I den ukrainska staden Dubno mördades nästan hela den judiska befolkningen under nazisternas ockupation. Anna Grinzweigs farföräldrar överlevde och fattade det ovanliga beslutet att stanna kvar i staden. Många år senare blir jakten på deras grav också en påminnelse om hur snabbt minnena av Förintelsen kan försvinna.
Av Anna Grinzweig
Dubno i Ukraina är en stad som alltid varit närvarande för mig, men som jag aldrig besökt. Inte förrän nu, en regnig och kylig dag i april 2017. Här föddes min pappa för över hundra år sedan, här växte han upp med sina föräldrar och syskon. Det var också här som nästan hela stadens judiska befolkning förintades under nazisternas ockupation. Mot alla odds lyckades större delen av min pappas familj överleva. Mina farföräldrar är begravda här, de dog på 1950-talet, innan jag föddes. Jag har ett par foton på graven som jag hittade i min farbrors dödsbo 1989 och nu ska vi göra ett försök att hitta den. Om den fortfarande finns kvar, det sägs att hela den judiska begravningsplatsen togs bort någon gång på 1970-talet för att ge plats åt en bilparkering.
Efter tre timmars bussresa från Lviv blir vi avsläppta på ett litet torg. Det regnar och jag försöker föreställa mig hur staden såg ut på min pappas tid. Det står bilar parkerade längs alla gator och reklamskyltar i grälla färger sticker mig i ögonen, men trots det går det att frammana en bild av hur det kan ha sett ut förr. Dubno är en småstad med cirka 30 000 invånare och de flesta husen är gamla, många är från början av förra seklet. På gott och ont har det inte skett någon större utveckling i den här delen av Ukraina, man ser nästan inga av de fula Sovjetbyggnader som är så vanliga i de större städerna. Allt är förfallet och i dåligt skick, både husen och gatorna. Min 20-årige son tror inte på att husen är så gamla, de ser inte tillräckligt ”svartvita” ut. Han menar det som ett skämt, men det ligger någonting i det han säger. Husen är färgglada, målade i olika färger, inte olikt färgskalan i ett svenskt villaområde med gamla trähus. Fast här har de flesta hus putsad fasad. Jag pekar på ett litet fristående hus strax utanför stadskärnan där ”1897” står skrivet med blå bokstäver under taknocken.
Vi försöker fråga oss fram till den judiska begravningsplatsen. Ingen säger att den är borta, folk pekar mot ena kanten av stan, det ska vara en promenad på cirka tjugo minuter. Regnet upphör medan vi går, vägen är kantad av slitna och förfallna små hus, vi ser blommande vita och rosa körsbärsträd och gula påskliljor i de små trädgårdarna. En bedagad idyll. Vi kommer fram till ett marknadsområde där det finns massor med människor och små stånd som säljer mat, växter, kläder och allt mellan himmel och jord. Vi passerar hela marknaden, det känns som den aldrig tar slut. Äntligen skymtar vi en begravningsplats. Vi går in och börjar leta, men ger snabbt upp. Alla gravar har kors, detta är en kristen begravningsplats. Det är omöjligt att mina farföräldrar skulle vara begravda här.
Vi går tillbaka samma väg. Min kusin, som följt med oss från Lviv, minns att han såg en butik som säljer gravstenar någonstans där marknaden började. De pekar oss bestämt mot ett grönområde alldeles bakom marknaden, ner mot floden Ikva. Vi går dit och ser snart ett litet minnesmonument över Dubnos judar. Jag känner igen monumentet från bilder jag sett på nätet. Vi rör oss ner mot floden, bland högt gräs och enstaka träd, och börjar skymta en och annan gammal gravsten med hebreiska tecken. De är så gamla och nötta att texten knappt går att urskilja, dessutom är få av dem hela. Oftast sticker det bara upp ett hörn av en sten, eller så ligger den halvt dold under en kullfallen trädstam. Skräp ligger i drivor runt gravstenarna; plastpåsar, flaskor och andra sopor. Detta måste vara resterna av en judisk begravningsplats, men ingenstans ser jag något som liknar den grav jag söker. Dessa gravstenar är uråldriga, de kan inte vara från 1950-talet.
Det ska finnas ett museum, vid den gamla medeltidsborgen som är Dubnos stora sevärdhet, där man vet något om stadens judiska historia. Vi går dit och frågar men ingen vet någonting. Tidigare fanns en judisk avdelning på muséet men kvinnan som ansvarade för den har gått i pension och avdelningen är nedlagd. Den unga flickan som vi pratar med är väldigt hjälpsam, hon tittar på mitt foto av graven och säger att den måste finnas kvar någonstans, frågan är var.
Hon ringer upp Tamara Borisovna, kvinnan som gått i pension, och jag får prata med henne. Tamara berättar att man flyttade de judiska gravarna på 1970-talet, och hon råder mig att prata med en annan äldre kvinna, Ludmila Ivanovna, som kanske känner till min pappas familj. Ludmila är 93 år gammal och den enda i staden, förutom Tamara själv, som vet något om Dubnos judar. Jag ringer Ludmila och presenterar mig. Jodå, hon minns familjen Grinzweig med de tre läkarsönerna, de var välkända på sin tid. Hon berättar att gatan där de hade sin praktik, som då hette Listowskiego, har bytt namn och nu heter Svoboda. Det är en av huvudgatorna i Dubno. Angående graven säger hon att den kan finnas kvar, men hon vet inte var. Hon bekräftar att man flyttade judiska gravar när begravningsplatsen togs bort, men jag lyckas inte få klarhet i vart de flyttades.
Den hjälpsamma unga flickan på muséet erbjuder oss att få träffa direktören. Kanske kan han låsa upp synagogan åt oss om vi vill se den. Han är en kraftig medelålders man som vänligt tar emot oss i sitt tjänsterum. Jag drar min historia, visar ett av fotona på graven och frågar om han vet något. Det gör han inte. Och synagogan kan han tyvärr inte låsa upp, den är i ett så fallfärdigt skick att det vore farligt att gå in. Han hoppas att den kan bli restaurerad en vacker dag, han är i kontakt med en israelisk sponsor som han hoppas mycket på. I Dubno finns inga pengar, staden kan inte finansiera sådana projekt.
Jag frågar om han kan hjälpa oss att hitta dödsfälten, platserna där Dubnos judar blev skjutna och begravda i massgravar. Det ska finnas några sådana platser, utmärkta med minnesmonument, på olika håll utanför stan. Han tar luren och ringer Tamara Borisovna, kan hon åka med oss och visa vägen? Tamara accepterar och en halvtimme senare plockar vi upp henne med taxi. Först åker vi till Dubnos enda kvarvarande synagoga. Jag tänker på vad den ryske författaren Isaac Babel skrev i sin dagbok, den 23 juli 1920, när han var här som ung journalist i general Budjonnyjs röda ryttararmé under polsk-ryska kriget.
”Dubnos synagogor. Allt förstört. Två små för-rum finns kvar, århundraden, två små rum, allt fyllt med minnen, fyra synagogor i rad, sedan betesmarken, fälten, och den nedgående solen … Fredag kväll, judiska män och kvinnor bland de sönderslagna stenarna – allt inetsat i mitt minne … En tyst kväll i synagogan, det har alltid en oemotståndlig inverkan på mig, fyra synagogor på rad. Religion? Ingen utsmyckning alls i byggnaden, allt är vitt och enkelt på gränsen till askes, blodlöst och okroppsligt på ett monstruöst sätt, för att till fullo förstå måste man ha en judisk själ. Men vad består den själen av? Är det möjligt att allt detta ska förintas under vårt århundrade?”
Förstörelsen Babel syftar på är de omfattande pogromerna under polsk-ryska kriget, då både polacker, ukrainare och ryssar turades om att plundra, misshandla och mörda judar i stort sett överallt där deras styrkor drog fram. Dagboken blev underlag till ett av hans mest kända verk, ”Ryttararmén”, som chockade världen med sina avslöjanden om röda arméns brutalitet. Babels berättelser är fragmentariska, våldsamma, vämjeliga, poetiska och vemodiga. Karaktärerna är ofta frånstötande men samtidigt ömsint skildrade. Babel var en sann revolutionär som inte tvekade inte att avslöja obehagliga sanningar. Till slut föll han offer för Stalins utrensningar och arresterades och sköts 1940.
Idag finns inga spår av fyra synagogor på rad. Bara den största och viktigaste finns kvar, fallfärdig och en sorglig syn. Graffiti på väggarna och sopor i drivor utanför. Under tyskarnas ockupation användes den som stall och efter kriget har den tjänstgjort som bilverkstad, man körde in lastbilar genom den stora porten. Idag är synagogan låst och bilverkstaden ligger på dess bakgård. Den ligger centralt och Tamara berättar att ghettot som nazisterna inrättade sträckte sig från synagogan ner till floden Ikva. Alla hus vi ser omkring oss var judiska hus, detsamma gäller för en stor del av Dubnos bebyggelse. Ungefär hälften av stadens befolkning var judisk, cirka 12 000 judar levde här när tyskarna tågade in sommaren 1941.
Vi åker till dödsfältet vid den gamla flygplatsen. En beskrivning av hur 5000 judar blev avrättade här den 5 oktober 1942 lämnades av tysken Herman Graebe vid Nürnberg-rättegångarna 1947. Han berättade hur män, kvinnor och barn klädde av sig nakna och stod i familjegrupper för att ta farväl av varandra. Ett särskilt starkt intryck gjorde en gammal kvinna med snövitt hår som höll ett ettårigt barn i famnen. Hon kittlade det och barnet jollrade belåtet medan föräldrarna tårögt tittade på. Bakom en jordvall fanns en enorm grav där det låg mängder med människor, många levde fortfarande. En SS-man satt på kanten av gropen och rökte en cigarett medan han avfyrade en serie skott. Nästa grupp människor kommenderades fram, klev ner i gropen och lade sig ovanpå de föregående offren. Några smekte de sårade och talade lugnande till dem. En ny serie skott avfyrades.
Herman Graebe arbetade för ett tyskt företag med konstruktion och underhåll av järnvägar och var under kriget stationerad i den här delen av Ukraina. Hans uppdrag gav honom möjlighet att anställa judar som arbetskraft och på det sättet lyckades han skydda och rädda livet på många. Han var uppfinningsrik och utsatte både sig själv och sin medföljande familj för enorma risker. 1965 tilldelades han utmärkelsen ”Righteous Among the Nations” av Israels myndighet för hågkomst av Förintelsen, Yad Vashem.
På minnesskylten vid dödsfältet kan man läsa följande, på engelska och ukrainska:
”The territory of the pre-war airfield was one of the places of mass extermination of the Jews of Dubno ghetto. In June and October 1942, a division of the German Army Group ’South – Einsatzgruppe C’ shot 5000 Jews – adults, children and elderly people. In 1944 the State Extraordinary Commission of the establishment and investigation of the crimes of the Nazi occupation discovered 5 large wells of 1000 sq.m. each at a depth of 4 metres. 15 rows and 6 layers of victims were found.”
Vi åker till nästa dödsfält, som ligger vid en ravin. Här behövde man kanske inte gräva lika mycket, enligt Tamara sköts människorna stående på kanten av ravinen och föll ner. Minnesskylten säger:
”In the ravines of the mount Shybena towards the village Klischykha the German invaders shot the Jewish people of Dubno, Verba and Ostrozhets districts. Executions took place on 27 and 30 July, and 24 October 1942. Three pits 4 meters in depth occupied an area of 900 sq.m, where in 1944 the State Extraordinary Commission found the victims laying face down in 24 rows of 6 layers each. All the layers are coated with chloric lime. The number of killed was 6000 people.”
Tamara berättar olika överlevnadshistorier, som den om en liten flicka som bad att få lämna kön för att gå och kissa, lyckades gömma sig på ett åkerfält och sedan togs om hand av en icke-judisk familj. En annan historia handlar om en grupp människor som gömde sig i en källare, där en mor tvingades kväva sitt spädbarn för att barnets skrik inte skulle röja dem.
Tyskarna ockuperade Dubno den 25 juni 1941. Ghettot inrättades i april 1942 och tömdes sex månader senare, i oktober. Det uppskattas att bara 300 av ghettots invånare överlevde. Jag undrar om min pappas familj räknas dit. De bodde alla i ghettot i början, men lyckades sedan ta sig ut. Mina farföräldrar var i 60-års åldern och min pappa och hans syskon i 30-års åldern. Min farfars far dog strax innan ghettot infördes, 96 år gammal. Begravningståget var enormt och alla avundades den gamle för att han hunnit dö en naturlig död. Man anade vad som väntade.
Dubnos synagoga. Foto: Harald Jacobsson
Min pappas familj överlevde på olika håll och på olika sätt. Mina farföräldrar och deras äldste son hölls gömda hos en bondfamilj i en grannby, mellansonen klarade sig tack vare falska identitetspapper och min pappa, den yngste sonen, höll sig gömd på fälten eller i skogen. Om man hade gott om pengar och lite tur, kunde man hitta någon som var beredd att gömma en eller skaffa falska papper. Hade man inga pengar var i stort sett det enda alternativet att ansluta sig till de sovjetiska partisanerna i skogen, eller gömma sig på egen hand. Inte ett alternativ för åldringar, barn eller sjuka människor. Min faster var ung och rik, men hade otur. Bonden hon var gömd hos slängde ut henne efter en tid. Hon blev igenkänd ute på vägen, tillfångatogs och mördades av ukrainsk milis. Hennes ettåriga dotter hade lämnats bort till en polsk familj och överlevde. Min pappas fastrar, farbröder och kusiner stannade kvar i ghettot. Kanske stod de i den kö som Herman Graebe såg på flygfältet? Eller blev de skjutna i ravinen?
Jag kommer aldrig att få veta varför mina farföräldrar valde att stanna kvar i Dubno efter kriget. De flesta av de få som överlevde sökte sig bort, de försökte emigrera till USA eller Israel. Eller åtminstone till Polen, så som min pappa och hans bröder gjorde senare. Vem vill leva vidare på en plats med så hemska minnen? Min farfar var 70 år och min farmor 65 år när kriget var slut, det är sannolikt att de kände sig för gamla för att emigrera. Men de kunde ju ha flyttat till en annan stad? Deras stora hus fanns ändå inte kvar, det förstördes under kriget. Tydligen var det något med Dubno som var betydelsefullt, eftersom de valde att bo kvar. Min pappa och mellanbrodern flyttade till Lviv, där de arbetade som läkare, men den äldste brodern stannade kvar med föräldrarna i Dubno. Först när min farmor dog 1958 påbörjade de tre bröderna processen att flytta till Polen, något som var möjligt tack vare att de hade polskt medborgarskap. Något annat alternativ fanns då inte längre, de porösa gränserna strax efter krigsslutet hade omvandlats till en massiv järnridå.
Efter att ha ätit en sen lunch är det bara en dryg timme kvar innan vi måste ta bussen tillbaka till Lviv. Jag hoppas fortfarande kunna hitta graven, Tamara sa att den mycket väl kan finnas på begravningsplatsen där vi först letade. När man flyttade gravarna på 1970-talet gjorde man ingen skillnad på judiska och kristna gravar, religiösa uttryck undertrycktes ju under Sovjetepoken. Vi bestämmer oss för att ta en taxi dit, det är visserligen inte så långt men vi börjar få ont om tid.
Slumpen vill att vi råkar få samma taxi som förut, chauffören kan redan hela min historia och behöver inga förklaringar. Han ber mig visa fotot på graven igen och säger att det är något bekant över den. Som barn brukade han leka på begravningsplatsen, han har en idé om var graven kan finnas. Vi åker till en helt annan ände av begravningsplatsen än där vi var förut och han pekar oss in på en väg genom en skogsdunge. Det har börjat regna igen och vi fäller upp våra paraplyer. Vi går in och vandrar omkring en bra stund, men där finns inga gravar alls, bara träd och buskar.
Vi går tillbaka till bilen, nu är det mindre än en halvtimme kvar tills bussen går och min man börjar se orolig ut. Chauffören ringer upp sin syster, han håller fotot framför sig och försöker beskriva det för henne. De pratar på ukrainska, men jag förstår att han säger: ”Du är ju äldre, så du minns kanske bättre.” De pratar ganska länge, hon verkar ge honom detaljerade instruktioner. Han avslutar samtalet och säger att vi ska försöka på ett ställe till. Vi hoppar in i bilen och åker tillbaka, till en annan del av samma begravningsplats. Här är det fullproppat med kristna gravar, ungefär som på det allra första stället där vi letade. Det har slutat regna och är en kvart kvar tills bussen går. Vi rusar in och sprider ut oss, min blick far över alla gravarna, letar desperat efter det svarta staketet som ramar in de två höga stenarna. Bara ett tiotal meter bort ser jag något som ser ut just så. Kan det vara sant? Ja, där är den! Den ser ut som på fotot, men är helt omringad av andra gravar.
”Jag har hittat den!” skriker jag så högt jag orkar och känner hur jag får tårar i ögonen.
Den vänstra gravstenen har min farfars fars namn högst upp, han som dog strax innan ghettot infördes. Under står min farfars namn. På den högra stenen står bara min farmors namn. Stenarna ser exakt ut som på fotot, staketet likaså, förutom att grinden saknas. Vi fotograferar så mycket vi hinner, det är egentligen hög tid att gå tillbaka till taxin. Jag skulle så gärna vilja få mer tid här, kunna gå runt lite grann och se på de andra gravarna, känna in stämningen. Solen har kommit fram och fåglarna kvittrar. Det är lugnt och fridfullt, träden håller på att slå ut. Om sommaren är det nog lummigt och svalt här.
Denna text publicerades ursprungligen i Ord&Bild 1 2018.
Skribenten och hennes son vid släktgraven. Foto: Harald Jacobsson.