Anna Gavanas
Singeln "Last Night a D.J. Saved My Life" av Indeep släpptes den 15 februari 1982. Låten blev en superhit, spelas än idag, men har också fått ett vidare liv som illustration av vilken roll diskot eller klubben kan spela. En arena för kärlek, frigörelse och kamp. Och musik, såklart. Anna Gavanas, forskare och DJ, tar oss tillbaka till 80-talets dansgolv, till en del av den svenska historien som bara är i början av att berättas, beskrivas och sättas i sitt sammanhang.
Både discon och proggen var död för 80-talets coola tjugoåringar. Punkens mentalitet parade sig med synthar och blev New Wave. När DJ Monica Bergmark tänker tillbaka på sin 80-talsbubbla så framträder tre företeelser som för all framtid förändrade Stockholm. Det första var gaykulturens genombrott: bögar och flator kom ut och officiella uteställen med gaypublik började poppa upp. Det andra var enligt Monica svart musik. Artister som Michael Jackson och Prince hamnade på topplistor som dittills dominerats av vita artister och mainstream-musik. Den tredje omvälvningen skedde i själva DJ-kulturen: DJ:s bröt sig loss från mainstream, från att bara spela hits och radiomusik. Den tekniska utvecklingen gjorde också att några DJ:s började mixa istället för att prata i micken mellan låtarna. DJ:s som Monica lärde sig att mixa, lyssnade på vad som egentligen hände i samhället och vågade göra sin grej.
Men Emma Vahlberg, som rörde sig på 80-talets dansgolv, återkommer till en rastlöshet och en frustration:
– På 80-talet fanns ju ingenting i Stockholm, det var dötrist! Det fanns inte uteserveringar för de sade att blinda skulle snubbla på dem. Man ville kunna gå ut när man såg hur det var i andra länder. Jag vet inte varför Sverige var så otroligt trist! Men i London, på klubbarna såg ju folk hundra gånger mer ut. Tyckte man i alla fall.
Medan Emma och hennes kompisar åkte till London sökte sig Iggo Frostander till Berlin 1980-82. Berlins musikliv var ”lite vilt om man säger så”. Iggo hade sedan fjorton års ålder jobbat på skivaffären Space i Stockholm. Han började DJ:a tillsammans med sin kompis Urbal Ekgren på Sydney Onayemis dåvarande diskotek Big Brother och blandade en frisk pytt-i-panna på Gary Numan, Kim Wilde och DAF med låten Der Mussolini. Dansgolvet exploderade och New Romantic-folket flockades. Belysningen var för tiden väldigt avancerad. Ett ljus kallades för ”Nazi Searchlights” och gick på högvarv.
Sydney gick sedan vidare med det vinnande konceptet. Big Brother blev New Wave-diskoteket ”1984” (84:an) och där spelade, förutom Sydney själv, DJ:s som Denniz Pop och Per Sandström De spelade Visage, Billy Idol, Ultravox och Depeche Mode. Det skulle vara väldigt kallt och hårt, à la Kraftwerk. Ställena var mörka, med stroboskop. Jackorna var formade som trianglar i läder, futuristiskt baserat på trekanter och fyrkanter. Emmas kompis Håkan Ejderdun hade en stickad schackrutig tröja med jättebreda axlar. Deras kompis Amanda Golert förklarar:
– Man skulle vara vitsminkad och med svarta ögon som Siouxie and the Banshees. Jag hade våfflat hår: man våfflade och tuperade det och körde i flera kilo hårspray och så wooof: så stod det rätt upp. Alltså grejen var att man inte kunde tvätta det samma dag som man skulle gå ut. Det bästa var om det var fem dagars skitigt, då var det perfekt för det stod upp bättre.
– Och regn gick inte! skrattar Håkan. Det var förödande för alla, både män och kvinnor. Man sprang in på toaletten och fixade maken och håret! Även killarna: alla killar stod och fixade sig inne på toa. Som killar var vi ju spacklade, jag tror vi höll på en timme varje morgon.
Fötterna stod stilla i golvet och man vevade dramatiskt med armarna efter ett elektriskt mönster, svajandes med överkroppen. Eftersom nyskapande klubbar fortfarande var så få gick bögar, flator, rockers och New Romantics till samma ställen. Dit gick alla som hade behov av att synas och sticka ut. Alla som var posörer.
Olika spår trampades upp i Stockholmsnatten: Emma gick ”den svarta vägen”, sprang på industri- och svartrock-ställen. In i en kärv och svart dimma. Hemma målades väggarna svarta. Det var industriband som sågade i metall och hade gummisnoddar över ansiktet. Sisters of Mercy och Psychic TV med låten Unclean. Amanda och Håkan sökte sig till gayklubbarna. Under 80-talet kom ett fåtal ytterligare gayställen, som Confetti (före detta Big Brother och 84:an) och Make Up: vissa ställen hade gaykväll en eller flera gånger i veckan. Diskoteket After Dark hade drag-kvällar och gaykvällar med discodängor som It’s raining men, men det kändes för mossigt för Amanda och Håkan.
Enligt Amanda så kom inte gayklubbkulturen ”igång igång” på riktigt i Stockholm förrän RFSL:s klubb Hus1 på Sveavägen öppnade, och det var först 1988. Hus1 var visserligen bögdominerat men i alla fall ett ställe som bara var homo. Amanda tyckte dock Confetti, som fanns innan, var coolare eftersom Hus1 var mer som en mainstream-institution med hit-musik. Håkan var inte heller så pigg på RFSL:s tidigare klubb Timmys på Södermalm:
– På Timmys var jag aldrig, där var det för mycket RFSL-bögar för mig: Upp till kamp-bögar. Jag var ju mer posör (skratt).
– För oss var det viktigast med musik, förklarar Amanda. Och så råkade vi vara homosexuella och då var ju Timmys bara döden! Det var ju ingen klubbkänsla där och man var ju ute för att festa och ragga! Jag var bara där några gånger och då minns jag bara att det var ganska tomt och att det kanske satt tre ”gamm-flator” och stirrade ”argt” på en (skratt). På Hus1 fick flatorna typ måndagar så då blev det sällan någon partystämning. Jag tror att jag förträngt vilken musik de spelade där: disco typ. Det var inte förrän Bitch på Kolingsborg på 90-talet som flator fick ett roligt ställe att gå på.
Andra ställen under 80-talet var Ritz vid Medborgarplatsen. Där huserade Micke Goulos klubb Zanzibar, bögklubben Paradise och houseklubben Bat Club. Iggo älskade att hänga på Zanzibar, tyckte att DJ Micke Goulos var en gud men blev senare portad från Ritz efter att en påsk ha löpt amok med kinapuffar på dansgolvet .
Monica DJ:ade på stora klubbar i centrala Stockholm, som Daily News Café, Atlantic, Creml och BZ. Hon hade nära kontakt med Swemix-gänget (Stonebridge, Emil Hellman, Dag Volle aka Denniz Pop, René Hedemyr med flera), det DJ- och studiokollektiv som började sätta Sverige på den internationella kartan för elektronisk dansmusik. Tillsammans med Swemix-killarna och Rob´n´Raz (Robert Wåtz & Rasmus Lindvall) jobbade Monica i olika konstellationer och på olika ställen.
Monica och hennes kollegor hängde på skivaffärer som Record Pool på Malmskillnadsgatan, Vinyl Mania på Vasagatan och Groove Records på Slöjdgatan. Även hip hop pionjären Dele (Ayodele DJ Ski Shekoni) grävde efter svart guld på Groove:
- Mustafa och hans skivbutik Groove Records på ”tattar-torget” (det vill säga Hötorget) var en kritisk källa till vinyl i slutet av 80-talet. Han importerade skivor och jag fick tag i bästa break beatsen hos honom. Jag var även hemma hos honom i Vårberg och fick tag i skivor.
På 80-talet fanns få källor till ny musik, som skivaffärer och internationella musiktidningar. Utbudet i skivaffären var helt avhängigt inköparna, deras kunskaper och val. Monica berättar att som DJ hade man sitt eget fack i skivaffären, där biträdena sorterade in skivor som de trodde en viss DJ skulle gilla. Och det var i DJ-världen musikutvecklingen skedde; ny musik spelades först av DJ:s ute på klubbar och diskotek.
– Innan jag började jobba som DJ 1983 lyssnade jag alltid på Mats Nileskärs Soul Corner på Sveriges Radio. Det satte min grund, sedan gick jag mer på de signaler som fanns i samhället, min egen känsla och den musik som fanns i skivaffärer och tidningar.
Maria Granditsky är en annan viktig figur som format Stockholms DJ-scen under 80-talet med sitt Miss Funkyflyy-program på närradiostationer i Rinkeby och Alby. Memo El Subasi var boss för Brother Co, den station som Miss Funkyflyy började på. Han sände funk på närradion redan 1978-79. Även Dele sände närradio från Rinkeby i början av 80-talet; han DJ:ade på hip hop jams, scratchade och gjorde cutbacks. Han dansade, var med i B-boy battles, lånade trummaskiner och gjorde beats, producerade musik och startade skivbolag. På slutet av 80-talet rekryterades Dele som DJ till klubben Soul Nights (i samma lokal på Birger Jarlsgatan som senare huserade Melody och Gino). Klubben startades av Peter Ahlm, som då ägde Melody, och Dele tog med sig bästa DJ-kompisen Johan (DJ Krazy) Tikkanen som partner. De spelade ett brett spektrum av dansmusik: soul, funk och hip hop.
– Det finns en röd tråd mellan soul, funk, electro, hip hop och house. Det kan man exempelvis höra i Afrika Bambaataa’s hip hop electro och hur det evolverade till house. Redan med Farley Jackmaster Funk 86/87 hade electron börjat morfa till house.
Liknande trådar kan spåras i Monicas musikaliska banor. Hon började redan på 70-talet att samla på funk och hoppade sedan på Synth och New Wave när det kom. När hip hopen och electron började leta sig över till Sverige i början av 80-talet hakade Monica på det direkt. Hon spelade Afrika Bambaataa’s låt Planet Rock förstås, men även The Message och New York New York av Grandmaster Flash, och senare låtar av Kurtis Blow och Run DMC. Men en skiva som i synnerhet förändrade Monicas musikvärld var en samlingsskiva utgiven på etiketten Street Sounds som hette Electro 1.
– Samtidigt som andra DJ:s stod och spelade Flashdance (radiohitlåten What a Feeling med Irene Cara) så spelade jag låtar från Electro 1 (skratt).
Under 80-talets senare del spelade Monica även house för att variera sina DJ-set tempomässigt. Vokal house från Chicago, speciellt av Todd Terry, men Monica spelade även låtar som Good Life med Inner City och skruvad Acid House, som D Mob med låten We call it acieeed.
1983 byggde Papa Bull sitt Ambassador sound system, en milstolpe för Stockholms kommande reggae-scen. Men både reggaen och hip hopen var fortfarande i princip under jord på 80-talet. Först på 90-talet slog hip hopen igenom kommersiellt i Stockholm enligt Dele. I en intervju i podcasten Gatuslang säger Dele att på 90-talet började det ”knaka mer i garderoberna”.
– Jag saknar kanske lite av 80-talets oskyldighet, både i DJ-kulturen och generellt i samhället. Både utelivet och hela samhället har blivit mer aggressivt och rått sedan 80-talet. Men egentligen var 80-talet rätt trist.
Influenser från omvärlden når Stockholm under 80-talet, precis som jazz, soul, funk och disco gjort dessförinnan. Unga, rastlösa människor söker sig ut i världen och skapar band på dansgolv som kan vara hela livet. För många blev musiken något man var; ett sätt att förhålla sig till livet. Så blev det för Dele med hip hopen på 80-talet och förblir än idag. Anna Wahl, som bebodde diskotek och klubbar i framförallt Stockholm och New York under 70- och 80-talen, säger:
– När jag kommer till en fest med bra musik då får jag kontakt med den delen av mig som var så väldigt central under många år i mitt liv. Varje generation hittar den arenan utifrån en viss musik, tar ett steg ut i världen och blir någon man själv väljer.
Not: Texten är ett utdrag ur kommande boken DJ-liv: historien om hur diskjockeys erövrade Stockholm (Gidlunds feb 2016), skriven tillsammans med Anna Öström. I boken intervjuas även DJ:s från 1970-talets discovåg, 1990-talets rave-era och 2000-talets techno- och housekultur. Queersceners inflytande spåras och boken följer internationella influenser och korsbefruktningar mellan genrer. Boken visar också hur DJ-kulturen närts av ungdomsgårdar, förortsrörelser och skivbutiker.