Nr 2–3 2018
Tema: Protest!
Redaktionell inledning – Ann Ighe & Marit Kapla
Ord&Bild-omslag 1968
Måsarna, monstren och 1968: till protestens poetik – Stefan Jonsson
Kritiken av den mänskliga geografin. Guy Debords revolutionära politiska ekonomi – Don Mitchell
Människan och marken – om extraktivt våld på urfolks marker – Kristina Sehlin MacNeil
Protestens historiska geografi – ett samtal om politisk kamp i USA 1968–2018 – Jordan T. Camp, Margit Mayer, Don Mitchell & Håkan Thörn
"None of us are free" – Musik och protest 1968–2018 – Håkan Thörn
Square bashing – Sally Gimson
Urban vrede – Mustafa Dikeç
Dikter – Segal Mohamed
Ortens konstfestival. Intervju med Sabrin Jaja – Marit Kapla
Bilder – Natalia Murhoba
Bilder – Moshtari Hilal
KRITIK
68 Mia Gerdin
Sanningskonst: samtal om ett författarskap Catharina Thörn
Marx, capital and the madness of economic reason Johan Alfonsson
Författaren Ingmar Bergman & Se Bergman Andrés Stoopendaal
Sekularism, populism, xenofobi. En essä om religionsdebatten Hjalmar Falk
***
Redaktionell inledning 2-3 2018
Protest!
Ann Ighe & Marit Kapla
Tidskriftsnumren från Ord&Bilds 1960- och 1970-tal är rariteter. Av de sju nummer som kom ut 1968 finns det av flera stycken endast ett eller två exemplar kvar på redaktionen i Lagerhuset i Göteborg. Bland de mest sällsynta är nummer 5 som har temat “Studentrevolten”. Det enda ordet står tryckt i versaler på omslaget i rött mot svart bakgrund, en visuell referens till studenternas färger vid revolten i Paris i maj samma år. Det är en speciell känsla att hålla i numret och föreställa sig att det är hösten 1968 och att det är helt nyutkommet. Att föreställa sig att alla de femtio år som gått sedan dess, finns kvar. Att allt det som sedan hände, inte har hänt.
För oss nutida redaktörer är det ett helt livs avstånd till just det tänkta ögonblicket – en av oss föddes 1968 och den andra 1970. Just den relationen till 1968 har delvis präglat vår relation till upprorsåret – en känsla av att precis ha missat något viktigt och oupprepbart. Många i vår generation känner säkert igen känslan av att bli slagen i huvudet med 1968 av de som gick i demonstrationstågen, och samtidigt känslan av hur andra i föräldragenerationen tog fasta på helt andra saker; hur de dogmatiska inslagen i den tidens politiska engagemang avskräckte och skapade en rekylrörelse som möjligen fortfarande pågår.
Båda de här attityderna finns kommenterade i det här numrets e-postkonversation om proteströrelserna 1968 och vad de har lämnat för avtryck i framför allt det amerikanska samhället. Initiativet till konversationen kommer från Håkan Thörn som är gästredaktör för numret tillsammans med Catharina Thörn. Det här numret är sprunget ur deras vilja att på olika sätt, med hjälp av olika skribenter utforska nutidens proteströrelser och arvet efter 1968. Tidskriften och vi redaktörer är dem stort tack skyldiga.
Förutom att driva en e-postkonversation med forskarna Margit Mayer, Don Mitchell och Jordan T Camp, har Håkan Thörn till detta nummer skrivit en text om vilken roll musiken spelat för proteströrelserna allt sedan 1960-talet, i samband med att han ger ut boken 1968. Revolutionens rytmer. En bok om hur musik och uppror skakade världsordningen (Daidalos, 2018). Catharina Thörn har recenserat Stefan Jonssons samtalsbok med Sven Lindqvist, Sanningskonst: samtal om ett författarskap (Albert Bonniers Förlag, 2018). I texten kommenterar hon hur samhället har förändrats sedan 1978 när Lindqvists Gräv där du står kom ut, något som även kan sägas gälla för det där femtioåriga glappet mellan 1968 och nu: “Folkrörelserna har tappat kraft och den politisering av samhället som då fanns från vänster har ersatts av en högerpopulistisk våg”.
Samarbetet med Håkan och Catharina har också gett numret texter av Mustafa Dikec som just publicerat boken Urban rage (Yale University Press, 2018), om uppror i städer, med särskilda exempel från bland annat Istanbul, Stockholm, och Ferguson i USA, Don Mitchells nytolkning av Guy Debords för studentrevolten i Paris centrala text Skådespelssamhället samt Kristina Sehlin MacNeils text om hur Adnyamathanhafolket i Australien och samebyn Laevas čearru under decennier protesterat mot statsmakterna för rätten till sina ursprungsmarker.
En slags öppningstext till numret finns i Stefan Jonssons betraktelse över hur proteströrelser och uppror skildrats i litteraturen genom århundradena. “Vad får vi syn på, när protesten återges av vittnet?” undrar Jonsson, och ett svar på det finns i Ord&Bild nr 2 1968 som hade ett tema om demonstrationer. Den fysiska upplevelsen av att vara en del av protesten som finns i Jonssons olika citat, återfinns här i Noam Chomskys text om demonstrationerna i Washington D.C. mot Vietnamkriget i oktober 1967, i Robert Lowells dikt från samma tillfälle och i Arne Bolanders berättelse om antikrigsdemonstrationerna i Stockholm i december samma år.
Alla Ord&Bilds nummer från 1968 har den omslagsdesign som inspirerade tidningen Pop 25 år senare, och som än idag framstår som anmärkningsvärt snygg i sin minimalistiska funktionalism. Loggan som är satt i typsnittet Helvetica, samt namn och rubriker ur innehållet i samma typsnitt, står på en och samma gång för både innehåll och ornament. I tidens demokratiska ordning är det lika stor storlek på alla omslagets rubriker: ingen text är här viktigare än den andra. Layouten är inte särskilt luftig, snarare finns ibland knappt några marginaler alls på de tättskrivna sidorna.
Och bokstäverna! Vi sitter och kisar över nr 1 1968 och försöker läsa Martin Nags introduktion till ett kapitel ur Mikhail Bulgakovs Mästaren och Margarita – herregud vilken liten grad. Det formmässiga helhetsintrycket av Ord&Bild årgång 1968 är det av en tidskrift med ganska gott självförtroende som tar sin utgångspunkt i att läsaren måste – och kommer att – anstränga sig för att tillgodogöra sig innehållet.
Det var ett särskilt år för Ord&Bild som vid det laget kastat av sig sin borgerliga finrumskaraktär och sedan ett antal år hade en tydlig vänsterprägel som introducerats av redaktörerna Lars Bjurman och Lars Bäckström, från och med 1968 kompletterade med redaktören Annika Engström.
Under året publiceras ändå en hel del annat än det en sentida läsare kanske förväntar sig. Just det där om myten “1968” kontra verkligheten tar Henrik Berggren upp i sin bok 68 som Mia Gerdin recenserar i det här numret. Det han strävar efter att skildra i sin bok är hur det svenska samhället i stort egentligen var föga präglat av det årets historiska revolter. Frikyrkor och sedesam popmusik hade långt fler tillskyndare än proteströrelser och rebelliska rytmer. Ord&Bilds 1968 motsvarar kanske i högre grad förväntningarna; det vill säga den tidens vänsterpolitiska, postkoloniala och revolutionära stämningar präglar i hög grad utgivningen, och tidstypiska temanummer handlar om Östeuropa, demonstrationer och studentrevolten. Men här finns också till exempel ett helt temanummer om Finland och ett om idrott.
Överhuvudtaget fanns en nordisk prägel på tidskriften som inspirerar. Vid den tiden hade tidskriften korrespondenter i sina tre nordiska grannländer och tryckte helt självklart texter på originalspråken danska och norska – något som Patricia Lorenzoni, Annika Ruth Persson och Linda Östergaard också uppmärksammade i ett samtal om översättningarnas stora betydelse för Ord&Bild vid tidskriftens 125-årsjubileum hösten 2017. Martin Nags text om Bulgakov är tryckt på norska, liksom det utdrag ur Mästaren och Margarita som följer. Romanen hade precis kommit ut i Sovjetunionen, många år efter författaren Michail Bulgakovs död 1940, och Nag hade översatt den till norska 1967. När utdraget publiceras i Ord&Bild nr 1 1968 är det fortfarande tre år kvar till den första svenska översättningen. Nag skriver om Bulgakovs kamp för att kunna utöva sitt konstnärskap i Sovjetunionen, uppenbarligen ibland i direkt (och maktmässigt ojämlik) dialog med Stalin själv, och i utdraget ur romanen har Nag kursiverat de stycken som censurerades i den sovjetiska utgåvan. Under de femtio år som gått sedan dess har nog dessvärre de nordiska länderna glidit längre ifrån varandra vad gäller förmågan att obehindrat kunna läsa varandras språk, till förmån för engelskan och ett digitalt öra ännu mer riktat mot USAs inrikespolitik och populärkultur, även om texterna om USA är ganska många i Ord&Bild år 1968.
Hela nr 1 1968 har temat “Öst” och påminner om det Sven-Eric Liedman sa vid sin personliga sammanfattning av ett liv som Ord&Bild-läsare, också det vid jubileumsfirandet i november 2017, att Ord&Bild under Bjurman och Bäckström var en tidskrift där man fick läsa helt andra saker om Östeuropa än på andra ställen vid den här tiden. (Liedmans jubileumsföreläsning finns inom kort tillgänglig på Ord&Bilds hemsida, liksom samtalet om översättning mellan Lorenzoni, Persson och Östergaard.)
Tidskriften det här året speglar protesterna i omvärlden. Den driver även egna protester, mest aktivt till synes mot den grekiska militärdiktaturen. Opposition och oberoende organisationer i Grekland uppmanade resten av världen att bojkotta turismen i hemlandet, men några svenska reseföretag fortsatte att ordna resor dit, och annonserade i dagspressen. Peter Curman skrev i Ord&Bild om hur han försökte motannonsera i DN.
Ett återkommande grepp i tidskriften är att sammanfatta pressrösterna i en särskild fråga. God service till läsaren i en tid långt före internet och sökmotorer. Det ger också indirekt ett intryck av en medial offentlighet med en mångfald som såg ut på ett annat sätt – privatpersoner kan ännu inte publicera sig som idag, men dagstidningsredaktionerna var fler och mer befolkade än nu. I en av dessa sammanfattningar redogör Göran Palm för hur kulturrevolutionen i Kina avspeglats i svensk press. Han tycker det är för tidigt att dra några slutsatser ännu ett år efter att hans pressciterande börjar, mer än att han förutspår en långvarig kraftmätning mellan kulturformer – den kollektiva och den individualistiska. Hälsosam långsamhet i omdömen kanske, jämfört med nutiden. Samtidigt, fick han rätt? Pågår fortfarande en kraftmätning mellan dessa båda? Eller borde den kanske göra det mer? I det här numret, nr 2-3 2018, skriver Kristina MacNeil om urfolkens kamp för sina markområden, vilket relaterar direkt till det Palm skriver femtio år tidigare:
“... individer som formats i en kollektiv kultur betraktar sig själva som en del av tillvaron, med allt vad det innebär, och inte som några utanför stående väsen som inbillar sig vara hävda över tillvaron och kan förfara godtyckligt med denna jord och dess tillgångar.”
Av de över 200 texter som går att läsa i Ord&Bild detta år, hörs några röster tydligare än andra vid en läsning idag. Göran Palm är verkligen en av dem, och i nummer 2 1968 publicerar han en lång text, “Askungen och klasskampen”, om könsprivilegier och klassprivilegier. Han tycker det är obegripligt att kvinnor inte solidariserar sig mer med sin klass och mindre med sitt kön, och formulerar sin klassyn i en glasklar mening med högsta relevans än idag:
“Ju större makt över andra en människa tilldelats eller förvärvat desto nödvändigare är det att aldrig glömma vad hon representerar klassmässigt, och ju maktlösare en människa är socialt desto nödvändigare är det att aldrig glömma hennes rätt att bli bedömd som individ.”
En annan röst som hörs klart och tydligt genom decennierna är Barbro Backbergers. Hon skrev en skarp och syrlig replik i nr 4 1968, riktad mot vissa delar av Göran Palms Askunge-artikel:
“Vill man vid det här laget tända på en ny stubin i könsrollsfrågan bör man påtala det svek som den svenska småborgerliga och patriarkaliska arbetarrörelsen begått mot kvinnorna, ett svek och en exploatering som bedrivs av män oavsett socialgrupp mot kvinnor oavsett socialgrupp och som väl är en av de viktigaste orsakerna till att kvinnorna identifierar sig med sitt kön och inte med sin samhällsklass.”
I dagarna runt pressläggning 2018 har striderna runt Svenska Akademien – och särskilt protesterna mot ständige sekreteraren Sara Danius avgång – lett till att knytblusen fått status som protestsymbol. Den blev viral i Sverige, och alla som velat har kunnat visa upp sig i plagget med tydlig symbolisk betydelse. I och med det aktiverades återigen frågor om kön och klass och sambandet däremellan. Tvisten från 1968 är inte bilagd.
För samtidskoppling kan vi inte heller undanhålla er redaktionens innehållsmärkning av Steffen Hejlskov Larsens konstkritik av Ole Winthers trekönade bilderböcker: ”han/hon-hen” blir etiketten till texten ”Det nye køn eller den forvandlede mand” i nr 2 1968. Möjligen ligger skillnaden mot idag i att det snarare är axeln klasskamp/feminism som förefaller politiskt laddad mellan pärmarna, än Larsens mer utforskande fråga om kön och identitet.
Det roligaste i Ord&Bild 1968 är inte skrivet då utan tjugo år tidigare. Det är ett hejdlöst referat av en fotbollsmatch, skrivet av författaren Erik Lindegren, publicerat i Stockholms-Tidningen och återtryckt i Ord&Bild nr 6 1968 som hade temat Idrott. Rubriken “Med ovant öga” ger en antydan om skribentens orutin i sportsammanhang, men det hindrar honom förstås inte från att göra en obetalbar sågning av matchens dramaturgi. Det svenska guldlaget från Londonolympiaden 1948 möter i oktober det danska landslaget. Efter att Danmark blir skadedrabbat och spelar nästan hela matchen med tio man, försvinner all spänning och “långa stunder var det så tyst att man kunde höra tjongningarna mot bollen, ett enastående dött och meningslöst ljud.”
Med tanke på det här numrets tema, protest, är idrottsnumret intressant ur flera aspekter. Gunnel Granlid skriver om den manliga fotbollsvärlden, om hur hon som ung journalist på Arbetar-Tidningen fått uppleva hur hennes synpunkter på matchen Gais – IFK Göteborg fullständigt negligerats av hennes manliga arbetskamrater. Det är något obekvämt samtida över den ögonblicksbilden av en härskarteknik i spel. Samtidigt har ju verkligen mycket hänt. Den DN-text hon citerar – “Men varför blanda in brudar i denna finnkamp, som ändock är en strid mellan män.” – hade inte kunnat formuleras likadant idag, och damlandslagets och andras framgångar i de högre divisionerna och den breda flickfotbollen som är inne på andra och tredje generationen damfotbollsspelare har förändrat världen för tjejer som gillar fotboll. Det har förstås inte hänt av sig själv och det har inte skett utan motstånd. Många decennier av protester och ett envist jämställdhetsarbete har långsamt förflyttat positionerna.
Som Sven-Eric Liedman noterade i sin jubileumsföreläsning så öppnas dörrarna mot världen i Ord&Bild på 1960-talet. Det avspeglas i idrottsnumret, som rymmer en hel avdelning om idrott och rasism där bland andra Eldridge Cleaver från Svarta pantrarna skriver om boxningsmatchen Muhammad Ali mot Floyd Patterson, i översättning av redaktör Bäckström. Året efter publicerades Svarta pantrarnas manifest i tidskriften (återpublicerat i nummer 1-2 2015). Protesterna mot tennismatchen i Båstad mellan Sverige och Rhodesia – som Håkan Thörn kallade Sveriges viktigaste 68-händelse vid ett samtal efter filmen Den vita sporten som Ord&Bild arrangerade i samarbete med Cinemateket i Göteborg i mars 2018 – finns speglade i en text om sportjournalistik och politik skriven av en 25-årig Per Gahrton. Den apartheid som demonstranterna i Båstad protesterade emot är numera avskaffad och staten Rhodesia är idag Zimbabwe.
Kalla kriget pågick och världen var uppdelad utifrån två stormaktspoler. Redaktör Lars Bjurman reste till Havanna på kulturkongress i januari 1968 och döpte sin redaktionella inledning från Castros Kuba “Vykort från det fria Amerika” Han skriver: “Känslan av att vara på andra sidan blir fort mindre dramatisk, och man börjar notera detaljer i den lättnad det är att bara några dagar leva utanför hela köp- och säljkulturen.” Det är en tidsbild från en värld där det fortfarande är över tjugo år kvar till murens fall och Sovjetunionens kollaps. Samma tyngdpunktsförskjutning tar Margit Mayer upp i e-postkonversationen i det här numret: “Istället för “systemkapplöpning” har vi TINA (‘There is no alternative’).” Både hon och Don Mitchell betonar i texten vilken betydelse det fick för vänstern världen över att tron på ett alternativ till global, kapitalistisk liberalism gick förlorad, och hur centralt det är att skapa nya alternativ. Den värld som Ord&Bild speglar 1968 är idag en annan och inte sällan har utvecklingen drivits av människors protester i olika former. Samtidigt vrids många länders parlament idag mot högernationalism och de ekonomiska klyftorna ökar både inom och mellan länder. Kanske var orättvisorna mer skriande men också enklare att protestera emot 1968?
Något åt det hållet antydde i alla fall den franske filmregissören Olivier Assayas i ett samtal under Göteborgs filmfestival efter visningen av hans Efter revolutionen (Après mai, 2012). Filmen är en delvis självbiografisk berättelse om efterspelet till studentrevolten i Paris, då några unga studenter försöker fortsätta framåt i den revolutionära andan. Assayas poängterade att protesterna då riktade sig mot en makt som på något sätt var uttalat auktoritär och hierarkisk och inte så intresserad av begrepp som jämlikhet och maktfördelning. Nu däremot, är det svårare för unga människor att protestera, menade han. Makten har nämligen approprierat sådana värdeord. Det är mycket svårare att artikulera protest mot institutioner och företeelser som beskriver sig själva som demokratiska och jämställda.
Den sista och sjunde utgåvan av Ord&Bild 1968 har temat “Woman Power/Kvinnomakt”. Numret återger flera färska texter från gruppen New York Radical Women, NYRW, som bildades 1967, och räknas till pionjärerna för den radikalfeministiska rörelsen i USA. Shulamith Firestone skriver under rubriken “Jeanette Rankin-brigaden — kvinnomakt?” om hur gruppen störde en kvinnodemonstration mot Vietnamkriget som radikalfeministerna menade var meningslös. De ville i stället symboliskt begrava den gamla kvinnan, och distansera sig från det de kallar “feministgenerationen”.
En annan av kvinnorna från NYRW, Anne Koedt, representeras med utdrag ur två texter i numret. Den ena handlar om kvinnornas roll i revolutioner, den andra är hennes klassiska text “Myten om den vaginala orgasmen”. Det relativt korta utdraget ur den senare kan inte ha lämnat någon Ord&Bild-läsare ovetande om vare sig klitorisens funktion för sexuell njutning eller hur den kvinnliga “frigiditeten” var en patriarkal konstruktion. I Koedts text om “Kvinnorna och den radikala rörelsen” kommer också ett mer eller mindre direkt svar till Göran Palms förhoppning om att klassidentifikationen skulle överordnas könsidentifikationen. Koedt menar att kvinnor under de hittillsvarande revolutionerna hade låtit sina egna intressen komma efter männens: “Vi tog aldrig upp kampen mot männen och begärde att de skulle sluta med sitt förtryck, annars skulle vi låta bli att slåss för deras revolution.” Hon skriver vidare att “En svart revolutionär skulle inte idag nöja sig med att veta att den ekonomiska strukturen övergick till kollektiv kontroll; han skulle vilja veta hur det var med rasismen.”
Två mer konstnärliga texter finns också, som direkt talar till kvinnofrågans ställning i Sverige. Dikten “Medan jag läser kokboken skriver Pär Wästberg” är, om man så vill, en poetisk förlaga till Maja Ekelöfs “Rapport från en skurhink”. (Och ja, Pär Wästberg skriver ju än.) Barbro Backbergers naturalistiska novell “Läsning för proletärer” var, med sitt flöde av en förmiddags bestyr, hushållsarbete, omsorg och hopplösa försök att snappa upp världen utanför, något som redaktören Lars Bäckström först refuserade. Nu publiceras den, tillsammans med en brevväxling mellan författare och redaktör – och en uppmaning till läsarna att skriva brev för att hjälpa dem att lösa tvisten. Läste män och kvinnor berättelsen olika? Var Bäckströms inställning ett utslag av “en härskande grupps behov att hålla borta och nere de undertrycktas klagan?” Svaren, som pekade åt lite olika håll kom, i nr 2 1969. Redaktör Bäckström skrev: ”Själv vill jag gärna erkänna mig ha varit snobbig och visat en privilegierat manlig brist på identifikation med Ninni som vadar i skiten. Det räckte inte med att ha skrivit dikter om städning och wettextrasor som halvtids hemmaman. Min wettextrasa hade ett annat förtecken än Ninnis i novellen, som en blues i vit mun.”
Vi lever i en tid när människor som var med om de centrala politiska händelserna 1968 ännu är verksamma. Vid visningen av Den vita sporten på Cinemateket i Göteborg i mars 2018 deltog Kalle Boman, en av filmens 13 regissörer i samtalet efter filmen, tillsammans med Kjerstin Norén, en av de aktivister som är med i filmen. Det går att träffa filmkritiker i bastun på gymmet som hann se en och en halv film vid filmfestivalen i Cannes 1968 innan filmvisningarna stoppades, först av elektrikernas strejk, sen av en grupp revolutionära regissörer med Jean-Luc Godard i spetsen. Samtalen är viktiga, för tiden stannar inte. Det gjorde den inte 1968 heller, och ett av de mest gripande inslagen i den årgången är Gunnar Ekelöfs sista dikt, dikterad på sjukhuset under hans sista dygn i livet och publicerad i nr 3 1968.
I det här numret försöker vi fånga det förflutna och avtrycken det har lämnat efter sig; spåren efter det sena 1960-talets protestvåg men även efter den tidens strömningar som gick i motsatt riktning. I dagens Europa, liksom i dagens USA, finns det de som ställer sig frågan om vi just nu lever i någon sorts “högerns 68”. Är det så att vi befinner oss på höjdpunkten av medvind för individualism, marknadskapitalism och högerpopulism? Är de moderna och ofta transnationella proteströrelser vi sett på senare år, som Margit Mayer räknar upp i det här numrets e-postsamtal – till exempel Klimaträttvisa, No nukes, Black Lives Matter, HBTQ-rörelser, #MeToo och Rätten till staden – början på en avgörande rekylrörelse? Blir högerns triumfögonblick kort?