Att ”otysta” Gaza del två – om antisemitism
Catharina Thörn, professor i kulturstudier och medlem i Ord&Bilds redaktionsråd, fortsätter att brevväxla med den amerikanska ekonomen och forskaren Sara Roy. Roy har forskat och skrivit extensivt om Gazas ekonomi sedan 1980-talet och på senare tid även om Hamas. Hon är en ledande forskare inom fältet och en respekterad auktoritet som ser Gazaremsan som sitt andra hem. E-postsamtalet inleddes den 17 februari och avslutades den 30 maj.
Översättning: Catharina Thörn
Olivkvist på Västbanken
Catharina Thörn: Filmen The Zone of Interest skildrar Auschwitzkommendanten Rudolf Höss och hans fru Hedvig när de skapar ett liv med sina barn i ett stort hus med trädgård precis bredvid lägret. Filmen gjordes i samarbete med Auschwitzmuseet och har hyllats för sin skrämmande skildring av normalitet i en tysk familj som bokstavligen lever sina dagliga liv sida vid sida med Auschwitz, medvetna om, men utan att benämna, vad som händer på den andra sidan muren. Filmen vann en Oscar för Bästa internationella långfilm i mars 2024. I sitt tacktal under Oscarsgalan sa regissören Jonathan Glazer:
Alla de val vi gjorde var för att spegla och konfrontera oss själva i samtiden - inte för att säga: 'Se vad de gjorde då,' utan snarare, 'Se vad vi gör nu.' Vår film visar vart avhumanisering, i dess värsta form, leder. Det har format hela vår historia och nutid. Nu står vi här som människor som tillbakavisar att vår judiskhet och Förintelsen kapas av en ockupation som har lett till konflikt för så många oskyldiga människor. Vare sig det gäller offren för den 7:e oktober i Israel eller för den pågående attacken mot Gaza, är de alla föremål för denna avhumanisering. Hur kan vi motstå detta? Aleksandra Bystroń-Kołodziejczyk, flickan som lyser i filmen, såsom hon gjorde i livet, valde att göra motstånd. Jag dedicerar detta till hennes minne och till hennes motstånd.
Jonathan Glazers tal blev kontroversiellt, han har både fördömts och hyllats för sina ord. Men han är inte en ensam röst inom den judiska gemenskapen. Sedan kriget började har Jewish Voice for Peace och If Not Now organiserat otaliga demonstrationer över hela USA. I december förra året kedjade 18 judiska pensionärer fast sig i staketet vid Vita huset och krävde eldupphör. Podcasten ”On the Nose”, som görs av tidskriften Jewish Currents, som sedan oktober 2023 har ägnat många av sina program åt Israel och Palestina, pekar på behovet av att sätta dagens händelser i sitt historiska sammanhang. I demonstrationer över hela världen ansluter sig judiska organisationer och individer till kraven på eldupphör och på att avsluta ockupationen. Samtidigt har många av de som uttryckt sin solidaritet med Palestina anklagats för antisemitism, även de som själva är judar.
I din forskning återvänder du ofta till din judiska identitet, hur du växte upp i ett hem med föräldrar som överlevde Förintelsen, för vilka Israel och tanken på ett judiskt hemland var en viktig, men inte en avgörande, del av deras identitet. I texten A Jewish Plea skriver du:
För min mor och far betydde judendomen att bära vittnesmål, påtala orättvisor och att vägra tystnad. Det innebar medlidande, tolerans och förlösning. I frånvaron av dessa imperativ, lärde de mig, upphör vi att vara judar. [1]
I ditt arbete har du både kritiserat avhumaniseringen av palestinier och trivialiserandet av antisemitismen. Hur förstår du mekanismerna bakom avhumanisering och antisemitism i den nuvarande situationen?
Sara Roy: Svaret på din provokativa fråga skulle kräva en mer detaljerad essä än vad vår brevväxling medger. Men det finns några saker som jag skulle vilja lyfta fram i mitt svar. Min mor, Taube, och min far, Abraham, överlevde Auschwitz och andra fasor. Min far var den enda överlevande av sex barn i sin familj och min mor och endast en syster överlevde i en familj som var större än min fars. Jag förlorade en stor släkt till fascismen och rasismen, människor jag aldrig kände men älskade djupt. Den franske antropologen Didier Fassin har skrivit att "historien är inte bara en berättelse" utan är "inskriven i våra kroppar, får oss att tänka och agera som vi gör." [2] Min familjehistoria är, som Fassin skrev, inristad i min kropp, den formar mina tankar och handlingar. Hur skulle det kunna vara annorlunda?
Mot denna bakgrund vill jag redan inledningsvis understryka att kritik av staten Israel inte är antisemitisk utan en legitim, icke-våldsam form av politiskt uttryck. Att blanda ihop sådan kritik med antisemitism (vilket International Holocaust Remembrance Alliance ytterst problematiska definition av antisemitism effektivt gör) är inte bara skandalöst, utan också farligt. Det trivialiserar den verkliga betydelsen av antisemitismen – hatet mot judar för att de är judar – vilket möjliggör att den kan frodas. Varje försök att blanda ihop kritik mot Israel och antisionism (och de två är inte nödvändigtvis samma sak) med antisemitism måste förstås för vad det verkligen är: ett försök att använda antisemitism som vapen för att tysta kritik mot Israel och israelisk politik inklusive, och kanske också i synnerhet, en judisk kritik. Denna sammanblandning verkar för förtryck av tolerans och vittnesbörd, och det är precis så fascismen slår rot. Detta är inte bara ett förräderi mot judendomen, som värderar ifrågasättande och kritisk granskning före lättvindig acceptans, det tjänar också till att göra judar till undantag, vilket än en gång gör oss till ”de andra”, en position som historiskt har tvingats på oss. Det skapar mer antisemitism genom att urskilja det judiska folket från andra som lider.
Jag vill tillägga att antisionism har en lång tradition i den judiska historien och anses vara en legitim ståndpunkt även i Israel. Historiskt sett har vissa judar, inklusive förintelseöverlevare, motsatt sig sionismen av religiösa, politiska och kulturella skäl. Palestinier motsätter sig sionismen, inte för att de hatar judar, utan för att sionismen har skapat en strukturell ojämlikhet och lett till att palestinier förtrycks, avhumaniseras och fördrivs. (Jag noterar också att antisemitism kan finnas både bland dem som motsätter sig sionismen, och de som stöder den av politiska skäl).
Varför är det då acceptabelt för andra, inklusive tyskar av alla människor, att berätta för progressiva judar som jag själv – barn till förintelseöverlevare – att vi är antisemitiska för att vi motsätter oss Israels förtryckande ockupation av palestinier i allmänhet, och det fruktansvärda kriget mot Gaza i synnerhet? Varför betraktas det som antisemitism att protestera mot orättvisa och avhumanisering, förnekandet av mänskliga rättigheter för palestinier, förstörelsen av det palestinska samhället och den massiva massakern på oskyldiga människor, inklusive över 13 000 palestinska barn? Varför betraktas det som antisemitism att motsätta sig det fysiska, sociala och kulturella utplånandet av palestinier? I mitt långa engagemang för Gaza har jag bevittnat det medvetna och obarmhärtiga undertryckandet av denna dynamiska plats och dess vänliga människor och jag fortsätter att fråga mig varför? Ska denna fråga misskreditera mig som en självhatande jude, vilket jag har blivit kallad?
Avhumanisering är en nödvändig och integrerad komponent i rasism inklusive, naturligtvis, antisemitism. Avhumanisering har varit avgörande för Israels relation till palestinier, en form av förnedring som palestinier länge har kämpat mot. Genom alla mina år av forskning bland palestinier har de alltid påtalat: Vi är också mödrar och fäder, systrar och bröder, professorer och advokater, fiskare och fabriksarbetare. Vi är också människor med individuella historier och berättelser som måste återberättas av de levande, inte bara begravas med de döda.
Under de år som ledde fram till den 7:e oktober uppmanade vissa israeliska ministrar till förstörelsen av Gaza. En av dem, Ayelet Shaked,[3] beskrev palestinska barn i Gaza som ”små ormar.” För Israel bor det inga oskyldiga i Gaza eftersom, har Israel hävdat, Gazas folk valde en terroristorganisation som sina representanter. År 2011 uttalade en israelisk tjänsteman att målet i Gaza, liksom i Libanon, är att använda oproportionerlig styrka, för att ”orsaka skada och utdela straff i en omfattning som kommer att kräva långa och dyra återuppbyggnadsprocesser.” Därför finns det, enligt Israel, inget sådant som ett hem, en skola, ett sjukhus eller en lekplats i Gaza som befolkas av civila. I stället finns bara militära mål – före det nuvarande kriget över 5 000 – som alla anses legitima eftersom varje hem är ett icke-hem; varje förskola, en icke-förskola; och varje sjukhus, ett icke-sjukhus. Det mest extrema uttrycket för denna hållning ser vi idag. Innan den 7 oktober talade israeliska tjänstemän om att periodvis ”klippa gräset” i Gaza. Utan hänsyn till att de flesta grässtrån var barn.
Judith Butler fångar denna avhumanisering av de Andra genom att fråga när livet är värt att skyddas från förstörelse. När är livet sörjbart? Hon skriver: ”Krig sysslar med att producera och reproducera osäkerhet som norm i vardagslivet. … Palestinskt liv är antingen inget liv, ett skuggliv eller ett hot mot livet så som vi känner det.” Det senare presenterar ett oändligt hot ”mot vilket ett obegränsat försvar formuleras”, som Israel nu hävdar att man gör genom sin omfattande förstörelse av Gaza.[4]
Krig bygger på den differentierade fördelningen av sörjbarhet. Det vill säga, vissa liv är värda att sörja medan andra inte är det. Butler argumenterar sedan: ”O-sörjbara liv är. . . från början redan förlorade och förstörda, vilket innebär att när de förstörs i krig förstörs ingenting . . . Motiveringen för förstörelsen är att de inte räknas alls.”[5] Ska de av oss som talar klarspråk om en sådan skam och grymhet fördömas som antisemiter?
I september 2014 blev jag inbjuden att tala om Gaza vid Heinrich Böll-stiftelsen i Berlin efter de fruktansvärda händelserna i Gaza den sommaren. Under frågestunden reste sig en upprörd herre upp. Han argumenterade kraftigt för att det med tanke på Tysklands historia är svårt, för att inte tala om omöjligt, för tyskar att kritisera Israel (faktum är att det idag i Tyskland betraktas som en form av kriminalitet att kritisera Israel och försvara palestiniers mänskliga rättigheter). Inbäddat i hans uttalande fanns föreställningen att tyskar aldrig borde engagera sig i sådan kritik. Han verkade insistera på att jag skulle acceptera detta. Jag gjorde inte det. Jag gör inte det. Och inte heller skulle mina föräldrar göra det.
Mitt svar till honom då är detsamma som mitt svar nu: Om den mörkare delen av Europas historia – särskilt Tysklands – har lagt en börda och en skyldighet på sina medborgare – på oss alla – är det att upprätthålla en humanitär skyldighet gentemot alla människor, och att försvara rättvisa, inte Israel. Detta är vad judendomen, inte sionismen, kräver. Vår skyldighet ligger inte i att göra Israel eller det judiska folket speciella, eller att selektivt ursäkta en orättvisa för att judar råkar begå den; den ligger i att tillämpa samma etiska och moraliska standard i förhållande till Israel och judar som krävs av alla människor, vare sig de är tyskar, svenskar, amerikaner, palestinier eller andra. Detta gynnar alla, inklusive Israel.
Det är helt missriktat att tro att vägran att kritisera Israels brutala ockupation och nu, möjliga folkmord – och att bestraffa dem som gör det – kommer att skydda och säkra staten Israel eller det judiska folkets plats i världen. Tvärtom kommer ett sådant tillvägagångssätt att leda till den exakta motsatsen – genom att insistera på att behandla judar som ett undantag, gör vi oss återigen till anomalier, inkräktare, ojämlika, en negation av Europa. Det gör oss mer sårbara för och oskyddade från den verkliga, smittsamma antisemitismen som nu är på frammarsch över hela världen. Som jag sa till en annan tysk publik: ”Din skuldkänsla, om det är det rätta ordet, bör inte härledas från att kritisera Israel. Det bör finnas i att förbli tyst inför rasism, fördomar och hat som så många av era förfäder gjorde före, under och efter Förintelsen.”
Antisemitism är oacceptabelt. Men sättet att bekämpa den är för judar att vara en del av en inkluderande process, där vi bekämpar alla former av rasism och diskriminering mot alla grupper. Det handlar inte bara om att försvara oss själva, utan också om att, som en del av vårt självförsvar, försvara andra. Vi kommer aldrig att vara säkra om andra är otrygga. Och kampen måste föra samman alla former av rasism, likvärdigt och inkluderande. Därför måste kampen mot antisemitism vara del av en process som innefattar en identifiering med, och försvar av, de Andra. Det är avgörande för judendomens överlevnad som ett levande och universellt system av etik och moral. Denna process måste värdera inkludering över exkludering, gemenskap framför separation.
Jag vill avsluta denna reflektion med en berättelse från min familj:
Min mor och hennes syster hade just blivit befriade från koncentrationslägret av den ryska armén. Efter att ha tillfångatagit alla nazistiska tjänstemän och vakter som drev lägret, berättade de ryska soldaterna för de judiska överlevarna att de kunde göra vad de ville med sina tyska förtryckare. Många överlevande attackerade omedelbart tyskarna. Min mor och min moster, som stod bara några meter från den fruktansvärda scenen som utspelade sig framför dem, föll i varandras armar och grät. Min mor, som var den fysiskt starkare av de två, omfamnade min moster, höll henne nära sig och min moster, som hade svårt att stå, grep tag i min mor som om hon aldrig skulle släppa taget. Hon sa till min mor: ”Vi kan inte göra detta. Vår far och mor skulle säga att detta är fel. Även nu, även efter allt vi har lidit, måste vi söka rättvisa, inte hämnd. Det finns inget annat sätt.” Min mor, fortfarande gråtande, kysste sin syster och de båda, omfamnade som en, vände sig om och gick därifrån.
Kampen mot antisemitism och alla former av rasism och avhumanisering kräver, oavsett vem förövaren är, samma fokus på rättvisa som min mor och moster trodde var avgörande. Avslöjandet övervinner då döljandet av orättvisor, och förlossningen beror på ånger och förmågan till förändring. Detta är den väg – ännu inte helt påbörjad – som det judiska folket måste följa för att rekonstruera en mer ”autentisk” judisk berättelse om maktlöshet och makt som kommer att göra det möjligt för oss att förbli trogna vår tradition och vilka vi är. För, som min kära vän och kollega, professor Marc Ellis, skrev för många år sedan, ligger utmaningen i trohet.
*
[1] Sara Roy Unsilencing Gaza. Reflections on Resistance. Pluto Press 2021, sid 120.
[2] Didier Fassin, When Bodies Remember: Experience and Politics of AIDS in South Africa. Berkeley:University of California Press, 2007, sid xix.
[3] Ayelet Shaked var justitieminister mellan 2015-2019 och inrikesminister mellan 2021-2022. Hon är ansedd som en av Israels mest inflytelserika lagstiftare.
[4] Judith Butler “Introduction to the paperback edition” ur Frames of War. When is life grievable? Utgiven av Verso 2016, sid xxix.
[5] Ibid.