Om samexistens och dess alternativ – historien om de sefardiska judarna

När judarna fördrevs ur Spanien 1492 mötte de en tolerans i det ottomanska riket som judarna i det kristna Europa sällan varit i närheten av. Christian Azar minns ett möte i Istanbul med en av de flyende judarnas ättlingar. Berättelsen om de sefardiska judarnas öde är en bit europeisk nutidshistoria som finstilt samspelar med samtidens debatt om böneutrop och västerländska värderingar.

Av Christian Azar

År 1492, samma år som Columbus seglade mot Amerika, utfärdade Spaniens härskare drottning Isabella och kung Ferdinand ett dekret riktat till alla judar i landet: konvertera till kristendomen, lämna landet eller dö. Uppskattningsvis 50 000–100 000 judar lämnade Spanien. Händelsen räknas som en av de stora katastroferna i den judiska historien. Även judar som konverterade till kristendomen förföljdes och mördades.

Sultan Beyazit II, härskare över det ottomanska riket, svarade med att erbjuda de spanska (sefardiska) judarna skydd. En flotta skickades för att hämta en del av dem. Andra tog sig till det ottomanska riket på egen hand. Åter andra lämnade Spanien och tog sig över Gibraltar sund till Nordafrika. På den tiden gick flyktingströmmar över Medelhavet i motsatt riktning jämfört med idag.

Sommaren 1993, närmast på året femhundra år senare, reste jag runt i Mellanöstern. Jag hälsade på släktingar i Libanon, jag besökte Aleppo och Damaskus i Syrien samt de mäktiga och märkliga klippformationerna i Göreme, Turkiet, där de tidiga kristna byggde fascinerande grottstäder på flykt undan romarna.

I Istanbul träffade jag en gammal judisk man, drygt 80 år. Han satt och talade turkiska med några vänner på ett café. Vi försökte trevande hitta något gemensamt språk. Jag kunde inte turkiska och han kunde inte engelska, men det löste sig på ett oväntat sätt. Han talade nämligen spanska, men det var inte vilken spanska som helst. Den variant av spanska som han talade kallas för Ladino, och är den spanska som judarna förde med sig från 1400-talets Spanien[1].

– Hur kan ni ha upprätthållit spanskan så länge? undrade jag. Det handlar ju ändå om smått otroliga femhundra år, om ett enormt avstånd från Spanien och det i en tid utan snabba kommunikationer.

– I det ottomanska riket fick vi judar praktisera vår religion och upprätthålla våra traditioner, berättade han. Det var aldrig något problem. Ladinon är mitt modersmål, det har alltid varit levande för oss. Vi har givit ut tidningar och böcker på Ladino, talat det i våra familjer, sjungit sånger på det.

Han berättade vidare att det ottomanska riket var ett multietniskt och multireligiöst rike. Här fanns inte bara judar utan även greker, armenier och andra grupper. Riket präglades av relativ tolerans och religionsfrihet. Den grekiskt ortodoxa patriarken i Konstantinopel, bitter över hur de blivit behandlade av katolikerna i Rom, lär till och med ha sagt att han föredrar ”turkens turban framför Påvens tiara”. Mannen på caféet nämnde att denna relativa tolerans och religiösa frihet också rådde i al-Andalus, alltså det rike i södra Spanien som araber styrde över under stora delar av medeltiden. En del historiker har kallat den perioden för en gyllene tid i judarnas historia.

De spanska judarna bosatte sig inte bara i Konstantinopel, som Istanbul hette på den tiden, utan på många ställen i det ottomanska riket, inklusive flera städer på Balkan och i Mellanöstern. I Salonica (dagens Thessaloniki) kom judarna vid olika tillfällen att utgöra en majoritet av befolkningen, bland annat så sent som i början av 1900-talet. Här fanns en judisk-spansk teater och ett rikt judiskt kulturliv.

Det grundläggande system som reglerade relationerna mellan staten och de olika etniska och religiösa grupperna kallades för millet. Professorn vid Berkeleyuniversitet Karen Barkey har tillsammans med en kollega, George Gavrilis, nyligen beskrivit hur det hela fungerade i en artikel med titeln ”The Ottoman Millet system: non territorial autonomy and its contemporary legacy”. Milletsystemet skänkte visst självstyre till olika minoriteter, men inte på territoriell bas eftersom exempelvis judar och kristna levde utspridda över det ottomanska riket.

Varje grupp styrde sig själv när det gäller religiösa och civilrättsliga frågor, t ex frågor om äktenskap och skilsmässa. Dessa minoriteter betalade en speciell skatt, Jiyza, men de slapp göra militärtjänst och de fick skydd av staten. I egenskap av Dhimmis hade judar och kristna (bokens folk) enligt Islam rätt till detta beskydd. Judar kunde vidare inneha i stort sett vilket yrke som helst, förutom militära befattningar, och spelade en viktig roll inom till exempel handel och medicin.

Det ottomanska rikets tolerans framstår i ett historiskt perspektiv och i relativ bemärkelse som ett föredöme - men det är viktigt att inte skönmåla och idealisera. Det är svårt att i en kort text sammanfatta och ge rättvisa åt historiska förlopp som ägt rum över flera hundra år. Hur de olika minoriteterna behandlades berodde bland annat på vilken härskare som råkade styra för tillfället. Vid olika tillfällen förekom också konflikter mellan olika religiösa och etniska grupper. [2]

Det kan i det här sammanhanget vara värt att jämföra situationen för judarna i det ottomanska riket med villkoren för judarna i det kristna Europa. Under medeltiden florerade en lång rad antisemitiska och horribla föreställningar. Judarna anklagades t ex för att sprida digerdöden genom att förgifta brunnar samt för att mörda barn och tappa dem på blod (se t ex Chaucers Canterbury Tales). Den spanska förföljelsen av judar på 1400-talet och beslutet att köra ut judarna var inte ett undantag. Flera länder och städer i Europa hade gjort detsamma tidigare och de fick ofta religiöst och ideologiskt stöd av kyrkan (såväl den katolska som den lutherska).

Millet-systemet kom att förlora i betydelse i mitten på 1800-talet då stora reformer genomfördes i det ottomanska riket. Men det finns fortfarande spår av det i gamla ottomanska områden, som i Libanon, Egypten och Israel. I både Israel och Libanon har man olika domstolar för olika religiösa grupper som sköter civilrättsliga frågor kopplade till de olika grupperna. Jag har hört mina kristna släktingar i Libanon ibland beklaga sig över att det är lättare för muslimer att skilja sig. Och i Israel måste även sekulära judar ansöka om skilsmässa i judiskt-religiösa domstolar.

Under slutet av 1800-talet började det ottomanska riket falla ihop. År 1912 förlorade ottomanerna Thessaloniki till grekerna. Fem år senare ägde en fruktansvärd brand rum, som totalförstörde stora delar av staden. Grekisk nationalism med ortodoxt kristna förtecken växte sig starkare, tillsammans med en gammal unken antisemitism. Sedan kom nazismen och andra världskriget. I slutet av 1930-talet levde cirka 56 000 judar i staden. När andra världskriget var över hade mer än 95 procent av alla judar i Thessaloniki mördats, de allra flesta i dödslägret Auschwitz-Birkenau i Polen.

Äldre judisk bebyggelse i Thessaloniki, huset är ett mikve, ett rituellt bad. Foto: Håkan Forsell.

Under det andra Vatikankonciliet, två decennier efter andra världskriget, tar katolska kyrkan avstånd från sin medverkan i förföljelsen av judar i Spanien på 1400-talet och från det så kallade Alhambradekretet, alltså beslutet att tvinga judarna att lämna landet. Och i Spanien har numera sefardiska judar, alltså judar vars förfäder tvingade lämna Spanien på 1400-talet, rätt till medborgarskap. Den andra oktober 2015, dagen efter att lagen antogs, beviljades drygt 4000 sefardiska judar spanskt medborgarskap.

I Turkiet bor numera runt 8000 judar. Många har under åren lämnat landet. Av de som är kvar talar få Ladino.

– Mina barn har lämnat de judiska kvarteren och är sekulära, sa den gamla mannen på caféet när jag reste mig upp för att gå. De talar bara turkiska. Det är en vanlig historia.

Fotnoter:

[1] Ladinon är förståelig för den som kan spanska. Men jag minns också att vissa ord han använde mer liknade portugisiskan, exempelvis fazer istället för hacer (att göra), onde istället för donde (var) samt några enstaka ord av arabiskt ursprung, t ex kharita som betyder karta.

[2] Det är vidare viktigt att inse att varken judar eller kristna hade samma status eller formella rättigheter som majoritetsbefolkningen. Mot detta kan man invända att de formella rättigheter som finns i våra dagars liberala demokratier på den här tiden egentligen inte fanns någonstans. Den här diskussionen är så klart också relevant när det gäller judarnas situation i det muslimska Spanien (Mark Cohen, se referenslistan, har skrivit mycket och intressant kring den här frågan). En svår period för judarna i det muslimska Spanien ägde rum när de så kallade Almoviderna, en berber-dynasti från Marocko, invaderade och tog över södra Spanien runt 1090 och förde med sig en mycket intolerant form av islam.

Referenser:

* För den som är intresserad av det ottomanska riket och villkoren för minoriteterna rekommenderas Karen Barkey & George Gavrilis (2016) ”The Ottoman Millet system: non territorial autonomy and its contemporary legacy”, Ethnopolitics 15:1 (24-42). Jag skulle också vilja rekommendera föreläsningen “Traders, Translators and Tax Collectors: Jews and the Economic Life of the Ottoman Empire” av professor Mark Stein, länk här, samt föreläsningen Jews in Salonica av professor David E Naar, tillgänglig här. En bredare framställning av det ottomanska rikets utveckling och kopplingen till de politiska och religiösa problemen i mellanöstern av idag finns i Bernard Lewis What went wrong?.

* För den som är intresserad av att lära sig mer om de sefardiska judarnas situation i Al Andalus, rekommenderas rabbinen och professorn Mark Cohens kapitel ”The golden age of Jewish Muslim relations, myth and reality” i boken A history of Jewish-Muslim relations: from the origins to the present day (Jane Marie Todd, Michael B. Smith), Princeton University Press (2013). På nätet finns även två intressanta föreläsningar av Cohen där han diskuterar antisemitismen i västerlandet och frånvaron av denna i Islam före 1800-talet, länk här, och här. 

*För den som är intresserad av judarnas situation i det kristna Spanien (alltså de delar av Spanien som successivt kom att styras av kristna i takt med att araberna trycktes tillbaka under en flera hundra år lång tid som fullbordades 1492) rekommenderas ”Judarna i Spanien” av Trond Berg Erikson, kapitel 5 i Judehatets svarta bok (Albert Bonniers Förlag 2008). Jag fastnar för två stycken: ”Ända sedan muslimernas politiska och militära makt brutits, var deras kulturella inflytande betydande. Den spanske kungen lät sig genom trehundra år hyllas av kristna, judar och muslimer i gemensamma processioner. Under de gyllene seklen fanns det plats för alla tre religionerna i Spanien. Judar kunde stå fadder vid kristna dopceremonier, och kristna kunde spela en motsvarande roll vid omskärelsefester. Kristna och judar kunde be och sjunga tillsammans när pesten drabbade en stad. Till påvens stora förskräckelse förde Abrahams namn samman de tre religionerna”. Men med åren vann intoleransen mark. ”Från cirka 1100 vände sig Spanien långsamt mot Europa. Pilgrimerna till Santiago de Compostela bidrog till att dra in Spanien i den europeiska gemenskapen och separera landet från dess muslimska förflutna. Så kom också legenderna om judarnas barnaoffer till Spanien. […] Under 1300-talet var den fredliga samlevnaden mellan religionerna borta. I allt högre grad utpekades judarna ut som syndabockar, särskilt i samband med digerdödens härjningar, och mot slutet av 1300-talet pågick uppror mot judarna överallt”.