Ghayath Almadhoun är en palestinsk poet som föddes i Damaskus 1979 och flyttade till Sverige 2008. Hans dikter har översatts till nästan 30 språk och utgiven i länder som USA, Tyskland, Holland, Italien, Indien etc. För närvarande bor han i Berlin, dit han flyttade efter att ha varit Daad-Artist-In-Residence 2019-2020. Almadhoun har gett ut fem diktsamlingar på arabiska, där de senaste är Adrenaline (2017) och Jag gav dig en avhuggen hand (2024), båda utgivna av Almutawassit i Milano. Han har blivit översatt till svenska och gett ut två diktsamlingar: Asylansökan (Ersatz, 2010), som belönades med Klas de Vylders stipendiefond för invandrarförfattare, samt Till Damaskus (Albert Bonniers Förlag, 2014), som han skrev tillsammans med den svenska poeten Marie Silkeberg. Till Damaskus blev uppmärksammad på Dagens Nyheters lista över årets bästa böcker och omarbetades till ett radiodrama för Sveriges Radio.I Tyskland var han redaktör för den tyskspråkiga antologin med 31 arabiska poeter boende i Europa: Kontinentaldrift – Das Arabische Europa, 2023
Översättning av Anna Jansson & Marie Silkeberg
Huvudstaden
– Vad heter huvudstaden i Kongos Demokratiska Republik?
– Antwerpen.
I den här staden som lever på diamanter
växer taggtråd i poeternas dikter
möten dör i kalendern
min hand slutar att röra dina läppar
poliser slutar skratta
en taxi vars förare dödas av en kula från en krypskytt i Damaskus
stannar framför Antwerpens centralstation.
Terrorismen upphör på PlayStation
och jag tar mig själv under armen och slutar att sluta.
Jag tänker på avståndet mellan mina läppar och din hud
som om jag inte föddes i Yarmuks flyktingläger för palestinier i Damaskus 1979
och som om du inte hade fötts i Vintergatans galax.
I den här staden där man tvättar blodet från diamanterna med samma omsorg som läkare tvättar blodet från ett sår på en skadad man vars liv de har räddat
går jag lätt som en tank över asfalt
och bär mina dikter som en gatuförsäljare.
Varje gång går jag mot havet och äts upp av öknen
som kommer ur emigranternas resväskor
och från mitt pass som ingen erkänner förutom du.
Jag är författaren till dikter som talar om döden som om de talade om hopp och om krig som om Gud existerade.
Sedan mina vänner dog har jag blivit en ensam varg.
Jag tränger in glädjen i ett hörn och trampar på den som ohyra.
Mina vänner som torterades till döds sitter bredvid mig i sina mest eleganta kläder som om de var på en mottagning
och min mamma söker mig över telefonledningarna
för att försäkra sig om att jag fortfarande pissar på den här planeten.
*
Jag har städat bort varje spår av död från mitt rum
för att du, när jag bjuder in dig på ett glas vin
inte ska känna av att jag, fast jag befinner mig i Stockholm,
fortfarande är kvar i Damaskus.
I den här staden som lever av blodsdiamanter
minns jag ett blodsbröllop.
Jag minns glömskan.
Jag står i mitten av ett svart-svart gruppfoto av poeter som gått härifrån.
Anteckningarna du lämnat i marginalen av mina dikter gör mig ledsen
Mitt hjärta blir en fågelskrämma av trä för att jaga i väg Hitchcocks fåglar
Mitt oskyldiga hjärta som inte står ut
blir hårt som sanningens ord
och gatan blir min anteckningsbok.
Du är den enda som kan förvandla gatan till en anteckningsbok.
Oskyldigt tar du mina händer så att vi vid nyår kan hugga huvudet av det här året.
Sen kollapsar Världsbanken.
Medelklassen står emot emigranter.
En säkerhetsvakt beväpnad med historia
står som en barriär mellan förorterna och lyckan.
Hudfärg står som en säkerhetskontroll mellan oss
mellan hamnen som importerar frihet
och gatan som sträcker sig från kyrkogården till sovrummet. Kriget har inte tröttat ut mig
snarare dikterna som pratar om kriget.
De kalla städerna har inte tröttat ut mig
men de här dikterna som talar om de kalla städerna har ätit mina fingrar
och jag kan inte dansa utan mina fingrar
jag kan inte peka ut Öst utan dem.
En hjärtattack dödar väggklockan
och mina vänner vittnar falskt och säger att livet är underbart.
Den här staden imploderar som ett svart hål
jag menar ett grönt hål
och gatan blir rädd och springer sin väg.
Det här är första gången jag har sett en gata springa på en gata.
Det här är sista gången jag har sett ett hus, som för att hålla sig upprätt, lutar sig mot en sorgsen kvinnas skratt som lämnades kvar i köket
och, för att hålla sig levande, mot kryddofterna som spritts ut av granaten.
Grannarna flydde utan att stänga fönstren som stod öppna mot massakern
utan att slå igen kokboken som låg uppslagen på sidan 73.
Fåglarna i trädet utanför flyttade in i huset.
De bosatte sig i köksskåpet som stod på glänt.
En 120 mm granatkastare som framställdes i Sovjet år 1987 för att bekämpa imperialismen
kommer att döda dem.
Kanariefågeln svalt ihjäl i buren.
Det är kriget.
Kanariefåglar dör av svält i sina burar när deras fångvaktare försvinner.
Deras fångvaktare som lämnade huset utan att återvända.
Huset som kollapsade på dikterna skrivna av poeter vars land svek dem. Deras land som de brukade gråta efter men nu gråter över.
Se hur de reciterar sin sorg för främlingar.
Med sina dikter slår de ihjäl tiden
med sina händer ringer de i klockorna
men ingen har tid att lyssna på ekot förutom några få som dödats i kriget
och bartendern inleder en diskussion med mig om hur syrier har rätt till en ordentlig död med sina kroppar intakta i ett stycke
och om ensamhet
om hur människor har rätt att hitta någon att sova bredvid om kvällen som sen lämnar dem sovande när de går till jobbet på morgonen
utan att be dem om att gå.
Okej
Låt oss ta den här säcken med stenar från din rygg och skrika mjukt via tangentbordet
vi som skrivit under på asfalten meddelar att vi tröttnat
och att vi oavsett våra olika bakgrunder lider av samma skit.
Jag liksom du lever ensam i en lägenhet med tre fönster
Två vetter mot Antwerpen
Men det tredje är min dataskärm som vetter mot Damaskus.
– Har du varit i Damaskus?
Nej.
Okej, låt mig försöka beskriva den för dig: temperaturen om sommaren är 37°.
Det är staden där sommartemperaturen korresponderar med en människas kroppstemperatur.
Har du varit i Antwerpen?
Nej.
Okej, låt mig beskriva den för dig: den är bloddiamanten som glittrar
i butiksfönstrens vita ljus.
Dess glans reflekterar skuggan av en svart man som hittade den i Kinshasa
och sen i sin tur hittades mördad av en kula från sin väns vapen
för att en kvinna från Montreal skulle kunna bära en ring med en sten som slipats i Tel Aviv
och som gavs till henne av hennes man som föddes i Buenos Aires
när de befann sig på en resa mot Arizonas öken
så att hon skulle förlåta honom för att han bedrog henne med hennes väninna från Sydafrika
när han tvättade sina pengar i Dubai.
Kan du skillnaderna och likheterna mellan öknen och pengatvätt?
Nej.
Skillnaden är att öknen behöver vatten och men inte pengatvätten.
Och likheten?
Likheten är att pengatvätt är torr, torr som Arizonas öken
*
Ok, det går inte att förneka att jag simmar i dig som en fjäril i magma
och matar dig med mina ord så att du växer lika långsamt som förstörelsen
som uppstod när din sorgsenhet kolliderade med mitt liv.
Din närvaro i mitt liv hade en negativ inverkan på den postmoderna poesin
på norra halvklotet och jag måste erkänna för dig
att många av mina dikters bäst-före-datum passerades
när dina metaforer plötsligt dök upp i dem
och att du var delaktig i att skapa hål i reservoaren där det arabiska språket förvaras genom din systematiska kampanj att lägga till marginalanteckningar till mina texter
och att du med berått mod återupplivade mig
vilket är en straffbar överträdelse enligt poeternas grundlag.
Dina detaljer som strötts kring mitt hus får mig att vilja slänga ut teven genom fönstret
och i stället sitta och se på dig medan du slår ihjäl tiden.
Jag erkänner också att det finns många underliga saker som har börjat hända
sedan jag kände doften av dina bröst.
Till exempel:
jag har slagit sönder många vinglas sen du flyttade in hos mig.
De flesta begick självmord genom att hoppa ur min hand
när jag försökte diska bort spåren av ditt läppstift.
Jag stal lite tid för att göra mina dygn 25 timmar långa.
Jag antog en falsk uppsyn för att se glad ut.
Jag älskade dig
Jag sa i en intervju efter att jag träffat dig att jag bara ljugit två gånger i mitt liv
och det var den tredje gången.
Trots hela den lyckliga tragedin mitt liv har varit
vägrade du att ge mig nådastöten när jag bönföll dig om det
och gav mig ett nytt liv.
Du anklagade mig för en brist på objektivitet i mina dikter, visst,
jag har aldrig varit objektiv i mitt liv.
Jag har alltid varit partisk och haft dubbla måttstockar
Jag har tagit ställning för svarta mot rasism, för motståndet mot ockupanterna
för miliser mot arméer.
Jag har tagit ställning för Amerikas ursprungsbefolkning
mot de vita männen, för judarna mot nazisterna, för palestinierna mot israelerna,
för invandrarna mot nynazisterna, för romer mot gränserna, för urinvånare mot kolonisatörer, för vetenskap mot religionen, för nuet mot det förflutna, för feminismen mot patriarkatet, för kvinnor mot män, för dig gentemot andra kvinnor, för Kafka mot vardagen, för poesin mot fysiken
fysiken
Gud förbanne fysiken
Varför drunknar immigranterna när de tagit sitt sista andetag och flyter på vattnets yta?
Varför händer inte motsatsen?
Varför flyter inte människor när de lever och sjunker när de har dött?
Okej
låt oss kalla saker vid deras rätta namn. Böcker är dikters kyrkogårdar
hus är betongtält
hundar är vargar som har accepterat förödmjukelsen
bönemattor påminner mig om flygande mattor
mitt rum har förälskat sig i dina gröna skor
jag drunknar i dig som syrier drunknar i havet
Åh Gud.
Se vart kriget har tagit oss.
Inte ens i mina värsta mardrömmar
har det fallit mig in
att jag en dag
skulle säga i en dikt:
Jag drunknar i dig som syrier drunknar i havet.
– – –
Varje granat som faller över Damaskus är bara en utriven sida ur Descartes bok.
När vi föddes var livet i färg
och fotografier var svartvita
nu är fotografier i färg
och livet svartvitt.