PRISMA PALESTINA: Sara Roy del 1

June 2, 2024 Marit Kapla

Att ”otysta” Gaza

Ett e-postsamtal mellan Catharina Thörn och Sara Roy

Catharina Thörn, professor i kulturstudier och medlem i Ord&Bilds redaktionsråd, inleder här en brevväxling med den amerikanska ekonomen och forskaren Sara Roy. Roy har forskat och skrivit extensivt om Gazas ekonomi sedan 1980-talet och på senare tid även om Hamas. Hon är en ledande forskare inom fältet och en respekterad auktoritet som ser Gazaremsan som sitt andra hem. E-postsamtalet inleddes den 17 februari och avslutades den 30 maj. Denna första del av samtalet har tidigare publicerats i O&B 1 2024: ELD.

Catharina Thörn: När vi inleder det här samtalet har den israeliska militären nått Rafah, dit majoriteten av människorna i Gaza har flytt. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har beordrat israeliska trupper att förbereda en utvidgning av markoperationerna i Rafah.

Det finns rapporter om pågående fredsförhandlingar men fortfarande inga tecken på en möjlig vapenvila. Det råder brist på mat, vatten, medicin, och bristen blir värre för varje dag som går. Kriget kommer att påverka livet i Gaza i årtionden framöver. Men lidandet för Gazas folk började inte med detta krig. I din forskning, Sara, har du kontinuerligt belyst hur människor i Gaza påverkas av de upprepade militära attackerna med dess förstörelse av mänskligt liv och byggnader och hur den långa blockaden orsakat brist på arbete, mat, rent vatten, elektricitet, trygghet, kort sagt, har berövat Gazaborna möjligheten till ett vanligt liv. År 2018 skrev du att: ”Gaza befinner sig i ett tillstånd av humanitär chock”.

Denna chocks tillstånd framställs smärtsamt, men vackert, i Mosab Abu Tohas diktsamling ”Saker du kanske hittar gömda i mitt öra” publicerad 2022.[i] Boken är en skildring av att växa upp och leva i Gaza, fylld med nåd, kärlek, rädsla och död. Han skriver om vad som går förlorat i krig och vad som kvarstår i dess efterverkningar; minnen av rop på hjälp, drönarnas surrande ljud, lukten av död. I den långa dikten ”The Wound” porträtteras livet som 16-åring under Israels attacker mot Gaza 2008-2009.
En serie explosioner skakade huset,
grannskapet,
skakade jorden
ord föll från min mun, skadade mina stela,
nakna fötter.
/…/
Vi hörde inte F-16:orna förrän de avslutat
sina anfall.
De steg ner från helvetet. Dante hade inte
nämnt dem.

I ditt arbete, Sara, motstår och utmanar du, skildringen av människor i Gaza som abstraktioner, som offer, som objekt för välgörenhet eller terrorister. Invånarna i Gaza är närvarande i dina texter, ges namn och röst, som Um Mohammad, en medlem i skolstyrelsen, som ber dig att lära världen att palestinska mödrar känner detsamma för sina barn som andra mödrar i världen gör. Jag vill att vi ska börja här. Sara, du har gett din bok namnet ”Unsilence Gaza”, som kan förstås som ett imperativ av att ”otysta” Gaza, skulle du kunna utveckla vad det kan innebära?

Sara Roy: Under nästan fyra årtionden av direkt och konsekvent engagemang med palestinier har det varit en prioritet för mig att leva tillsammans med befolkningen, att så att säga ”gå i deras skor” i den utsträckning jag, som utlänning, kunde. För att inte bara tala för dem har jag i min forskning alltid tagit med rösterna från individuella palestinska män, kvinnor och barn. Mitt mål var att synliggöra palestinskt liv under ockupationen, att ge det röst och låta palestinierna att tala med egna ord.

Det är grunden för vad det innebär att ”otysta” Gaza.

Trots allt lidande och allt som har skrivits om Palestina, förblir palestinier, i synnerhet de som bor i Gaza, föga förstådda. De har alltför länge reducerats och framställts som endimensionella, berövade sin mänsklighet och komplexitet. I mitt arbete har jag försökt att visa en mer dynamisk bild av det palestinska samhället, och utmana de statiska och snedvridna föreställningar som vanligtvis ges. Jag gör detta genom att låta palestinierna tala om sitt vardagsliv och sina förhoppningar, om vad det innebär att leva under en ockupation, vad som berövas dem i livet men också vad som skapar kreativitet. På så vis har jag försökt att synliggöra komplexiteten som präglar det palestinska livet och ge en mer nyanserad bild av de krafter som formar det. Genom att göra detta söker man inte bara förståelse för den andre utan också för sig själv.

För att illustrera varför det är viktigt att ge Gaza röst – att otysta Gaza – vill jag dela med mig av min historia med Gaza. Under min långa kontakt har det funnits vad jag kallar seismiska ögonblick som tidigt hade en stor inverkan på mig och formade mitt arbete. Ett sådant ögonblick som jag har skrivit om tidigare inträffade under min första resa till Gaza sommaren 1985. Jag blev förd till området med bil av en kvinna vid namn Alya Shawa som skulle bli en kär vän. När vi körde längs Gazas kustväg såg jag en äldre palestinsk man stå vid strandkanten med några lådor apelsiner bredvid sig. Jag var förbryllad över detta och bad Alya att stanna bilen. Den äldre palestiniern tog den ena apelsinen efter den andra och kastade den i havet. Hans handling var inte lekfull utan fylld av smärta och sorg. Hans rörelser var långsamma och så ansträngda, som om tyngden av varje apelsin var mer än han kunde bära. Utan att förstå vad jag såg frågade jag Alya varför han gjorde detta, och hon förklarade att han hindrades från att exportera sina apelsiner till Israel. I stället för att se dem ruttna på fruktträdet valde den gamle mannen att kasta dem i havet. Jag har aldrig glömt denna scen, och effekten den hade på mig. Bilden av den gamle mannen har aldrig lämnat mig.

Nästan 40 år senare kastar Gazaborna fortfarande sina apelsiner i havet. I min tidiga forskning var jag främst upptagen av ockupationens ekonomiska påverkan på Gazaremsan. Det var ekonomin som så tydligt och obevekligt illustrerade de enorma ojämlikheterna som utgör den strukturella och filosofiska kärnan i ockupationspolitiken.

Mitt intresse för ekonomin kom från den djupa chock och förvirring jag kände när jag först bodde i Gaza för över 35 år sedan. Klyftan mellan vad jag hade lärt mig och vad jag upplevde i Israels behandling av palestinierna chockade mig. Som amerikansk jude och barn till Förintelseöverlevare växte jag upp på 1960- och 1970-talet, utbildades i elitskolor där jag, ofta implicit, blev uppmanad att tro på och aldrig ifrågasätta vare sig Israels goda gärningar och moral eller arabernas oförmåga och olämplighet. Även om mina föräldrar lärde mig att tänka kritiskt och ofta gav välbehövliga motargument, var det intellektuella och politiska klimatet på den tiden svårt att avvisa. Det fanns litet eller inget sammanhang för att tala kritiskt om Israel eller sympatiskt eller etiskt om araber. Dom hade liksom vi förbjudits att omfamna ordet ”Palestina” eller ”palestinier”.

Även om jag hade besökt Israel många gånger under min barndom var det inte förrän sommaren 1985 som jag besökte Västbanken och Gaza. Jag reste dit (trots protester från den israeliska delen av min familj) för att bedriva fältarbete inför min doktorsavhandling, som undersökte ett amerikanskt program för bilateralt ekonomiskt stöd till palestinierna. Min avhandling ställde frågan om ekonomisk utveckling är möjlig under förhållanden av militär ockupation, och mitt sökande efter svar försänkte mig i en verklighet, ja en hel värld, som jag både var helt ovetande om och oförberedd inför. Som välutbildad doktorand trodde jag att jag förstod områdets politiska komplexitet, de involverade aktörerna och deras respektive historia och de många argumenten och sidorna av konflikten. Jag åkte, trodde jag, med ett kritiskt men öppet sinne. Jag åkte, trodde jag, förberedd på allt. Jag hade fel. De första månaderna i Gaza och Västbanken förändrade mitt liv.

Jag minns tydligt dagen jag kom in i Gaza. Jag hade varit på Västbanken ett tag och skaffat mig viss kännedom om människorna och regionen och kände mig bekväm med att leva där trots ockupationens grymhet. Men tanken på att bo på Gazaremsan gjorde mig nervös, till och med rädd. Jag hade hört fruktansvärda och skrämmande historier om Gaza och dess folk, särskilt från mina israeliska vänner och familjemedlemmar.

Jag blev förd till Marna House, som då var ett av endast två hotell på Gazaremsan och, fick jag höra, det bästa (jag tolkade det som: säkraste) stället för utlänningar att bo på.[ii] Hotellet sköttes av min vän Alya som tillhörde en av Gazas äldsta och rikaste familjer. Alya välkomnade mig men betraktade mig tydligt med viss misstänksamhet. Varför skulle en amerikan besöka Gaza? Och när hon fick reda på att jag var judisk växte hennes oro (och min ångest). Under den tiden, innan det palestinska upproret eller intifadan, som började i december 1987, var en av de första frågorna jag ofta fick av Gazaborna "är du kristen?" De antog naturligtvis att de få utlänningar i Gaza (förutom de som arbetade för FN) var kristna – för vilken jude skulle vilja besöka Gaza? Jag ljög aldrig utan berättade för alla som frågade att jag var judisk. Till min förvåning var det inte rädsla eller ilska jag vanligtvis mötte när de fick reda på att jag var judisk utan chock, misstänksamhet, en viss förvirring, och betydande nyfikenhet. Jag drog nytta av deras nyfikenhet och min något unika status för att inleda en diskussion om varför jag var där. Jag förklarade att jag hade kommit till Gaza för att lära mig om dess ekonomi, människor, samhälle och historia, och om hur militär ockupation påverkar deras liv. Jag trodde att det skulle ta lång tid att vinna deras förtroende men, återigen, hade jag fel.

Inom en vecka efter att ha kommit till Gaza var jag försänkt i det lokala livet på ett sätt jag inte hade kunnat förutse, tagen från ena änden av remsan till den andra av människor jag knappt kände men som Alya först granskade. Jag kom in i områden som sällan (om någonsin) sågs av utlänningar, hjälpt av människor vars stöd och uppmuntran skulle ha varit otänkbara för mig bara dagar tidigare. (Många av dessa personer skulle senare riskera sina liv för att hjälpa mig samla data under intifadan för min bok The Gaza Strip: The Political Economy of De-development).[iii] Jag blev inbjuden till hem, både rika och fattiga, där inget önskemål var för stort och ingen fråga för tyngande. Inte bara upphörde min judiskhet att vara en källa till oro, den blev en tillgång. Människor kunde inte anstränga sig nog för att hjälpa mig.

Även om jag inte kunde veta det då, satte sommaren 1985 scenen för de kommande årtiondena av mitt liv. Ockupationens orättvisa och palestiniernas oförmåga att försvara sig mot den påverkade mig djupt. Min forskning var inte bara en fråga om akademisk prestation – den berörde kärnan av vem jag var, var ifrån jag kom, betydelsen av min judiska identitet, min identitet som barn till Förintelsens överlevande, min relation med Israel, och naturen och syftet med mitt arbete.

En av de mest slående aspekterna av ockupationen under min tidiga kontakt med den var dess prosaiska natur. För palestinierna var ockupationen vardaglig – ett sätt att leva – utan skydd eller juridisk möjlighet till överklagan till en myndighet som representerade dem, och det innebär ett liv utan förutsägbarhet, rationalitet eller kontroll. Abnormaliteten i det palestinska livet har inte erkänts och vad som för palestinierna har varit en berättelse om kris, om territoriell fördrivning och bortträgning, har för andra varit ett exempel på välvillig och legitim kontroll. Ockupationens konsekvenser har förblivit osedda av dem som inte upplever eller studerar den, eller dem som inte vill veta vad den verkligen innebär, vilket jag benämner som ett avsiktligt ovetande. Under alltför lång tid betraktades ockupationen som ofarlig, om inte legitim – och i dess tidigaste dagar, en civiliserande mission – med tanke på bristen på förståelse för dess verkliga natur och verkliga påverkan. Mitt arbete har strävat efter att ge en mer korrekt analys av vad ockupation handlar om och dess skadliga påverkan på palestiniernas liv, särskilt ekonomin.

Mina starkaste upplevelser i Gaza och de mest gripande minnena jag har handlar inte om våld eller förtvivlan utan om vänlighet och generositet, ömhet och medkänsla, påhittighet och beslutsamhet, de kvaliteter som drog mig till Gazaborna från allra första början.

Samhället i Gaza har länge kämpat för att förbli helt och humant trots de enorma och i stor utsträckning oförminskade påtryckningarna. Påtryckningar som har antagit nya, otänkbara dimensioner av grymhet, vilka har utarmat och hållit Gazas folk fängslat, förnekat dem mänskliga rättigheter och de möjligheter och den värdighet som är förknippas med dessa rättigheter. Varför måste palestinierna förkroppsliga den Andre? Varför måste deras fortsatta förvaring och internering – och nu, förstörelse – vara centrala kännetecken för denna "annanhet"? Varför är inte palestiniernas liv omistliga eller skyddsvärda, varför är deras liv inte trygga från skada, och om de dödas, förtjänar de inte också att sörjas? Vems liv räknas och hur räknas det? Som filosofen Judith Butler argumenterat för höjer sig inget liv över skadebarhet.[iv] Smärta, lidande och rädsla är inte relativa utan verkliga och genomgripande för dem som upplever dem.

Genom alla mina forskningsår bland palestinierna har jag alltid betraktat sätten på vilka människor reser sig från förlust och vägrar att bli förstörda av den, som ett imperativ som tydligt har sina rötter i min egen familjs historia. Jag har både föreställt mig och bevittnat förlusten och återupprättande av mänsklighet, liksom den otroliga motståndskraften även i mötet med otänkbar grymhet. Att dessa teman skulle utvidgas till mitt arbete med palestinierna och israelerna var inte en slump. För mig var det alltid ett imperativ att upprätthålla en levande koppling till de människor vars problem jag försökte förstå, att träda in i deras levda verklighet så långt jag kunde, lära mig vad som förenar oss och inte vad som skiljer oss åt.

Catharina Thörn: När jag läste ditt svar på min första fråga funderade jag på den politiska idén om röst och hur prekärt det kan vara att få lov att tala på egna villkor. Den politiska idén om att göra sin röst hörd är ofta associerad med en bokstavlig förståelse av rösten: att göra sin röst hörd i en politisk debatt eller att ropa slagord vid en demonstration. Men att göra sin röst hörd kan också ske i mer överförd betydelse – att skriva en dikt om kriget, hålla upp ett plakat eller lägga ut på sociala medier. Att ha en röst innebär att vara delaktig i beslutsprocesser, att ha möjlighet och utrymme att redogöra för sina ståndpunkter. På svenska språket finns en nära relation mellan att ha en röst och att ha politiska rättigheter – rätten att delta i politiska val heter rösträtt – rätt till röst. Att ha röst är inte bara ett individuellt strävande, det är också grunden för att skapa en kollektiv politisk subjektivitet. Men för att göra kollektiva behov synliga och låta dessa påverka framtida beslut krävs ett samhälle som skapar möjligheter för människor att bli hörda, både på lokal och global nivå.

I din forskning visar du hur Gaza, från Osloprocessen och framåt, har formats av Israel (med hjälp av USA, EU och vissa arabiska länder) till ett undantag, isolerat från världen och från Västbanken med följden att den palestinska identiteten har blivit fragmenterad och de-politiserad. De förhållanden som skapats i Gaza, av ekonomiskt förtryck, hög arbetslöshet, och ett nästan totalt beroende av humanitärt bistånd, har normaliserat detta undantag och förvandlat det till ett faktum. Fem år innan det nuvarande kriget i Gaza skrev du att det mest slående draget för livet i Gaza är "en inskränkning av utrymme och en brist på tillit till det utrymmet som en trygg plats att leva på som skapar begräsning”.[v] Vardagslivets ständiga svårigheter gör, skriver du, att människor du talat med i Gaza beklagat sin förlust av förmågan att "noggrant kunna bedöma sin situation och hur man ska förändra den".

Men så har det inte alltid varit. År 1987, bara några år efter att du först kom till Gaza, började den första intifadan. En vanlig föreställning om intifadan är att den handlade om våld, kastande av stenar och självmordsbombningar i Israel. I motsats till detta har du argumenterat för att den första intifadan var en viktig politisk händelse i Gaza, och att den är bärare av ett betydelsefullt politiskt arv. Som jag förstår dig menar du att den första intifadan skapade förutsättningar som möjliggjorde en kollektiv röst för palestinier, vilket var särskilt betydelsefullt för dem i Gaza, genom att det öppnade för såväl en politisk analys av, som motstånd mot, deras situation. Skulle du hålla med om den tolkningen? Och vilka var de viktiga element som bidrog till bildandet av denna kollektiva politiska identitet och hur eroderade Osloavtalet detta?

Sara Roy: Ja, jag håller till stor del med om din tolkning. Den första intifadan (som började i december 1987) var – särskilt under sina första två år – en extraordinär tid i Palestinas historia, en som inte har upprepats sedan dess. Palestinier fick, med Edward Saids ord, "tillstånd att berätta", att tala med egen röst, att kräva och erhålla (under en kort period) en del i en politisk process som de till stor del själva definierade. Inte bara talade de, utan de blev också hörda av Västvärlden, som tidigare i hög grad ignorerat dem. Jag minns tydligt eftertänksamma och ganska sympatiska berättelser om palestinier och deras kamp för mänskliga rättigheter i de amerikanska kvällsnyheterna under den här tiden, vilket i princip varit obefintligt tidigare och hur det skapade avsevärd förvirring bland dem som motsatte sig varje välvillig representation av palestinierna och deras kamp mot ockupationen.

Det som var särskilt slående med intifadan var det självförtroende och den medvetenhet som palestinierna tydligt besatt, vilket gav näring till och upprätthöll deras aktivism under en betydande tid innan upproret började brytas ned. De uppnådde en viss typ av frihet som utan tvivel chockade och skrämde israelerna. Denna känsla av frihet fann uttryck i sanningens kraft – genom att konfrontera israelerna med realiteten av en befolkning som var underordnad mot sin vilja, vägrade vara tyst och finna sig i orättvisan utan manifesterade detta genom civil olydnad och icke-våldsamt motstånd. Det var en folklig organisering som skedde genom decentralisering och återtagande av kontroll och bröt med den ordning som Israel försökte påtvinga.

Ändå vore det ett misstag att anta att det bara var med den första intifadan som palestiniernas handlingskraft fann politiskt uttryck. Även om palestinierna varit förbisedda och ignorerade av Västvärlden, var det palestinska samhället, på olika sätt och i olika grad, alltid aktivt från tiden för Balfourdeklarationen 1917 och framåt. Denna aktivism skiftade över tid från att vara en rörelse ledd av eliten till att en rörelse som leddes av folket. Faktum är att den första intifadan hade sina rötter i den gräsrotsaktivism som hade föregått den, som i sig drevs av en stark kollektiv politisk identitet, och sannolikt inte hade varit möjlig utan den. Denna aktivism uttrycktes till exempel genom uppkomsten av organisationer med brett folkligt stöd som syftade till att mildra effekterna av ockupationen och stärka det civila samhällets kapacitet. Tillsammans med den allt djupare frustration och upprördhet som genomsyrade det palestinska samhället efter två decennier av ockupation med tilltagande restriktioner, möjliggjorde denna gräsrotsmobilisering några av intifadans största framgångar; den effektiva omorganiseringen och mobiliseringen på Gazaremsan och Västbanken i syfte att uppnå tydliga och välgrundade politiska mål; engagemanget för enad handling, som åtföljdes av ett samhälleligt skifte mot gemenskapen, där lojaliteten utvidgades och stärktes bortom familjen till det större kollektivet, hundratals lokala kommittéer bildades för att organisera män och kvinnor över klass- och religionsgränserna i enheter för socialt stöd och politisk protest (och där ideologisk renlärighet var oviktig); och engagemanget för motstånd genom icke-våld. Trots konstanta och ofta grymma provokationer från den israeliska armén under intifadan, jag bevittnade många, förblev motståndet till största delen icke-våldsamt – grunden för dagens civila olydnad – och fann ett kraftfullt uttryck i Gaza.

Intifadan förändrade de politiska referenspunkterna för palestinierna, från den historiska debatten om Israel till FN-resolutioner, internationell lag och en egen stat vid sidan av Israel. Palestinier sökte inte förstörelsen av den judiska staten; de sökte, som en man i Shati-flyktinglägret uttryckte det: "en fabrik och en flagga," en nationell identitet i en egen stat. Även en israelisk befälhavare som tjänstgjorde i Gaza vid den tiden förstod kraften i den kollektiva identiteten när han sa: "Vi blir bättre och bättre på att kontrollera våldet. Men essensen av intifadan finns inte i den faktiska nivån av aktivitet utan i befolkningens uppfattning, känsla av identitet, riktning och organisation. Det är dessa saker som är näst intill omöjliga för armén att kontrollera."

Palestiniernas förmåga att agera kollektivt, att insistera på en politisk lösning som innebar en kompromiss mellan Israel och palestinierna, var hotfullt för Israel eftersom det talade för en form av politisk måttlighet hos palestinierna som Israel sedan länge har avvisat. Intifadan konfronterade därmed Israel med ansvaret att agera på palestiniernas nationella krav, som rimliga och uppnåbara, den utmanade landet att behandla palestinier som jämlikar på sätt som stred mot en sedan länge omfattad förståelse. Men detta inträffade inte. I stället lärde sig Israel att det aldrig får anpassa sig till palestinierna, att palestiniernas kapacitet och handlingskraft behöver elimineras, att deras visioner och strävanden i möjligaste mån bör begränsas, och att känslan av kollektiv identitet och förmågan att organisera den försvagas. Ett sätt att göra detta var att fördjupa attacken mot samhälle och ekonomi, vilket Osloavtalen lyckades väl med.

Den viktigaste och kanske mest skadliga funktionen hos Osloavtalen är avsaknaden av hänvisning till palestinska rättigheter, inklusive den oinskränkta rätten till självbestämmande eller återvändande. Det är också värt att notera att termen "ockupation" inte förekommer någonstans i något av Osloavtalen, vilket också underlåter att erkänna Israel som en ockupationsmakt.

Utöver detta påtvingade avtalen en uppsättning extremt destruktiva villkor avsedda att säkerställa Israels fortsatta närvaro och förhindra etablerandet av en palestinsk stat, vilket alltid har varit Israels främsta mål: en nästan total separation av Västbanken och Gaza, isoleringen av Gaza, den interna fragmenteringen av Västbanken och Israels beslagtagande av majoriteten av marken. Under Osloprocessen omdanades den historiska kampen om territorium genom en politik för separation, isolering och inneslutning. Inom denna ram separerades Gaza och Västbanken demografiskt och fysiskt (liksom Gaza och Israel), vilket tog bort det geografiska underlaget för en nationell palestinsk ekonomi och skar av den från den globala ekonomin. Det hindrade också institutionell uppbyggnad och andra utvecklingsprocesser och var en viktig faktor för att underlätta Israels många attacker mot Gaza.

Som ett resultat kom ett isolerat och kontrollerat Gaza att ses som marginellt eller ett undantag, existerande utanför såväl en palestinsk stat och en palestinsk nation. Gazas påtvingade exceptionalitet blev en avgörande komponent i Israels större och viktigare mål att annektera delar av Västbanken. Den politiska enighet som kännetecknat intifadan, kapabel att artikulera en strävan efter nationella mål och motstånd mot ockupationen, försvagades av denna fragmenterade och maktlösa verklighet.

Inom detta mycket begränsande sammanhang kunde utländskt bistånd, som ökade dramatiskt under Oslo-processen, endast mildra, men inte reparera Osloavtalens skadliga påverkan på ekonomin. Det är delvis därför som den palestinska ekonomin förblev svag, trots en tillströmning av 38 miljarder dollar i bistånd mellan 1994 och 2018 (enligt Världsbanken) då biståndet som till stor del – och i fallet med Gaza, nästan uteslutande – var till för humanitär hjälp. Det är viktigt att förstå att Osloavtalens politik för separation och utestängning gjorde det svårt, om inte omöjligt, för palestinierna att föreställa sig en större, delad nationell känsla. Utan den känslan blev utestängningen den avgörande grunden för politik och policy. Ändå gjorde Oslos "fredsprocess" det möjligt för Israel att hävda att man mildrade, om inte avslutade, ockupationen när man gjorde precis motsatsen: fördjupade Israels kontroll över områdena genom en rad politiska åtgärder som skulle underlätta annekteringen av Västbanken och påskynda Gazas ekonomiska förfall.

De politiska och ekonomiska illusioner som skapades av Oslo-processen och förhandlingsramen – stödda av en medgörlig palestinsk myndighet och givarsamfundet – ledde till en rad ekonomiska program och initiativ som främjade "ekonomisk fred" under ockupationen. Genom att blanda ihop frihet med frihandel ansåg arkitekterna bakom Oslo-avtalen att ekonomisk fred krävde ekonomiska förändringar före politiska sådana, vilket skapade en miljö som var gynnsam för framtida politiska kompromisser. Med andra ord ansåg man att de ekonomiska fördelarna av samarbete skulle överväga fördelarna med motstånd. I praktiken såg denna politik alla former av ekonomisk förbättring som ett alternativ till att avsluta ockupationen och den fördrivning som följer med den. Ändå skiljde sig inte idén om den ekonomiska freden fundamentalt från Israels politik som sträckte sig tillbaka till ockupationens tidiga år. Dessa policys syftade till att utplåna palestinska politiska krav och strävanden genom begränsade ekonomiska vinster under en ockupation som fortsatte att utvinna palestinska resurser. Oslo var helt enkelt en mer sofistikerad form för detta bedrägeri.

Skadorna som orsakades av "fredsprocessen" var djupgående, och kanske ingenstans mer slående än i Gazaremsan. Under mina nästan fyra decennier av forskning om Gazaremsan har jag stött på två återkommande teman. Det första är Israels önskan att frigöra sig från allt ansvar för Gaza samtidigt som man behåller kontrollen över det – ett tydligt resultat, om inte ett mål, för Oslo-processen. Fortsatt kontroll är avgörande eftersom, som den avlidna israeliska forskaren Tanya Reinhardt hävdade, Israel inte kan låta Gaza vara fritt om man vill nå sitt huvudmål: att styra Västbanken. Detta beror på att ett fritt Gaza än en gång skulle bli centrum för motståndet mot den israeliska ockupationen. Alltså tror Israel att man kan eliminera allt motstånd mot annektering av Västbanken genom att förstöra Gaza, som man gör just nu.

Det andra temat kretsar kring Israels önskan att byta Gaza mot fullständig och internationellt (dvs. amerikanskt) sanktionerad kontroll över Västbanken, något som Israel har uppnått efter den 7:e oktober. Israels huvudfokus har alltid varit Västbanken, som har enorm historisk och biblisk betydelse för det judiska folket, till skillnad från Gaza. Deras mål är att annektera Västbanken, att begränsa dess befolkning och att utesluta Gaza från framtida politiska förhandlingar. För Israel och Västvärlden är Gaza irrelevant, en störande och irriterande faktor, möjlig att offra. Detta är en allvarlig politisk felbedömning som konsekvent har gjorts. Detta var sant långt innan den 7:e oktober och än mer efter det. Återigen skulle detta förhindra skapandet av en palestinsk stat och säkra Israels fortsatta ockupation trots den nuvarande, tomma retoriken om en tvåstatslösning. Detta uppenbara mål som institutionaliserades under Oslo-perioden och delats av efterföljande israeliska regeringar sedan dess, innebar en avgränsad, icke-sammanhängande och fragmenterad palestinsk enhet under israelisk kontroll på mindre än hälften av Västbanken, med majoriteten av den återstående av marken effektivt annekterad. En viktig funktion av politiken var isoleringen, avgränsningen och försvagningen av Gazaremsan, som skulle förbli under israelisk dominans. I grund och botten var målet att eliminera palestinsk kontroll över hela Västbanken och östra Jerusalem och att bryta de flesta banden mellan dessa områden och Gaza. För att genomföra denna verklighet behövde Israel dämpa palestinska krav och skapa ett formbart ledarskap som var villigt att acceptera ett sådant utfall. Man försökte göra detta främst genom ekonomisk inkorporering av Västbanken och genom ekonomiskt förtryck och fysisk isolering av Gazaremsan, vilket är precis vad Oslo åstadkom. Som vi ser i Gaza och på Västbanken idag, genomförs nu det logiska, om än mest extrema, uttrycket för denna politik.

Slutligen; palestinska röster kan fortfarande inte höras; deras liv och död förblir tystade trots det vi nu vet och kan se. Men Gaza kan inte begränsas eller uteslutas. Utan en meningsfull politisk överenskommelse där dess invånare tillerkänns sina rättigheter, röst och kan delta i beslutet om sin politiska framtid kommer våldet att fortsätta.

*

[i] Mosab Abu Toha är en palestinsk poet från Gaza. Things you might find hidden in my ear är hans första diktsamling, skriven på engelska och publicerad av det amerikanska förlaget City Lights Publisher år 2022

[ii] I den svenska journalisten Lotta Schüllerqvist reportagebok Marnas hemlighet – berättelser från Gaza (utgiven av Atlas 2009) skildras Marna House. Schüllerqvist berättade i mars -24 på Facebook, att ägaren till hotellet har meddelat henne att Marna House nu är förstört i det pågående kriget.

[iii] Sara Roys bok The Gaza Strip: The Political Economy of De-development (utgiven av Institute for Palestine Studies) publicerades första gången 1995. Andra utgåvan kom 2001, och i samband med att den tredje utgåvan publicerades år 2016 skrev Roy en ny introduktion och efterord. En utgåva på arabiska publicerades å r 2018.

[iv] Begreppet injurability/skadebarhet används av Judith Butler i boken Krigets ramar. När är livet sörjbart? (utgiven av Tankekraft 2009, översatt av Karin Lindeqvist).

[v] Se sid 105 ur Unsilencing Gaza. Reflections on resistance utgiven av Pluto Press 2021.