Av: Kaya Genç

Innanhavet som förbinder Europa och Asien – Marmarasjön – har förlorat sin biologiska mångfald och kvävs idag under ett slags växtslem som också kallas ”sjösnor”, inte olikt Östersjöns algblomningar. En oansvarig avfallshantering har gött de växtplankton som tagit över i vattnen. Kaya Genç går i denna text långt tillbaka i detta älskade havs historia, men hittar orsakerna och de skyldiga till dess förfall i vår närtid.

(Tidigare publicerad på Eurozine och i Ord&Bild nr 3-4 2023)

År 1996 fick jag en makrill på kroken. Det var min första fisk. Min morbror visade mig hur jag skulle göra. Vi seglade på Marmarasjön. Den lilla båten krängde hit och dit, och vår flasher gick djupt ner i det kristallklara vattnet. På den satt tio små betförsedda krokar. Ismet, min morbror, är turk från Irkuk, en irakisk stad långt från kusten. Han var extatisk över att fiska efter solnedgången, och uppmanade mig att njuta av ögonblicket. ”Detta är livet!”

Vi återvände till bryggan vid sommarhuset i triumf. Strax före middagstid bar jag in hinkarna i köket. Syrsornas läten steg samtidigt som grannhusen försjönk i tystnad. Morbror Ismet satte i gång att grilla makrill. Familjen satt runt det lilla bordet och sköljde ner fisken med raki. Morbror Ismet erbjöd mig en klunk raki. Jag tog flera och lät sedan den mjölkiga drycken följas av öl, vilket visade sig vara ett nybörjarmisstag. Där jag satt på verandan och lyssnade på Nirvanas In Utero, började allt snurra.

Just dessa vatten flödade en gång in i en civilisations själva hjärta, de inspirerade poesi, syntes i överflöd i måleriet och gav upphov till en kulinarisk ymnighetskultur. Dessa vatten är det största skälet till att vi lever och bor här. Marmarasjön stillar vår ångest. Orhan Pamuk, Istanbuls främste krönikör, skrev: ”Det finns inget bekymmer som inte en promenad längs Bosporen kan lindra”. När meditationsappen Headspace påminner mig: ”just above the clouds, remember the blue sky is always there”, så tänker jag på Marmarasjön som ett liknande, pålitligt lager av blått.

Detta ungdomsminne är klart och levande, men så här ett kvarts sekel senare inser jag att det där med att äta en middag på helt nyfångad fisk nu är historia. I maj i år [texten publicerades första gången i augusti 2021, ö a] började ett tjockt lager av något som på engelska kallas marine mucilage, en slags växtslem, eller populärt sjösnor [påminner om algblomning ö. a.] att ta över Marmarasjöns yta. Denna gelatinartade, organiska substans gjorde innanhavet som förbinder Egeiska havet med Svarta havet opakt. Ett synligt tecken på att dess marina liv är döende. Lokalbefolkningen skakades av den ytliga sensationsartade rapporteringen i internationell media. Jag såg sjösnoret för första gången med egna ögon i juni -21, på väg till en färja. Det var lite som en hägring, som att landet fortsatte ut i vattnet. Allt flytande hade blivit fast. Det liknade också hyn hos en dödssjuk patient.

Snart därefter började fisken dö i sjöar och floder runtom Marmara. I Küçükçekmece, en lagun på Marmarasjöns europeiska sida, flöt hundratals döda fiskar i land. Runt Bosporen kämpade roddare med att ro på den tjocknade ytan. Sjösnoret satte sig i utombordarnas propellrar, fiskare höll upp nät täckta av den slemmiga substansen inför kamerorna.

Bildtext: Växtslem, populärt kallat sjösnor, fotograferat på Marmarasjön 1 juli 2021. Foto: Furkan, via *Wikimedia Commons*

Fiskesäsongen var nu över, deklarerade de. Professionella dykare konstaterade att den mesta fisken hade flytt ner till större djup. Sikten under vatten var nere på en halv meter. Livet nära ytan var i princip borta.

I dagsläget hotar den här molnfärgade substansen min själsro. Marmarasjön kippar efter luft inför våra ögon. Likt den fångade fisken på land kvävs den. Experter gör dystra prognoser, och varnar för att en stank av ruttna ägg snart kan lägga sig över stan. För de som lever och andas i Istanbul är Marmarasjöns död en fråga av personlig betydelse, och att finna brottslingarna är en moralisk plikt.

Bysantinskt överflöd

Under den klassiska antiken vilade denna grekiska stad, Bysans, rikedomar på fisket, och var känd under sitt smeknamn ”Tonfiskens hemland”. De två företeelser som drog in mest pengar till Bysans var just fisket och de tullar och avgifter som lades på båttrafiken över Bosporen. Mittemot Bysans låg stadens rival Chalkedon (dagens Kadıköy, som är en del av Istanbul). Dessa två städer konkurrerade ihärdigt om fisket, men Bosporens strömmar gav Bysans en fördel, och makrillstimmen vände oftare dit än mot Chalkedon. Enligt legenden simmade fisken alldeles intill en lysande vit klippa i Bosporen innan den ändrade riktning mot Gyllene Hornet och på så vis hamnade i bysantinska händer. För att fira ymnigheten offrade bysantinska fiskare ett ton av tonfisken till Poseidon, och bad gudarna att fortsätta vara dem nådiga.

Aristoteles skriver i Politiken om Bysans fiskare när han diskuterar samhällsklasser. Om våren valde de ut en kulle med utsikt över Marmarasjön för att kunna observera hur fisken rörde sig. När ett större stim hade identifierats skrek de av sina lungors fulla kraft för att meddela sina yrkesbröder som väntade, redo med fångstnäten. I Eskiçağ'da İstanbul'da Balık ve Balıkçılık [ungefär Fisk och Fiske i antikens Istanbul] från 2010 noterar antikvetaren Oğuz Tekin att Derkos, en annan av Marmarasjöns laguner, då var full av fisk. De bästa platserna för fisket var Baltalimanı, Tarabya, Gyllene hornet och Prinsöarna. Fiskarna använde harpuner för att jaga delfin, och fisket hade en så central plats att de bysantinska bronsmynt som präglades till Sabina, hustru till Kejsar Hadrianus som regerade mellan 128–137 vt. hade ett par tonfiskar på baksidan.

Också Istanbuls olika stadsdelar fick sina namn från fisken: Dionysios Ostredoes efter ostron. Idag heter området Tophane, och där finns Orhan Pamuks Oskuldens museum, som innehåller en replika av en fisk som äts av en av romanens karaktärer.

Det går två strömmar genom Marmarasjön: den ena från Svarta havet till det Egeiska, och den andra från Marmarasjön till Svarta havet. Dessa strömmar rör sig på olika nivåer: Överst flödar vattnet från Svarta havet, under går strömmen från Medelhavet. Den italienske vetenskapsmannen Luigi Ferdinando Marsili var den förste att observera detta, år 1681. Därmed, menade han, kunde Marmarasjön betraktas som två hav. Svarta havets djurliv tolererar större variation i temperaturer och salthalt, och rör sig i den övre strömmen, medan deras grannar i strömmen under var Medelhavsvarelser med mindre anpassningsförmåga. De två strömmarna utgjorde ett unikt migrationssystem. Under vintern vandrade tonfisk och makrill från Medelhavet via Marmarasjön till Svarta havet. När vintern närmade sig passerade de Bosporen i riktning mot Marmarasjön. Under hösten, när kalla vindar från norr piskar upp Svarta havet kom de första makrillstimmen till Bosporen, för att återvända till Svarta havet till våren. Under utgrävningen av den bysantinska hamnstaden Theodosius (dagens Yenikapı) fann arkeologer ben av tonfisk, makrill och delfiner – kvarlevor från och påminnelser om en kultur som byggde på fiskens migration.

Turkiets fiskar

År 1915 publicerade direktören för Istanbuls fiskerikontor, Karekin Deveciyan, en av de första vetenskapliga studierna av fisklivet i Marmarasjön. Deveciyan var armenier, född i Harput, en gammal ottomansk stad, och hade arbetat med fiskerifrågor i flera olika delar av den ottomanska byråkratin. Hans passion gällde dock egentligen böcker, och han översatte Alexandre Dumas den äldre innan han sammanställde sina omfattande kunskaper om fisket till en bok. Efter år av dokumentation och klassificering kunde han med hjälp av statliga medel publicera en volym, vars utökade version Türkiye'de Balık ve Balıkçılık [ungefär Fisk och fiske i Turkiet] utkom 1926. ”Jag har räknat varje tagg och fena hos varje art i Marmarasjön”, skrev Deveciyan i inledningen, och angav också att fiskare hade konsulterats särskilt. Denna armeniska Marmaraexpert levde och verkade i en tid av överflöd. I Derkos fångade fiskarna 100 ton fisk varje år under 1920-talet. I boken identifierar Deveciyan 124 arter av kommersiell betydelse, samt 42 mindre dammanläggningar för fiske. Han fann också 59 platser där Marmarasjöns fiskare lade ut nät. Från sin tillflykt i Frankrike skrev den då avsatte Sultan Abdulmejid II – den siste kalifen – ett uppskattande brev om verket till Deveciyan. Kalifen var inte mycket till monark, men var en skicklig naturmålare vars vyer över Bosporen var uppskattade. I Çamlıca’dan Adalara Bakış gav han en vy över Marmara, kantad av Prinsöarna. I Yolcu Gemisi sköljer Marmaras mörka vågor in mot en färjas skrov.

Marmarasjön behöll sin lyskraft till Abdulmejids död i exil 1944. När Deveciyan dog 1964 var innanhavet fortfarande fullt av fisk. “Bosporens biologiska mångfald var fortsatt rik fram till 1970-talet”, skriver Asaf Ertan, en tidigare fiskare vars familj räknar anor tillbaka till en ottomansk sjöman vid namn Ömer Ağa, som bidrog vid Sultan Bayezid I:s bygge av ett fort vid Göksuflodens mynning 1389. I sin memoar İstanbul Boğazı'nda Balıkçılık [ungefär Fiske i Bosporen] från 2010, skriver Ertan suggestivt om sälar som tar skydd i sjöbodar som tillhör de förfallna stora villorna längs Bosporen, om fiskare som hänger ut nät till tork från sina fönster, om en harmonisk samexistens mellan staden och havet.

Men fisken minskade kraftigt i antal i och med att föroreningarna av Marmarasjön ökade. Vid 1970-talets slut hade de 127 arter som Deveciyan listade 1915 sjunkit till 60. Den siffran sjönk till endast 20 arter 2010. För att förstå vad som hände under dessa trettio år, ringde jag Levent Artüz, en ledande turkisk marinbiolog, vars farfar Cemal Artüz grundade Türkiye Biyoloji Derneği [ungefär Turkiska Biologistiftelsen].

Cemals son İlham Artüz ägnade även han sitt liv åt att studera Marmarasjön, och 1954 lanserade han tillsammans med fiskebiologen Olav Aasen MAREM-projektet (‘Changing Oceanographic Conditions of the Sea Of Marmara’). Levent Artüz är alltså tredje generationens Marmaraforskare. Han övertog MAREM efter faderns död, och började också ge föreläsningar om oceanografi och havsföroreningar. ”Jag föddes in i Bosporen” berättar Artüz för mig. ”Jag tillbringade mina tonår med att dyka, segla och prova de flesta av vattensporterna. Tack vare min far var min barndom befolkad av havsforskare.”

Dramatiska försämringar

Artüz utnämner oktober 1989 som startpunkten för Marmarasjöns förfall: månaden då innanhavet började förvandlas till en kloak. ”Innan dess”, säger han, ”var Marmara ett friskt hav. 47 arter levde i det, och de enda problemen kunde knytas till ytföroreningar i närheten av industristäder. Eftersom vattnet i allmänhet var kristallklart, sågs nedskräpning av ytan som ett problem.”

Fiske på Bosporen, 2021. Foto: Haluk Cömertel, CC BY 3.0 via Wikimedia Commons.

Det verkliga problemet var den hastiga industrialiseringen runt Gyllene hornet, där fabriker längs vattnet pumpade ut giftigt avfall. Jag minns hur vi under 1980-talet brukade stänga bilfönstren för att undvika den förfärliga stanken i området, en blandning av skit och ruttna ägg. De lokala myndigheterna initierade ett projekt för att rena Gyllene hornet som kom att bana väg för dagens sjösnorskris. Istanbuls blåögde borgmästare, Bedrettin Dalan, lovade att ”Gyllene hornet ska få samma färg som mina ögon”. Det blev ett Världsbanksfinansierat projekt som skulle leda till världens största anläggning för att rena avloppsvatten; lokaliserat i Baltalimanı skulle det rena allt hushållsavloppsvatten från Istanbuls asiatiska sida.

Men, Istanbuls myndigheter kom i stället att välja en teknik som på engelska kallas deep-sea wastewater discharge. Det använde sig av strömmarna mot Svarta havet som ett slags löpande band, i hopp om att Gyllene hornets nedsmutsade vatten skulle färdas på detta in i Svarta havet. En del av detta projekt kom att fortsätta under högermannen Dalans socialdemokratiska efterträdare, Nurettin Sözen, som kom till makten 1989. (När Recep Tayyip Erdoğan blev Istanbuls borgmästare 1994 förlängde han projektet, som pågår än idag). I slutet av 1989, bara veckor efter att systemet hade kommit i gång, bildades hastigt växande ö-liknande ansamlingar av kammaneter som röda fläckar på Marmarasjön. Fiskdöd observerades först mellan Üsküdar, Kartal och Prinsöarna. Tre år senare antog Marmara en ovanlig grön färg. I september 1995 invaderades Marmara av kammaneter och spöfiske blev omöjligt under två år. Forskare fann gift i Marmarasjöns en gång så inkomstbringande vita sandmusslor. Marina organismer som kallas växtplankton orsakade giftutvecklingen (och är också en orsak till sjösnorskrisen). År 2000 förbjöds fisket av musslor i Marmara. 2010 föll antalet fiskarter i Marmara till fem. Sjöborrar tog över längs Istanbuls stränder. Under 2012 regerade invasiva arter som blåsfisk i vattnet. Artüz tror inte att det finns någon återvändo. ”Vi förlorade Marmara 1989, och skadan kan inte repareras”.

Kranar över Marmara. Foto från 2018 av Mostafa Meraji, via Wikimedia Commons.

En förebådad kris

För Bülent Şık, en av Turkiets mest frispråkiga folkhälsoexperter, var Marmarasjön en dröm, som han såg första gången vid tio års ålder, 1977. Det var i juni, skolorna hade just stängt för sommaren och han var upprymd över att för första gången passera Bosporenbron, som öppnade 1973 – ”Mitt hjärta bankade vilt”. Şıks familj tillbringade sommaren där, och han njöt av att simma i Küçükçekmecelagunen. Şık har i mer än halva sitt yrkesliv arbetat i statlig tjänst. Som rådgivare i livsmedelshygien för Jordbruksdepartementet slet han i laboratorier, analyserade giftiga kemikalier, rapporterade om vattenföroreningar och agerade visselblåsare när han delade med sig av sina kunskaper om giftiga kemikalier i Marmarasjön i en serie artiklar i den oppositionsanknutna tidningen Cumhuriyet 2018. Şık hade samlat in denna information mellan 2010 och 2015 när han, vid sidan av sitt arbete i akademin vid Akdenizuniversitetets forskningscenter för livsmedelssäkerhet och jordbruk, arbetade för ett statligt folkhälso- och miljöprojekt, och inom detta dokumenterade föroreningar av vatten och livsmedel i Kocaeli, Edirne, Kırklareli och Tekirdağ för att undersöka om ökningen av cancerfall i dessa Marmarastäder kunde knytas till förekomsten av giftiga kemikalier. ”Vi fann att ån Ergene innehöll förorenat vatten av fjärde graden” säger han. ”Och vi fann också att Ergene tillförde förorenat vatten till Marmara”. I stället för att åtgärda missförhållandena efter dessa avslöjanden lät myndigheterna allt förorenat vatten från Ergene rinna ut i Marmara från december 2020. ”Efter att ha läst litteraturen om detta kan jag säga att teknikanvändningen som började med Dalan, fortsatte med Sözen och når sin höjdpunkt under Erdoğan går emot hela den vetenskapliga tanken med att släppa ut på djupt vatten. I stället för att vattnet först renas så samlas alla industriutsläpp ihop och blandas med hushålls- och jordbruksavfall – för att sedan pumpas ned någonstans mellan 30 och 50 meter under havsytan. Det är samma princip som att sopa smutsen hemma under mattan.”

Ändå har systemet tillämpats under 32 år. Det används på platser som Tekirdağ, Bursa och Kocaeli. Sommarhus, badortsanläggningar och bostadsområden runt Marmarasjön pumpar ner sitt avloppsvatten i detta omsjungna och en gång så rena hav. ”Om det här fortsätter kommer vi definitivt att förlora Marmarasjön” säger Artüz. ”Och vi utsätter också Egeiska havet för stor risk”. Şık varnar för att en av de många effekterna av sjösnorskrisen kan bli ett kolerautbrott. (Ett tidigare utbrott 1970 dödade omkring femtio människor.) ”Lagret av växtslem utgör en idealisk miljö för E-colibakterier, som har ökat tusenfalt i trakten sedan vi började notera denna substans” säger Şık. ”Den typen av folkhälsoeffekter är oundvikliga när ett ekosystem kollapsar.”

Efter att sjösnoret uppträdde i maj månad, med den ökade havstemperaturen, var det första folk undrade om de skulle kunna gå och bada eller fiska. ”Hur kan vi rensa upp detta förfärliga” frågade sig människor när sjösnoret förfulade deras selfies. Det var som om föroreningarna inte var vårt eget verk utan kom från Marmara själv, ett hav som vi bara brydde oss om när vi måste. Turkiska miljömyndigheter hade sedan försommaren försökt samla in växtslemmet från havsytan – det var en hopplös uppgift. Miljödepartementet ordnade en stor konferens om problemet och lanserade en handlingsplan i 22 punkter. Men, dessa åtgärder är i bästa fall en slags palliativ vård. ”Vad tjänar det till?” frågar Artüz. ”Marmarasjön var i detta skick redan för fem år sedan. Ingen gjorde något för att skydda den förrän syret tog slut. Vad gör du om ditt hus brinner? Du stänger av gasen och elen. Sedan ringer du brandkåren. I stället ordnar regeringen seminarier. Men någon måste börja med att stänga av gasen och elen. Annars kommer den här elden bara att växa sig starkare.”

Solnedgång över sjösnor i en marina i Marmarasjön. När växtplankton växer till sig i det förorenade havet, blir vattenytan slemmig och utgör inte längre en tjänlig livsmiljö för fisken. Foto taget 19 maj 2021 av Hilmi Hacaloğlu. Via Wikimedia Commons.

Dråpslaget

Vi reflekterar över naturen genom poesi och musik och behandlar den som ett vackert objekt som vi bör uppskatta. Men i själva verket är naturen hänsynslös. Den följer sina egna vägar, och när vi stör dem kan den anta nya oroväckande former. Det bästa vi kan göra i det här läget är kanske att minnas Marmaras historia. ”Vi har långsamt dödat den kulturen, inte mycket återstår av den” säger Artüz. Istanbul är en stad av global betydelse. Men staden har fortfarande inget naturhistoriskt museum som barn kan besöka för att lära sig om Bosporens arter. Känner vi, stadens invånare, till blomman Istanbuliensis, eller de många andra Marmaraspecifika arter som har uppkallats efter staden? Nej. Och så länge vi inte gör det kommer kulturen att fortsätta sin väg mot ett upphörande.”

Trettio procent av Turkiets befolkning, cirka 24 miljoner människor, lever i Marmararegionen, och man kan hävda att föroreningar är oundvikliga. Regimens alltmer gränslösa byggnadsprojekt kommer att understryka detta: Deras Istanbulkanalprojekt ska skapa en ny konstgjord vattenväg mellan Svarta havet och Marmarasjön, och därmed utdela dråpslaget mot tonfiskens hemmavatten. ”Vad vi än kan göra så bör vi göra det nu”, säger Şık. ”Det första steget bör vara att stoppa Istanbulkanalen. ”De som insisterar på dess byggande vet vad det kommer att göra med Marmarasjön och förorenandet av den. Om man lägger 40 minuter på att läsa en rapport om effekterna så vet man vad det kommer att innebära. Vi saknar inte kunskapen.” I stället, säger han, handlar det här om regeringsanknutna magnater som sätter sina ekonomiska intressen före folkhälsan. ”De ser varje enskild del av våra hav och laguner som vägar till profit”. Forskare som Şık och Artüz har ignorerats i åratal. Men efter rapporten om vattenföroreningar försökte man fängsla Şık: Han dömdes först till 15 månaders fängelse 2019, men frikändes därefter. När Artüz i mitten av 2010-talet skrev en bok med titeln Marmara Denizi'nin Kirletilmesinin Yakın Tarihi [ungefär En samtidshistoria över Marmarasjöns förorening] ignorerades han av turkiska förläggare. Nu är de beredda att lyssna. ”Fem av de största förlagen har nu hört av sig till mig om manuset” säger han och skrattar. ”Det finns säkert fler böcker som min, som aldrig har publicerats”. Och ändå är växtslemmet ett dödligt hot inte bara mot vattnet, utan en hel kultur.

Under det senaste halva decenniet har själva ordet Boğaziçi – Bosporen – i börjat försvinna från Istanbuls kultur. Martyrkulturen börjar ersätta Bosporens lugn, och Bosporenbrons officiella namn har ändrats till ”15 juli martyrernas bro” [efter de 290 som dog i samband med ett kuppförsök mot Recep Tayyip Erdoğan 2016 ö a]. Boğaziçiuniversitetet, en av landets högst rankade institutioner för högre utbildning, är under hårt disciplinerande tryck från regeringen.

Men, trots hård retorik och svåra föroreningar, trots planerna för fortsatt och än mer allvarlig förstörelse av Marmarasjön, så fortsätter denna flytande kultur sitt flöde. Förhoppningsvis kommer den att överleva dem vars okunskap och illvilja Marmara lider under. De som älskar detta hav kommer aldrig att förlåta dem.

Översättning från engelska: Ann Ighe