Äldre filmer om städer och orter runt om i Sverige är sedan många år en publiksuccé, både på filmfestivaler och online. Men det filmhistoriska kulturarvet är inte utan komplikationer. Vem spelade in filmen och med vilket syfte? Erik Persson spårar den officiella iscensättningen av staden i Göteborg i filmer från 1938 fram till 2016.
* Se filmerna i texten, länk finns i titeln till respektive film
”Den ytliga lockelsen, det exotiska, fungerar bara på främlingen. För att den infödde ska kunna fånga bilden av en stad krävs andra djupare motiv – motiven hos den som inte reser i rummet utan bakåt i tiden. Den inföddes stadsbeskrivning är alltid besläktad med memoaren. Författaren har inte förgäves levt på ort och ställe.”
Walter Benjamin
”There are many histories of the moving image, only some of which belong to the movies.”
Thomas Elsaesser
1
Det är första helgen i februari 2016 och jag befinner mig på biografen Draken vid Järntorget i Göteborg för att ta del av Göteborg filmfestivals årligen återkommande programpunkt ”Göteborgsepoker”. Under denna rubrik visas varje festival ett speciellt sammansatt paket av äldre filmmaterial från Göteborg, inkluderande allt från reklam- och informationsfilmer, korta dokumentärer och amatörfilmer till journalfilmsinslag som under årens lopp spelats in i staden.
Precis som tidigare år är salongen i det närmaste fullsatt. När jag själv under några år jobbade på festivalen och sålde biljetter i kassan på Draken var ”Göteborgsepoker” en av de programpunkter som brukade sälja slut allra först. I år är jag framför allt intresserad av den 30 minuter långa dokumentären Den inre hamnen från 1988. Jag har visserligen sett filmen tidigare – den ligger uppladdad på Youtube – men det känns lockande att få se den på Drakens stora duk och dessutom på originalformatet 16mm filmbas. Filmen producerades av Hamnarbetarförbundet och Sveriges Television. I den möter vi ett antal av de hamnarbetare som under lång tid jobbat i Göteborgs inre hamn, en hamn som i slutet av 1980-talet stod inför en oviss framtid. Så här mer än 25 år senare framstår filmen som ett dokument över en på många sätt definierande brytpunkt i stadens historia: brottet med den expansiva efterkrigstiden då hamnen och varvsindustrierna i Göteborg blomstrade och utgjorde en påtaglig del av älvstränderna i den centrala staden och osäkerheten kring hur staden skulle komma att utvecklas framöver.
Filmen fick hösten 2016 förnyad aktualitet när Håkan Hellström samplade röster från den till låten ”Hoppas det ska gå bra för de yngre också” på skivan Du gamla du fria. En av de scener som Hellström samplar från och som jag själv också fastnat särskilt för kommer mot slutet av filmen där Göteborgs dåvarande stadsarkitekt Gunnar Jansson står uppe på Ramberget på Hisingen och blickar ut över hamn- och industriområdena på Hisingens södra älvstrand och föreställer sig hur dessa ska komma att förändras under de kommande decennierna. ”Vad vi vill göra här, det är att bygga den goda staden”, förklarar han och gör en svepande rörelse från området närmast Götaälvbron, där han ser framför sig en pendang till stadens city på andra sidan älven växa fram, och vidare längs med hela älvstranden till Älvsborgsbron. Flera gånger återkommer han till uttryck som ”den blandade och goda staden” och jag uppfattar det hela som oskuldsfullt och närmast naivt. Idag framstår uttrycken mest av allt som innehållslösa och postpolitiska floskler och den omvandling av Hisingens södra älvstrand som tog fart under 1990- och början av 2000-talet, med bostadsområden runt den gamla Eriksbergskranen och i Sannegårdshamnen och teknikföretags- och universitetskluster runt Lindholmen precis nedanför Ramberget, resulterade knappast i någon blandad stad.
Under 2010-talet intensifierades omvandlingarna och våren 2016 presenterade Göteborgs stad och det kommunala bolaget Älvstranden Utveckling AB en några minuter lång film om det stora stadsbyggnadsprojektet Älvstaden på båda sidor om Göta älv. I filmen där den framtida staden rullas ut i gråa renderingar beskrivs Älvstaden som ”Nordens största stadsutvecklingsprojekt” med 25 000 bostäder och 45 000 arbetsplatser. Skalan och byggnadsmassan är enorm, men filmen berättar väldigt lite om det faktiska liv som den framtida staden ska fyllas med. I textskyltar betonas Göteborgs blomstrande fastighetsmarknad, med ett investeringsindex på högsta internationella nivå, och staden framstår på ett oblygt sätt framförallt som ett investeringsobjekt för det globala kapitalet.
2
Vi stannar kvar vid Göta älvs stränder men rör oss bakåt i tiden till den 15 minuter långa filmen Staden vid Göta älv från 1938, som finns tillgänglig på sajten filmarkivet.se. Med kameran placerad uppe på Ramberget, ungefär på samma plats som Göteborgs stadsarkitekt stod på 1988 i slutet av Den inre hamnen, inleds filmen med en dryg minut lång panorerande tagning över Göteborgs hamn- och industriområden. På andra sidan älven skymtar ett antal av stadens landmärken, från Gasklockan i öster till Masthuggskyrkan i väster.
Filmen spelades in på uppdrag av organisationen Göteborgs och Bohusläns turisttrafikförening och finansierades till största delen av Göteborgs stad. Den visades som förfilm på biografer runt om i Sverige och syftade i första hand till att fungera som turistreklam för staden. Efter den inledande panoreringen följer en idylliskt färgad scen från trähusbebyggelse i stadsdelen Majorna och sedan en presentation av stadens hamn. Här betonas både det pulserande arbetet i hamnen dit arbetarna strömmar om morgonen och hamnens roll som avfärdplats för turistbåtar och kryssningsfartyg.
Stillbild från Den gyllene porten, 1957, regi Håkan Cronsioe.
Stadens klasskillnader framträder i tydlig dager. Från Staden vid Göta älv, via Den inre hamnen till filmen för Älvstadsprojektet: tre tidslager, tre audiovisuella utsnitt av stadens historia där älvstränderna och utsiktspunkten från Ramberget består, men där den byggda miljön, stadens sociala rum och själva idén om stadens funktion förändrats i takt med ekonomiska cykler, kapitalflöden och ideologiska och stadspolitiska förskjutningar. Här vävs 80 år av filmhistoria, medieteknik och urbana omvandlingar samman.
3
När Staden vid Göta älv producerades 1938 var den del av en bredare trend av kommunalt finansierade stadsfilmer som började växa fram under 1930-talet i Sverige, där etablerandet av ljudfilmen hade skapat möjligheter för en tydligare argumenterande retorik kring det som visades i bild. I en artikel i Svenska stadsförbundets tidskrift från 1937 diskuteras detta spirande kommunala intresse och det rapporteras att frågan diskuterades i ett trettiotal svenska städer, från Stockholm, Göteborg och Norrköping till Nora, Mariestad och Hedemora. [1] Till en början verkar det ha funnits ett tvådelat syfte med dessa filmproduktioner. För det första att göra reklam för staden mot turister och till viss del mot näringsliv runt om i landet och för det andra ett mer kulturhistoriskt syfte, där det fanns stora förhoppningar om att filmmediet skulle kunna användas för att dokumentera försvinnande stadsmiljöer för kommande generationer. I en artikel i samma tidskrift från året efter heter det till exempel: ”Runt om i städerna har man fått ögonen öppna för filmens möjligheter både när det gäller att bevara stadsbilder, som utplånas av utvecklingen, och när det gäller att visa vad staden har ur turistsynpunkt lockande eller vad den kan erbjuda en industri för fördelar.”[2]
Citatet är på många sätt talande. Den moderna utvecklingen framstår som en naturlig och ostoppbar kraft för vars framåtskridande vissa äldre stadsmiljöer helt enkelt måste offras. Samtidigt hoppas man att det moderna filmmediet ska kunna bevara rörliga bilder från dessa miljöer för eftervärlden. Under decennierna efter andra världskriget fortsatte städer runt om i Sverige att beställa och finansiera liknande filmer, i Göteborgs fall med titlar som Staden vid Västerhavet (1946), Den gyllene porten (1957) – jag skall strax återkomma till dessa två filmer – och Göteborg – hjärtpunkt i Norden (1964).
Efterhand blev de kulturhistoriska ambitionerna mindre framträdande och uppvisandet av den moderna stadens framsteg kom att hamna allt mer i fokus. Förutom att filmerna producerades i syfte att göra reklam för staden mot turister och näringsliv, producerades de i vissa fall också för att visas i skolan eller för stadens egna invånare, i ett försök att skapa förståelse för vad deras skattepengar gick till och ge en bild av stadens och samhällets allt mer utbyggda välfärd.
En tur med turistbåten Paddan. Stillbild från Den gyllene porten, 1957, regi Håkan Cronsioe.
4
Tillbaka på biografen Draken. Att få ta del av de typer av filmer som Göteborgs filmfestival under årens lopp visat inom ramen för programpunkten ”Göteborgsepoker” på stor duk och på sina originalformat 16 eller 35 mm filmremsa är få förunnat. Men under senare år har digitaliseringen skapat allt större möjligheter för att denna tidigare ganska okända del av filmhistorien ska kunna bli tillgänglig för en bredare allmänhet. I Sverige inte minst på hemsidan filmarkivet.se som lanserades 2011. Sajten är ett samarbete mellan Svenska filminstitutet och Kungliga biblioteket och syftar till att i digital form tillgängliggöra en filmhistoria vid sidan av långfilmen och biografen för en bredare allmänhet. Här erbjuds ett spektrum av filmer: kortfilmer, journalfilmer, amatör-, reklam- och informationsfilm. Filmer som ”speglar ett århundrade i förvandling och framväxten av dagens samhälle” som det heter i beskrivningen av sajten.
Projektet har varit en stor publik framgång och inte minst geografiska filmer om städer och orter runt om i landet, som det finns ett brett utbud av, har väckt stort intresse. Här finns till exempel Staden vid Göta älv och ett flertal andra filmer om Göteborg att ta del av. Och nog utgör materialet på filmarkivet.se i högsta grad ett spännande kultur- och mediehistoriskt kulturarv och erbjuder intressanta studieobjekt för såväl den filmvetenskapliga forskningen som andra historiskt inriktade discipliner.
Från ett urbanhistoriskt perspektiv erbjuder de geografiska filmerna på sajten både glimtar av nu försvunna stadsmiljöer och inblickar i hur städer runt om i Sverige framställt sig själva under det omvälvande 1900-talet. Men även om ett projekt som filmarkivet.se är lovvärt på många sätt, så är det förstås inte en neutral tillhandahållare av det förflutna, utan precis som när det gäller traditionella arkiv i högsta grad en plats där historia görs, för att tala med Foucault.
I överföringen av filmmaterial från analoga filmremsor till digital kod blir frågor om urval och kontextualisering centrala och från ett forskningsperspektiv har filmarkivet.se bland annat fått kritik för att vara alltför Stockholmscentrerad och att den i första hand utgår från material som finns i de nationella filmarkiven i Stockholmstrakten.[3] Sajten har också fått kritik för en ovilja att koppla samman filmmaterialet med andra typer av arkivmaterial.[4] Det filmhistoriska kulturarvet och överföringen av analoga filmer till digitala format är helt enkelt inte utan komplikationer. [5]
Filmmediet erbjuder inget fönster för direkt tillgång till det förflutna, utan är alltid beroende av vem som spelade in filmen och med vilket syfte, formmässiga konventioner och de filmtekniska möjligheter som fanns till hands vid en given tidpunkt. För att kunna svara på frågor kring en films bakomliggande beställnings- och produktionsförhållanden, samt inte sällan för att överhuvudtaget kunna identifiera ett visst filmmaterial, krävs allt som oftast annat kringliggande arkivmaterial. Dessutom har filmmediet sin bas i en ömtålig filmremsa som slits varje gång den används. Bäst bevaras en film genom att aldrig visas och de filmer som inte är aktuella för digitalisering riskerar att föra en ganska tynande tillvaro i arkiven. Till skillnad från spelfilmen som i Sverige bevaras i framför allt Svenska filminstitutets arkiv, finns stora delar av den svenska icke-fiktiva filmen spridd i olika privata och offentliga aktörers arkiv runt om i landet, där katalogisering, bevarandeförhållanden och möjligheter att kunna ta del av materialet varierar stort.
5
Från min egen forskningshorisont, den lokala, den göteborgska, ger filmarkivet.se en snäv bild av filmhistorien bortanför långfilmen, där materialet många gånger framstår som kontextlöst. Detta hänger förstås samman med att det är en del av filmhistorien som än så länge är relativt outforskad och att filmerna i sig säger väldigt lite om sina bakomliggande produktionsförhållanden.
Med hjälp av material från lokala arkiv i Göteborg har jag kunnat skapa en bredare bild av flera av Göteborgsfilmerna som finns tillgängliga på filmarkivet.se, se vem som faktiskt beställde och finansierade dem, vad syftet med att producera filmerna var och vem de riktade sig till. I arkiven i Göteborg har jag också hittat andra versioner av filmer som finns på sajten eller i de nationella arkiven och i några fall även hittat filmer som helt saknas där.
Två sådana arkivfynd utgörs av filmerna Staden vid Västerhavet från 1946 och Den gyllene porten från 1957, som finns i Göteborgs stadsmuseums ännu inte digitalt förtecknade filmsamling respektive på Region- och stadsarkivet. Eftersom dessa arkiv inte har uppspelningsutrustning för filmer på filmbas har jag som forskare varit tvungen att låta dessa filmer skickas på en relativt kostsam och tidsödande digitalisering innan jag har kunnat titta på dem. Staden vid Västerhavet finns listad i Svenska filminstitutets svenska filmdatabas, men någon kopia av den finns alltså inte bevarad i de nationella arkiven. Filmen är en kortare version av den nästan dubbelt så långa Sveriges port mot väster som finns både i Svenska filminstitutets samlingar och digitalt tillgänglig på filmarkivet.se. De båda versionerna av filmen finansierades helt och hållet av Göteborgs stad och producerades av bolaget Filmo, folkrörelsernas filmorganisation.
Projektet kring filmen var ambitiöst. De två olika versionerna av filmen riktade sig mot olika målgrupper, där den kortare visades som turistreklam för Göteborg på bio såväl i Sverige som utomlands och den längre skulle visas för stadens egna invånare. Den gyllene porten producerades på beställning av Göteborgs- och Bohusläns turisttrafikförening och finansierades till största delen av Göteborgs stad. Trots att den regisserades av Håkan Cronsioe, som var en flitig och välrenommerad dokumentär- och beställningsfilmare under efterkrigstiden i Sverige, finns det inga spår av den i de nationella arkiven och den finns inte heller listad i Cronsioes digra filmproduktion i Svenska filminstitutets svenska filmdatabas. Anledningarna till detta går förstås bara att spekulera i och kan möjligtvis förklaras av att filmen inte visades på bio i Sverige. Däremot hade den relativt stor internationell spridning och producerades på ett flertal europeiska språk.
Förutom den svenska versionen av filmen hittade jag i Region- och stadsarkivets samlingar även en kortare version med tysk speakerröst. Mig veterligen har dessa filmer inte blivit visade sedan mitten av 1960-talet och får nu något av en nypremiär i digital form när de som en del av detta temanummer om kulturarv publiceras på Ord&Bilds hemsida. Filmerna saknar knappast tekniska skavanker. De första minuterna av Staden vid Västerhavet saknas, med största sannolikhet för att filmremsan gått av vid någon visning, och ljudet till Den gyllene porten är både svajigt och osynkat.
Stillbild från Den gyllene porten, 1957, regi Håkan Cronsioe.
Men trots tekniska brister – som säger något om filmmediets materiella ömtålighet och det skick som många filmer i lokala arkiv kan antas vara i – är filmerna intressanta att jämföra för att de ger en bild av hur Göteborg med hjälp av filmmediet presenterade sig mot turister dels 1946, precis efter andra världskriget, och dels under andra halvan av 1950-talet. En uppenbar skillnad mellan filmerna är förstås att Staden vid Västerhavet är svartvit och Den gyllene porten i färg. När det gäller vilka platser som lyfts fram skiljer sig filmerna inte så mycket åt och många platser och företeelser återfinns i båda filmerna: hamnen, varven, en tur med turistbåten Paddan, Liseberg och statyn av Poseidon vid Götaplatsen.
Den stora skillnaden ligger istället i filmernas stil, tilltal och retorik och hur själva idén om staden och turismen som fenomen artikuleras. Trots att den i första hand riktade sig till turister ligger betoningen i Staden vid Västerhavet på en ganska torr och förment saklig redogörelse för stadens historia, hamn- och varvsverksamhet, och sociala utveckling, något som är försåtligt med tanke på att filmen producerades av bolaget Filmo, med täta kopplingar till arbetarrörelsen, och att den var del av ett större projekt där den längre versionen av filmen hade ett mer didaktiskt syfte mot stadens egna invånare. En bit in i filmen kontrasteras tagningar från trähusbebyggelse i Majorna och Masthugget med tagningar från framväxande nya bostadsområden och speakerrösten förkunnar:
Göteborg är en modern storstad, men än finns det idyller i västkustmetropolen, särskilt i Majorna och Masthugget, där sjömännen sedan gammalt brukat bygga sina hem. Men idyllerna viker mer och mer för den moderna tidens krav. Med känsla för stadens egenart och med starkt socialt ansvarskännande har man låtat bygga det nya Göteborg och skapa nya goda hem för stadens medborgare.
Den gyllene porten präglas i än högre grad av en framåtskridande modernitet. Tonen och stilen kan bäst beskrivas som flanöristisk och speakerrösten förklarar att vi ska betrakta staden med ”turistens nyfikna ögon”. Det är dock uppenbart att dessa ögon tillhör en manlig turist. I en scen från Trädgårdsföreningen passerar turisten/filmkameran som av en händelse kandidaterna till en Miss Europa-tävling, och speakerrösten har svårt att avgöra om blommorna i parken eller kandidaterna är vackrast. Tyngdpunkten ligger på turistiska attraktioner som Liseberg, ”shopping”, svensk folkdans i Slottsskogen, fotboll på Ullevi och en rundtur med turistbåten Paddan. Men även hamnen, varven och industrier som Volvo och SKF lyfts fram. Speakerrösten berättar också att ”höghusen skjuter i höjden i Guldheden och Kortedala”, men några försvinnande idyller nämns inte i filmen.
En manlig blick på staden. Stillbild från Den gyllene porten, 1957, regi Håkan Cronsioe.
6
Filmer som Staden vid Västerhavet och Den gyllene porten ger förstås en specifik bild av stadens historia och utveckling och utgör en slags officiell iscensättning av Göteborg, där somligt lyfts fram vid olika tidpunkter och annat inte. Det är till exempel påtagligt att de äldre centrala arbetarstadsdelarna i Göteborg, som under decennierna efter andra världskriget till stora delar tilläts förfalla för att sedan kunna rivas, i det närmast helt saknas i Den gyllene porten och liknade filmer från 1960- och 1970-talet.
Men det finns förstås också annat filmmaterial om andra stadsmiljöer och urbana praktiker, andra audiovisuella berättelser om staden. På filmarkivet.se finns utöver ett antal beställningsfilmer och journalfilmsinslag om Göteborg även filmer som Masthugget - ett stycke Göteborg som försvinner, från 1964 och Haga lever från 1982. I den förra, som spelades in av konstnären och fotografen Rolf Wertheimer, visas utan speakerröst och pålagd musik livet i Masthugget upp strax innan stora delar av stadsdelen revs.
Den senare filmen, Haga lever, tar tydligare politisk ställning och intervjuar såväl forskare, som boende och aktivister i Haga om deras kamp för att bevara stadsdelen från att rivas. En påtaglig skillnad mellan dessa filmer och filmer som Staden vid Västerhavet och Den gyllene porten är att de visar upp vardagliga miljöer och inte minst att de också innehåller filmmaterial från folks hem och bostäder, något som helt saknas i de filmer som producerats på beställning av staden där så gott som enbart offentliga delar av staden visas upp.
7
Som kulturkritiker från Walter Benjamin till Michel de Certeau och Giuliana Bruno har visat finns det ett intrikat samband mellan tid, rum, minne och mediala representationer, där stadens sociala rum skapas genom tilltrasslade förbindelser och sediment av byggd miljö, personliga och kollektiva minnen, och visuella representationer. Att leva en längre tid på en plats betyder att lager av minnen kopplas till den fysiska miljön, minnen som finns kvar även efter att den byggda miljön förändrats. Och kanske är det detta som kan förklara det stora intresse som verkar finnas efter lokala filmbilder.
Utöver filmarkivet.se har under 2000-talet lokalt initierade projekt som ”Dalafilm” och ”Mitt hjärtas Malmö” sjösatts med lokalt filmmaterial som gjorts tillgängligt i digitala format. I det senare projektet har i skrivande stund elva dvd-volymer med äldre filmmaterial från såväl privata som offentliga arkiv och aktörer i Malmö producerats och precis som för filmarkivet.se har projektet mötts av betydligt större intresse än vad initiativtagarna trodde på förhand.[6] Om inte bara rörliga bilder utan också ett bredare visuellt material inkluderas så är förstås Faceboookgrupper som ”Det gamla Göteborg” och ”Gamla goa Göteborg” (med motsvarigheter för andra städer runt om i Sverige) del av samma fenomen och också exempel på plattformar som rör sig utanför de offentliga institutionernas minnespraktiker. Här publicerar medlemmarna visuellt material (foton, vykort, målningar) från såväl offentliga arkiv som privata fotoalbum och byrålådor och ibland länkas det till rörligt bildmaterial från filmarkivet.se, Youtube och andra sajter.
Men frågan kommer krypande: finns det någon kritisk potential i detta virtuella återvändande till gångna tiders stad? Knappast inte om frågan gått till den franske filosofen Henri Lefebvre, vars verk La production de l’espace (The Production of Space i engelsk översättning) blivit något av en standardreferens inom de senaste decenniernas så kallade rumsliga vändning inom human- och samhällsvetenskaperna. Lefebvre hade en ganska skeptisk inställning till visuella medier som till exempel film och menade att de äger ett slags skenbar transparens, som snarare bidrar till att göra rummet mer abstrakt och dölja dess motsättningar än att föra fram dess ambivalenser i ljuset.
En bild av en viss plats i staden är enligt Lefebvre bara ett rumsligt fragment, som säger väldigt lite om de sociala processer som skapade detta rum. Visst finns det fog för Lefebvres kritik, inte minst just när det gäller filmer som städer själva finansierat för att visa upp staden på bästa sätt, där filmbilderna bidrar till att skyla över de intressekonflikter som hela tiden finns runt stadens utveckling snarare än att göra dem synliga. När det gäller historiskt filmmaterial kan Lefebvres kritik kanske tas som en uppmaning att verkligen utforska dess potential för att förstå våra dagars urbana konflikter – att koppla samman film- och bildmaterial från olika tider, bejaka ambivalenser och motsättningar och låta spänningar uppstå mellan nu och då. Det blir då centralt att inte bara fokusera på hur en viss plats såg ut vid en viss tidpunkt utan också på vem som spelade in filmen och med vilket syfte och på hur retoriken och idén om stadens utveckling, historia och framtid artikulerats vid olika tidpunkter; både stadsrummet och ideologin kring detta stadsrums utveckling.
Med tidens gång kommer förstås även de datorgenererade visionerna i filmen om Älvstaden att kunna betraktas som ett dokument över en viss tids urbana drömmar. Frågan är bara var de kommer finnas bevarade och om det digitala formatet kommer att vara uppspelningsbart.
Texten utgör en del av Erik Perssons pågående avhandlingsprojekt i filmvetenskap. Tack till Holger och Thyra Lauritzens stiftelse för bidrag till att få filmerna Staden vid Västerhavet och Den gyllene porten digitaliserade. Tack också till Håkan Cronsioes efterlevande och Annex Media med vilkas tillstånd filmerna kommer att finnas tillgängliga via Ord&Bilds Youtubekanal.
Här finns länkar till alla omnämnda filmer (finns även i filmtitlarna i texten ovan):
Den inre hamnen, Michael Stenberg & Christoffer von platen, 1988
Älvstaden, Welcom/Bobbyhouston, 2016
Staden vid Göta älv, Per G. Holmgren, 1938
Sveriges port mot väster, Nicklas Skoglund, 1946
Haga lever!, Bengt Videgård, 1982
Masthugget - ett stycke Göteborg som försvinner, Rolf Wertheimer, 1964
Göteborg - hjärtpunkt i Norden, Håkan Bergström, 1964
Staden vid Västerhavet, Niklas Skoglund, 1946
Den gyllene porten, Håkan Cronsioe, 1957
Noter:
[1] ”Kommunpolitisk revy – Reklam”, Svenska Stadsförbundets tidskrift, häfte 9 november 1937, s. 498-500.
[2]”Stadsfilm”, Svenska Stadsförbundets tidskrift, Häfte 4 maj 1938, sid 242.
[3] Se exempelvis Stigsdotter, Ingrid (2012): ”Moderna Malmö”, i Jönsson & Snickars (red): Skosmörja eller arkivdokument Stockholm: Mediehistoriskt arkiv 22.
[4] Snickars, Pelle (2015): ”Remarks on a failed film archival project”, i Journal of Scandinavian Cinema, Vol 5, Nr 1.
Som en del av en av Riksbankens Jubileumsfond finansierad satsning på forskningens infrastruktur har emellertid tvillingsajten Filmarkivforskning.se sjösatts där arkivdriven filmhistorisk forskning diskuteras och andra filmhistoriska dokument än faktiskt filmmaterial tillgängliggörs i digitala format. Artikelförfattaren har bidragit till sajten med en text utifrån utifrån sitt pågående avhandlingsprojekt i filmvetenskap: http://filmarkivforskning.se/teman/kommunal-reklam-och-informationsfilm-i-goteborg-1938-till-1964/
[5] I antologin Skosmörja eller arkivdokument? från 2012 diskuterar ett antal av Sveriges filmvetare med avstamp i projektet filmarkivet.se dessa frågor om film, arkiv, digitalisering bevarande och tillgängliggörande; Jönsson, Mats & Snickars, Pelle (red) (2012): Skosmörja eller arkivdokument Stockholm: Mediehistoriskt arkiv 22.
[6] Stigsdotter (2012).