INNEHÅLLSFÖRTECKNING
REDAKTIONELLT – Ann Ighe & Joel Kellgren
TEMA: CORONAVÅR
SAMTAL I CORONAVÅREN – Jenny Andersson, Rasmus Fleischer, Nathan Hamelberg & Cecilia Verdinelli
DEMOKRATI I DEN STORA FARSOTENS TID – John Keane
INDISK NEDSTÄNGNING – EN ANTI-MUSLIMSK HISTORIA – Girish Shahane
DIFFERENT DAYS – Krister Kennedy
TEMA: LITTERÄRT
DET ÄR HÅB I IKKE AT DELTAGE I VERDENS MENINGSLØSHED – Sigrid Kraglund Adamsson
SAMMANDRAGNINGAR – Lina Hagelbäck
OMSORG – Martin Engberg
PROMETHEUS I GLACÉHANDSKAR – Magnus Florin
MOT GDANSK TRYCKTE JAG MINA LÄPPAR – Anna Remmets
KRITIK
GISSLAN – Anneli Jordahl
ADORNO X 3 – Henrik Jung
K – Pia Nykänen
EFTER SOLEN – Lizette Romero Niknami
***
REDAKTIONELLT – Ann Ighe & Joel Kellgren
Kära läsare, välkomna till ett nummer som har producerats under en pandemi. Vi återkommer till det. Men låt oss först glädjas åt att ni här kan läsa novellen ”Omsorg” av Martin Engberg, om en bensinmack, en man och hans behov av att behövas, dikter med titeln ”Sammandragningar” av Lina Hagelbäck och en essä av Magnus Florin som kanske tar er närmare en man i mossgröna byxor och krokodilskinnsskor än ni någonsin hade trott att ni skulle komma. Anna Remmets har läst Marguerite Duras och Walt Whitman och undrar vad som egentligen händer när jaget närmar sig den andre.
Vi dristar oss också till ett experiment i det här numret, nämligen att publicera en text på danska. Det är sannerligen inte den första gången det händer i Ord&Bild, som har en tidigare historia som nordistiskt präglad tidskrift, med lokala redaktörer i såväl Oslo (Kristiania) som Köpenhamn. Det är det inte fråga om nu, men vi tar ett litet steg över en gräns i denna värld där nationella gränser befästs på nytt, och tänker att ni kan läsa Sigrid Kraglund Adamsens intervju med Ottessa Moshfegh precis som den var när den skrevs - på danska! Moshfeghs roman Ett år av vila och avkoppling togs emot med öppen famn när den kom i slutet av förra året. Den kunde då läsas som en slags historisk roman om en ung amerikansk kvinna vid tiden för elfte september. Men dess utforskande av en persons isolering och fysiska distans kan nu också tänkas ha allt att säga om en ny normalitet för en stor del av jordens befolkning. Vi hoppas att det danska språket finner nåd i våra läsares ögon, hör gärna av er om ni tycker att vi borde göra detta oftare – eller inte alls.
Så, tillbaka till pandemin. Vi färdigställde vårt förra nummer, om Indien och Europa, samtidigt som restriktionerna runt oss blev allt fler och oron allt större. Var det kanske oansvarigt att vi satt tre personer i ett rum? Den release vi hade planerat, med tillresande konstnärer och skribenter, blev självklart inställd.
När det numret var skickat till tryckeriet uppstod den självklara frågan: vad gör vi nu? Vi är inte ett nyhetsmedium. Men hur skulle vi kunna ignorera den enorma rörelsen över världen och alla gränser som raskt rycktes upp till samma eller högre höjder än vi sett på många decennier. Kanske borde vi ändå göra ett nummer om vad som kommer efter corona? Men att formulera ett efter corona när vi befann oss mitt i förde naturligtvis med sig en rad problem. Vi är lika kvar mitt i när vi skickar till tryck den här gången. Ändå kände vi på Ord&Bild ett behov av att åtminstone ställa frågorna. Vi verkar både ha glömt allt som nyss var viktigt och givet och ändå ha så svårt att skönja en riktning in i framtiden. Politiska och ekonomiska antaganden omkullkastas och möjliggör ett tänkande kring det omöjliga. Kan den kollektiva solidaritet vi sett uppstå i kölvattnet av corona upprätthållas över tid? Finns det en subversiv potential i det överskridande av normalitetens gränser vi just nu genomlever? Kan vi genom att iaktta vår nuvarande vardag se hur en framtida klimatomställning kan se ut? Eller är det vi nu bevittnar endast en rädslans politik? En katastrof som kommer att slå sönder en redan hårt ansträngd sjukvård och kasta ut hundratusentals människor i arbetslöshet? Det är en pandemi, men den har inte slagit till överallt, än, och ett färdigt bokslut över coronavåren, eller coronaåret eller vad vi nu landar i, dröjer länge.
I de digitala mötenas tid bad vi fyra skribenter att brevväxla om sina tankar kring den kris vi befinner oss i. Brevväxlingen, som pågick under nästan hela april, skedde inte utan frustration och svårigheter. Jenny Andersson, Rasmus Fleischer, Nathan Hamelberg och Cecilia Verdinelli ställdes alla inför frågorna om vad vi egentligen vet, när vet vi det och vad det betyder. Som tidskrift begärde vi av dem att reflektera över ett nyhets- och faktaflöde som inte ville ta slut. De gav oss av sin oro, sina spaningar och sina svar. Och ingen visste när de åter blir säkert att gå ut och dansa.
Vi publicerar också en längre essä av den australiensiske statsvetaren John Keane om farorna med de undantagstillstånd som uppstår i coronas kölvatten. Keane, som konsekvent kallar pandemin för “Den stora farsoten”, och tar oss med både till historiska föregångare och många av världens delar, menar att en möjlighet är att vi nu är på väg mot en ny era av despotism, när tendenser som många länge har observerat förstärks av pandemin. När medborgarna lämnar över makt till sina regeringar ger de i värsta fall upp den, och när så en gång skett kan den bli svår att återerövra. I Girish Shahanes rapport inifrån ett nedstängt Indien – det folkrikaste landet som nu befinner sig i ett slags undantagstillstånd – möter vi antimuslimska konspirationsteorier, miljoner människor på fotvandring undan svält och en förvånansvärt stor lojalitet med regeringen.
Konstnären Krister Kennedy medverkar också i numret, med verket “Different Days”. Vi möter i hans bilder masker, som ur pandemisynpunkt är alldeles kontraproduktiva.
I numrets kritikdel finner ni läsningar av både skönlitterära och filosofiska verk. Anneli Jordahl har läst Nina Bouraouis Gisslan, och därmed återvänt till en författare hon tidigare skattade högt, men av olika anledningar kom att glida längre och längre ifrån. Teman som karaktäriserar Bouraouis författarskap – könet, tvåsamheten, moderskapet – känns igen, men Jordahl finner också ett nytt tema – klass. Även om Gisslan skrevs 2014 – före både metoo och gula västarna, ser Jordahl romanen som en hyllning till protesterna.
Henrik Jung har tagit sig an Theodor W. Adorno, och läst både Estetisk teori och Negativ dialektik, samt den tillhörande Adorno: Negativ dialektik och estetisk teori av Adornos översättare Sven-Olov Wallenstein. ”Adornos filosofi kan ses som ett anti-systemiskt system, med ansatsen att genom begrepp artikulera det motsägelsefulla i det moderna samhället utan begrepp som a priori och från ovan underordnar sig och plattar ut sitt »andra» och dess verkliga motsägelser.” skriver Jung.
Pia Nykänen har läst K av Katarina Frostenson. En bok som bitvis provocerar henne men också lockar till skratt. Frågor om förståelse och ansvar, eller kanske frånvaron av ansvar, upptar henne under läsningen.
Slutligen har Lizette Romero Niknami läst Jonas Eikas novellsamling Efter solen, vilken erhöll Nordiska rådets litteraturpris 2019. Romero Niknami läser ett verk där fragmenteringen av vardagen och sociala relationer under moderniteten har tagit sig in i verkets själva form.