Illiberal Arts
Haus der Kulturen der Welt, Berlin
11 september – 21 november, 2021
Av Power Ekroth
Utställningssalarna i modernistiska Haus der Kulturen der Welt, HKW, är inte världens enklaste. Man är omsluten av mörk betong och det känns som om att det är lågt i tak även om det inte är det. Man känner sig liksom hoptryckt redan innan man börjar titta på det som ställs ut. Sedan 2013 har chefscurator Anselm Franke dessutom satt sin distinkta prägel med ohämmad kärlek för det som bäst beskrivs som ”arkiv-utställningar” på de flesta av HKWs utställningar, så även i fallet med utställningen Illiberal Arts, curaterad av Franke tillsammans med Kerstin Stakemeier. Som regel ställs besökaren inför en mycket stor mängd information presenterad i en lager-på-lager teknik. Det är en typ av utställningar som ställer ganska stora tids- och tålamodskrav på besökaren, där tunga utställningstexter tillsammans med långa videoverk i kombination med flerdagars-konferenser, performances och tjocka kataloger som i många fall påkallar två, tre återbesök för att kunna ta del av allt presenterat material. Begreppet ”material” används här framför ”konstverk”, eftersom Franke blandar referensmaterial från en mix av andra discipliner för att föra fram en specifik tankemodell eller olika hypoteser och redovisar sitt researchmaterial tillsammans med konstverk. Det känns ungefär som om man vandrar in i en doktorsavhandling där avsändaren haft en typ av förälskelse i sina researchobjekt och blundar för brister och problem. Detta frambringar i sin tur betraktarens beundran över avsändarens hängivenhet, målmedvetenhet och den enorma bakomliggande kunskapsinhämtningen bakom.
Illiberal Arts är en av de allra sista delarna i ett större projekt kallat ”The New Alphabet” som påbörjades 2019 och som ska avslutas under 2021. The New Alphabet, det nya alfabetet, är ett långsiktigt projekt inspirerat av tänkaren Alexander Kluge, vilket dels är avsett att diagnosticera och blottlägga de marginaliserande och universaliserande strukturerna i samhället idag, dels initiera fram motståndsstrategier gentemot dessa. Andra utställningsdelar inom samma projekt har varit en större utställning om konsthistorikern Aby Warburgs inflytande på den västerländska konstkanon genom sitt försök att i Mnemosyne Atlas samla hela världens konst; om Hubert Fichte, en globetrottande poet som försökte förstå ”den andre” och som HKW lanserade som en tysk föregångsfigur inom queerteori och postkolonial kritik; eller om akustiska arkeologen Umashankar Manthravadi. Utställningarna är alltid mycket täta, kompakta och till brädden fyllda med didaktisk information, och syftet med det nya alfabetet är att förstå om vi kan uppnå relevant global kunskap.
För Illiberal Art har man valt in att ta in en konstnär i ropet för att skapa utställningsarkitekturen, Anne Imhof, som vann guldlejonet i Venedigbiennalen 2017 för sitt performanceverk i den tyska paviljongen, och aktuell just nu på Palais de Tokyo i Paris. På HKW har Imhof använt sig av en större mängd urbana galler av typen som normalt täcker ventilschakt i gatumiljö. I stället för att installera gallren som vanligt – horisontellt – hänger gallren vertikalt från taket, och bildar korridorer. På och runt gallren, i dessa korridorer, presenteras verk. Gallren fungerar som rumsavdelare, men skapar också en typ av hinder för besökaren, och man tvingas böja sig ner för att röra sig mellan korridorerna. Tanken var från början att skapa en typ av labyrintisk erfarenhet, men resultatet är snarare kall, rationell hänsynslöshet. Det passar å andra sidan perfekt in i Imhofs universum, som i sin scenografi använder sig av kalla, avstötande material av typen metall eller pansarglas som förknippas med något auktoritärt och kontrollerande. Det är på ett sätt ett genialt drag att gestalta rummet på detta vis, om man nu ska gestalta illiberal konst.
Foto: Studio Bowie / HKW
Vad är då illiberal konst? Vi talar på engelska om ”Liberal Arts” som förstås grundar sig i uttrycket ”De Fria Konsterna”, ett utbildningskoncept med rötter i antikens Grekland som var något som endast fria män kunde ägna sig åt. I västerländsk tradition har uttrycket utvecklats till att beteckna ett samlingsbegrepp för ganska generella (högre) studier, gärna inom humaniora, men har urvattnats en hel del, och kan innefatta lite allt möjligt från andra discipliner. Motsatsen, illiberal, betyder ”ofri konst”, och tankarna går lätt till konst producerad i diktaturer med ett strömlinjeformat uttryck, men tolkas i Franke/Stakemeiers fall som något mycket bredare, och länkat till hur konsten som produceras inom ramen för vad som normalt betecknas som fria, liberala kontexter. Kopplingen är i stället direkt länkad med liberalismen som sådan, och hur liberalismen i sin tur är helt sammanlänkad med kapitalismen. Grundtanken om att man som individ äger sin frihet, och också är mer fri ju mer man äger är grundbulten i John Stuart Mills principer. Kärnan i kapitalistisk frihet är en possessiv tanke ”ju mer du äger, desto friare är du” har konsekvens i att och om du inte äger något är du inte heller fri. När skatt ses som stöld och inte en solidarisk rättviseprincip skapar både liberalism och kapitalism en enorm ofrihet för de stora massorna – och detta innebär de som lever i en liberalkapitalistisk värld lever i en illiberal värld. Det är också denna värld som skapat de koloniala processerna. All konst som produceras inom denna struktur är det som definieras som illiberal konst.
I introduktionen skriver Franke och Stakemeier följande första meningar:
The liberal-capitalist world order that appeared to have cemented itself after 1989 is now in a stage of advanced disintegration. The breakdown of this order reveals the illiberal core of its capitalizing freedoms and forms of property: the violent unfreedom of the propertyless and the willingness of the propertied to use violence. Art, too, turns out to be a site for the negotiations between these violent forces, their limitations and exclusions. What’s more, the ruin of liberality places the modern institution of “institutionalized art” (vernanstaltliche Kunst, Arnold Hauser) in a deeply questionable light.
Frågan infinner sig: existerar någon konst utanför denna definition av det illiberala alls, och: är någon konst fri? Existerar ens en enda fri tanke? Problemställningen är inte ny, och det är lätt att hamna på toppen av Wittgensteins berömda stege, eller att måla in sig i ett hörn beroende på vilken metafor man föredrar. För, kan en institution såsom HKW, ställa ut konst utan att bidra till det neoliberala systemet; utan att bidra till att konstverken får ett större värde på en konstmarknad? Knappast. Inte ens om man hävdar att konsten man ställer ut är skräp. Curatorerna är såklart medvetna om detta, och säger sig inte vara intresserade av att skapa en kritisk utställning om illiberal samtida konst, utan i stället en ”deformation”, en omstrukturering av begreppet och ställa frågan om hur fria vi är, egentligen?
Problemställningarna är naturligtvis konstant närvarande i vårt nyhetsflöde, akuta och aktuella. Många av utställningens verk pratar om den ofria vardagen för massorna, om hur den kantas av (legaliserat) våld och övergrepp via exempelvis statliga strukturer. Ett exempel är filmen The Mermaids, or Aiden in Wonderland av Karrabing Film Collective, från Australien som talar om de orättvisor gentemot ursprungsbefolkningen som pågått i hundratals år. Nybyggarna, som kom under 17- och 1800 talen har systematiskt skövlat, utsugit och förtryckt land och människor sedan dess. Filmen handlar om Aiden, en ung representant för ursprungsbefolkningen, som togs från sina föräldrar som baby för att användas i medicinska experiment. I filmen vandrar han genom sitt förstörda hemland och möter äldre släktingar på vägen som fragmentariskt berättar för honom om hans absurda öde.
Andra exempel är Bill Dietz, en amerikansk kompositör vars 28 minuter långa ljudinstallation EXPOSURE TO FREQUENCIES FROM 43-48HZ CAUSES THE WINDOW PANES ALONG THE WEST GALLERY WALL TO VIBRATE SYMPATHETICALLY SUCH THAT AT SUFFICIENT INTENSITY THEY WILL SHATTER, 2021, hörs varje timma och består av inspelat material från demonstrationer utanför Metropolitan Detention Center (fängelset) i Brooklyn NYC efter mordet på George Floyd 2020. På utsidan av fängelset låter protesternas körer, och från fängelset hörs höga bankanden på cellväggarna som fångarna bidrog med till demonstrationens totala ljudbild. Ljudet spelas upp utanför HKW dagtid, och inifrån HKW efter stängningsdags.
Konstnären Ho Rui An från Singapore är representerad med ett av hans mer komplexa och essäistiska verk, ett flerkanaligt videoverk, en performativ föreläsning och installation med titeln The Economy Enters the People, 2021. Ho gör här en djupdykning i den specifika relationen mellan Kina och Singapore, och Kinas försök att assimilera marknadsekonomi med sin partiorganstyrda stat. För Ho är det tydligt hur Kina tar intryck av hur Singapore vidmakthåller en mjukare typ av diktatur mixat med en totalkapitalism vilket under åren lyckats att reducera missnöje. Ekonomiska analyser framhåller den globala korruptionen som ett resultat av en dysfunktionell kapitalism vilken är en rest av det imperialistiska arvet och uppdelningen av Öst och Väst. Verket är ett polyfont narrativ som vilar på många lager, och är ytterst välinformerat och komplext – och passar utmärkt som ett eget kapitel i utställningen. Videoverket, som innehåller dokumentärt material, föreläsningar, litterärt material och även stereotypa bilder skapade av Hollywood i kombination med en dos ironisk espri, är egentligen fylligt nog att uppta en besökares energi för en heldag. Men utställningen bjuder på många fler multifacetterade verk.
Foto: Studio Bowie / HKW
En konstnär vars verk definitivt redan har implementerats och rotat sig fast i det kapitalistiska konstsystemet är Mikołaj Sobczak, en polsk ung konstnär representerad av bluechip-galleriet Capitain Petzel i Berlin, presenteras med 31 små verk på papper (The Selections of Works on Paper, 2018-2020). Det färgglada måleriet är inspirerat av sovjettidens 80-tals målare, med groteskerier och explicita motiv. Motivvalen är dock specifikt samtida, och skildrar grafiskt den oerhört repressiva statliga hållningen gentemot regnbågspopulationen i Polen, och hur hot, våld och våldtäkt står på agendan dagligen, där ”HBTQ-fria zoner” implementeras på en tredjedel av Polens yta.
Utställningens curatorer framhäver den tyska socialistisk-feministiska författaren Lu Märtens förkrigskoncept om formen av liv som konst. Märtens talade om ”livs-verk”, och att konsten inte kan vara separerad från människans liv. Inget i livet skulle därmed kunna hamna utanför konsten. Den konst som presenterades på institutionerna var helt död för henne, eftersom den var skild från människans (konstnärens) liv. Att Franke är böjd att hålla med kan man förstå utifrån hur han bygger upp sina utställningar med alla typer av kategorier och innehåll, i ett komplext gytter – mycket så som en människas liv verkligen är, och inte som en rak linje.
Det är häftigt med en så pass komplex utställning laddad med politiska statements och sammansatta frågor som Illiberal Arts. Men samtidigt är tätheten och graden av komplexitet så hög att man som besökare riskerar att snabbt ge upp försöket att tränga igenom det enorma arbete som presenteras, då det känns som ett sisyfosarbete. Det för oss till en annan fråga: för vem är egentligen utställningen gjord? Målgruppen är definitivt inte gymnasieungdomar eller en ”ny” publik. Givetvis är det befriande att se en utställning som är skapad utan att sänka tröskeln så lågt eller skapa ett så pass utförligt pedagogiskt material att man som besökare känner sig dumförklarad, men å andra sidan känner man sig också (bokstavligen) intvingad i en korridor. Det är väldigt lätt att hålla med om alla teser som läggs fram: det är fel med diktatur; det är fel med utsugande konsumerism; neoliberalismen har enorma och fruktansvärda konsekvenser; kapitalism medför korruption etcetera. Utställningen blir sedelärande och didaktisk, och verken är illustrationer som bevisar utställningens tes – men vilka är mottagarna?
Man kan rimligtvis inte begära att en konstutställning skall förmå att blottlägga de förtryckande samhälleliga strukturerna idag, att diagnostisera problemen och dessutom motverka dem, även om det är curatorernas intentioner. Men Illiberal Artsär ett ärligt försök i denna riktning, det är sannerligen ett väldigt stort ansvar och här utkristalliseras en stor mängd strukturella problem. Vad gör då utställningen för att peka framåt? Imhofs strukturella och dystra gestaltning, en flirt med fascistisk modernism, är förvisso intressant, men gränsar till ironi i sammanhanget. Att utställningen andas ogenomtränglighet med de många delarna är också en smula kontraproduktivt om ändamålet är aktivistiskt, samt det faktum att flertalet av HKWs publik förmodligen inte anser sig vara speciellt förtryckta, men däremot upplysta.
Det är frestande att leka med tanken om det ens är möjligt att föreställa sig en ny värld, eftersom vi ju är så pass djupt försjunkna i en liberalkapitalistisk och ofri värld. Kanske är vi dömda att upptäcka problem som vi sedan reproducer genom de institutioner vi har skapat för att reflektera över vår kultur? Illiberal Arts pekar ut en viss väg framåt, vilken innebär att vi slopar vårt konstbegrepp till förmån för Märtens livs-konstbegrepp och att en gång för alla, slutligen lösgöra frihetsbegreppet från liberalismens härjningar. Detta innebär naturligtvis ruinen för (konst)institutionerna. Givetvis är det mycket svårt att föreställa sig en sådan värld och hur konsten ser ut där. Det hade varit mer inspirerande att få se konstnärernas fantasier och utopiska bilder om hur en ”livskonst” kan se ut, än att, som här, reproducera och porträttera problematiska narrativ i en dystopisk gestaltning.
Foto: Studio Bowie / HKW