What art does. An unfinished theory
Brian Eno & Bette A.
Faber & Faber (2025)
Av: Lars-Erik Hjertström Lappalainen
Det måste vara sällsynt att någon med ett oeuvre som Brian Enos får för sig att skriva en konstteori. What Art Does (2025) vill förstå varför en värld med konst i är bättre för människan, än en utan. Om vi inte förstår det ska vi inte förvånas av nedskärningarna i kulturanslagen och bortfallet av estetiska ämnen i skolan.
I en tidigare bok skrev Eno att bra konstkritik är den som tar upp ett givet verks effekt på omgivningen och på publikens liv. Det är denna kritikens blick som han nu riktar mot konstverket och konsten i allmänhet. Hur kommer det sig att verk kan ha den effekt på individer som folk säger (att den gör oss avspända, pigga, får oss att göra motstånd och se världen med nya ögon osv.)? Och hur påverkar konsten oss som kollektiv? Han är inte ute efter att tillskriva konsten en funktion att uppfylla, utan hoppas på att hitta någon effekt som den råkar ha, utan att vara avsedd.
Hans förståelse utgår just från konstens funktionslöshet. Med mycket enkla exempel, och bilder som är behagligt barnbokspedagogiska pekar boken ut var konst kan äga rum. När man gör en skruvmejsel måste den ena änden se ut på ett bestämt sätt. Annars fungerar den inte. Det är funktionsänden av skalan. Å andra sidan kan handtaget se ut på väldigt många olika sätt, eftersom exempelvis färgen på det inte har någon praktisk betydelse alls. Ju mindre funktion, desto mer plats för konst. Alla val som träffas under de förutsättningarna ligger på konstens domän. (Han skiljer inte mellan konst och kultur. Kulturteori hade annars möjligtvis varit en mer träffande titel.) De är helt fria: konstverk är det som skulle ha kunnat vara helt annorlunda.
Redan där har Eno avlägsnat sig från väldigt mycket estetiskt tänkande, som är förtjust i att peka ut nödvändigheten av de estetiska valen. Vilket inte innebär en motsägelse i sak, egentligen, utan indikerar att medan esteterna tänker på konst inom verkets ramar, utifrån vilken effekt som ska produceras, vill Eno betrakta konsten utifrån livets eller snarare fritidens perspektiv. I vilket han avviker från normen att tala om professionell konst. För Eno är även den fritidsmässig, eller så är den inte konst. Man gör ett verk för sitt höga nöjes skull, och tar del av det på samma sätt. Det är den konsten som räknas, den fria aktiviteten. Ingen nytta, inga måsten. Det en underbart sorglös syn på konst han har, Eno: en syssla som är ett fritt valt självändamål, ett livsinnehåll som är värt att genomleva. Eno har själv sagt att det för honom är viktigare att komma på ett sätt att göra som han gillar, än att produkten av det blir bra. Han inkarnerar amatörens anda som brukar urskulda sig med ”jag spelar hellre än bra”. Vilket nog förklarar hans förtjusning i oavslutade och oavslutbara verk såväl i musik som i bildkonst och nu i år i filmen Eno. I den låter han samma material utsättas för permutationer så att alla visningar av filmen kommer att vara olika. Givetvis är underrubriken till boken En oavslutad teori.
Den synen på konst får honom att undersöka sin fråga utifrån vår förmåga att gilla. Jag måste säga att det är ett överraskande och väldigt smidigt teoretiskt steg han tar. Om konsten är ett universellt antropologiskt eller etnologiskt fenomen utan funktion, så måste det väl innebära att vi engagerar oss i den för att vi gillar den. Det är ett konturlöst begrepp, gillandet. Men tänkvärt. Han behandlar det som en förmåga, vilken får oss att utan ytterligare motivering, utan morot och piska, bli uppmärksamma, mottagliga, kreativa. Och detta enbart för att få gilla mer, utan krav på kompensation.
Det är ju en enastående förmåga, att kunna uppmärksamma det vi älskar! Ändå underlåter vi att göra den till ett styrande organ i livet. Den banaliseras bort som hedonism av en trubbig sensibilitet som bryter ner all uppskattning till njutning. I själva verket, säger Eno, är ingenting viktigare än att lära sig förstå vad man verkligen gillar, och det enda vettiga vore att kultivera den förmågan, och sedan försöka förstå hur och var mer av det jag gillar finns. Oftast tänker vi mer defensivt, skyr elden som brände, köper försäkringar, tänker på döden och eftermälen, anpassar oss. Algoritmer ersätter relationen till gillandet, reklamen – tusentals varje dag – försöker väcka gillandet, politiker, influensers. Allt svårare blir det att veta vad man verkligen gillar. Någon berättade för mig om en undersökning som gjordes om hur folk skulle vilja bo om de fick bestämma fritt. Den gick nästan om intet för att folk inte kunde göra sig någon föreställning om det. De var tvungna att titta på ett utbud för att komma på vad de föredrog bland alternativen. Vi blir gillandehandikappade. Konsten är ett av de få ställena där man utan att riskera allvarliga negativa konsekvenser kan pröva vad det är man kanske skulle gilla i livet. Genom att fungera som en livssimulator kan den utgöra kärnpunkten i ett sätt att fritt leva i relation till sina gillanden. En säker zon och underbart skyddad verkstad. Konst är flykt, säger Eno. Det är ganska skönt att höra en aktivist försvara eskapismen.
Det är inte säkert att det är just det som vi gillar i konsten som också är det fördelaktiga med den för människan. Jämför med bär. Vitaminer är nyttiga, men vi gillar dem för sötman. Konstens gynnsamma effekt, säger Eno, kommer sig av att den "får känslor att hända". Vilket ju faktiskt i sig inte är någonting som vi gillar att höra om konst. "Om man som konstnär säger att ens jobb är att skapa känslor, kommer andra konstnärer – och kritiker än mer – nog titta snett på en. Det låter så trivialt, så oviktigt. Konsten måste väl ändå vara viktigare än så?" Eno vidhåller, "konstnärer är känslomånglare". "När vi talar om konstobjekt menar vi 'något som är avsett att trigga känslor'. Konst är inte en substans som strålar ut ur målningar eller symfonier. Konst är namnet vi ger en viss sorts erfarenhet. Det är namnet på en typ av engagemang med någonting." Känslorna utgör vårt kanske djupaste sätt att förhålla oss till världen, tycks han mena; de föregår såväl observationer som tankar. Vår mest vissa uppfattning av livet är väl livskänslan, och inte alls vissheten att vi ska dö. Konsten når ända in den.
De känslor som triggas av konsten behöver vi inte ens gilla. Tack vara att föremålet för dem är fiktivt, kan vi hänge oss åt dem på ett ovanligt rent sätt. De är nämligen inte uppblandade med exempelvis oro för framtiden, vilket många känslor är i det levande livet. Konsten har inga konsekvenser för vårt framtida öde, det är dess fördel. Ändå får vi där tillgång till riktiga känslor, utan att de behöver uppfattas som mina. Man kan vara skamlös när man tar del av konst, vältra sig i Thomas Bernhards gnäll. Vilket gör att vi kan få en hyfsad bild av erfarenheter som vi inte har gjort i livet, och av hur sådana känslor får en att tänka och betrakta. Och av konst kan vi dessutom få helt nya känslor som ingenting annat i världen har givit upphov till. Det är ganska enastående.
Dessutom får vi genom konsten tillgång till en andra ordningens känslor, nämligen hur vi känner inför känslorna som konsten har skapat. Man kan njuta av gnälligheten, förstå den annorlunda, omvärdera den. De sekundära känslorna är värderingar av de primära. Därigenom får publiken tillgång till sin egen axiologi. Dessa värderingar ger uttryck åt ett teoretiserande som är prima philosophia i Enos tänkande.
Det är inte en akademisk exercis utan en allmänmänsklig syssla som man knappast klarar sig utan om man vill leva tillsammans med andra människor. Så fort vi pratar om att någonting är orättvist, att en handling är rättfärdigad, att samhället borde sträva efter det ena snarare än det andra, gör vi oss teorier om en del av verkligheten som inte kan nås och bestämmas av någon bevisföring. Kunskap är inte tillräckligt för att ta sig fram där. Helheten av alla dessa teorier som springer ur känslor kallar Eno "molnet". Det är det som utgör kultursamtalet, den diskurs där vi kan diskutera vad som är coolt och inte, viktigt eller trivialt, sanningen eller hype. Effektivitet, kan det verkligen vara ett mer centralt värde än att organisera det gemensamma livet kring än trivsel? Enos egen konstteori vill ingå i molnet, inte i den akademiska teoribildningen. Den är väldigt fin, enkel, handfast, destillerad ur erfarenhet. Eno behöver aldrig ta i för att säga någonting tänkvärt. Ofta har man intrycket av att känna igen hans tankar, och av att ha förbisett eller helt enkelt avfärdat dem, utan vidare. Men han lyckas hitta vinkeln ur vilken man kan se både att de konstant spelar roll, och är viktiga, till och med intressanta.
Molnet är vad som ger oss en känsla av samhörighet och enhet i en befolkning. Det är där vi tar ställning, inte till sant och falskt, utan till viktigt och oviktigt, värdefullt och värdelöst. Ska man sträva efter lycka eller snarare efter trygghet? Leva för jobbet, eller arbeta för att leva? Har pengar värde, eller ska de användas för att skapa värde? Och där kan erfarenheter från konsten användas likaväl som livserfarenheter. Vi kan diskutera genom exempel som vi delar erfarenhet av, och då känna att vi delar åtminstone grunderna för en verklighetsförståelse som enar oss. Därmed kan konsten göra motstånd, och det utifrån en känsla av samhörighet och enhet. Den där känslan av enhet tror jag är den avgörande punkten för Enos strävan att övertyga politikerna om satsning på kulturen idag. De västerländska samhällena tycks vara i färd med att slitas sönder; i bästa fall hålls de ihop av en juridik som är lika för alla (även om man på många håll kan köpa sig ur den.) Men rättssamhället är ju bara en yttre form, såvida vi umgås utifrån andra egenskaper än de som juridiska subjekt tillskrivs (skuld, oskuld, ansvar, en grad av farlighet och så vidare). Molnet artikulerar ständigt vår inre enhet, satsa därför massa pengar på det!
Molnet hotas i och för sig inte enbart av politiken, utan kanske ännu mer av specialiseringen av konstarternas reception. Den sker såväl på marknaden som på universiteten. Det måste finnas en allmänkulturell reception av verken, som gör att vi kan uttrycka "känslo-idéer" som bekräftelse på vår samhörighet. Vi kan säga oss haft en "Norén-jul", dela ett Lynch-ögonblick, peka ut Kaurismäkistämningen eller ta avstånd från en Serial Mom-människa. Uttryck som delger komplexa upplevelser och idéer, och som vi kan räkna med möts av förståelse om kulturen bara görs tillgänglig.
Därav vikten av en kanondiskussion. Enos tänkande ser ut att leda till ett försvar av framtagandet av en kanon för en befolkning. Inte minst som hans konstbegrepp innefattar teveserier, lekar, spelmusik, mode – vad du vill, hela kultursfären. Men om jag frågar Enos tänkande varför idéer sprungna ur tårögt lyssnande på Ultima Thule ska respekteras och tas på allvar, bara för att de är i molnet, kommer han nog inte att hänvisa mig till en kanon, och låta den avgöra mitt engagemang. Eno verkar ha en idé om urval, något som snävar in vilka verk som man ska grunda sitt engagemang på. Då handlar det inte om objekt som uppfyller formella kriterier, utan om deras effekt i människans existens. Den enda konst som är relevant här är den som drabbar en så starkt att man tvingas ge efter för den. Det viktigaste med konsten: att den får en att ge upp. 'Surrender', kapitulation, resignation, ge vika, är nyckelbegreppet för Enos tänkande i den här boken. Det är konstens kraft att få oss att släppa kontrollen och "låta någonting hända oss" som gör den viktig. Eno vill därigenom se konsten jämställd med sex, droger och religion; aktiviteter av kontrolluppgivelse och hängivenhet som ofta utgör "peak experiences" i livet. Nyligen släppte Eno låten All I Remember där hans verkliga liv (några ögonblick då han drabbades av låtar eller bilder som fick honom att erfara helt nya känslor) sammanfattas i ett litet fyrverkeri över ett bottenlöst mörkt hav där allt annat redan har försvunnit i glömska. Jag tror att det är den upplevelsen av konst och liv som han har gjort teori av.
Genom ett konstverk som gett den effekten får man en annan relation till människor; de är i livet sällan så underbara som den mänsklighet man anar komma till uttryck och närvara i ett verk. "Kapitulerandet blir ett aktivt verb. Det är ett sätt att dra sig undan från individualismen, att sluta vara »jag« för en stund och glädjas åt att vara »vi«." Detta kommer sig av att man i uppgivandets ögonblick erfar någonting nytt som man själv aldrig tänkt och som inte kunde ha kommit från en. En märklig, opersonlig och anonym tacksamhet kan börja gro i en – om man bara ger upp.
Det är då ingen vits med att utifrån upprätta en kanon av verk att föreskriva för en befolkning. Det är tvärtom verken som drabbar en som vore man utvald. Och därefter söker man upp andra som drabbats av det verket, eller av något liknande, och delar sina erfarenheter. Det är konsterfarenheterna som ger upphov till gemenskaper, inte grupperingar som väljer verk för att symbolisera sig själva. Om jag ska diskutera med Ultima Thule-mannen så är det för att jag tror på upplevelsen som gjorde honom gråtmild eller heligt uppbragd. Jag kan leta verk som väcker liknande "känslo-idéer" i mig, och känna efter hur jag känner inför dem. Kanske kan vi då mötas i en sådan, och diskutera våra känslor för känslan som väcks, skratta tillsammans åt det och med gott samvete försöka slå ihjäl varandra. För det är ju trots allt en strid om en verklighet bortom bevisföringen. Den är värd att ta på lite större allvar eftersom vi lever i den.
Om jag hade något att invända, skulle det möjligtvis vara mot någonting så vagt som själva andan i boken. Enos tänkande andas en optimism som jag känner igen från popkonst. Det är som om hans grundinställning formades 1962, i ett helt annat samhälle som motsvarade popdängorna han sjöng om i All I Remember. Hans teori är avsedd för en fungerande demokrati, där politikerna känner ansvar för hela befolkningen. Det har vi inte idag. Det finns ingen upplysning i världen som skulle få dagens politiker att satsa på kultur. Deras okunnighet är inte problemet, utan att de inte är ute efter att tjäna befolkningen. De skiter i huruvida en värld med konst i är bättre för människan, än en utan. De berörs inte ens av klimatet. För dem är något annat viktigare.
Brian Eno & Bette Adriaanse. Foto: Cecily Eno