I tisdags greps den turkiska författaren och människorättsaktivisten Aslı Erdoğan i samband med en polisrazzia mot dagstidningen Özgür Gündem. Som ett uttryck för vår bestörtning och för att uppmärksamma de hårdnande villkoren för yttrandefriheten i Turkiet återpublicerar vi därför Aslı Erdoğans novell Morgongästen, tryckt i Ord&Bild nummer 3/2012 i svensk översättning av Ulla Lundström.
I Morgongästen skriver Erdogan med ett rikt och suggestivt språk om just de teman som gripandet av henne själv nu aktualiserar: förflutet, framtid, fångenskap och frihet. Den enda rimliga åtgärden från de turkiska myndigheternas sida är att omedelbart släppa Aslı Erdoğan och andra personer som fängslats enbart på grund av sitt yrkesutövande inom yttrandefrihetens råmärken.
Ann Ighe och Marit Kapla, redaktörer
Aslı Erdoğan: Morgongästen
Morgonen visade sig till slut. Likt ett godståg som flämtande tagit sig över ett krön och mödosamt återupptog sin färd när natten var över, började dagen gry. En solfläck dök upp i mitt takfönster, till en början helt diskret, för att så småningom fördjupas allt mer. Nordens sömniga, bleka och tillbakadragna sol fullgjorde trots allt sitt uppdrag och kungjorde att en ny dag hade börjat. Samtidigt såg jag tydligt hur en skärva av himlen inklämd mellan de jättelika träden glittrade till i en rektangel mot det fuktiga innertaket. Träden med sina spretiga, sorgsna grenar och de lätt murkna, darrande löven kämpade för att hålla sig upprätta i vinden. Likt tiggare som förgäves sträckte sina händer mot himlen i bön. Vi var redan inne i augusti månad, man skulle med andra ord kunna säga att det var sommar. Eller åtminstone ett försök till sommar. Det dystra mörkret här i norr hade trängt in i min själ och jag var helt uppfylld av denna stad, omgiven av hav, regn och doften av tång. Någonstans inne i träbyggnaden hördes en utdragen och påträngande telefonsignal. Klockan hade redan hunnit passera åtta även om mörkret härinne gjorde det svårt att förstå. På flyktingförläggningen betydde det tidig morgon för så här dags dominerade ännu snarkningarna, de djupa andetagen och suckarna. I rummet till höger om mitt bodde en man från Bosnien som mer än gärna visade upp sina ärr efter granatsplitter för de svårflörtade skönheterna i norr – de flesta av oss hade fått skador som var mer blygsamma av sig. I rummet till vänster fanns en ryss som hade tjänat sitt uppehälle som porrskådis, nätterna igenom lyssnade han på protestsånger från epoker som för länge sen fallit i glömska. Lite längre bort bodde en kvinna med rött, färgat hår, en mansslukerska som levde på andra och som aldrig jobbat i hela sitt liv. Hennes övriga bakgrund var det ingen som kände till. Hon hade lyckats lura i alla att hennes mamma var somaliska fast hon helt uppenbart var zigenerska av rumänskt ursprung. Hon älskade att skryta om sina musikaliska bedrifter, om hur hon med sitt dragspel kunde få de hårdaste av hjärtan att smälta. Flyktingarna, som kom från de mest skilda hörn av världen och hade tvingats hit av andra nätter, befann sig just nu i sin allra djupaste sömn. De hade resignerat inför sina ohyggliga öden, och kunde inte längre vara säkra på något, förutom att de var förföljda av otur.
I det moln av alkohol, svett, tobak och smutsig hud som stinkande svävade över vår kollektiva ASYL, som var så nedtyngd av världens alla svikna förhoppningar och besvikelser, kunde man ibland om morgonen urskilja ljudet av lätta fotsteg. Var det kanske ensamhetens olyckligsaliga ande, som vacklade ut ur huset, eller den rödhåriga kvinnan som tagit sig en ny älskare?
Innan den sista telefonsignalen klingat ut hördes steg i trappan. Tunga, trötta steg som hade en lång väg bakom sig kom allt närmre, för att sen abrupt tystna framför ytterdörren. För några sekunder upphörde mitt hjärta att slå, sen ropade någon mitt namn. Det är nog bara inbillning, tänkte jag först. Sen hörde jag på nytt en hes röst kalla på mig på mitt modersmål.
”Var så god. Kom in.”
Dörren öppnades med ett gnisslande, som var lika gripande som om det frambringats på en fiolsträng. En kortväxt mörk man kom in i rummet åtföljd av en iskall vindpust. Med sina hopsjunkna axlar och sin breda ryggtavla fyllde han med ens upp hela rummet. Besökaren blev för ett ögonblick stående helt orörlig, med kroppen tungt vilande på de smala benen. Sen började han röra sig mot mig med knyckiga, mekaniska rörelser som en kasperdocka. Hans ansikte såg ut som om det täcktes av en påbörjad gipsmask som konstnären glömt att ta bort innan den stelnat. Den stora näsan verkade ha smält och glidit ner över de insjunkna kinderna och ögonen tycktes ha mist sin förmåga att se därinne i sina hålor. Hans mörka kostym var så skrynklig att man kunde tro att han burit den i åratal utan att ta den av sig. Han hade ingen slips och att raka sig verkade inte ingå i hans rutiner. Jag var helt säker på att vi träffats tidigare.
”När jag hörde att du bodde här bestämde jag mig. Jag söker upp henne, tänkte jag.”
Jag borde kanske ha sagt några välkomnande ord och gripit hans iskalla hand. Jag borde kanske ha blivit rädd. I den här hamnstaden där aldrig något oväntat hände fanns det ju inget att frukta. Inte ens döden verkade ha någon plats här. Den dyker upp lika punktligt som spårvagnarna, varken för tidigt eller försent.
Han inspekterade noga rummet med de likbleka händerna djupt nedstoppade i överrocken. Hans blick, som långsamt tycktes vänja sig vid mörkret, föll först på sängen som klämts in under det brant sluttande taket. En tunn madrass, utslängd över stålfjädrarna med mönster av spindelnät och sängkläderna som låg i en enda röra, vittnade om ett nattligt fältslag fyllt av mardrömmar. En bit därifrån stod ett bord belamrat med böcker, burkar, odiskade glas, överfyllda askkoppar – och i en ölflaska ett stearinljus som fortfarande brann.
Mitt rum var mörkt, tomt och kalt under dygnets alla timmar. Om morgnarna stack jag upp huvudet i det lilla takfönstret ovanför sängen, inte större än en handflata, och föreställde mig att jag var en u-båt på väg upp ur havet för en snabb färd mot himlen. Vart man än såg syntes spår ur min grå vardag. Alla dessa vardagliga struntsaker var vittnen till min absoluta ensamhet och bar spår av detta trista mörker. Allt som min hand rört vid hade skadats eller gått sönder. Mina kläder i den överfyllda resväskan och böckerna i travar på bordet – allt var sönderblekt av solen, sönderrivet eller fullt av fläckar. Glasen var inte längre genomskinliga och i vartenda hörn låg söndertuggade pennor och mögliga brödkanter och skräpade. Ovanför tvättstället hängde en liten spegel och gungade på en uttjänt spik. Spegeln hade förlorat så mycket av sin beläggning, att även om de illa åtgångna föremålen hoppats på att få se sina spegelbilder reflekteras, var det en omöjlighet, de skulle genast gå förlorade i den matta imman. Själv kunde jag se mig avspeglas i ytan på dessa kantstötta föremål. Min egen skadade hud, fylld av blåmärken och sår, hade blivit till en tunn hinna mellan mig själv och tomheten, mellan mitt inre och mitt yttre jag.
"Det är kyliga breddgrader här, eller hur." Han stirrade på elkaminen och log. Det var ett leende fyllt av medlidande. "Och ändå är det bara augusti."
Jag betraktade hans ansikte under tystnad. Det dominerades helt av hans mörka ögon. De var som två tunnlar som slutade i tomma intet. Jag var helt fascinerad.
"Om två månader är redan den första snön här. Den föregås av smällkalla havsvindar som är så hårda att det värker i lungorna. Det tunna isskiktet som täcker sörjan på marken hårdnar och en morgon när du vaknar upptäcker du att du befinner dig i en helt igenom vit värld. Allt har blivit till is. Nerfryst och levande begravd i den här kistan drömmer du om den dag du ska födas på nytt."
Han sträckte sig upp mot ljusinsläppet i taket och gick sen fram mot den rektangulära fläcken som liknade ett förvirrat öga. Jag förstod plötsligt vilka begränsningar den som alltid bott trångt bär med sig. Till och med i detta omöblerade rum, kunde jag se att han rörde sig som om han var rädd att stöta till något föremål. Kanske ville han undvika att lämna spår efter sig. Matta ljusstrålar lekte i hans ansikte. Plötsligt kände jag igen mannen. Hans ockrafärgade, livlösa hud, den mörka, blålila svullnaden under ögonen, de purpurfärgade, blodbristningarna i ögonvitorna... Även han tillhörde dem som inte kunde sova.
"Men mörkret är mer outhärdligt än kylan. Denna sol... "
Han avbröt sig och stirrade på fläcken av skimrande ljus på golvet. Som om han trodde att dagsljuset skulle flyta ut i rummet om han böjde sig ner och lyfte på locket till det som dolde sig där bakom. Jag vände mig mot fönstret. Mot de silverglänsande dropparna på grenarnas grönglittrande blad och skuggornas mjuka, drömlika dans över fönsterrutan. Mitt synfält både omfattades och begränsades av det starka blå ljuset. Under de sällsynta ögonblick då solen i norr framträdde med full styrka lyste den upp hela världen, dansade omkring och log. Men kort därefter var molnen tillbaka och mörkret djupnade än mer.
"Solen här tittar fram högst en, två timmar om dagen. När vet ingen. Mitt på dagen framträder den som en sjuklig, vit fläck vid horisonten, men innan den når bergets topp kommer den att ha förlorat all sin kraft. Den verkliga solen går egentligen aldrig upp. Allt det vilseledande, falska och förvirrade som sprids på dagarna kommer att uppgå i tomheten runtomkring. Med en kniv kommer världen att snittas upp i två olika delar, helt separerade från varandra, i en ljus del och i en del fylld av mörker."
Han vände sig mot väggen, och jag följde hans blick när han noggrant granskade dessa dammiga väggar som jag numera kände utan och innan. Mellan kablarna och rören som hängde ner som hårtestar och fläckarna med vattenskador efter regnet, som såg ut som levrade sår, märkte jag plötsligt hur en skugga som förlorat all mänsklig form stirrade på mig. En jättelik skugga, mycket större än sin ursprungliga skepnad, en hemsk skugga som inte liknade någon av alla dem jag sett tidigare.
"Det betyder att tiden är inne. En lång, oavbruten natt utan slut väntar dig. Bara spöken klarar av sådana nätter. Stan fylls av helvita människor, helvita träd och förvandlas till en spökstad. Just då infinner sig minnenas natt.”
Den där rösten, den där förfärliga, välbekanta, innerligt sorgsna rösten hade talat till mig tidigare. Vid ett flertal tillfällen. Den öppnade dörr efter dörr till mitt undermedvetna; jag stängde dem omedelbart, den bittra kölden som fyllde rummet fick mig att skaka.
”Vi har inte så mycket tid på oss. Du måste bestämma dig.”
Jag sträckte mig efter mitt cigarettpaket och stearinljuset. ”Du måste fatta ett beslut och göra slut på det här. Sånt är livet. Du andas in, du andas ut. Det är allt.”
Han kastade en hastig blick mot spegeln men det enda som fanns där var en matt, fläckig bild.
”Låt mig få berätta något som hände för tusentals år sen”, började han, och ögonlocken sänktes tungt som vore de locket på en likkista.
”Jag tänker inte lyssna på dig. Du försöker bara föra mig tillbaka dit. (Det var första gången som jag sa något. Talade jag verkligen?) Du kom hit för att påminna mig om att jag aldrig kunnat lämna det där. Den där mörka cellen förföljer mig vart jag än går. Egentligen bär jag den inom mig. Den växer som trädets rötter om nätterna. Den växer och växer för att till slut tränga ut genom mitt skinn. Den lägger omedelbart beslag på allt utrymme som finns.”
Jag gjorde en gest mot rummet.
”Du ser, det är som om jag ständigt skapar samma tredimensionella bild som jag stänger in mig i. Mitt liv är bara en reproduktion av en och samma bild. Träd, en horisont, en himmel… Vart jag än tittar, om det så är inåt eller utåt, möts jag av en vägg. Åt vilket håll jag än vänder mig, om det så är mot det förflutna eller framtiden, så ser jag bara en stenmur komma över mig. Kanske gömmer jag mig mellan dessa väggar för att jag inte står ut med tomheten. Tomhetens bottenlöshet, dess öronbedövande ljud.
”Det fanns en gång en man”, fortsatte han tålmodigt. ”Han var egentligen en god människa. Som du vet är alla människor i grunden goda. Men den här mannen förändrades när mörkret föll, då blev han ond. Förstår du vad jag vill säga? Ord har ju sina begränsningar. Mannen förvandlades till en skugga på väggen. Kanske var det hans hustru som låg bakom detta, för ju ondare han blev ju mer låg hon över honom som en hök.
Det fanns en byggnad där i fjärran land som alltid hamnade i djupt mörker när solen gick ned. En av dessa byggnader av sten som finns överallt. Minns du? När natten kom lade sig en djup tystnad över denna byggnad. De som aldrig upplevt mardrömmar värre än döden brukar tala om den som en dödstystnad. Förmodligen hade de aldrig hört tystnadens ljud, aldrig lyssnat till tomhetens in- och utandningar
I detta outhärdliga mörker brukade månljuset smeka järnstaketet med sina vita satinhandskar. Månljuset hade ett gigantiskt, matt guldfärgat hjärta. Ett sådant hjärta klarar inte av att göra upp med mörkret. Hade inte människorna uppfunnit järnstaketen för att det mörker som fanns inom dem inte skulle tränga ut?
På den här dystra byggnadens tak fanns fåglar. I decennier hade dessa fåglar samlat torra grenar som de fört med sig hit. En dag hade de samlat på sig så mycket grenar att man började frukta att hela byggnaden skulle rasa ihop under tyngden. Men kvällen kom och vinden tog fart och kastade utan förbarmande grenarna åt alla håll och kanter. Så det var bara för fåglarna att fortsätta att samla grenar. Gråter du? Varför det?
När den långa natten infann sig var mannen beredd. Vid samma tid varje kväll intog han sin måltid, iklädde sig kostymen som hans hustru strukit och lämnade hemmet. Han visste inte vart han skulle ta vägen. Först var hans steg trevande, sen blev de allt raskare, allt ivrigare, för att så småningom bli allt mindre tvekande. Som om han bestämt sig för att det inte fanns någon väg tillbaka. När fåglarna såg honom gjorde de tecken till varandra och gav ifrån sig ljud som hördes från den ena delen av staden till den andra. Det lättpåverkade, matta månljuset gömde sig bakom molnen, kanske hoppades det att mannen inte skulle hitta vägen i det becksvarta mörkret. Men inte glömmer man den väg man spårat upp i mörker? Hör här, historien är inte slut än.
När den här skuggmannen närmade sig stenbyggnaden hördes skrik som fick nackhåren att resa sig. Skrik som sen fortsatte ända fram till gryningen. Fåglarna skrek, månen skrek, himlen gulnade i mörka eldslågor, natten blev till ett enda långt, oändligt bottenlöst skrik…
Ovanför vågorna som reste sig över avgrunden låg något som liknade en slöja av tunnaste väv och darrade. Den var naken och blodig och täckte de mest fruktansvärda sår man kan tänka sig, sår efter knivar, naglar, skalpeller, klor som törstiga läppar slöt sig omkring. Till slut torkade såren ut och blev till pyttesmå flarn som virvlade bort. Mörkret föll över människorna som ett regn av stenar, över mardrömmar och förbannelser. Det rörde sig som en skugga mellan de sovande, täckte deras kroppar med svart snö. fyllde ut alla djupa hål och spred sig in i deras allra hemligaste vener. Till slut kastade sig sömnen över allt som en blind tiger. I det ögonblicket inleddes den långa natten, en oändligt lång natt, som sträckte sig lika långt som minnet.”
När jag åter lyfte på huvudet hade han varit försvunnen ett bra tag. Han hade lämnat ett brev efter sig på bordet. Jag drog ut lådan och stoppade in det bland de andra breven. Oavsett var jag befinner mig i världen hittade de mig alltid. De döda skrev till mig, de förklarade sådant som jag aldrig tidigare förstått och det slutade med att de bjöd in mig till platser varifrån jag aldrig någonsin skulle komma att återvända. De påpekade för mig att det var av äventyrslust och för deras skull som jag lämnat min berättelse. De visste att jag ständigt var upptagen med att försöka förstå framtiden genom att fly in i det förflutna. Den ende pålitlige besökaren därinne i min cell, i mitt inre mörker, som alltid skulle finnas där, var skuggan av mitt förflutna. Jag öppnade inte ens kuverten, jag visste ju redan alltför väl vad som fanns däri. Några torra grenar, ett matt månljus och ett slutgiltigt skrik rakt ut i natten…
Översatt från turkiska av Ulla Lundström