När min bror var aztek
Natalie Diaz
Rámus
Översättning: Athena Farrokhzad och Adam Westman
Av Alice Hansen
Historien är full av brott. Slaveriet, förintelsen, häxbränningarna, kolonialismen. Ja, det är bara några av de jag kommer på först. Kanske minns du, som jag, lektionerna i grundskolan när fröken lärde oss om slavhandeln och fick det att låta som en isolerad förbrytelse, en engångshändelse. Som om de historiska illdåden inte fortfarande pågår. Deras våld reproduceras och tar sig nya uttryck i vår tid. Hur kan dikten hitta nya språk för att skriva upplevelsen av de pågående brotten? I Natalie Diaz debutdiktsamling När min bror var aztek skildras såväl den enskilda som den kollektiva erfarenheten av att leva under förtryck.
Natalie Diaz är uppvuxen i Fort Mojave Indian Reserve. Fort Mojave ligger i Mojaveöknen, på gränsen mellan Kalifornien, Arizona och Nevada. Hon tillhör folket Aha Macav, som betyder folket vid floden. Själva historien om USA och dess urfolk utgår ofta från kolonisatörens perspektiv. Jag minns, några år efter den första lektionen, hur en lärare berättade om att Christopher Columbus upptäckte Amerika och att nybyggarna fann ett nytt, rikt land där det (tyvärr) redan fanns bosatta folk. Det är en berättelse som sveper förbi att de vita kolonisatörerna och den amerikanska federala staten tvingade bort urfolken från deras land genom massakrer och tvångsförflyttningar. Reservaten användes som en kontrollinstans för att omvandla folket från jägare till jordbrukare, för att få dem att ge upp sin tro och kultur till förmån för kristendomen och för att förhindra dem att lämna reservaten. Idag är det en sorts nykolonialism som gör sig gällande – reservaten är ofta fattiga, med underfinansierad eller ibland helt frånvarande sjukvård, och får del av viss finansiell hjälp från staten.
Platsen, reservatet, spelar en stor roll i Diaz diktning. På reservatet pågår en kamp för att leva, med allt vad det innebär av att älska, äta, knarka, spela basket och försörja sig. Diktsamlingens första del tecknar ett persongalleri, ett kollektiv av gestalter. Där finns Ingen-häst-killen vars evangelium skrivs, vita Jeremiah, storbystade Maria och Eva kortspelaren. Deras kroppar tar plats: rödbruna, brunröda, mörka, åtrådda, stympade, gravida, vita. Diaz skriver sina karaktärer med ömhet, gör dem till subjekt kringskurna av reservatets villkor. Fattigdomen gör sig gällande i dikten ”Varför jag hatar russin”, där hon mycket riktigt skriver om varför hon hatar russin. Det är inte för att de är statligt subventionerade eller för att lägger sig ”som svart lera i botten av min mage”, utan: ”Jag hatar russin för nu vet jag att/ mamma också var hungrig den dagen,/ och jag åt upp alla russin.” Diktsamlingens andra del förhåller sig till diktjagets brors tjackmissbruk. Där fångar Diaz den omöjliga kärleken till den för vilken ingenting är viktigare än nästa fix. Föräldrarnas hjärtan är övermogna, de kan inte sluta älska honom trots att de ”gick bakom honom i en procession/ han när som helst kunde sätta eld på.” Och jaget ”behöver en skyffel för att älska honom.” I bokens tredje del dominerar kärleksdikterna, om het åtrå, om skönheten i förstörd frukt: ”den ljusa fläck den lämnar/ på dina läppar, sättet på vilket den får människor att vilja kyssa dig.”
Natalie Diaz väver samman historiska brott med pågående våld och dess konsekvenser. I en dikt som refererar till Trail of tears, den våldsamma tvångsförflyttning som stora delar av den amerikanska urbefolkningen utsattes för, skriver hon: ”Packa väskorna med vita köttkonserver -/ när vi ger oss av, kommer vår hunger att följa oss/ hack i häl, en hund med revben som en harpa.” Dikten slutar med den politiska möjligheten, eller nödvändigheten, att slå tillbaka: ”Vissa indianers visdomständer slutar aldrig växa ut -/ vi tvingas bita tillbaka -/ tills vi lär oss att bita först.” Även dikten ”En kvinna utan ben” skriver det pågående förtrycket: ”Säger åt mig att akta mig för den vite mannen som heter Diabetes som finns där ute någonstans, som bär omkring hennes ben i röda påsar för biologiskt avfall”. I den precisa poetiska bilden finns två kroppar, sjukdomen som förkroppsligats som den vite mannen, och de saknade benen som kvinnan vars ben han tagit. Dikten avslutas: ”Upplever att hon förlorat en del av sitt minne den/ del benen kände till bäst liksom jorden Hennes försvunna knäskålar/ är ljusa benknotor som fastnat i min strupe”. Här pekar Diaz mot att själva förlusten, eller jag tror nog att stölden är ett bättre ord, präglar hennes språk och blir en premiss för hennes tal.
Första gången jag läser När min bror var aztek slås jag av det direkta tilltalet, humorn, våldet och de realistiska bilderna. Men omläsningen öppnar upp för andra förståelser av bildspråket. Diaz har ett särskilt sätt att förskjuta gränserna för bild och fantasi, tills de blir en sorts fantasmer – spöklika drömbilder. Hennes bilder blir magiska. Därigenom lyckas de öppna upp mot någonting som inte går att benämna på ett direkt sätt. Kanske är det känsla, hårt polerad som en sötvattenpärla.
Diaz använder och skriver om kristen, antik och aztekisk mytologi. Hennes bror liknas vid den aztekiska guden Huitzilopchtli – hälften människa, hälften kolibri. Fadern liknas vid Sisyfos, som utför sitt evighetsarbete med att hämta brodern från arresten. I dikten ”Annan liten åska” används Karon för att representera det höga pris de boende i reservatet betalar för att redan från födseln leva i dödens skugga: ”Vi föds med mynt som snurrar i ögonens ställe,/ betalar fullpris för att färdas i Karons smala eka-”. Hon skriver nya skapelsemyter, och i en dikt betitlad ”Abecedarian kräver vidare granskning av anglikanska serafers erövring av ett indianrezervat” kan vi läsa: ”Sluta bry dig om änglar, säger jag. De är inget för indianer./ Kommer du ihåg vad som hände sist/ en vit gud flöt hit över havet? […] Bäst för dig att du aldrig möter änglar i rez. Gör du det, för de dig med sig till/ Zion eller Oklahoma, eller vad det nu är för helvete de har stakat ut åt oss.”
Myten om den amerikanska drömmen står på spel i dikten ”Den sista mojavebarbien”, en dikt som förför mig genom att tala till min barnsliga förtjusning i färgglad plast, och håller mig fängslad genom allegori. I dikten portas mojavebarbien först från stallet efter att ha berättat för Skipper och Ken att mojaveindianerna åt ett par hästar när kavalleriet kom till reservatet. Senare avvisas hon från Drömhuset efter att hon och Ken blivit påkomna med att ha sex i Drömpoolen. Den amerikanska drömmen verkade inte vara tillgänglig (eller önskvärd) för alla på de lika villkor som den dikterar.
Diaz skriver en egen, besjälad, mytologi. Med sina koncisa överföringar i bild avvisar hon den kronologiska och objektiverade historieskrivningen och låter magiska legender ta dess plats. Sammanvävt med de kristna, aztekiska och antika mytologiska inslagen finns referenser till kanoniska författare som Lorca, Borges, Heine och Whitman. Det är som om hon genom mångfaldigandet av historier pekar mot omöjligheten i att skriva en enda historia. För varför skulle den vara mer sann än myten? Särskilt för USA:s urbefolkning, vars historia i den västerländska berättelsen verkar börja och sluta med européernas ”upptäckt” av ett folk på andra sidan Atlanten. Natalie Diaz avvisar inte bara det koloniala narrativet, utan även själva dess kunskapsmässiga grunder.
På originalspråk använder Natalie Diaz tre språk i När min bror var aztek – engelska, spanska och mojave. Författaren arbetar, utöver skrivandet, för bevarandet av mojavespråket. Språket blev utrotningshotat under 1800- och 1900-talen, när barn ur USA:s urbefolkning skickades till internatskolor för att assimileras och där förbjöds att tala sina modersmål. Engelskan, det dominerande språket i samlingen, var det påbjudna språket. Diaz arbetar alltså i skärningspunkten mellan dessa tre språk, där engelskan är kolonialmaktens våldsamma tunga. I översättningen har partierna på spanska och mojave behållits, medan engelskan (så klart) saknas. I och med detta försvinner en del av den sprängkraft som arbetet i detta språkliga spänningsfält har. Översättningen innebär också en överföring till en svensk kulturell kontext, där någonting från den amerikanska koloniala diskursen måste gå förlorat. Jag menar inte att svenskan inte kan vara hegemonisk, men dess relation till mojavespråket är en helt annan än engelskans.
Vidare använder Natalie Diaz sig av etablerade poetiska former i sin diktning, som trioletten och voltan, den vändning på de sista raderna som är typisk för sonetten. Diktsamlingens andra dikt refereras i titeln som en abecedaria, det vill säga en form där första bokstaven i varje rad följer alfabetet. I den svenska översättningen, skickligt genomförd av Athena Farrkohzad och Adam Westman, saknas dock denna form. Jag antar att den har fallit bort i en av de många kompromisser som översättningsarbetet kräver.
När min bror var aztek är en vacker och kraftfull diktsamling som med sitt direkta tilltal och poetiska bilder som sömlöst glider mellan det realistiska och det magiska, öppnar upp platsen där liv och myt möts. Det är en plats som blottlägger erfarenhetens kringskurna och samtidigt livskraftiga kärna, och som elegant skriver sin motberättelse.