Sakprosaåret 2024
Av: Magnus Linton
Mot slutet av 2024 – den svenska sakprosans bästa år på decennier – utbröt en halvstollig debatt om landets fackboksutgivning. En kritiker i Svenska Dagbladet hävdade att böckerna säljer så dåligt för att de är ”snudd på meningslösa”. Hastverk med säljande titlar ”skräddarsydda för snabba cash”. Essäsamlingar av orutinerade skribenter, ofta ”helt utan röd tråd”. Snabböversatta internationella kändisbiografier ”som skulle få en AI-översättare att skämmas”.
Läsarna hade då kunnat gotta sig i en bred flod av välproducerade böcker från sakprosans hela myller av bidragande vattendrag och genrer, inte minst reportaget. Johan Hilton hade med 300 intervjuer monterade till bladvändande journalistik ställt hela Aftonbladets ledning, och många därtill, nakna i och med bokens mediegranskning av de publiceringar, flera byggda på fatala sakfel, som drev teaterchefen Benny Fredriksson till självmord. Johanna Westeson hade grävt fram sin missionerande farfars arkiv och tagit brev, bilder och läsare med sig till Sápmi i vad som blev en helt ny friläggning av den svenska samepolitikens rötter. Thord Eriksson hade med finslipad egg och tung research skurit upp svenska UD:s just läkta ärr efter sveket mot afghanerna under, men framför allt efter, den motvilliga räddningsinsatsen 2021.
I samma genre men från ekonomijournalistikens håll hade Jonas Malmborg skrivit Den stora kreditfesten – historien om Klarna och blottlade i det berättande reportagets form konflikter och skandaler i den svenska fintechbranschen. Även Maggie Strömberg och Torbjörn Nilsson, svensk inrikespolitiks nyhetsavslöjande new journalism-par, kom 2024 ut med en ambitiös reportagebok: Högt över havet, storyn om Sveriges hastiga och skakiga, närmast panikartade, farväl till den militära alliansfrihet som hyllats och geopolitiskt omhuldats i över tvåhundra år.
Men också det senaste decenniets största inrikespolitiska händelse – radikalhögerns parlamentariska succé – blev under året bokgestaltad i Eigil Söderins Rädda landet – Sverigedemokraterna och striden om verkligheten. Som berättande reportage, med dess behov av att komma nära källor och förlopp, är boken inte i nivå med andra ovan, men författaren tar habilt läsaren med till en rad avgörande men redan bortglömda ögonblick i berättelsen om hur det största partiet i världen med nazistiska rötter kunde bli så starkt i ett av jordens mest liberala och toleranta länder.
Den mest ambitiösa reportageboken 2024, både när det gäller vidsträckt research och drivet berättande, är kanske Lars Berges och Axel Gordh Humlesjös Honungsfällan. Deras historia om ”Swedbank, Ryssland och världens största penningtvättskandal” är så komplicerad att författarna tvingas ta till alla till buds stående berättarmedel för att få läsaren i mål och i några enstaka passager snubblade storyn fram på klichéer – men som helhet funkar bygget. Och står stabilt. Välförtjänt blev den också, när 2024 skulle summeras, en av årets mest sålda fackböcker. Förhandlingar om teveserie pågår.
Men text är text, och i rätt händer behövs inga ryska lyxprostituerade eller sammetspimpade hotellfoajéer för att ett material ska börja glimra. Radiojournalister brukar vara dåliga skribenter så vem hade trott att Jon Jordås, dokumentärchef på ett radioproduktionsbolag, skulle formulera årets kanske bäst skrivna reportage? Men det gjorde han. Med den genialt betitlade Den sista boken om mordet på Olof Palme.
Alla som såg presskonferensen som pekade ut ”Skandiamannen” 2020, statens darriga försök att sätta punkt, förstod av den bananrepubliklika tillställningen att det här är inte över. Tvärtom. Nu, såg man, börjar något nytt. Kort därefter kom Hans-Gunnar Axbergers Statsministermordet, en av decenniets bästa fackböcker, med en skoningslös vidräkning med all galenskap som passerat. I över 30 år hade Palmeutredningen präglats av rättsövergrepp, politiskt sanktionerad smuggling, olagliga avlyssningar, privatspanande politiker, kriminella polischefer och en närmast bottenlös tafflighet – utan att vara i närheten av en lösning – och i den meningen gått över gränser som ingen demokratiskt sinnad jurist eller politiker i ”sina vildaste fantasier” eller ”värsta farhågor” kunnat föreställa sig. Det var, skrev Axberger, svårt att tänka sig att det kunde bli värre. Men allt, avslutade han med syftning på presskonferensen, ”överträffades efter 34 år när en av riksåklagaren förordad ämbetsman, utan bevis och med regeringens tysta bifall, sänkte en postum dom över en sedan decennier avliden människa.”
Och så ytterligare två år senare, hösten 2024, plockar Jon Jordås upp ett bortschabblat spår och gör med ett stilrent reportage, egentligen mer ett slags stramt arkivbyggd krönika, läsaren övertygad om att mannen som i utredningen kallas Christer A, inte P, också han död sedan länge, med all sannolikhet var den som mördade Sveriges statsminister 1986. Hur har polis, åklagare, media och hela samhället kunnat missa detta i alla år? Obegripligt. Makalöst. Jordås har kall ton och påstår inte att mördaren är Christer A, bara att det ser ut så. För den som bara tittar på de papper som finns. Och att det hade varit lätt för en fungerande rättsordning att lösa.
Att Svenska Dagbladets bedrövade kritiker läst någon av ovanstående böcker är osannolikt, och i årets reportageskörd låg även ett stort antal hårda verklighetsskildringar med mer ekonomiska och psykologiska djup. Elinor Torp, som med en serie socialt orienterade reportageböcker de senaste åren klivit fram som en modern Ester Blenda Nordström, kom med en bok också detta år. Tillsammans med Liza Alexandrova-Zorina, författare till den uppmärksammade Imperiets barn 2023, har Torp gjort till sitt signum att gräva fram och gestalta människorna i det oreglerade arbete som utförs under medelklassens expanderande appyta: foodorabuden, hemfridstädarna, fönsterputsarna, blocketbuden, uberförarna, samhallpersonalen. Till böcker som Vi skuggorna (2019) och Rent åt helvete (2023), då hon ställde ut historien om Magdalena Anderssons svartstäderska, lades 2024 Flickan i korridoren, ett förortsreportage om psykisk misär i skolan och där författaren fått tillgång till den mamma och de hjärtskärande dagboksanteckningar som efterlämnats av Karolina som, 12 år gammal, tog sitt liv.
Men även på andra fackboksfronter var 2024 ett intellektuellt levande år. I genren politisk essäistik undrade Selma Brodrej i sin debut Testosteron om en dysfunktionell ”manlighet i frontalkrock med samtiden” gjort män socialt underlägsna kvinnor på ett strukturellt omkastande sätt, men kritiserades för att vara anekdotisk. Gudrun Schyman protesterade mot Brodrejs ”södermalmsspekulationer” och levererade med den ärrade politikerns röst ”fakta”: ”Mäns våld mot kvinnor har inte minskat!”
Kritiken om det anekdotiska var korrekt, men skjuter kanske bredvid målet. Den essäistiska genrens grundform – i alla fall i Montaignes gamla tappning – betyder ju just att som skribent ge sig ut i värld och litteratur för att med själva sökandet som redskap pröva tankar, idéer och intryck. Inte för att skapa nya analytiska fakta, utan nya tankemönster.
En annan feministisk essäist, Nina Björk, kom 2024 ut med en prövande vandring efter mening i den hypermediala plastens tid, boken Medan vi lever. Och Per Wirtén, veteran inom svensk politisk essäistik, diskuterade just kritikerns, den intellektuelles, relation till aktivism i sin nya och lätt nostalgiska bok Hopp!. När essäisten blir instrumentell, gör sig till redskap för en grupp (en klass, ett kön, en hudfärg), är det dags att lägga av. Menade han. Och hämtade stöd i Edward Saids stränga krav om att ”kritiken alltid går före solidariteten”.
En annan genre som på sistone lyft rejält och som 2024 premierades med Augustpriset är populärvetenskapen, en av sakprosans bredare grenar men som ofta präglats av svagt och karaktärslöst berättande. Ängsligt redovisande. I sin rakt skrivna no nonsense-bok om självmord – med den tyvärr självhjälpsbokslika titeln Ett liv värt att leva – lägger psykiatriprofessorn Christian Rück undervisningen åt sidan och börjar berätta på riktigt; med skakande fakta, levande idéhistoria, aktualiserande exempel, pregnant citering, sociologisk komplexitet och psykiatrisk fackexpertis väver författaren en tajt historia om en global tragedi som går i dialog såväl med Elinor Torps och Johan Hiltons grävande reportage som Selma Brodrejs essäistiska studie av socialt stympad maskulinitet och varför ”männen mår jättedåligt”. I världen dör varje år 800 000 människor i suicid, långt fler än som dör i krig eller mord. Av dessa är två tredjedelar män, och mäns självmordsförsök slutar oftare än kvinnors med döden. Även i USA, där både skolskjutningar och annat skjutvapenvåld liksom i Sverige är nationella plågor, var majoriteten av de 50 000 människor som dog av skottskador 2021 suicid. Varför, undrar Rück, är det så tyst om detta?
Ett svar är förstås det tabu självmord är i all religiös kontext. För 1200-talstänkaren Thomas av Aquino, en av kristenhetens stora intellektuella, fanns framför allt tre argument mot suicid varav det första var att ”allt älskar sig självt”, en svårsmält tom utsaga för moderna människor utan tro. Idén om självmordet som den ultimata kränkningen av Gud levde länge kvar och inte förrän 1908 började självmördare begravas på vanliga kyrkogårdar i Sverige.
Hilton spekulerar inte om varför Benny Fredriksson fattade sitt slutliga beslut, men i sin självbiografi skriver teaterförläggaren Berit Gullberg, nära vän till Fredriksson, att hans sköra och sorgsna ögon mot slutet var som förvirrade i ett ”smärtans ingenmansland” – och i sin bok resonerar Christian Rück just om den psykiska smärtans sfär och dess evolutionära utveckling. Ingen forskning tyder på att djur har någon uppfattning om ”dödlighet som koncept”, men för människan öppnade förmågan att uppleva brutal smärta i kombination med förmågan att förstå dödlighet för suicid: ”Självmord är alltså i någon mening ett pris vi får betala för de fantastiska saker som hjärnan har utvecklat. Språk. Symboler. Abstraktion och hypotetiskt tänkande.”
Foto: Magnus Linton
Lämnar man denna genresortering av sakprosaåret och i stället läser utgivningen från ovan framträder flera mönster men kanske framför allt tre viljeyttringar: skärpta sanningskrav, klimatkrisens sekularisering och den svenska ekonomiska exceptionalismens historia. Ett slags nytt rop på, en önskan om, att se och ta fasta på – inte minst bry sig om – materia. Liv, historia, makt, ekonomi. Trött på alla förlamande ordstrider om onda och goda publicerade författaren Johannes Anyuru boken Faktan, en ”sammanfattning av den tredje delen av Sydafrikas anmälan till ICJ rörande folkmordet i Gaza 2023–2024”. Tanken var ett slags antiessäistisk essäistik med ett enkelt staplande av punkt efter punkt i rent återgiven juridik: ”# Två mödrar dödas varje timme i Gaza.”, ”# Man har hittat nyfödda barn döda och ruttnade i sängar, efter att den israeliska krigsmakten tvingat vårdpersonalen som skött om dem att ge sig av”.
Och så vidare.
Men den nymaterialistiska vågen syns på fler håll och lika intressant som dess avsättning i bokform är dess paradoxala framväxt. I Dagens Nyheter för tio år sedan skrev de två forskarna Martin Ingvar och Åsa Wikforss tillsammans med vetenskapsförlaget Fri tankes chef Christer Sturmark, nestor i svensk nyateism, artikeln ”Den postmoderna sanningsrelativismen leder oss ner i en antiintellektuell avgrund” (DN 22/3–15). Texten var typisk för den tidens skräck för att en relativistisk pest var på väg att fräta söner all stabil kunskap. Förlaget Fri tankes raison d’être var utgivning av män som missionerade om Guds bevisade icke-existens i allmänhet och larmade om kontinentalfilosofiskt fördärv i synnerhet: Richard Dawkins, Steven Pinker, Sam Harris.
Men så gick tiden. Männen blev åldringar och såväl värld som politik och makt och människan – för att inte tala om hennes tidigare så heliga medvetande – blev så övertydligt upplöst i språk, pixlar, berättelser, relationer och ettor och nollor att hatet mot relativismen säckade ihop. Matematiker, naturvetare och filosofer som predikat kunskapens fasthet tystnade. Och på Fri tankes utgivningslista detta sakprosaår står inte bara relativismens mest relativistiska relativist, genusteoretikern Judith Butler, utan också kontinentalfilosofiska ikoner som Slavoj Žižek med den passande men givet sammanhanget närmast komiska boktiteln För sent att vakna. Mest illustrativt för dagens rusch bort från positivism och upplysningschauvinism är emellertid att de senaste årens allra hårdaste uppgörelse med den gamla skräcken för ”sanningsrelativismen”, litteraturvetaren Frida Beckmans bok Postmodernismen (2023), kom ut på – vetenskapsförlaget Fri tanke.
Sedan dess har Trump vunnit, techjättarna satt sig i hans knä och ledande AI-forskare har deklarerat att medvetna maskiner, en ny art, snart – inom bara några decennier – kommer att utrota mänskligheten. Frida Beckman påminner om att 1970-talets poststrukturalister – Deleuze, Derrida, Baudrillard, Lyotard och senare amerikanen Fredric Jameson – aldrig någonsin vurmade för någon ism utan bara försökte beskriva ett framväxande och högst materiellt tillstånd. Och att detta postmoderna tillstånd, åtminstone för Baudrillard, var ”djupt nihilistiskt och dystopiskt”. Våren 2025 fortsätter diskussionen i antologin Tillståndet – om postmodernismen och dess lärdomar där Beckman och andra – mot bakgrund av en till synes ostoppbar klimatkris, artificiell artutveckling, valsegrande autokrater, techoligarkisk maktpraktik och hypermedial verklighet – lätt lär få läsarens bifall i fråga om det som idag, tio år efter att skräcken för postmodernismen härjade, framstår som rena självklarheten: att livets alla delar – ja livet självt – har underställts det ekonomiska och att det ”som undergräver kunskapen och dess förutsättningar idag är inte ’postmodern teori’ utan en postmodernitet som karakteriseras av kapitalismens alltmer otyglade legitimeringsberättelse.”
Ett kreativt försök att just skärpa sanningsbegreppet var Saga Cavallins bok Utge sig – om autenticitetens vara och värde där det kanske mest avgörande av alla nya bevisföringsproblem diskuteras: bildens död. Själva förlusten av det som sedan fotografins födelse varit bildmediets mest utmärkande egenskaper – sanningssägande och avslöjande. En artefakt som bevisar något. Nu har det såklart aldrig varit så att en fotografisk bild varit ett otvetydigt bevis för att något ägt rum på det sätt det framstår, med situationen var på fält som journalistik, vetenskap och juridik likväl en helt annan förr än dagens deepfake- och AI-teknologiska tillvaro där en bild inte bevisar någonting.
Organisationer som Witness Media Lab kämpar för bildens överlevnad som verklighetsförmedlare men det är en hopplös kamp, och om tanken på kamerans visuella träffsäkerhet inte står sig innebär det, påpekar Cavallin, att ”vi som samhälle måste ompröva hela vårt gemensamma sanningsbegrepp”.
Ändå är det inte riktigt det som intresserar henne, utan senkapitalismens sprut av bildburna lager av psykologisk mousse över den allt lösare ”verkligheten”. I början av 2024 presenterade EU-kommissionen en rapport som visade att 97 procent av alla influerare la upp kommersiellt innehåll, men att bara en femtedel reklammärkte det korrekt. Vad det nu spelar för roll när gränsen mellan avbildad verklighet och faktisk verklighet helt rasat. Den som idag vill sälja skinka, exemplifierar Cavallin, måste injicera den med nitrat för att ge den ett mer rosa och aptitretande – ett mer ”skinklikt” – utseende eftersom omanipulerad skinka inte motsvarar konsumenters förväntningar på hur äkta skinka ser ut. Problemet, eller möjligheten, präglar nästan all varseblivning – inte minst krigsrapportering, teveserieproduktion eller bildpenetrerade föreställningar om ett lyckat liv – och ju mer denna känsla av ”verklighetsbrist” växer desto större överproduktion av framställningar av verkligheten, representationer av människors förmodat verkliga liv. Koden i alla sociala mediers äkthetsinfrastruktur stavas, menar Cavallin, backstageinbjudan, realtidsillusion och bildbevis. Det vill säga ett av avsändaren framgångsrikt levererat budskap om att tittaren bjudits in ”behind the scenes”, att det hela sker ”nu” och att det som händer är ”autentiskt”. Men tid har gått, folk har lärt sig, och idag är alla sociala medier-konsumenter med på autenticitetscharaden: man vet att det är lögn, intalar sig själv att man vet att det är lögn – men köper det ändå.
Man kunde tro att detta ihållande regn av verklighetsfragment skulle öka efterfrågan på uttrycklig fiktion, men i stället växer bara de kulturella begären efter mer ”sanning”: true crime, dokusåpor, historiska dramer, dokumentärer, tiktokcontent och annan uppskruvad narration based on a true story. Inte konstigt alls kanske, noterar Cavallin, att förhållandet mellan verklighet och representation sätts i gungning i en tid då relationen mellan ekonomiskt värde och den reella ekonomin helt brutit samman.
En annan sanningsskärpande mission utkom 2024 i boken Till ambivalensens försvar, sista delen i litteraturvetaren Sven Anders Johanssons trilogi om dekadent idealism, samtidens permanenta generering av ”moralistiskt sinnade medborgare, besatta av sin egen godhet”. Det är ett slags litterär undersökning, ett sönderplockande, av de räkmackor författaren menar att Sanningens ordningsvakter, utrustade med Gud eller Fakta, det senaste decenniet serverat radikalhöger och vetenskapsförnekare.
I en tid då desinformationskampanjer och konspirationsteorier får brutala konsekvenser måste såklart gränser mellan det sanna och det osanna, det verkliga och det påhittade, vetenskap och humbug, försvaras. Men, undrar Johansson, går inte ordningsambitionerna och oordningen, faktafixeringen och konspirationsteorierna, gränsförsvaret och gränsupplösningen, hand i hand? Kanske genererar de till och med varandra?
För när det sanna förankras i det evidenta – det mätbara – blir sanningen ironiskt nog både trivial och lättflyktig. Lättkonsumerade faktapåståenden om att ”jordens medeltemperatur har stigit med 1,1 grad på grund av människan sedan 1850” är inte svåra att skjuta i sank med ”alternativa fakta” av random klimatförnekare. Och ju fler nördar som anställs vid dagens avpolitiserade universitet för att skapa kataloger av fakta men saknar förståelse för hur fakta kommer till, desto mer vinner Trump och Putin. Problemen trivialiseras, tas ur sina historiska sammanhang och kokas ned till en banal strid om siffror, fakta man kan vara för eller emot. Och på det viset, menar Johansson, urholkas förutsättningarna för det demokratiska samtalet ”av de metoder med vilka man försöker försvara samma samtal.”
Att de flesta fakta är flytande och tvetydiga och att människor inte har någon direkt tillgång till vare sig verkligheten eller sanningen betyder inte att verklighet inte finns eller att sanning är något oväsentligt. Lika lite som att ett erkännande av osäkerhet skulle betyda att ordning är något dåligt eller att ett bejakande av relativitet framför objektivitet skulle göra det svårt att ta ställning i moraliska strider. Tvärtom, poängterar han, ambivalensen måste försvaras av omsorg om sanningen och verkligheten, som en del av en mer stabil rationalitet. Det tänkande som med rationella anspråk tror sig stå över ambivalens och obestämbarhet gör sig ju mindre precist ”än det borde vara.”
Ihop med trilogins övriga delar – Det cyniska tillståndet (2018) och Litteraturens slut (2021) – blir läsningen en skön upplysningsvandring där natur och kultur filtreras genom litteratur med just precision. Fredric Jamesons kända iakttagelse om att ”det har blivit lättare att föreställa sig världens slut än kapitalismens slut” plockar Johansson snabbt upp för en ”förlängning” av resonemanget: det är väl i så fall en indikation på att kapitalismen har blivit vår tids natur, medan ”naturen” i sin tur har blivit något administrerat, reglerat, marknadsmässigt, kontrollerat: en konstruktion. Trodde vi i alla fall, ”tills temperaturen började stiga.”
När lågorna drog fram över Los Angeles och åt upp hus efter hus tills bara skorstenar stod kvar som gravpinnar i asklandskapet var det förstås en fullskalig tragedi – men också, skulle några hävda, det bästa som kunde hända. För uppvaknandet. Branden dödade osannolikt få människor, men enorma mängder i tillgångar.
Kunde det väcka de rika?
Och då inte de rika i meningen Los Angeles miljardärer utan de rika globalt sett: den del av jordens befolkning som surfat på fossilepoken och med ett sekels go livsstil orsakat upphettningen, men vars tröstande berättelser om grön tillväxt, Northvoltprojekt, geoengineering, koldioxidinfångning och fossilfri produktion varit så sköna att smekningarnas rus gjort materien osynlig. I sin bok Mot kollapsens hjärta – om tillväxtens slut och civilisationens sammanbrott går författaren Jonathan Jeppsson i dialog med var och en av vad han menar är klimatfrågans förlamande sagor om tillståndet och försöker än en gång – det här är hans andra bok på temat – knacka på dörren till människans vadderade sängkammare.
Hallå, viskar han, vill ni se ett stycke verklighet också?
Och så börjar han med de två relevanta parametrarna: konsumtion och energi. Om världsekonomin ska växa på samma sätt som den gjort sedan 1960-talet, vilket alla politiker jobbar för, innebär det att världens BNP kommer vara dubbelt så stor som idag – om bara 20 år. Redan 2030 kommer den globala medelklassen bestå av 4,8 miljarder människor, 1,3 miljarder fler än 2020, alla med nyvunnen köpkraft och etiskt förstås helt berättigade till européers konsumtionsmönster, vilket gör att den globala materialförbrukningen kommer fördubblas till 2050. Två tredjedelar av världens samlade utsläpp av växthusgaser är kopplade till hushållens konsumtion. För att svara mot efterfrågetrycket måste den globala elproduktionen öka med 50 procent till 2050, samtidigt som all elproduktion – enligt gällande utfästelser – ska bli fossilfri till 2050. Men än idag utgör kol, olja och gas 80 procent av världens energiproduktion. Under 2022 godkände Kina kolkraft motsvarande byggandet av två kraftverk i veckan. Någon omställning har, konstaterar Jeppsson, ”med andra ord inte börjat än”.
För alla väntar på trollkarlen.
Inget av ovanstående är nytt, Greta har sagt det i ett decennium, och framåtrörelsen – tillägget – med Jeppssons bok är viljan att sekularisera klimatdebatten; döda sagorna, se människan. I vägen för ett rationellt svar på utvecklingen står inte hopplösheten utan hoppet. Det förlamande ordet. Visst kan man som Per Wirtén instrumentalisera begreppet hopp för att gjuta liv i ett antal marginaliserade jämlikhetsideal – I have a dream! – men hopp är ett i grunden religiöst fundament. Sorgearbetarnas redskap. Hoppas, menar Jeppsson, gör den för vilken inget annat återstår, den som möter en exekutionspatrull eller faller fritt från hög höjd – då har man anledning att verkligen hoppas. På ett mirakel.
Men där är inte klimatfrågan. Oavsett utgång kommer ingen annan än människan – övergångsgenerationerna, dagens barn – att ta hand om det som väntar. Världen går inte under. Gammalt försvinner och nytt föds. Men det blir våldsamt. Världen kommer redan 2050, enligt flera prognoser, ha 1,2 miljarder klimatmigranter. Energisystem kommer kollapsa. Megastäder evakueras. Populister ta makten. Krig bli vardag. Det var länge sedan klimatfrågan handlade om temperaturer, glaciärer, tröskelpunkter och permafrost – idag är den i allt väsentligt en fråga för statsvetenskapen och nationalekonomin. Eller, är Jeppssons poäng, borde vara. Men eftersom statlig kontroll och begränsningar i människors friheter med hänvisning till klimatnödläget fortfarande är tabu vandrar mänskligheten under hoppets stjärna ut i en tillvaro där alltmer lämnas åt de yttre omständigheterna.
Schopenhauer, den tyske 1800-talsfilosofen, kallade hoppet ”hjärtats dårskap” eftersom det får människor att tro att det de hoppas är fullt möjligt även när det rör sig om omöjligheter: fördubblad total konsumtion och globalt nollutsläpp – till 2050. Yes we can! Materielös produktion. Yes we can! Overseas elflyg till 2030. Yes we can! Just du kan förändra världen. Yes I can! Hoppets tröstande dunster, menar Schopenhauer, fräter sönder det som är sant och relevant så det nödvändiga uteblir. Hoppet är, noterar Jeppesson, ”de sekuläras bön”.
En annan författare som vill bidra till klimatkrisrealism, hedonisten Torbjörn Tännsjö, klev under året in på scen med boken Från despoti till demokrati – hur en världsregering kan rädda mänskligheten. Inte heller han orkar längre lyssna på klimatidealismens enkla scheman om onda och goda och börjar med en dyster utgångspunkt: de människor som hävdar att vad de än gör för att ”rädda klimatet” så kommer det inte att göra någon skillnad har rätt. Och eftersom samma gäller på nationell nivå kan bara en global stat rädda de mänskliga djuren – alltid är redo att med våld försvara den egna avkomman, den egna nationen, den egna maten, de egna bilarna, den egna familjen, den egna livsstilen – från sig själva. Sven Anders Johansson klär samma läge i andra ord: ”Om vi lever i en postpolitisk tid, som det ibland hävdas, så är det inte för att det inte längre finns några politiska konflikter och orättvisor, utan för att det inte längre verkar finnas några möjligheter att förändra omständigheterna på demokratisk väg.”
Demokratins oförmåga att hantera ”stormens utveckling”, klimatdramats obönhörliga framåtrörelse helt oberoende av vad människan tycker och vill, har präglat den fackfilosofiska klimatetiken i decennier. Och så länge det kollektiva beslutsproblemet ”allmänningens tragedi” – det faktum att det alltid är rationellt för en individ eller nation att, oavsett vad andra gör, inte bidra till det allmänna bästa – finns kvar kommer dagens ”globala anarki”, Tännsjös term för aktuellt tillstånd, att fortsätta. Och snart explodera. Senast nu i januari, när Los Angeles lågor härjade, kom nya katastrofrapporter från EU:s klimattjänst Copernicus. Som på beställning. Bara en världsregering, försäkrar Tännsjö, kan ta oss ur dilemmat.
Någon sådan global ordning, tillstår han, är emellertid inte i sikte. Och eftersom tiden, givet det akuta nödläge varken sekulära eller andra böner hjälper mot, inte räcker till för demokrati krävs ett auktoritärt mellanspel han själv hoppas på: att ett slags global statskupp sker som i förnuftets sista timma räddar världen innan det oreglerade klimatdramat, dagens ”anarki”, har pressat fram atombomberna. Helt enkelt att ett antal personer med stor makt idag – statschefer i några av stormakterna, ägare av några av världens största bolag, överbefälhavare för några av väldens största militärmakter, spetsforskare på några av världens AI- och vapenteknologifronter, generalsekreterare för några FN- och världshandelsorgan, etcetera – skulle gå ihop och sätta nationalstaternas suveränitet ur spel, som under pandemin, just innan ett oändligt allas krig mot alla bryter ut. ”Jag säger inte att det är särskilt troligt att en upplyst global despoti ska födas i rättan tid”, noterar han, men i den katastrofala situation världen nu rör sig mot måste en sådan ”livbåtslösning” välkomnas.
Föga förvånande blev Tännsjö kritiserad för att vara både naiv och auktoritär. Att den globala despotin efter en tid av avvärjda hot skulle kunna utvecklas till global demokrati med fungerande världsparlament ansågs korkat, men sedan dess har åtminstone en perspektivförskjutande händelse på temat global makt inträffat: Donald Trump har valts till president i världens största ekonomi och lagt enorm makt i händerna på just bolagsdirektörer. Han har också meddelat avsikt att ”köpa” Grönland, världens största ö, ”ta” Panamakanalen, en av världens strategiskt viktigaste farleder, och i ett slag höjt tullar på ett sätt ingen trodde var möjligt. Många demokrater har förfasats över utvecklingen men i Tännsjös perspektiv skulle det kunna ses som den globala despotins första steg. Efter ett strategiskt avtal med Xi Jinping skulle de båda härskarna – understödda av nykalibrerade algoritmer på Facebook och TikTok, som de redan styr över – med ekonomisk makt kunna pressa resten av världen till följsamhet inom bara några år. Flera latinamerikanska länder har redan ställt sig i ledet efter ekonomiskt muskelspel som bara tog en halvtimma att genomföra. De hade inget val. Särskilt upplyst tycks den nya halvdespotin inte vara, men det är – i filosofens färdplan – en sekundär fråga.
Till dem som skrattar levererar Tännsjö tre svar. För det första är västvärlden idag så förblindad av den egna civilisationens storhetstid att dess invånare har svårt att se världen från andra platser och tider. Fyra av fem av jordens invånare har aldrig någonsin suttit i ett flygplan och bara 13 procent av dagens världsbefolkning lever i liberala demokratier. Så värdet av de politiska och ekonomiska friheter som står på spel delas bara av ett fåtal, och detta fåtal överensstämmer rätt exakt med det fåtal som orsakat uppvärmningen. För det andra har demokratin som vi känner den bara levt ett ögonblick i det evolutionära perspektiv klimatkrisen accentuerar; att inte kunna tänka utanför industrikapitalism och liberal demokrati är, menar han, i bästa fall historielöst, i värsta fall kollektivt självmord. Förutsatt att planeten fortsätter vara beboelig finns massor av tid för kommande generationer att skapa samhällen och kulturer. Och till dem som säger att Trump och Musk med sin Mars- och drill baby drill-politik ju bara kommer bränna slut på jordens resurser snabbare än någon annan svarar han med allmänningens tragedi-logiken: utan en ny global suverän är allt utsiktslöst. Först makt, sedan förnuft. Som med de nationella demokratierna. Först styr envåldshärskare, sedan föds via politisk kamp ett demos, det vill säga ett folk med gemensamt ärende (världsmedborgaren), och ur detta skapas sedan den relevanta suveränen (världsstaten) – som därefter demokratiseras (världsparlamentet).
Många skulle säga att detta är hoppets förlamande trams i full glans – ett roande exempel på Schopenhauers ”hjärtats dårskap”, eller ett huvudlöst försökt till uppdaterad leninism – och Tännsjö hymlar inte med att det inget annat är än just en sista önskan. Livbåten. Men poängterar samtidigt att han är övertygad om att det är den minst orealistiska av alla orealistiska vägar att avstyra katastrofen. Samt att om det lyckas – om den globala despotin besegrar den globala anarkin och den globala demokratin därefter besegrar den globala despotin – så är det ett historiskt bekant mönster, de tidigare demokratiernas framväxt. Och om processen fullbordas i meningen att ett politiskt representativt världsparlament till slut väljer sin världsregering skulle det i sin tur, som Tännsjö meddelar att han gärna betraktar det, vara ”den mänskliga historiens början snarare än dess slut.”
Sakprosaårets trender handlade inte bara sanningsskärpning och klimatkrisrealism, utan också – kanske framför allt – om Sveriges ekonomiska exceptionalism. Jonas Malmborgs nämnda Den stora kreditfesten var en av flera böcker om ett land och ett system som bokstavligen strösslar lån över sina medborgare, även de som inte kan betala. I boken Skuldsatt möter Lena Pettersson ”överskuldsatta” människor och försöker reda ut hur det kommer sig att ett av världens rikaste länder också har en av världens mest skuldsatta befolkningar och en myndighet – Kronofogden – som har ”samma uppgifter som i andra länder sköts av maffian”.
Men den pedagogiskt mest ambitiösa av ekonomitemats böcker var Andreas Cervenkas Fuskbygget, uppföljningen till succéboken Girig-Sverige. Det är en med statistik och hårresande exempel berättad historia om hur Sveriges statsskuld helt enkelt har privatiserats. Svenska statens belåning tillhör idag den lägsta i västvärlden samtidigt som den privata skuldbördan ligger i världstoppen. Så såg det inte ut för 30 år sedan, och utvecklingens förklaring stavas billiga lån och ständigt stigande bostadspriser. Bostadsrallyt har, visar Cervenka, inneburit en historisk omfördelning av förmögenheter mellan olika befolkningsgrupper och den övervägande delen av den rikedom som skapats på bostadsmarknaden inom loppet av bara tjugofem år finns idag framför allt hos en grupp: ”människor i pensionsåldern i storstäderna.” Och, förstås, deras barn – arvtagarna.
De svenska bankernas storsatsningar på att sälja billiga bolån har gjort Sverige till ”ett land som badar i skulder”. I normalare länder som Tyskland, Spanien, Frankrike eller Italien amorteras ett bolån på mellan tjugo och trettio år men i Sverige har permanenta löften från politiker om att inte försämra villkoren för bostadsägare blivit ett sätt att sitta kvar vid makten. Så med politikerna som stränga förmän vandrar svenska folket till banken varje månad för att få ge en allt större del av sina löner till bankernas aktieägare. För de två största aktörerna på svensk bolånemarknad, Swedbank och Handelsbanken, stod bolånen 2021för 55 till 60 procent av den totala rörelsevinsten. Femton år tidigare var andelen 25 procent.
Utvecklingen i Sverige är extrem, men också del i en global trend. I hela västvärlden består en allt större del av människors och företags förmögenheter av bostäder. För tjugo år sedan, 2005, värderades världens samlade bostäder till 70 000 miljarder dollar, en siffra som 2022 hade mer än fyrdubblats till 288 000 miljarder dollar och därmed etablerat bostäder som världens i särklass största finansiella tillgång. Samma år, 2022, var alla utestående obligationer värda 130 000 miljarder dollar, samtliga världens börser var värda 99 000 miljarder, all jordbruksmark 41 000 miljarder och allt guld som någonsin grävts fram 12 000 miljarder dollar. Merparten av världens samlade förmögenhet, skriver Cervenka, består alltså av luft – befintliga tillgångar som hela tiden tillskrivs högre och högre värden.
Bokens stora förtjänst är emellertid inte den i och för sig snyggt hanterade statistiken, utan att författaren sätter frågan i ett större perspektiv. Kan bostadspriser, undrar han, fortsätta att stiga i all evighet? Finanskrisen 2008 med sin omskakning av världen fick fatala politiska konsekvenser – ”utan finanskrisen, ingen Trump”, som Steve Bannon uttryckt det – och nästa kris lär stressa systemen till än större geopolitiska konsekvenser. Enligt en undersökning Cervenka refererar till är 44 procent av bostäderna i USA, världens största ekonomi, sårbara för ”någon eller flera av farorna extrem hetta, stormar, översvämningar eller skogsbränder”. Värdet på dessa fastigheter är 22 000 miljarder dollar, ungefär lika mycket som USA:s BNP, och redan våren 2024 hade USA:s största försäkringsbolag, State Farm Insurance, slutat teckna hemförsäkringar i Kalifornien. Bolagen, konstaterar Cervenka, överger marknad efter marknad. Eller som Dave Jones, tidigare chef för försäkringsmyndigheten i Kalifornien, säger i boken: ”Jag tror vi är på väg mot en oförsäkringsbar framtid på många platser.”
Ett år senare slukade bränderna i Los Angeles 10 000 fastigheter på några dygn. Utan försäkring går det inte att få ett bolån och utan bolån finns inga köpare och utan köpare finns ingen ekonomi och när ekonomin kollapser tar krigen över. Hur kunde man, sammanfattar Cervenka, tillåta att en av människans mest basala behov, drömmen om tak över huvudet, gjordes till ett ”bombbälte på samhällskroppen?”
Lena Pettersson konstaterar att svenskarnas djupa skuldsättning skulle kunna tolkas som framtidstro, en ”satsning” – på att allt går vägen och att bombbältet aldrig briserar. Per Wirtén anlägger i ett av hans boks bästa kapitel, som i några avgörande passager också behandlar Sveriges ekonomiska utveckling, ett längre perspektiv på berättelsen om det som blev ”EU:s mest ojämlika land”. Med avskaffandet av tre nyckelskatter – arvsskatten 2004, förmögenhetsskatten 2007 och fastighetsskatten 2008 – inleddes en process som ihop med det aktuella bostadsrallyt drar med sig konsekvenser som är svåra att överblicka. Utan arvsskatt ackumuleras nu enorma förmögenheter frikopplade från arbete hos den nya skrattande klass Cervenka kartlade i sin förra bok Girig-Sverige. Redan inom någon generation kan Sverige ha ”en ganska stor aristokrati”, skriver Wirtén, som inte behöver arbeta, utan kan leva på räntor och avkastningar från ärvda förmögenheter, ”ungefär som markägarna i olika brittiska och franska romaner från 1800-talt: the landed gentry.”
Hur detta samhälle i en nära framtid kommer att se ut och vilka inre spänningar det värker fram är, skriver han, svårt att föreställa sig. Men ”vi är på väg i den riktningen”.
Sverige går i bräschen.
Litteratur:
Faktan, Johannes Anyuru, Clandestino 2024.
Statsministermordet, Hans-Gunnar Axberger, Norstedts 2022.
Honungsfällan – historien om Swedbank, Ryssland och världens största penningtvättskandal, Lars Berge och Axel Gordh Humlesjö, Albert Bonniers förlag 2024.
Medan vi lever – tankar om existensen, Nina Björk, Wahlström & Widstrand 2024.
Testosteron, Selma Brodrej, Atlas 2024.
Utge sig – om autenticitetens vara och värde, Saga Cavallin, Norstedts 2024.
Fuskbygget – så knäckte bostadsmarknaden Sverige och världen, Andreas Cervenka, Albert Bonniers förlag 2024.
Det är något genant att vi från svensk sida förefaller ligga i bakkant här – Sverige efter Afghanistans fall, Thord Eriksson, Atlas 2024.
Tillståndet – om postmodernismen och dess lärdomar, Anna Victoria Hallberg och Anders Burman (red), Daidalos 2025.
Mot kollapsens hjärta – om tillväxtens slut och civilisationens sammanbrott, Jonathan Jeppsson, Ordfront 2024.
Litteraturens slut, Sven Anders Johansson, Glänta hardcore 2021.
Till ambivalensens försvar, Sven Anders Johansson, Glänta hardcore 2024.
Den sista boken om Olof Palme, Jon Jordås, Natur & Kultur, 2024.
Den stora kreditfesten – historien om Klarna, Jonas Malmborg, Albert Bonniers förlag 2024.
Skuldsatt – om hur obetalda lån blev en lysande affärsidé, Lena Pettersson, Norstedts 2024.
Ett liv värt att leva, Christian Rück, Albert Bonniers förlag 2024.
Högt över havet – så övergav Sverige alliansfriheten, Maggie Strömberg och Torbjörn Nilsson, Albert Bonniers förlag 2024.
Rädda landet – Sverigedemokraterna och striden om verkligheten, Eigil Söderin, Forum 2024.
Flickan i korridoren, Elinor Torp, Mondial 2024.
Från despoti till demokrati – hur en världsregering kan rädda mänskligheten, Torbjörn Tännsjö, Fri tanke 2024.
Min kärlek till detta folk: frälsning och förtryck – farfars tid i Sápmi, Johanna Westeson, Ordfront 2024.
Hopp – mot frihetens fiender, Per Wirtén, Albert Bonniers förlag 2024.