Elise Ingvarsson skriver om två diktsamlingar från 1980-talet: Åsa Nelvins Gattet: Sånger från barnasinnet och Kerstin Bergströms Boken om henne. Sylvia Plaths författarskap ekar i dem båda. Texten publicerades första gången i Ord&Bilds åttiotalsnummer, nr 4 2015.
Sylvia Plath
Ariel
Översättning: Jenny Tunedal och Jonas Ellerström
Ellerströms, 2012
Åsa Nelvin
Gattet. Sånger från barnasinnet
Norstedts, 1981 [utgiven i nyutgåva 2019 av Modernista]
Kerstin Bergström
Boken om Henne
Legenda, 1988
Av Elise Ingvarsson
Diane Arbus fotografier var redan välkända för den fotografiska publiken när hon tog sitt liv 1971. Men som fallet var med Sylvia Plath är den uppmärksamhet hennes verk fått efter hennes död av en annan dignitet – en sorts apoteos. Hennes självmord tycks garantera att hennes verk är seriöst, inte voyeuristiskt, att det är deltagande, inte kyligt. Hennes självmord tycks också göra fotografierna mer förödande, som om det bevisade att fotografierna hade varit farliga för henne. (Susan Sontag: Om fotografi 1977)
Sylvia Plath, Åsa Nelvin. Och Kerstin Bergström. Jag vill verkligen inte börja den här texten med att säga något om självmord. Men jag måste, tror jag. Citatet ovan sårar mig, som kvinna och konstnär: har nämligen en känsla av att detta att en kvinna, som är konstnär, tar sitt liv, blir ännu mer … spännande? Det finns något djupt obscent i att ett sådant slut skulle “garantera att hennes verk är seriöst”, att texterna “hade varit farliga för henne”, och i den stora uppmärksamhet som plötsligt ges. Men vår smak för ond bråd död är väl svår att komma runt. Plaths Ariel kom ut i England 1965 och i USA 1966, och den innebar ett postumt genombrott. Men först 1981, då maken Ted Huges gav ut hennes Collected Poems, kom det fram att han hade redigerat hennes diktsamling. Samma år kom Åsa Nelvins Gattet. Sånger från barnasinnet, strax efter hennes död för egen hand, och även den blev ett genombrott. Boken om Henne av Kerstin Bergström kom 1988.
Åsa Nelvin måste ha influerats av Sylvia Plath, direkt eller indirekt. The Bell Jar ekar i Kvinnan som lekte med dockor (1977), och Ariel i Gattet. På vilket sätt liknar de varandra? Hårdheten, livs-/dödsföraktet, destruktiva förhållanden till Mannen, men framför allt: BILDERNA! (Jag blev helt knockad när jag läste Ariel på svenska. Bildernas ursinniga exakthet! För den som inte läst den i översättning av Jenny Tunedal och Jonas Ellerström – gör det!) Jag vill bara mycket enkelt ställa dem bredvid varandra, för att illustrera: först Plaths “Lesbos”, sen Nelvins dikt nr 19.
Ondsinthet i köket!
Potatisarna väser.
Det liknar Hollywood, fönsterlöst,
lysrören blinkar av och på som hemsk migrän,
dörrarna är pryda pappersremsor –
teaterridåer, en änkas risiga frisyr. […]
Babyn ler, en fet snigel,
från bonade romber av orange linoleum.
[…]
Nu håller jag tyst, hatet
står mig upp i halsen,
tjockt, tjockt.
Jag säger ingenting.
Jag packar de hårda potatisarna likt fina kläder,
jag packar småbarnen,
jag packar de sjuka katterna. […]
Varje dag fyller du honom med själsstoff,
som en tillbringare.
Du är så utmattad.
Din röst är mitt örhänge,
den flaxar och suger, en blodtörstig fladdermus.
* * *
Inga sånger. Nej, inga sånger.
Min farfar rör sig bland glasdjuren, bland
bröstsockret, mjukt
som en stickad fågel.
Hans gamla kofta är en duvhamn.
Pipan är en näbb av ebenholtz. […]
det är så tyst här
jag står inte ut
jag trodde att jag skulle tycka om det
men istället måste jag prata för mig själv
[…]
Jag klipper pappersdockor ur
ALLERS FAMILJEJOURNAL.
Min bror sätter ihop LEGOBITAR.
Jag känner mig flickaktig. Mitt underliv
är fullt av köttiga rosa stråveck
och små fina spetsar.
Jag är täckt av små röda hjärtan.
Jag är som en barnvagn av människohud.
Min för länge sen döda farmor
sitter som en kamé någonstans på min kropp. […]
O moderkakor som rullar ur ugnarna, fulla
av följetänger.
Men i mig slår en flugas hjärta.
Min framtid som kvinna förefaller
osannolik.
Jag är fullständigt tondöv,
och tänker illa om alla.
Kerstin Bergström (1934–2014) influerades också av Sylvia Plath: denna dikt, riktad till henne, ur Feernas klänningar (1979) fick i all sin skenbara enkelhet åtminstone mig att tappa andan:
Du ställde
mjölk och bröd
i barnens rum.
Sen gick du ned i köket.
Stum
och metodisk
förberedde du din död.
Du valde gas
och lyckades.
När vargtimmen kom
var rovfågeln fri.
All den dödslängtan som ligger förborgad i ordet “lyckades” är, tror jag, det som gör dikten så skrämmande. (Och mjölken och brödet, den sneda omtanken.) Diktsamlingen är den sista boken i en svit om fyra som kan sägas kretsa, på ett mycket öppet vis, kring beslutet att förr eller senare ta sitt liv. Men inte bara. I Parkeringsplatsen, Rollen och Resan berättar Bergström både innerligt och ihåligt om familjen i Vindarnas hus, den stora familjen som var tryggheten: morföräldrarna, mostrarna och morbröderna, och om Henne, modern som svek så totalt genom sin alkoholism.
Det finns en släktskap i hur Nelvin och Bergström skriver fram familjeband – i dubbel bemärkelse: något som binder samman och tvingar. Nelvins språkkänsla är svindlande, livsfarlig, halsbrytande, hos Bergström finns ett slags besatthet i att aldrig svika erfarenheten med ett språk som är lånat: hon håller sig till sina … enkla? ord. Hon vägrar att anpassa sig, stila, skriver bara stillsamt fram det ohyggliga. I Nelvins Gattet är det den psykiskt sjuka moster Äster som jaget identifierar sig med, som stöts ut ur moderns systragemenskap, men samtidigt skamset hålls gömd för omvärlden inom den. I Bergströms böcker är det Hon, den oansvariga, kärlekssökande och supande modern, som är den som sviker och stöts ut, hålls om av familjen; och jaget, Hennes dotter, utvecklar ett lika stort förakt som skydd gentemot henne: största möjliga avstånd.
I biografin finns en skillnad: Kerstin Bergström ångrade sig. Hon begick inte självmord. Istället skrev hon på, och fortsättningen är förvånande: Staden från 1981 är en mycket lycklig bok, “en vändpunkt”. I sin nionde bok, Boken om Henne (1988), som hon benämner roman, har något otroligt hänt: Hon, som alla böckerna varit riktade mot med sådan vrede, får själv bli huvudperson. Det är en fiktion, ett slags försvarstal, eller mot-tal, som berättar historien om sveken från moderns eget håll:
Fel och fel! Hans fel och hennes fel och vems fel och varför? Nej, varför skall hon sitta här och gräva ner sig och bli ledsen! Hon skall göra i ordning mat istället, steka kotletter och göra blomkål, så att allt är klart när mannen kommer. […] Litet extra festligt borde de ha ikväll. Hon kan ta litet av gravlaxen hon tänkt ha i helgen. Litet gravlax med mycket dill och så en snaps. Men bara en.
Hade Nelvin uppnått samma finlitterära mytstatus utan sitt självmord? Det är en obehaglig fråga, tycker jag, men också märkligt banal. Är Bergström så relativt okänd för att hon ångrade sig, inte tog sitt liv? Här blir det tydligt hur omöjlig själva frågan är formulerad: konstruerad och falsk. Vi vet inte, vi kan inte veta.
I mina ögon är Åsa Nelvins och Kerstin Bergströms böcker värda att minnas, att läsas om 30 år senare. Biografier slutar olyckligt eller lyckligt, böcker också, men det jag minns är deras språk, så otroligt olika, så trogna sitt mörker.