Kvinnan som överlevde döden
Per Gahrton minns Nawal el-Saadawi
Nawal el-Saadawi, bild av Per Gharton i samband med utdelning av Dagermanpriset, 2012
“Jag har vunnit över både livet och döden!” – Så löd författaren, människorättsaktivisten och ”arabernas feminist” Nawal el-Saadawis sista ord enligt al-Masry al-Youm, tidningen där hon skrev feministiska kolumner ända in i det sista, bara några dagar innan hon, 89 år gammal, dog den 21 mars 2021. Senast i oktober 2020, ägnade hon sig åt ett av sina favoritteman i Egyptens största tidning, al-Ahram, som regelbundet publicerade bidrag av henne, att alla religioner är kvinnofientliga. Sådana åsikter leder inte enbart till applåder i en kultur där religion präglar både vardags- och samhällsliv på ett sätt som vi knappast upplevt i Sverige på många år.
Mitt första möte med Nawal el-Saadawis skedde via en av hennes viktigaste böcker, al-Mara’ w-al Gins (Kvinnan och sexuallivet, ej översatt till svenska). Mitt exemplar från 1974 är fullt av marginalantecknade översättningar som även säger mycket om boken: Khitan = könsstympning, ‘ifa = dygd, ithm = synd, nagasa = orenhet. Erfarenheterna från hennes arbete som landsbygdsläkare kom att prägla hennes liv och mycket av hennes författarskap. Hon råkade ständigt i luven på religiösa potentater och fega politiker som sällan vågade ställa upp mot kvinnoförtrycket, trots att de kallade sig ”arabsocialister”.
I september 1981 sattes al-Saadawi i fängelse av president Sadat, och i Memoarer från ett kvinnofängelse skildras systerskapet mellan alla politiska fångar, från högerislamister till vänstersocialister. Särskilt fastnar jag för den prostituerade Dhuba, som hjälper de politiska medelklasskvinnorna med jordnära vardagsproblem, och kallt konstaterar: ”Bakom varje fängslad kvinna finns ett manssvin, far, make, bror, farbror, kusin. Vilken man som helst.”
Sadat mördas den 6 oktober och efter en del turer får al-Saadawi träffa hans efterträdare, Mubarak. Hon och hennes medfångar släpps, men av Mubaraks stolta löften om frihet och rättvisa blev det trettio års fortsatt diktatur och kvinnoförtryck, vilket ledde till otaliga konfrontationer mellan al-Saadawi och regimen.
Nawal el-Saadawi sammanfattade själv sin härdade ideologi vid en av de många kvinnokonferenser som hon ordnade i Kairo: ”System förändras från kungariken till republiker eller folkdemokratier eller till nyliberala demokratier, men grundvalen förblir densamma: makt och rikedom för de få och fattigdom och begränsad frihet för de många” (2002).
Nawal el-Saadawi fick sällan stöd av sina manliga författarkolleger. I maj 2009 berättade hon exempelvis i al-Masry al-Youm om ett samtal med Yussuf Idriss (1927-91). På den tiden blev hon varken publicerad i al-Masry al-Youm eller al-Ahram och undrade varför Idriss och andra, som påstod sig vara lika regimkritiska som hon, tycktes ha ett problemfritt förhållande till de stora medierna och till och med skröt om beröm från ministrar. Sådant hände aldrig Nawal. Jo, kära Nawal, förklarade Idriss, ”i vår samhällstyp måste man bygga broar till makthavarna”.
Men att uppföra sig väl för att bygga broar till makthavarna var aldrig Nawal el-Saadawis stil. Hon jublade över Tahrirrevolutionen 2011 och blev världskänd när hon, 80-åringen, vistades på torget bland de revolterande ungdomarna. Ändå kände hon oro. Skulle också denna revolution bli en av de många förrådda? När islamisterna vann Egyptens första demokratiska val blev hon förtvivlad och stödde den omfattande folkliga protesten mot president Mursi, företrädare för Muslimska Brödraskapet. För Nawal el-Saadawi liksom de flesta egyptiska intellektuella har islamism alltid uppfattats som ett värre ont än militärstyre. Hennes generation hade en komplicerad relation till republikens förste president, överste Nasser, som störtade kungaregimen 1952 och fram till sin död 1970 bedrev en progressiv "arabsocialistisk" politik, som lyfte de fattiga massorna, men saknade normal demokrati. Kanske trodde hon att försvarsminister al-Sisi, som störtade islamisterna sommaren 2013, var en ny Nasser. Mitt intryck är att hon efterhand insåg sitt misstag, men hon var för gammal och sjuk för att följa några andra tidiga al-Sisibeundrares exempel och bli öppen kritiker eller till och med, som Ala al-Aswany (Yacoubians hus), gå i landsflykt. Istället utnyttjade hon sin möjlighet att genom tidningsinlägg beklaga att luften gått ur 2011 års revolution, särskilt när det gäller kvinnofrigörelsen. Så länge hon inte uttryckligen angrep al-Sisi kunde hon gå långt i den sortens kritik mot det patriarkala mansväldet.
En stor del av Nawal el-Saadawi författarskap handlar om att förlöjliga religiösa män. Ett exempel är Mawt al-Rajul al-Wahid ala al-Ard, (Världens enda mans död), där ironin framgår redan i titeln. Ett annat exempel är Imamens fall, om Bint Allah (Guds dotter), en vacker men ”illegitim” flicka, vars far är imamen. Likt barnet i H.C. Andersens saga om kejsarens nya kläder, är al-Saadawi en av de alltför få egyptiska intellektuella som vågar avslöja den obekväma sanning som alla faktiskt ser – att de härskande religiösa männen präglas av hyckleri och dumhet.
Ett tredje exempel på drift med religionen är pjäsen Gud avgår på toppmötet. När den publicerades på arabiska 2006 fick polisen order att förstöra samtliga kopior, sedan storimamen av al-Azhar anklagat den för hädelse. Huvudpersonerna är bland annat Abraham, Moses, Jesus, Mohammed, Isis, Eva, Jungfru Maria, Satan och Gud/Allah. Profeterna ifrågasätter Guds beslut – om Palestina, massmord och mycket annat. Kvinnorna är än mer kritiska: Varför skulle Abraham döda sin son, varför måste män få förhuden bortskuren? Gud erkänner sina misstag och säger att det är dags för världen att fortsätta utan både Gud och Satan, eftersom det systemet har skapat en åtskillnad mellan kropp och själ och mellan män och kvinnor. Så först avgår Satan, sedan Gud.
En av Nawal el-Saadawis sista böcker är en samling av artiklar och krönikor. En 85-årig flickas minnen (ej översatt till svenska) utgör ett bevis för hennes orubbliga stridbarhet. Här räknar hon upp förtryck hon utsatts för:
1. Hennes böcker förbjuds.
2. Avskedad från hälsoministeriet.
3. Fängslad 1981.
4. Hennes kvinnoorganisation AWSA stängs ned.
5. Tvingas till landsflykt.
6. Hennes namn på islamistiska dödslistor.
7. Försök att tvångsskilja henne från sin make på grund av påstådd hädelse.
I juli 2016 berättade hon att flera av hennes verk fortfarande är bannlysta på order av al-Azhar. Hon beklagade också att kvinnokampen efter 2011 lagts åt sidan för den ”nationella försoningens” skull. Nawal el-Saadawi har fått många litterära priser genom åren, dock inte Nobelpriset, vilket bland annat uppmärksammades i en recension 2014 av hennes senaste bok på svenska, Revolutionsskrivarna i Dagens Nyheter. Men Svenska Akademin blev som bekant upptagen av sitt eget navelskådande och missade därmed att belöna, som Time Magazine skriver, en av 1900-talets hundra viktigaste kvinnor.