Av: Ann Ighe

Tidigare publicerad i Ord&Bild nr 5 2021

I

”Husockupanter som lever i skit och bråte, långhåriga och trasigt klädda.”

Så presenteras ett reportage i Sveriges television, i ett av samhällsprogrammen, som måste ha sänts någon gång under vinterhalvåret 1987-1988. ”Ungdomar som, det svenska välfärdssamhället till trots, ställer sig helt utanför samhället. Är de parasiter på samhällskroppen, eller har de möjligen något att säga oss andra?” fortsätter programledaren Lennart Persson allvarligt och ser rakt in i kameran. Reportern, Peter Lennby, hade tillbringat en hel vecka med ockupanterna i kvarteret Sabeln i Haga i Göteborg. I reportagets inledande bilder från en pågående rivning i Haga syns Skansen Kronan i bakgrunden liksom en byggkran. Två grävskopor kör omkring ovanpå rivningsmassorna och gräver kraftfullt bland trä och bråte. Det är inte så svårt att tänka att de ser ut som stora djur som klättrar runt och betar och bökar. Den som har stått bredvid när en sådan rivning av sekelgamla hus pågår vet hur det luktar och dammar. Vissa detaljer, som dörrar, är fortfarande urskiljbara och ännu inte pulveriserade. Den som känner de här delarna av Göteborg kan också sluta sig till att det är husen där bland annat Sprängkullen låg som mals ned.

Rivning av hus längs Sprängkullsgatan i Haga, Göteborg. Foto: Tomas Josefsson

Lite längre fram i reportaget står en av de intervjuade ockupanterna, Christer, och ser ut genom sitt fönster. Man hör hans röst säga: ”Man känner ju det, de kommer närmre och närmre. De går mer och mer in på mitt liv. Det här är ju mitt liv.” Vi ser en grävskopa i bild. ”Grävskoporna säger liksom symboliskt, här kommer vi och nu är det vi som ska ta över […] Det är på nåt sätt ett hot, det känner man”.

Någon av mina gamla grannar i just detta ockuperade kvarter har lyckats spara reportaget i digitalt format. Det är fantastiskt att se det nu. Jag letar upp journalisten som har gjort det, Peter Lennby, ringer honom och frågar om han kommer ihåg det här jobbet. Först måste jag göra klart att det inte är Hagahusockupationen på 1970-talet jag far efter, utan det sena 1980-talet. ”Ja just, nu minns jag nog” säger Lennby. ”Jag minns grävskoporna.”

Inne på gården på huset på Mellangatan i Haga som ockuperades av “Husnallarna” under 1986. På bilden syns vad som troligen är en tjänsteman från dåvarande fastighetsägaren Göteborgshem, omgiven av ockupanter. Bilden är tagen av Sebastian Todor, som under sitt liv fotograferade Göteborgs punk- och hardcorescen, men också 1980-talets husockupationer.

II

Haga verkade upplevas som tomt av så många av stadens invånare, politiker och beslutsfattare. Tomt på så sätt att inget av värde tycktes finnas där, utom ett avgränsat och avslutat historiskt arv och möjligheten till framtida användning och exploatering. Samma plats upplevdes som öppen, som en av stadens få möjliga rum, av boende, aktivister och unga människor av olika slag. Jag vill fånga känslan av öppenhet, frihet och värde i ett sammanhang och på en plats som av andra sågs som trasig, problematisk, som om den i allt väsentligt bara väntade på att bli något av värde. Vem älskar en rivningstomt?

Vi har att göra med olika upplevelser av värde, olika mått både vad gäller tids- och rumsuppfattning liksom förstås den ekonomiska värderingen. När platsens ekonomiska värden förändras, av en rad faktorer; politiska beslut, ekonomisk och teknisk förändring, så beskärs samtidigt själva livsmiljön för såväl subkultur som konst, kultur och socialt liv på platsen. Symbolhandlingar, sade man om husockupationerna. Meningslösa obstruktioner i den oundvikliga processen mot en konsoliderad, förnyad och förtätad stad. Men den symboliska kraften hos grävskopan lämnade djupa spår inte bara på rivningstomterna, utan även i minnen och erfarenheter hos stadsdelens invånare och verksamma.

Den 60-talsmiljö som exempelvis Agneta Pleijel beskriver livfullt i Doften av en man, den 70-talsmiljö som återskapas i TV-serien Upp till kamp av Peter Birro, förändrades totalt efter 80-talet. Men under decenniet var dragkampen mellan dem som såg tomma platser och de som fann sig leva i exceptionellt öppna miljöer fortfarande i full gång, såväl på gatorna som i diskursen.

I den här texten är det jag som är ”jag”, men ”vi” är ganska många, och säkert fler än jag själv vet.

III

Att kliva in på gatorna i Haga var som att passera en gräns. Att gå över Sprängkullsgatan med Hagaparken i ryggen var på sitt sätt inte märkvärdigare än att gå över vilken gata som helst. Men sedan: Tystnad. Nästan inga bilar körde på gatorna. Därefter alla de ljud som hörs när bilarna inte längre överröstar dem. Ljud som studsade mellan väggarna på ömse sidor om gator som man gick mitt i. Kullersten. Asfalt ibland. Grus däremellan. Ojämnheter och pölar att kliva i. Och när det låter annorlunda, när det är lite tätare mellan husen, så förändras rumskänslan. Det känns till och med annorlunda att andas. Någon ropar ut genom ett fönster, åt någon annan, att den ska komma upp. För faan! Cyklar som rör sig över det som knappt är gatubeläggning, ljudet av rullande däck, klockorna plingar oregelbundet i skumpandet.

Det var tydligt att man nu var på en annan plats, i ett avvikande rum som hängde ihop i sig självt. Gränsen utåt var på det sättet uppenbar. Men fasaderna inne i området var inte enhetliga. Det fanns stenhus, det fanns låga hus och lite högre hus. De var oftast två-tre våningar höga, i enstaka fall fem-sex. Det grånade träet med flagnande färg dominerade. Men det fanns också fasader av sten, och en och annan mer nymålad träfasad, som kollektivhuset på Skolgatan, Vidblåins, färggranna, som tydligt stack av. Lika påtagliga var de tomma gavlarna, som ju inte ens var tänkta att vara fasader, och rivningstomterna. Där öppnade sig stadslandskapet, och ljudbilden blev återigen annorlunda. Aktivisterna i Hagagruppen hade gjort en affisch över stadsdelen, efter en karta tecknad av Lennart Assmundsen.

Teckning av Lennart Asmundsson till Hagaveckan 1975.

Kartan är en representation av husen, gatorna och de öppna platserna. Enstaka träd finns med. Det är en färglagd teckning, i fågelperspektiv, som om någon svävade över platsen. Det finns ingen stad runtomkring. Kartor har väl alltid en gräns, mot allt det som inte finns med, eller i själva skalan.

Jag klev in i Haga första gången österifrån, genom en av de mynningar åt två väderstreck som Haga Nygata har. Det var sen eftermiddag, mörkt och jag var på väg från Guldheden till Tredje Långgatan. Jag tyckte nog att det var något särskilt som omslöt Haga Nygata, men visste inte riktigt vad. Jag tror att min vilja att komma in i det som Haga var väcktes mer eller mindre genast. Det här var troligen 1979, kanske 1980. Det lyste i somliga fönster, men gatorna själva var mörka. Jag har alltid tyckt om att se in genom upplysta fönster.

Ett par år senare är jag inte ensam när jag går in i Haga. Vi är flera tonårstjejer, med nysnaggade eller ställda frisyrer och kläder från det militära överskottslagret. Vi vet ju att det är i Haga vi kan träffa fler såna som vi, eller såna som vi vill vara. Efter att ha vågat börja prata med punkarna på ”träffen” i Nordstan, som ägde rum utanför Åhléns varje lördag klockan 13, så hade vi fått klart för oss att det var till Haga vi måste gå. Där fanns Syndikalistiskt Forum och skivaffären Satisfaction, där fanns Sprängkullen. Där fanns de andra som redan hade hunnit få tag i skinnjackor och nitbälten. Som redan hade ockuperat och utropat ett ”Ungdomshus” på Skolgatan. I Haga fanns de öppna platserna, rivningstomterna, där man kunde sitta och hänga. Skyltfönstren och staketen, som också de gick bra att hänga på. Där fanns Mosters Café. Idag finns minnet av hur jag har satt mig vid långbordet där, kanske tänt en cigg med lite darriga fingrar och beställt en kopp te. Vad spelades på jukeboxen? Hur lät flipperspelet? Det minns jag inte. Agnete, två år äldre än jag, satt mitt emot mig. Hon var en person som jag misstänkte måste veta allt jag ville veta. Hon såg på mig och frågade: hur länge har du varit punk då? Jag tror inte att jag var helt sanningsenlig när jag svarade. En fjortonåring behöver all historia hon kan skrapa ihop och lite till. Men jag var tilltalad, sedd och kategoriserad, och lycklig över det.

Mosters Café, tidigt 1980-tal. Mosters Café låg på Haga Nygata, och drevs av det gifta paret Bror och Margit Hansson, från tidigt 1960-tal till 1980-talets mitt. Foto: Björn Rantil

IV

Haga har historia. Dels den långa historien, där området kallas Göteborgs första förort, och det är den långa historien som dagens företagarförening mest komiskt och lite pompöst anspelar på i sin slogan ”Cosy shopping and fika since 1648”. Haga har också den betydligt kortare men otroligt händelserika historien, där området under efterkrigstiden i en lång utandning förlorade invånare till de växande, moderna nybyggena runtom i staden. Badrum, centralvärme, hissar och tvättstugor erbjöds i Kortedala, Frölunda, Biskopsgården och så småningom Angered. Barnfamiljer och andra flyttade ut och dit. På inandningen fylldes Haga istället med de unga, med studenterna som ju på 1960-talet började bli fler och fler, med konstnärer, diversearbetare, de som kom nya till staden, från hela världen. Många var nya, men somliga stannade kvar.

Somliga stannar alltid kvar. I Gagarine, en fransk film från 2020, tas vi till ett franskt förortskvarter, ett gigantiskt hyreshus från 1960-talet. Betong, tegel, 13 våningar högt och inte vet jag hur brett, men huskroppen har flera vinklar. Ett sådant hus som vi kallar ett ”komplex”. Det tillhör en höghusarkitektur som vi i Sverige gärna kopplar ihop med miljonprogrammet, men som var en global och i allra högsta grad europeisk företeelse vid samma tid. Det är verkligen inte bara fulhet och elände vi ser när kameran åker igenom komplexet Gagarine, men hissarna har slutat fungera, lamporna i trapphusen också. Det finns råttor. Vid inspektion är det tydligt att huset är undermåligt. Det ska rivas. En del av hyresgästerna kan inte vänta på att få komma därifrån, upprörda över den dåliga standard de har behövt bo i. Många accepterar men förstår att de kommer att sakna miljön och gemenskapen. Åter andra känner sig ivägtvingade, och flyttar under protest. Huvudpersonen Youri som är övergiven av sin mamma är tonåringen som drömmer om rymden. I drömmarna är han en astronaut. Youri blir ensam kvar i kvarteret Gagarine. Han är född där, vet inte var han annars ska ta vägen och vill ingen annanstans. Filmen kan tänkas handla om drömmen om rymden. Men det är Youris försök att rädda kvar huskroppen Gagarine på marken som griper tag. Han köper nya lampor för att inspektörerna ska se huset i ett blidare ljus. Han försöker, utan att lyckas, fixa elen i hissen – allt för att huset inte ska rivas. Han stannar ensam kvar, gör om sitt gamla hem till en rymdkapsel, hopplockad av byggmaterial och delar av omvärlden. Det är förstås hopplöst. Han lyckas inte skjuta sig ut i rymden, och verklighetens kvarter Gagarine revs 2019. Men i mina ögon är Youri inte en astronaut eller en drömmare i största allmänhet. Han är husockupant.

Bild inifrån gården på det ockuperade huset på Mellangatan. Ockupanterna byggde en ställning på insidan av muren, som användes för vakthållning dygnet om. På utsidan posterade fastighetsägaren väktare. Inträde skedde med stege över muren, rep, eller repstege genom fönster. Foto: Sebastian Todor

V

2018 utkom Sven Anders Johansson med en bok som han själv inte riktigt vet om han vill kalla för dagbok eller essä: Det cyniska tillståndet. Det är en samling reflektioner över svåra politiska situationer och konflikter under 2015, 2016 och 2017. ”Flyktingkrisen” och aktivismen, fascismen och det kritiska tänkandet, klimathotet och förnuftstron. Så benämner och grupperar Johansson de fenomen han vill undersöka. Problemen och något som utmanas eller blir omöjligt i relation till dem. Tillsammans med Judith Kiros var jag inbjuden att diskutera boken med Johansson på Littfest i Umeå. Tanken var förstås att vi skulle komma med kritiska kommentarer, och det gjorde vi. När jag började läsa boken uppehöll jag mig först just där Johanssons text placerar sig, på 2010-talets mitt och i den tidens konflikter, den tidens ”svåra frågor” och i vad aktivism egentligen kan åstadkomma. När är aktivismen meningsfull, när är den bara ett självbedrägeri och meningslös eller rent av skadlig? När är den bara en uppvisning i godhet? Ungefär så, med en del vardagliga, åtminstone till viss del självupplevda exempel och med teoretisk underbyggnad undersöker Johansson sina problem. Jag tyckte att den i och för sig välgarderade texten, där författaren hela tiden för ett samtal med sig själv, emellanåt träffade rätt. Men den hade också någon sorts grundpremiss som gjorde aktivismen, eller hela det individuella handlandet omöjligt, och som därmed lät förnuftstron, eller rentav ett ganska väl dolt förnuftshopp, stå i vägen för tillvarons komplexitet. Problemen som Johansson framhåller kan då bli ungefär: Om det visar sig att sopsortering bara är effektiv till en ganska låg procent, eller att sorterade sopor sedan åter har blandats ihop, så är sopsortering meningslöst. Om någon villig person kommer ner till en järnvägsstation där flyktingar tas emot för att hjälpa till, men inte känner någon, och inte talar de anländande människornas språk, så kan den inte göra så mycket. Kanske lika bra att gå hem?

Varför göra dessa saker, som inte verkar så effektiva? Kanske bara för att signalera att vi är de goda, och inte de onda? Sven Anders Johansson vill åt självgodheten, men inte bara den. Han kritiserar att vi kan lägga tid och resurser, och inte minst medieutrymme, på handlingar som möjligen ser bra ut, men inte ändrar något i det stora hela. Det är inte så svårt att hålla med om det. Hela essän om det cyniska tillståndet är full av frågor, och en slags kritiska fråga-svar dialoger som författarjaget har med sig själv.

Men själv tror jag inte på att den fumliga, överflödiga aktivisten på järnvägsstationen ska gå hem. Hen ska stanna, utsätta sig för det obekväma, ta sig tiden att tänka inte bara över sin onyttighet i det omedelbara, utan på vad som egentligen händer runtomkring. Vad som uppstår i det handlande som aktivismen av det direkta slaget kan vara – och vad den gör med människorna. Alltså, Johansson är nog också intresserad av vad aktivism och politiska ställningstaganden gör med människorna. Men genom hela boken kan jag inte läsa mig till att han någon gång egentligen har kommit in i vad vi kan kalla för det direkta handlandets gemenskap. Avståndet till gemenskapen skänker honom en viss legitimitet i det kritiska resonerandet, men gör mig tveksam till om han kan förstå vissa av de saker han skriver om. Några nivåer går givetvis förlorade. Att jag skriver så här, skulle nog Johansson, om han läste, tycka var tidstypiskt. Jag verkar avkräva en direkt erfarenhet av ett fenomen, för att någon alls ska få skriva om det, men det är inte min poäng. Däremot finns det saker att tillägga.

Jag tror att den där jävla sopsorteringen kan vara meningsfull ändå. Den tvingar människan att umgås med sitt avfall, även när det uppenbart görs inom ett system som inte håller vad det lovar. Kanske dess främsta funktion är att göra den som sorterar förbannad på ett dåligt system. Här tänker jag mig att Johansson skulle kunna peka på mig och säga att jag helt enkelt har internaliserat den nyliberala ideologin om det individuella handlandet och romantiserar det, istället för att ägna mig åt de strukturella problem och därför strukturella åtgärder som egentligen är det enda som kan göra något åt våra problem i världen.

Varför måste jag skriva om det här? Det har att göra med handlande, gemenskap och mening, och om komplicerade relationer mellan orsak och verkan. Jag återkommer till det. Varför reagerar jag så här på en text som handlar om flyktingsolidaritet och synen på Sverigedemokrater på 2010-talet? Varför använder jag den för att förstå något som hände långt tidigare? Jag tror det beror på att jag blev vuxen på en plats där vi omsorgsfullt lärde oss att laga och kitta fönster på ett hus som vi inte ägde och inte ens hade laglig rätt att vara i. På att jag har upplevt några av livets mest meningsfulla stunder i arbete med på ytan utsiktslösa projekt. För att jag har älskat ett rivningshus.

Vill vi ha en värld där ingen försöker byta ut lamporna själv, där ingen vågar hävda ockupanternas omöjliga anspråk på staden? Där ingen längre ser det öppna i det tomma? Utmaningen från Johansson är kanske att jag inte bara kan sitta och känna, utan också tänka och förklara.

VI

De tomma, eller öppna, platserna i Haga var rent konkret ganska många under 80-talet. Man kan argumentera för att den tiden också var något av ett hål, ett glapp, att Haga höll andan. Stadshistorikern Håkan Forsell talar i Den föränderliga staden om tiden mellan 1975 och 1990 som ett ”postindustriellt mellanspel”. Det här mellanspelet är en period som Forsell placerar efter ”efterkrigstidsstadens konsumtion” mellan 1945–1975, som var en slags födelsetid för modern masskonsumtion inom folkhemmets ramar och en höjdpunkt för modern stadsplanering, och den ”urbana renässans” som kom efter 1990-talskrisen, och som möjligen börjar vittra i kanterna. Stadskärnornas död eller dvala kanske åter är över oss, genom digitalisering och pandemi? Men släpp denna nutida oro nu, för jag vill tillbaka ner i det där mellanspelet, då, med Forsells ord ”Makten över det centrala stadsrummet låg som borttappad på gatan”. Då, när det fanns tomma lägenheter mitt i stan. När lokaler och hus togs i anspråk, ibland utan att ägarna ens märkte det. Det är häpnadsväckande sett från 2020-talets horisont. Visst pågår det stora infrastrukturprojekt och byggen nu, i städer som Stockholm och Göteborg. Grävskopor, byggmaskiner, uppriven asfalt och försvunna träd. Det är inte nödvändigtvis lugn och ro på dessa platser idag. Men att områden och hus i den centrala staden skulle vara möjliga att ta i besittning för människor utan lagfarter eller politiska beslut i ryggen under åratal, att de kunde bli deras livszoner, är ändå svårt att föreställa sig. Marknaden och politiken har sökarljuset alltför fast inställt på marken, husen och deras värde för att det ska kunna bli så, just nu.

Då var vi mitt i en tid som historien har gjort till ett slags bakvatten. En stadsdel som Haga var i mångas ögon förfallen, och förfallet fanns mitt inne i stan. Sociologen Håkan Thörn har visat hur man från socialdemokratin och högerut menade att detta var slum. Där gjorde vi oss hemma. Kanske på grund av det nedgångna som trots allt var så lätt att känna igen sig i? Kanske för att vi var det; hemma där. För mig sammanföll vi:et i hög grad med punken, men i både generationen och tiden fanns andra gemenskaper. Håkan Forsell pekar också på detta som en period som hade en ”särskild urbanitet, och det mest emblematiska för denna urbanitet var förfall, tomma ytor och övergivna rum”. Sedan citerar han Rebecca Solnits Gå vilse. En fälthandbok. Hon skriver: ”Stadens ruiner var symboliska platser för epoken.” Kanske var det så? Vi kände oss hemma på rivningstomterna, i rivningshusen, för att det egentligen var det mesta nu som gick att tänka sig, då? Ruinerna var samtiden och efterkrigstiden var slut.

Utanför Svarta Hästen, Husargatan i Haga. Foto: Sebastian Todor

I en rapport från Länsstyrelsen som kom 2009, med titeln Varför revs inte hela Haga? skriver länsantikvarien Hans Andersson så här om det han kallar ”diskussionen om Haga”. Allt utsagt från det formella och professionella bevarandeperspektivet:

”Diskussion om Haga kan förenklat delas upp i fyra perioder: 1. Första perioden omfattar hela den period som innefattar diskussionerna om förnyelsen av Haga från totalsaneringskraven till diskussioner med krav på bevarande av Hagamiljön den kommunala och lokala diskussionen, d v s från 1930-talet till första halvan av 1970-talet. Perioden innefattar också införandet av Haga som riksintresse från kulturmiljövårdens synpunkt kring 1970. Den här långa perioden kan säkert också delas upp i underperioder. 2. Andra perioden sträcker sig från mitten av 1970-talet och resulterade i programmet för byggnadsminnesförklaringar 1979. 3. Tredje perioden kom att innebära mängder med diskussioner både om genomförande och justering av programmet och avslutades egentligen med det justerade programmet 1984. 4. Fjärde perioden kan sägas vara den som innebar det stora genomförandet men också den som innehöll vissa justeringar av programmet.”

Vi befann oss alltså någonstans mellan det justerade programmet och det stora genomförandet. Men hur mycket visste vi om det?

VII

Många år senare, på 2010-talet, så finns fortfarande Haga, och jag har jobbat i stadsdelen under en hel del av de åren. Fortsatt att gå längs samma gator. Håkan Thörn har börjat skriva en bok, om Haga under efterkrigstiden och om Christiania. Jag är med på ett litet hörn av projektet, som någon slags blandning av informant, medforskare och bollplank. Faktum är att Håkan gjorde en intervju med mig och tre andra Hagaockupanter i Ord&Bild 1987, och vi har pratat med varandra om platsen och tiden många gånger sedan dess. Det är roligt att följa Håkans arbete och läsa den maffiga bok om stadsutveckling som blev resultatet: Stad i rörelse. Stadsomvandling och striderna om Haga och Christiania. Att läsa och ta in den enorma litteraturgenomgång som görs, dokumentationen av forskning, föreningsarbete och aktivism och få inblick i den dragkamp om Haga som pågått under decennier, är en svindlande upplevelse. Jag börjar föreställa mig att man skulle kunna täcka alla gator och gårdar i Haga med rapporter, utredningar och flygblad.

Där i början av 2010-talet kommer vi överens om att jag ska göra intervjuer med några av de tidigare ockupanterna och skriva en egen artikel. Så blev det, men det tog en tid innan jag faktiskt skrev ihop och fick den publicerad. Från början var mitt främsta intresse att få veta om de/vi som husockupanter brydde sig om det där vi kallar kulturarv. Kulturarvsfrågan hade så uppenbart varit en del av den nyss förgångna kampen om Haga. Men visste vi om vad det var, då? Vad betydde det för våra handlingar och vår syn på husen och platsen? Jag presenterade ett paper på en konferens i Valencia, men lät sedan texten ligga. Nu finns en omarbetad version, publicerad tillsammans med andra artiklar om husockupationer som en slags urbana allmänningar. En av slutsatserna är att möjligheten att lära av och få respekt från människor ur äldre generationer var något som mina generations- och ockupationskamrater verkligen uppskattade med sin tid i Haga.

Det lilla delprojektets rikedom ligger fortfarande kvar hos mig, i intervjuerna jag gjorde. De är inte så många, sammanlagt gjorde jag direkta intervjuer med sex personer. Jag återbesöker mina utskrifter, utan krav på vetenskaplighet. Det är som att få en smäll och en smekning på samma gång. Kärleken, gemenskapen, minnet och förlusterna drabbar mig fysiskt. Och det får mig att fortsätta ställa frågorna till folk jag möter, som var med där och då.

VIII

En av de första jag ringde upp, närmare bestämt 2012, var Agnete. (Ja, det är samma Agnete) Det blev telefon, för hon bor sedan länge i Stockholm, och jag är kvar i Göteborg. Det var en märklig situation, att intervjua henne – vi har ju pratat så många gånger förr, och nu skulle jag avkräva henne en berättelse som skulle spelas in och transkriberas. Det fanns många fällor av typen att hon skulle tänka: ”ja men det där vet du redan”, eller att jag skulle ställa ledande frågor. Men jag försökte få de personer jag intervjuade att berätta för mig genom att ställa frågor som inte visade vad jag eventuellt visste om deras livshistorier. En av öppningsfrågorna var om de kunde minnas sitt första möte med Haga.

Agnete svarar att hon nog hade varit i Haga som barn, eftersom hennes storasyster bodde i ett kollektiv där. ”Sen tror jag att när jag blev tonåring på nåt sätt, då växte Haga fram. Där visste jag att alla var och där fanns A-Records och Svarta Hästen och det var det, inte Haga i sig jag ville åt” Haga var ju bara ett ställe från början, fortsätter hon. Men sedan blev det ”som en hel värld, kan man väl säga med alla saker som fanns där, caféer, rivningstomter, nattöppna ställen. Allt liksom.” I hennes minne var det alla dessa element som tillsammans utgjorde platsen. Och där är de, med en gång, rivningstomterna, och det öppna.

Jag ville också veta varifrån de jag intervjuade kom, när de kom till Haga. Jag ville veta vad de menade sig komma ifrån, precis som jag vill förstå vad de tyckte sig komma till. Alla svarade på frågorna. Men det var Agnete som tillade: ”Jag tror aldrig att jag kände mig hemma där jag bodde” när hon pratade om sitt barndomshem. Det var ett uttalande som öppnade för många möjliga följdfrågor. Jag minns var jag satt när vi pratade. Ljudet var skrapigt, Agnete hade små barn omkring sig som krävde uppmärksamhet och jag insåg att de personliga följdfrågorna jag ville ställa inte hörde hemma i intervjun. Så istället frågade jag om hon i så fall kände sig hemma i Haga. ”Ja det gjorde jag. Lite som jag kan känna om jag kommer till en stor stad där man liksom inte ... märks på nåt sätt. Alltså man är en bland alla, i en positiv bemärkelse, så kände jag. Och då kan man ju känna sig hemma för det är inget konstigt och man är inte därifrån och man är invandrare eller vad man nu är, så kände jag i Haga. Att det var självklart där liksom.” Det är en lite omständlig förklaring av vad det är att känna sig hemma. Men nu när jag läser orden igen är de alldeles självklara.

Kök inne i det ockuperade kvarteret Sabeln i Haga, (hörnet Haga Östergata - Sprängkullsgatan) 1987 eller -88. Foto: Tomas Josefsson

IX

”Ockupationer av avstängda hus hörde till undantagen. Haga var mer som en förgård till ett huskrematorium, ett bårhus. Ihåligt uppsprättade och ihopkedjade huskroppar i vinden; med svarta fönster utan blick och hopp likt en stelnad hornhinna radade husen upp sig längs gatorna i väntan på grävskopan.”

Så skriver Anna-Mi Wendel, i en lång och självbiografisk betraktelse från sin tid i Haga på 1970-talets slut och en bit in på 1980-talet, som har vuxit fram ur hennes blogg.[i] Bilden av husen som hopkedjade hade sin konkreta betydelse. Fastighetsägare, inte minst de kommunala, bommade igen hus som de lät stå utan hyresgäster med hjälp av kedjor i portarna. De kedjorna stoppade kanske vissa, men långt ifrån alla från att vara och bo i husen. Wendels beskrivning understryker bilden av tomhet, och ”ihålighet”. Tanken om ett ”huskrematorium” talar både om de faktiska bränder som uppstod och den rädsla alla i stadsdelen hade för att det skulle börja brinna. Men, den där väntan på förintandet av husen är också en del i själva begreppet ”rivningskåk” – ett hus som har den egna undergången inskrivet i namnet. Den sortens hus som Haga var så rikt på. Grävskopan, och dess symboliska kraft återvänder också i mina intervjuer. När Anna, som till skillnad från många av oss andra ockupanter, hade vuxit upp i Haga, berättar att hon minns grävskopor utanför porten där hon bodde som barn, och beskriver rivningarna som destruktiva för staden och för hennes bild av den: ”man hörde hur de bombade husen, höll jag på att säga” Hon skrattar lite åt sin felsägning och säger ”nej, men, de sprängde ju husen.”. Att riva hus är att riva upp sår.

Ylva kom utifrån landet in till Haga, hade fått reda på var det fanns ett ockuperat hus och var en av dem som fixade en madrass och började bo. Hon beskriver hur hon sprang omkring i husen, uppenbart fylld av lust att lära sig och att bevara de gamla detaljerna: ”Det kunde vara coola avslut på nån spiskåpa, eller coola detaljer på nån träkonsol” […] och sen blev det ju väldigt mycket, vi var ju helt insnöade på att bevara och faktiskt då stjäla saker som man tyckte att – det skulle ju ändå rivas sen […] det är ju en önskan om att spara det när man vet att det på olika sätt, det brinner, det är en grävskopa som kommer, det ruttnar bort, det förfars, det förstörs.” I dessa minnesbilder av vad som fanns i Haga, vad man ville ha och bevara framträder också en slags möten med det som har kallats för ”den territoriella stigmatiseringen” av Haga, alltså beteckningen av området som slum, farligt och värdelöst. ”Jag vet att du och jag var uppe på stadsbyggnadskontoret”, säger Ylva till mig, när jag säger något om synen på Haga som förfallet. ”För dem så signalerade Haga loppor, löss och elände. Då förstod jag, jag hade inte förstått för mitt liv varför man ville förstöra den här fina miljön, jag kunde inte förstå det alls, men då, fick den 16-17-åriga hjärnan två världar där. De vill utplåna det som var det finaste jag kunde tänka mig. Fina detaljer, fint hantverk som jag ville bevara ville de utplåna för de såg inte det de såg det bara som en skamfläck.”

Innergården på kvarteret Sabeln (hörnet Haga Östergata - Sprängkullsgatan) 1987 eller -88. På bilden syns en uniformerad polis samt en kakelugn under renovering. Foto: Tomas Josefsson

Jesper, en annan av dem jag intervjuade, hade själv bott i Haga som mycket liten. Så när jag frågar honom om vad han minns av att komma till Haga säger han att han minns hur han kom tillbaka till Haga, en måndag eller tisdag i slutet av december 1986. När vi gjorde intervjun skulle inte mina egna minnen ha något med detta att göra, men jag satt där, ganska säker på att jag minns när Jesper dök upp i det ockuperade huset på Mellangatan. Han kom in, var lång och skånsk, och hävdade att konstnären Feffe, som ju alla som nån gång brukade hänga på Mosters kände till, var hans pappa. Jag trodde honom inte. Jag hade fel. Nu får jag höra hans egna ord om vad han minns. Det var det ockuperade huset på Mellangatan han skulle till, han nämner repstegen man behövde klättra på för att komma in. Egentligen var han på väg från Köpenhamn till Stockholm, och skulle bara titta förbi en liten sväng, kolla in vad som hände i Haga, och våra ockupationer.

Han hade fått bilskjuts upp och blivit avsläppt på Högsbogatan. ”Där tog jag spårvagnen från Klintens väg och så hela vägen till Järntorget och så stod jag där, försökte förstå liksom Haga, försökte hitta det. Jag hade ingen aning om hur litet eller stort Haga var.” Det var förstås, kommer vi överens om, inte särskilt stort. Det var något annat som drog och höll kvar: ”Jag menar hallå, en hel stadsdel full med tomma hus. Med liksom vindar som bara var lämnade, knökfulla med grejer.” Han berättar om hur han, och Christer, som jag har citerat flera gånger, gick in i ett hus på Sprängkullsgatan: ”Vi kom in i en helt fullt inredd lägenhet, det såg ut som 1920-tal eller nånting. En vacker Singersymaskin i hörnet med lådan ovanpå och allting. Ett tunt lager damm överallt och det låg lakan över fåtöljer, det hängde nån klädställning med en laxrosa korsett som vi blev stående och bara liksom ”what” […] Men det var tomt, huset var helt tomt. […] Åren gick fort där. Det hände ju saker hela tiden, så man blev kvar. Det var några år när jag hela tiden letade efter något nytt. Och så kom jag till Haga. […] Det var ett litet Klondyke. Ständigt nya grejer.”

Jag intervjuade också Christer, på telefon. Han är i sitt hem i Ångermanland, jag är i Göteborg. Vi har ju också pratat och gjort så mycket tillsammans. Nu pratar vi igenom frågorna jag ställer till alla – om vad som skilde Haga från miljön han kom ifrån till exempel. För hans del handlade kontrasten om den välordnade arbetarklassförorten Högsbo, där ”rabatterna var liksom färdiga” och det öppna rummet som Haga var, där i hans ögon miljön inte främst var övergiven, utan ofärdig, och just därför inbjudande till aktivitet, till att göra något.

X

Hur förhöll vi oss – ett gäng punkare och en del andra som också hörde till – till tiden, där på 1980-talet? Jag föreställer mig hur vi spolade oss tillbaka genom den, kopplade an till något tidigare. Till ett kulturarv, till aktivistiska föregångare. Till en plats men också till drömmen om fristaden. Den subkultur vi tillhörde, som egentligen inte alls hade så mycket med just Haga att göra, sökte hela tiden efter den här sortens platser. Aldrig var friheten så stor som bland rivningskåkarna. Aldrig var framtiden så långt borta och vi i så direkt synk med oss själva. ”No future” sa vi, och på något sätt trodde vi på det. Kanske var det som Solnit och Forsell tänker, att Haga var en tidstypisk plats. En som var mycket lik platser i andra europeiska städer, generisk för sin tid. Samtidigt har jag verkligen ansträngt mig för att visa att detta var en särskild plats, ett särskilt rum. Kanske går det att tala om den som en slags heterotopi, och då talar jag mer med Lefebvre än Foucault. En hägring mitt i stan, fast alldeles konkret, med lervälling vid regn och tejpade innanfönster på vintern. Man behövde inte svälja särskilda piller för att inträda i stadsdelen. Om det fanns lösenord så gällde de bara till vissa särskilt underjordiska etablissemang. Resten av platsen var det bara att gå in i, den var öppen. Och mitt bland rivningstomterna hade nybyggen börjat etableras där andra människor bodde och levde. Det nya växte bokstavligen fram, pålningen kunde pågå på tomten bredvid. Vartefter åren gick på 80-talet blev byggarbetsplatserna fler, och rivningstomterna färre.

Ockupanter på hustak i Haga, sent 1980-tal. I bakgrunden pågår nybyggnationer. Foto: Sebastian Todor

När jag hade flyttat in i kvarteret Sabeln 1987 började jag ganska snart att jobba på hemtjänsten i Haga. Våra vårdtagare fanns undantagslöst i de nya husen, där lägenheter hade vikts både för äldre och för handikappade. Det var ju ganska fint. Funktionella lägenheter, anpassade för dem som skulle bo där, och kanske också lite för oss som skulle jobba där. Det fanns vårdtagare i min egen ålder och de som var mycket äldre. Jobbet gav mig lön, rikskuponger och möjligheten att gå ut och äta lunch i grannskapet. Det gav inblick i helt andra liv på samma gator som jag i åratal hade gått upp och ned. Jag kom in i ett annat inomhus, skilt från gatorna, rivningstomterna och de ockuperade rummen. När jag kom in i hemtjänstlokalen skvallrade dock doften av vedeldning, och utmärkte mig lika mycket som färgen på håret och kläderna. Det fanns en gruppledare på plats som varje morgon samlade oss och talade om när och till vilka vi skulle gå under dagen. Jag föredrog de arbetsuppgifter som var mer sjukvårdslika framför rent hushållsarbete, och bad ofta om att få ta passen med mer vårdarbete. En dag stod jag ändå i hallen hos John A. Han hade bott länge i stan. Nu var han gammal och skulle ha hjälp med matlagning och städning och hade landat i en modern pensionärslägenhet. På väggarna fanns det mycket tavlor med marina motiv, och det fanns en vag berättelse om att han hade ”varit på sjön”. John hade ingen anledning att vara särskilt nöjd med mina insatser. Den sortens hushållsarbete han förväntade sig var jag varken uppfostrad i eller utbildad till. ”Kan du koka upp grisfötterna”, frågade han en av gångerna jag var där, och visade inget överseende med min illa dolda avsmak, eller handfallenheten inför de kalla klumparna i kastrullen och de stela hinnorna av gelatin som sträckte sig emellan dem. ”Vet du alltså inte hur man gör brun sås”, frågade han en annan gång, klentroget och missnöjt. Han bodde i de nya husen och jag i de gamla. Det fanns stora luckor i min kulturarvsbildning.

XI

Hagas ruiner och inbodda miljöer, var samtida, både i sig själv och i våra medvetanden, med Västra Frölundas höghus och fritidsgårdar, med Köpenhamns många ockuperade hus på Vesterbro, med Christiania och Kraakers, och ett utbrett informellt squattande i Londons södra förorter.

Ett vackert avslut på en spiskåpa finns kvar i någons minne. Själv vet jag inte om det här var slutet på en epok, eller ens om sådana finns, när man tittar närmare. Hur skriva om denna tid och plats, och dessa människor? Jag har skrivit om de här åren, den här platsen och de här människorna – det vill säga också om mig själv – flera gånger tidigare. Men, slår det mig nu, (nästan) alla gånger förut som en slags svar på andra människors frågor om ockupationer, om Haga, eller om just den tiden. Jag har gett mig in i att söka svaren på de frågorna, de har alltid intresserat mig, men det har också handlat om att jag har tyckt att det var viktigt att det skrevs om hela fenomenet, och om oss. Tidningen Brand skulle, via personer som hade utgjort Brandredaktionen då, på 1980-talet, skriva om tidningens 80-tal och teman – kunde jag skriva om ockupationerna? Ja, gärna. Mathias Wåg började arbetet med en antologi om husockupationer i Sverige för ganska länge sedan och bad mig skriva om Haga och 1980-talet. Ja, gärna. Boken blev så småningom klar som en tjock antologi av Wåg och Dominika Polanska – Ockuperat! Svenska husockupationer 1968-2018. Gamla vänner till mig, från Stockholm gjorde både en fotoutställning och en bok: Vårt 80-tal, som handlade om anarkorörelsen, inklusive ockupationerna, och jag blev ombedd att skriva någon sorts sammanfattande text om de åren och det vi gjorde. Ja, gärna. Jag skrev precis lika gärna en text i Göteborgs-Posten om en konsertkväll på Sprängkullen 1983.

Det har ändå alltid funnits ett representationsproblem för mig, och det gör det nu också. Vem talar jag för när jag skriver? Det problemet handlar dels om det absolut grundläggande: Jag blev vuxen i dessa miljöer, men blev det tillsammans med många andra, i en ibland varm och ibland taggig och knölig gemenskap. Om jag ska skriva om detta måste de andra på något sätt också vara med. Men vad är minnet av en annans fylla sedd genom mina ögon? Andras bråk, lycka och sorg, andras identitet? Hur göra tydligt att min synvinkel, mitt sätt att se på vilka kretsar som fanns, gick samman och överlappade på den platsen och vid den tiden ändå bara är min. Dessutom, det är som att någon slags tonårskänsla, en sorts social ångest, länge låg kvar. Alla de kretsar man inte hörde till, de som såg annat, de som var centrum för andra människor. Vad vet jag egentligen om dem? Ganska banala frågor, och samtidigt det subjektiva skrivandets ständiga kunskapsteoretiska problem. Vad fan vet jag om dem? Jag hoppas kanske till slut att den här texten ändå kan bli en öppen plats. Andra får gärna gå in, ställa sig mitt i den, leka där eller hävda den som sin.

XII

”Världen sörjer bara det den känner till”, skriver Judith Schalansky i Förteckning över några förluster. En dag under försommaren -21 visar det sig att Kristina, som jag har kontakt med i ett jobbärende, precis är i färd med att flytta från Sprängkullsgatan 9, det vill säga från en av adresserna i Kvarteret Sabeln. Min gamla adress! Oj, säger jag. Hinner jag komma förbi och titta? Jag blir generöst inbjuden. Platsen är både sig lik och inte. Huset som jag bodde i brann ned, inte helt och hållet, men det blev närmast totalförstört och sedan återuppbyggt. Det är inte bara ”standarden” som har uppdaterats, inte bara varmvattnet, badrummen och köken som är nya. Väggarna är nya, taket är nytt. Trappuppgångarna och deras ingångar ligger inte på samma ställen. Är det samma hus? Är det samma plats? Jag vet inte längre om jag känner till den. Bäst funkar det att böja huvudet bakåt, titta upp mot himlen och se takens konturer avgränsa det blå på ett sätt som ändå är vagt igenkännligt. Jag sörjer det jag kände till, jag sörjer det djupt, men är inte längre hemma på platsen.

En dag kommer jag att ha glömt alla kvällarna. Glömt stormötena, glömt han som sov i min säng bara för att det blev mindre ensamt så. Glömt när Sixtens pappa sov på vinden, glömt rösterna över gården, glömt de fuldragna elkablarna efter att halva husets el stängts av. Glömt barrikaderna den sista månaden, glömt kjolen jag hade på mig när m äntligen kom in genom dörren, glömt de nicaraguanska sångerna på repeat, glömt stenen som vräktes in genom mitt sovrumsfönster av en nazist. Glömt när vi såg en man misshandla en kvinna i huset mittemot.

Husvägg i Haga, mitten av 1980-talet. Foto: Sebastian Todor

XIII

Det där tevereportaget. Jag plockar upp det igen. Spolar mig igenom det, antecknar vad som sägs, funderar över bildval- och vinklar. Ler lite åt sådant som förefaller iscensatt, som när Agnete filmas då hon lutar sig ut genom sitt fönster och ropar till Petra om att ”du vet väl att det är möte på torsdag”. Jag själv är lite obekväm med vad jag uppfattar som ett väldigt fokus på frågor om lönearbete. För att uppfylla frågorna som filmen introduceras med: ”Är de parasiter på samhällskroppen, eller har de möjligen något att säga oss andra?” så görs några längre intervjuer med tre av ockupanterna: Agnete, Christer och Fredrik.

Efter den öppnande scenen, med grävskoporna som tuggar i sig resterna av Sprängkullen är vi inne på kvarteret Sabeln. Christer öppnar porten, Calle kommer in. Sedan klipp till Calle som öppnar en flaska vin, med korkskruv. (Viktig signal i en tid när skruvkork var ett säkert tecken på att vinet var dåligt och billigt.) Snabbt in till Fredriks kök, där han uttrycker hur svår han finner osäkerheten, ska man få bo kvar, hur länge, kommer polisen?

Tillbaka till middagsbordet, säkert tio-femton personer sitter runt det. Christer skämtar, säger att han förklarar mötet öppnat, slår sig ner. Sorl och samtal i bakgrunden, men också Christers och Agnetes röster som voice-overs. Christer säger saker om vad som förväntas i samhället, som åtta timmars arbetsdag. Agnete berättar om vad som måste göras som aktivistiskt arbete (mitt uttryck) och nämner Ödsmål och Trädkramarna. Middagen verkar trivsam. Micke spelar dragspel, så där lite franskt. Jag sitter vid ena kortänden, min syster strax bredvid.

I nästa scen knackar sopåkaren på porten till Sabeln. Kameran glider över gatan, en man med flint och någon sorts mapp under armen passerar, en kvinna med tvillingvagn rör sig, i en miljö som är otroligt stökig, då ett nybygge pågår precis vägg i vägg med ockupationen. BPA-skylten sitter på byggstängslet. Det slamrar och ryker. Sedan kommer nästa person som får tala lite längre. I filmen kommer bara beteckningen ”arbetsledare” upp, och det är han uppenbarligen just på bygget. Han har en ganska filosofisk utläggning. De som bor i huset irrar, menar han, efter trygghet.: ”Är det ändå inte ett uttryck för ett vakuum de känner, en otrygghet?” ”Jo” hör man någon säga bekräftande i bakgrunden. ”Då tycker jag att det är sjukt att man väljer en sådan misär att bo i” fortsätter arbetsledaren.

Arbetsledaren kommer tillbaka längre fram i filmen. Han står precis utanför porten till Sabeln, På Haga Östergata. ”Jag erbjöd en därinne att komma till min arbetsplats för jag behövde folk. Jag sa: Kom dit. Jag kräver inte att du ska vara fullfjädrad yrkesman. Men vad jag kräver är att du sköter ditt jobb, kommer nykter kvart i sju varje dag och gör åtta timmars arbetsinsats. Då lär jag dig vara en yrkesarbetare. Men nej, han var inte intresserad av det.”

I nästa klipp är vi tillbaka inne hos Christer igen. Det är uppenbarligen han som har fått frågan. Han ler och säger, som ett citat: ”kom imorgon så får du hjälpa till att bygga dyra bostäder” och utvecklar sedan att det är ju i och för sig inte deras fel, de som jobbar, men nej, han kan inte medverka i det. Att ena stunden jobba med att producera dyra lägenheter och samtidigt ockupera hus för att det ska finnas billiga bostäder. Det går ju inte.

När jag hade fått fatt på filmaren, Peter Lennby – han som när jag ringde upp honom sa ”jag minns grävskoporna” – och skickat honom reportaget, så mailar han mig ett svar, uppenbart berörd av att återse materialet och sitt eget arbete. Han skriver att det är ”ett fint tidsdokument, som på ett stilla och eftertänksamt sätt uttrycker människans strävan efter samhörighet och meningsfullhet. De stora grävskoporna som äter sig in mot ockupanterna tydliggör de dramatiska omständigheterna men grundproblematiken är densamma ännu idag.”

Jag börjar också se reportaget med andra ögon, förlorar lite av min försvarsposition. Jag har stålsatt mig trefalt: mot min egen nostalgi, som är svår, jag kommer alltid att längta hem, mot framställandet av oss som parasiter och dessutom mot att jag också tycker att en del som sägs från vår position är lite … fånigt. Eller bara orimligt. Även mina ögon kan ju ha en cynisk blick, för att åter tala med Sven Anders Johansson. Men nu ser jag också att både utsagor från ockupanterna och hela dramaturgin pekar på att människorna i och utanför huset tänker på värden, handlande och gemenskap på olika sätt. Som programmet presenterades förutsätts ett slags mått på hur bidrag till samhället förstods i det svenska 1980-talet, som fortfarande är giltigt. Man ska lönearbeta, man ska inte bo i det någon annan ser som misär. Det är åren före den stora 90-talskrisen.

Vilket mått på vad som egentligen åstadkoms i ockupationerna är rimligt?

XIV

Ockupationen av det hus på Landsvägsgatan som kallades Tullen, blev så vitt jag vet den sista ockupationen i Haga. Om jag gick in i Haga från öster i decenniets början, så känns det som att jag steg ut på andra sidan runt 1990, västerut från Järntorget.

Och vad blev det sedan? Vad är Haga nu? När Håkan Thörn publicerade sin Stad i rörelse reagerade några av dagens Hagabor på beskrivningen av stadsdelen som gentrifierad. Det finns invånare som bodde i stadsdelen under 70- och 80-talen, en del tidigare än så, som menar att de inte har ersatts. De är kvar, och med dem en del av den där själen som kanske en del andra av oss, med en flyktigare eller bara annan relation till stadsdelen, tycker oss ha förlorat ur sikte. Det här är inte rätt text och plats för att ta den diskussionen. Men när Haga tätades till, när rivningstomterna och de öppna platserna bebyggdes och de tomma gavlarna försvann så skedde det på ett ganska igenkännligt svenskt vis. Inga husockupationer i stadsdelen efter 1990. Haga blev inte ett långdraget, segintegrerat men kvarstående fristadsexperiment som Christiania i Köpenhamn, eller som området Svartlamon i Trondheim. En del av om- och nybyggena i Haga blev bostadsrätter via HSB (som kvarteret Sabeln) andra blev till allmännyttiga hyresrätter, och dessutom hade sedan länge Robert Dicksons Stiftelse bostadshus i området. Dessa hyresrätter är överlag någorlunda billiga bostäder med dagens mått mätt. I viss mening var det som hände alltså inte en skolboksgentrifiering. Somliga stannade kvar, genom allt detta. Men det viktigaste, är kanske att drömmen, den nära nog realiserade drömmen, om fristaden försvann. Den byggdes bort när stadsdelen byggdes ihop. Människor finns kvar, bor, rör sig och är sina egna kontinuiteter. Restaurang Solrosen är kvar, men de öppna platserna är borta.

Kanske är också det synbart verkningslösa meningsfullt. Jag menar såklart inte att allt handlande är meningsfullt. Även om jag fortfarande gillar en slogan jag minns från Brand: ”En misslyckad aktion är bättre än att somna framför TV:n”. Men jag tror att det både i aktivisters och andra betraktares ögon ibland kan finnas en allt för stor stränghet, en tanke om att handlingens mål måste vara klart matchat med föresatserna. Men det är så lite vi kan kontrollera, och den tanken om handlandets misslyckande är kanske lika fast i någon sorts nyliberal idé som den om att individen ”kan göra skillnad”. Vi fick inte bo kvar, och i själva verket var det få av oss som förväntade sig det. Men det direkta handlandets gemenskap finns kvar.

Begravningståg efter rivning av kvarteret Tullen 1990. Foto: Sebastian Todor

Texten är producerad med hjälp av Västra Götalandsregionens stöd till essäer och kvalificerad kulturjournalistik. Tack till Jonseredsstiftelsen för en skrivarvistelse på Villa Martinsson i juni -21.

Litteratur:

Håkan Forsell, Den föränderliga staden. Makadam förlag, Riksbankens Jubileumsfonds årsbok 2020

Ann Ighe (2020). “Empty space, open space. Claiming, reaching and remembering common ground in Urban Squats. Haga in the 1980’s.” Partecip. Conflitto 13, 1373–1389.

Dominika Polanska och Mathias Wåg (red) Ockuperat. Svenska husockupationer 1968-2018, Verbal förlag 2019

Sven Anders Johansson, Det cyniska tillståndet, Glänta produktion, 2018

Judith Schalansky, Förteckning över några förluster. Pequod Press, 2021

Rebecca Solnit Gå vilse. En fälthandbok, Daidalos 2016

Håkan Thörn, Stad i rörelse. Stadsomvandling och striderna om Haga och Christiania, Atlas 2013

Anna-Mi Wendel, “Livszon Haga. En berättelse om kärlek och bostadskamp i Göteborg”. (2010) länk för nedladdning här.

Varför revs inte hela Haga? Om bevarandet av en stadsdel i Göteborg Länsstyrelsen i Västra Götalands län, 2009

Vårt 80-tal. Politisk kamp och punk i Stockholm 1985-1989. (red. Mattias Kåks och Mandra Wabäck) Stockholmia förlag 2017