöket. Men han har icke förut sett den besökande, och han vill tydligen veta hvem det är, hur mycketoch hvad han bör säga.
Han ringer två gånger. En kvinnlig sekreterare kommer in, som får tillsägelse att hämta papper och penna »för anteckningar», draga jalusien för fönstret och gå igen.
Man är tydligen van vid hans omständliga sätt, ty allt går med precision.
Och nu är mr Tesla färdig för ett samtal. I början af det stryker han sig emellanåt öfver pannan med sin magra, långa hand och suckar:
»Jag är så trött. Jag har tänkt så mycket i dag.»
Men allt som samtalet fortgår kommer det mer lif i honom.
Tesla är ungrare. Studerade till ingeniör med elektricitet till fack. Kom för aderton år sedan till Amerika, där han blef anställd hos Edison. Han skilde sig dock snart från honom och arbetade själfständigt.
Under de år som gått sedan dess är det det ena projektet mer lysande än det andra, han kastat fram.
Det är han som siat om telefonen rundt jorden, möjligheten att stå i New York och se sina vänner i Sydney, telegramväxling med Mars och trådlös öfverföring af elektrisk kraft.
Det är en genial man, en som kastar sitt sänklod långt in i det kommande och förbereder revolutionen i världen. Hanär mycket af exakt vetenskapsman och mycket af filosof och litet af mystiker, och han menar, att dessa egenskaper,på det stadium vår värld nu står, höra samman.
Innan Tesla öfvergår till de ämnen vi vilja höra honom tala om, ber han få demonstrera sin sista patenterade uppfinning, som han är mycket belåten med.
Det är en ångturbin. Amerika lär under de sista sex åren fått ångturbiner byggda för öfver 5 millioner hästkrafter. Och enhvar, som har sysslat med något dylikt, har ansett det vara en ambitionssak att uppfinna en ny.
Men Tesla, som tycker om att gå mot strömmen, har gjort en turbin, som alls icke har någon likhet med de andra en och tusenden.
En turbin består nämligen af ett hjul, fullsatt med skoflar, som vridas om genom att en ångstråle utströmmar emot dem.
Tesla slopade skoflarna. Den roterande delen i hans turbin består blott af runda stålplattor, o,8 millimeter tjocka, fästade vid en axel, med cirka en millimeters afstånd från hvarandra. Denna rotator är placerad i en ångtät kapsel, som vid periferien har ett tangentiellt inlopp för ångan och vid centrum ett radiellt utlopp för den.
Man undrar i början huru ångan, som strömmar in mot dessa plana skifvor, skulle kunna få rotatorn att röra sig. Den möter visserligen dessa nära tangentiellt men genom friktionen, hur liten den än är, hindras ångan i sin framfart och följer en bågformig bana till centrum, där den strömmar ut, gifvande rotatorn sin rörelse. Ångan afger sin kraft likformigt, utan stötar eller ojämnheter, som eljest förekomma i vanliga ångturbiner.
Teslas turbin är mycket enkel, mycket ångbesparande, mycket billig i byggnad och underhåll. När han fått sin maskin färdig, skaffade han sig Edisonkompaniets tillstånd att försöka den vid den enorma Waterside-stationen i New-York. Turbinen är ej stort större än en vanlig hög hatt och dess rotator har 50 mm:s bredd, 25 plåtskifvor om endast cirka 240 mm:s diameter, 110 hästkrafter, görande 16,000 hvarf per minut.
Den nya motorn duger för både gas och ånga och kan tjänstgöra som pump. En nickelklädd dylik i Teslas kontor, som man lätt bär i en rockficka, pumpar 181,6 liter mot en höjd af nio fot. Patentet har förskaffat Tesla en förmögenhet, som han väl behöfver för sina experiment, hvilka sluka otroliga summor. Och det är när penningnöden prässar på allt för mycket, han ägnar någon eller några veckor åt en dylik praktisk uppfinning. Han måste ju genast ha »bränsle till sin maskin». Hvad som gjort Teslas namn berömdt är de elektriska strömmar som uppskattats efter honom. Han vill inte gärna tala om dem. Men han påminner om att det var han, som uppvisade möjligheten af trådlös telegrafi,ehuru Marconi praktiskt utnyttjade den.
»Hvad som gör mig nöje är att veta, att slutligen de Hertzska teoriernas misstag blifvit upptäckta och attutvecklingen går längs den linje, som jag för långt tillbaka sedan inriktat. Själf skall jag utföra mitt »Världssystem», som jag tror skall på det mest glänsande sätt lösa problemet om öfverföring af intelligens och kraft.
Jag har upptäckt förefintligheten af stationära vågor i jorden, som visa att växlande stömmar kunna passera genom jordklotet utan minskning i intensiteten, då jorden ger resonans lik en tråd.
Denna observation gjorde jag den 3 juli 1899, och mina första experiment skedde under dessa år.
»Världssystemet» innehåller några system, af hvilka hvart och ett öfverför kraften till hvilken trakt af jorden som helst. Jag har genomfört ett af dessa system, och när det är fullt färdigt skall det bli möjligt för hvarje telefonerande att ringa till hvarje annan telefonabonnent i världen utan den minsta svårighet. Och inom kort skola de också kunna se hvarandra. Jag har användt år för att göra det möjligt, och jag har orsak tro, att jag icke är långt ifrån dess praktiska genomförbarhet. Det skall möjliggöras genom en af mina andra uppfinningar, som jag kallar »konsten af individualisation».
Med en »individualitet» menas en mängd karaktärstecken kombinerade med hvarandra. Den princip som ligger bakom, är att tillämpa denna idé på elektriska strömmar. Det göres genom att producera en mängd vibrationer, som äro hvarandra olika men ägnade att omfatta ett helt, en individualitet, och denna är införlifvad med hvarje signal, som sändes från transmittern. Mottagningsapparaten är så inrättad, att dess element svarar på endast hvarje särskild vibration men icke kan bli förd i aktivitet förutom när alla elementen tillsammans svara.
Den praktiska nyttan häraf är att trådlösa telegram kunna sändas fullt hemliga och att tiotusentals personer kunna begagna samma kanal utan minsta svårighet.»
»Radium, mr Tesla?»
»Radium i sig själf är en illusion. 1896-1897 förutsade jag eller rättare beskref radium och dess egenskaper.Det var långt innan det var framställdt, och världen trodde icke på mig. Nu gör den det.
Enligt min öfvertygelse härleder sig radium från en kombination af några substanser, hvilka ha ett universiellt medium, som genomtränger dem alla. Processen är liknande förbränning, utom att syre icke ingår.
Förresten är framställandet mycket öfverskattadt. Det är en smula från den rikes bord, intet brödstycke.
Men fråga mig om elektriciteten i stort sedt.
Den är världens framtid.
Den af mina uppfinningar, som jag värderar och tror mest på, är den öfverföring af kraft, som blifvit internationellt antagen. Bara här i Amerika ha vi därigenom vunnit 3,500,000 hästkrafter, hvilket betyder en årlig inkomst af 70,000,000 pund. Och det är endast en början. Vi hålla nu på att vinna 20,000,000 hästkrafter af vattenkraft, och vi rusta oss för att tillvarataga den öfverflödiga värmen i köksspislar och masugnar och öfverföra kraft till aflägsna platsergenom samma medel.
Det finnes, så vidt jag vet, inga länder i världen så framtidsrika som Sverige och Norge. Ni ha omkring 20,000,000 hästkrafter att afvinna ert vatten, och om man beräknar ett lågt satt pris, skulle de dock rendera er en årlig inkomst af 100,000,000 pund.
Men den tid är ej aflägsen, då denna kraft' skall kunna öfverföras utan tråd och säljas till ett långt högre pris. Jag spår 300,000,000 pund per år. Och Sverige och Norge skola därigenom bli industriens föregångsland, ty elektriciteten är framtiden – framtiden på alla områden. En revolution skall äga rum inom hela världens handel och industri, när detta problem – trådlös öfverföring af elektrisk kraft – är fullt löst. Och det dröjer icke länge.
Skandinavien tyckes dock icke veta om hvad det äger – jag ser hur gång på gång stora kraftkällor lämnas i utländingars händer. Liksom masugnar.
Men Skandinaviska halfön skall också bli ett af de starkast försvarade landen.
Dessa kuster ni ha – »
Testa tog fram en kartbok, slog upp Sverige och pekade med en penna på gränsen mot Bottenhafvet.
»Dessa kuster skola en gång få världens effektivaste försvar. Stationer, från hvilka den elektriska strömmen – »
Jaså har jag icke talat om?»
Han tänker efter ett ögonblick.
»När jag var barn led jag mycket af något, som sedan jag blef man varit till stor nytta i mitt arbete och som jag aldrig glömt.
När någon sade ett ord till mig, hvilket var namn på ett föremål eller angaf en situation, blef det så lefvande för mig, att jag såg det för mina ögon som konkret föremål. Det var omöjligt för mig att säga, om detta som jag såg var inbillning eller verklighet. Detta gjorde mig ofta rädd, och jag sökte förgäfves fria mig ifrån det. När jag var tolf år gammal, började jag förstå att studera mig själf. Och jag märkte också då, att när helst ett föremål på så sätt syntes för mig, hade jag sett något, som påminde mig om det. Ett intryck, medvetet eller omedvetet mottaget. Visionen kom somen följd af hvad jag sett, och jag märkte snart, att tankarna hade en liknande härledning.
Jag sökte lokalisera den bild, som orsakat min tanke, och detta sökande efter det första intrycket växte snart till att blimin andra personlighet.
Jag fann att också alla mina handlingar på samma sätt voro färdiga, och så, oafbrutet sökande, observerande, kontrollerande, år efter år, har jag kommit till den absoluta öfvertygelsen att jag är en automat, begåfvad med förmåga af rörelse, som endast svarar till utvärtes ledning, vädjande till sinnesorganen, och att jag tänker, handlar och rör mig i öfverensstämmelse härmed.
Jag minns endast en eller två gånger i hela mitt lif, då jag ej varit i stånd att finna det första intryck, som gaf mig en rörelse, en tanke, ja, t. o. m. en dröm.
Det var dessa erfarenheter, som gåfvo mig iden att konstruera en automat, som mekaniskt skulle representera migoch som skulle svara som jag själf gör ehuru naturligtvis mer primitivt – till utvärtes inflytande.
Denna maskin skulle hafva alla en människas karaktäristiska mekaniska egenskaper. Utvecklingsviljan frånräknad.En maskin kunde ju göras fullväxt, så att säga.
Om automaten var af kött och ben eller stål och trä spelade ingen roll. Endast den fyllde de plikter man begärde afen intelligent företeelse.
För att möjliggöra detta, måste den ha ett element, som ledde den, kontrollerade alla dess rörelser, tvingade den till handling, med förstånd och omdöme ledde den i oförutsedda svårigheter.
Men detta element kunde jag lätt förena med den genom att taga min egen intelligens till hjälp.
Och så kom min »telautomatic» till.
Principen kunde apteras för nyttjande på land, i vatten och luft. Jag valde vatten.
Ett batteri skötte det hela - propellern, drifven af en motor, representerade rörelseorgan. Rodret, kontrolleradt af en annan motor, drifven af batteriet, skötte styrorganet. Hvad känsligheten angick, ämnade jag först göra en anordning motsvarande människans öga – känsligheten för ljusets strålar. Men jag fann, att väder och luft inverkade för mycket, och jag beslöt istället ge automaten öron. Att påverka den genom hörseln gjorde det också möjligt för mig att behandla den som enindivid. Ty den skulle svara på en särskild kallelse, liksom en person svarar på sitt namn. Jag ställde in den för vissa vibrationer, kallelser sammansatta på visst sätt, pröfvade de elektriska strömmarnas befallningar och fann, att de kunde sätta sin vilja i verket.
Genom denna enkla kombinering blef en mänsklig vilja insatt i maskinen. Automaten blef som en blind, hvilken lyderbefallningar, som nå honom genom hörselorganen.
Det låter nu som en omöjlighet. Men jag förutsäger, att en automat en dag skall finnas, som blir i stånd att ha »its own mind». Och med det menar jag: kunna, oberoende af någon ledare, lämnad fullt till sig själf, som svar på yttre inflytande, som gör sig gällande å dess känsliga organ, själfständigt företaga handlingar och operationer så som om det hadeintelligens. Den skall kunna följa en kurs, som blifvit utlagd för den, och lyda order, som gifvits på förhand.
Den skall kunna skilja mellan hvad den bör och icke bör göra och vinna erfarenhet af hvad den gör orätt. Jag har redan utarbetat en dylik plan för dess byggande.
Det är många år sedan jag gjorde min första »telautomatic». Jag har icke ännu fullföljt dess praktiska tillvaratagande.Det är något hemskt i den väldiga revolution, som förståendet af elektricitetens makt skall åstadkomma. Människor ana ännu icke hvad elektriska vibrationer betyda för världen.
Men en sådan automat som min kommer att i framtidens krig spela en oerhörd roll.
Att krig skulle upphöra af sig själft, emedan vetenskapen städse finner förfärligare sätt att döda?
Nej, det tror jag icke på.
Tänk själf: är det icke tvärtom så, att hvarje upptäckt, som sätter i nationernas händer ett nytt vapen, drifver ny intelligens och energi till större utveckling? Tänk bara på upptäckten af krutet.
Om vi lefvat på den tiden – skulle vi icke sagt: nu kan man icke kriga mer, när riddarens vapen äro löjliga, när kroppslig styrka och skicklighet, som förr var kriget, detroniserats.
Men krutet var endast en väckelse för allt mer grymt förfinad krigföring.
Lika litet tror jag, att det vetenskapliga arbetet och den ideella utvecklingen kunna föreskrifva en evig fred. Tykriget själft har blifvit en vetenskap, och det förbinder med sig några af människans heligaste känslor. Jag anseregentligen, att en man, som icke kan strida för en hög idé, icke är aktningsvärd. Det är icke sinnelag som gör mannen, icke heller kropp, det är sinnelag och kropp. Och våra dygder och våra fel ärv oskiljaktliga.
Man säger också, att vi skola kunna skapa försvar, som omöjliggör attack. Kanske på land. På hafvet kunna dock två slagskepp fritt mötas och skjuta hvarandra i sank – inte sant?
Och skulle hvarje nation, hur liten eller stor som helst, kunna kring sina gränser skapa en ogenomtränglig mur – hur skulle då världens civilisation fortgå?
Man säger också, att flygmaskinerna skola medföra den eviga freden.
Jag ler åt slikt. Hvarför skulle t. ex. ej England, makten till sjös, också kunna bli makten till lufts?
Allt detta tal om fred är nonsens ännu.
Krig skola vi laga för lång tid framåt om också ej alltid. Men det skall skifta fysionomi.
Se tillbaka på den första början. När den starkares lag var den enda lagen. Den svage var – svag. Han klubbade icke med samma starka muskler som den andre. Då försvarade han sig med sten, käpp, slunga, pil och båge och allt eftersom utvecklingen framskred blef intelligensen i stället för den fysiska styrkan den rådande i striden.
Vi ha i dag kommit från det djuriska slagsmålet till »civiliserad krigföring». Fienderna skaka hand och röka cigarretter mellan slagen, redo att på en signal, rusa ihop i dödlig kamp. Pessimister må säga hvad de vilja, men här är ett tydligt framsteg.
Nästa steg blir minskning af härarnas numerär. Maskiner skola bekriga hvarandra, och maskinerna skola behöfva allt färre skötare. Lifsförlusten skall minskas mer och mer, blodsutgjutelsen upphöra. Maskinernas hastighet och styrka skola bli hufvudsaken, och kriget skall bli en mätning mellan ingeniörers snillen. Och nationers pängar. Folken skola stå omkring och åse det hela som ett intresseradt nöje.
Då är den eviga freden i antågande!
Men så länge man möter man, blod rinner och fysisk styrka triumferar, skola människornas barbariska passioner lefva och frodas.
Nu är jag där dit jag ville komma. Här är min telautomat en fingerpekning mot slutet.
Och det är här jag nämner Sverige och Norge.
När jag fullt slutfört experimenten med trådlös öfverföring af elektrisk kraft, skola ni längs era kustlinjer anlägga elektriska stationer, från hvilka maskinerna till hafs skola ledas. Det skall bli möjligt att i ert rika land leda maskinhären till hvilken punkt som helst i världen. På land, i sjö, i luft. Kraft, som icke fordrar bunden ledning, är suverän, och de länder som äga mest af kraft tillgänglig äro de starkaste.»
Tesla satt framåtlutad i sin stol, kinderna brunno, ögonen sågo långt bort. Han lade sin hand på skrifbordet som omhan signerat något.
»När jag nått så långt, då skola vi taga brödet ur luften, tala genom jordklotet till hvarandra, förflytta oss öfver hela världen på minimal tid, ha förbindelse med bebodda stjärnor – »
»Och varda like Gud?»
Tesla nickade med en axelryckning.
»Filosofien skall tvingas att gå i nya banor. Den måste ha till grund faktiska förhållanden, sanningen om oss själfva, vår fysiska tillvaro och världens. Jag är uppfostrad i en religiös familj, men min vetenskap har dock aldrig frestat mig att ändra åsikter om Kristus. Han skall en gång äfven inför den enfaldigaste stå förklarad, med alla sina »under». Felix leDantec har varit mig en god vän, men jag är djupt och fullt öfvertygad om att vi i döden skola bevittna en förvandlingens metamorfos, som vi äfvenledes en dag skola förstå.
Hvarför hvad jag nu sagt icke redan är världens praktiska egendom?
Det är först en revolution, som måste gå varligt till väga. Man kan lätt skotta ett litet dike, men det tager tid att gräfva en Panamakanal.
Det är också en svårighet med bristen på elektriskt kunnige. Det tager åratal att få en person så skicklig, att han kan praktiskt betjäna sig af makten. »
Ute på Long Island, en stor ö utanför New-York, reser sig Teslas verkstad – ett skjul med ett väldigt torn. Det var därifrån han försökte sina signaler till Mars, som han måste upphöra med af brist på pängar.
Tesla är passioneradt förtjust i litteratur, i synnerhet poesi. Han känner hundratals skalder utantill på både engelska,tyska, franska och italienska. Han reciterar sida efter sida, då han är i den stämningen. Och han är känslig som ett barn för allt vackert. En ton, en blomma, en färgsammansättning får honom andäktig. Han är icke heller utan sina egenheter. Han berättar själf att han räknar sina steg, när han går, beräknar vikten af allt hvad han äter och dricker, tycker om alla tal, som kunna delas med tre, och är en fanatiker när det gäller ordning. Sofver ytterligt litet.
Mr Tesla bor på Waldorf-Astoria hotellet, där han sedan ett tiotal af år har en mindre våning. Han tillbringar vårens och sommarens aftnar på takterrassen – en lyxplats bland exotisk grönska med utsikt öfver hela New-York – på kvällen ett glimmande enormt smycke med Hudsonflodens mörka, dystra band omkring sig.
Här sitter han trött af tankar och arbete och stirrar ut. Någon gång låter han hänföra sig till att tala om hvad han tänker – med en eller annan vän – som sökt upp honom. Men midt under samtalet kan han – som Edison – slockna och tyst sjunka tillbaka i stolen.
Då går vännen, ty då vet han, att Tesla för den aftonen är omöjlig.
Tesla säger, när han räcker oss sin hand till afsked:
»Hvad jag sagt och antydt är för de flesta att anse som drömmerier. Men det är det icke, det är fakta. Och länderna skola en dag vakna och finna sanningen midt ibland sig. »
Och han slog en gnista från en elektricitetsmaskin, som stod bredvid bordet.
»Ge akt på den lilla gnistan. I den är klotet jordens framtid.»
(Reportaget finns förutom här på hemsidan och i tryckt version från 1912, i digital faksimil på Project Runebergs hemsida)