James Baldwin
En svart mans anteckningar (Notes of a Native Son)
Övers. Martin Rogberg
Modernista 2021
Av: Stefan Jonsson
Vad kan jag lära av James Baldwin? Att en vit skribent som skriver om rasismen står vid en avgrund? Det skrivna blir meningslöst, om avgrunden inte syns i texten.
Avgrunden löper genom det egna psyket. Den ger sig tillkänna, för den som tittar ner, i form av minnen, föreställningar, stereotyper, fraser, reaktioner och affekter som väckts och väcks inför liv och samhällen som är olika det egna. När den vita skribenten tittar ner måste hen medge att alla de obehagliga fantasmerna om ”andra raser” satt sig i det egna medvetandet och livet som helhet. Skribenten tvingas medge sin delaktighet i ett övergrepp gentemot dem som fått sitt människovärde kränkt av fantasmerna.
Avgrunden går också genom världen. Den ger sig där tillkänna, om nu skribenten ser ner, som en bärande del i den moderna världens historia och samtid. Även denna del är frånstötande eftersom den består mest av våld – slaveri, fördrivningar, utrotningar, övergrepp. Även här får den vita skribenten medge sin delaktighet – eftersom hennes goda ställning i världen har detta våld som sin förutsättning.
Därför vänder den vita skribenten gärna ryggen till. Hen ser framåt, betonar framstegen, påstår att antirasismen överdriver sin betydelse och föreslår att vi i stället tar ställning för upplysning, universalism, mänskliga rättigheter och jämlikhet.
Det låter vettigt. Men det fungerar inte – Baldwin tillhör dem som betonat saken starkast – med mindre än att vi först fattar att även sådana värden är delaktiga i rasismens historia. Upplysningen? Ett sätt att spänna upp europeiska idéer om kunskapens frigörande makt till allas rättesnöre. Universalismen? Ett sätt att bedöma alla utifrån en eurocentrisk människosyn. Jämlikheten? Som i bästa fall råder bland dem som lever i samma land, men sällan omfattar dem på andra sidan gränsen. Mänskliga rättigheter? Ett nödvändigt ideal, vars förverkligande tenderar att inskränkas till dem som redan har sitt på det torra.
Så vad kan vi lära av James Baldwin? I sista essän i sin första essäbok Notes of a Native Son från 1955 skildrar han sin tillvaro i en isolerad alpby i Schweiz dit han dragit sig tillbaka för att skriva sin första roman, den som 1953 gavs ut med titeln Go Tell It on the Mountain. Få i byn har satt sin fot utanför sockengränsen. Likafullt har byborna en självklar förbindelse med hela den västerländska kulturen. Baldwin må vara född och uppvuxen i New York. Han må vara bättre beläst och mer berest än byborna som aldrig lämnat sin alpdal. Det spelar ingen roll. Empire State Building i New York är ändå deras byggnad mer än hans.
Med en blandning av intellektuell fascination och känslomässig utmattning konstaterar Baldwin också något annat. Han är den första svarta person som byborna mött. Likväl är de förprogrammerade i sin habitus att bemöta honom med hela batteriet av rasistiska fantasmer. För dem är han inte människa. ”Mitt leende var ett nytt, främmande fenomen som gav dem tillfälle att se mina tänder – att jag log såg de faktiskt inte.”
Slutsatsen är att rasismen är lika djupt präglad i folks psyken som i den historiska kapitalismen och den globala kulturen. Den går inte att skaffa ur världen, skriver han, med mindre än att det sker en förändring av ”samhällsstrukturen”. Tills en sådan förändring sker gäller att uthärda med hjälp av list, humor och stoicism.
*
Baldwin knyter ihop den bekräftelse på sitt främlingskap han får i Alperna med den utgångspunkt han anger i bokens första essä, ”Självbiografiska anteckningar”. Här tecknar 31-åringen med succédebuten bakom sig hur han blev författare. ”Otaliga människor har hjälpt mig på olika sätt; men den svåraste (och mest givande) omständigheten i mitt liv har nog till sist varit det faktum att jag föddes som svart man och tvingades till ett slags vapenstillestånd med denna realitet.”
Denna skenbart enkla mening sammanfattar en hyllmeter kritisk rasteori. Huvudorden är ”mitt liv” och ”föddes som…”. I förhållande till detta liv är ”att födas som svart man” en omständighet, samt en realitet. Eftersom omständigheten är reell kan den inte förnekas, men den förblir just en omständighet, alltså utvärtes, inte inneboende. Att kriga mot omständigheten vore att gå under, eftersom den backas upp av hela det vita majoritetssamhället. Att acceptera den vore att förneka livet, ens mänsklighet. Alltså: vapenstillestånd och uthärdande; yttre anpassning, inre motstånd. Baldwin duckar för orättvisorna utan att acceptera dem.
Vad innebär det mer konkret? Baldwin skriver finurligt: ”Jag vill vara en hederlig karl och en bra författare.” Där ska vi ta honom på orden. ”Hederlig”, det betyder att inte förneka avgrunden. ”Bra”, det betyder att skriva på ett sätt som hjälper läsaren att upptäcka den och mäta dess djup.
Detta är Baldwins upplysning, hans universalism, i mitten av 1950-talet. I essäerna handlar det om att dekonstruera identiteten som svart, kasta av sig bördan, så att det går att andas. Längre fram, på 1960-talet, tar han tvärtom den svarta identiteten i bruk som ett vapen i striden mot den vita hegemonin. Det innebär inte att han essentialiserar vare sig den ena eller andra. Ras är för Baldwin aldrig något mer, men inte heller något mindre, än en social och politisk form.
För Baldwin, liksom samtidigt i ett annat land Frantz Fanon, hänger hans psykiska hälsa och överlevnad på hans förmåga att skilja sin mänsklighet från de former som samhället påtvingar honom. En av essäerna i Notes of a Native Son är en skoningslös kritik av Harriet Beecher Stowes roman Onkel Toms stuga. Det är enligt Baldwin ”en mycket dålig roman”, kanske inte en roman överhuvudtaget, eftersom den består av idel stereotyper, eller vad Baldwin kallar ”former”. Att boken blivit så populär vittnar om människors behov av sådana former – ”legend, myt, tvång” – som ofta är så starka att de invaggar också de förslavade i tron att deras underordning är bra för dem. Den mäktigaste formen av alla är samhället som sådant, dess till synes orubbliga naturnödvändighet. Utan denna form skulle vi ”slungas ut i ett tomrum påminnande om skapelsen innan Ordet uttalats”.
För Baldwin – född som svart man – handlar det därför om att bejaka tomrummet. ”Endast detta tomrum, vårt undermedvetna jag, det ständiga kravet på en ny skapelseakt, kan ’frälsa oss från världens ondska’. Hit strävar vi oavlåtligt, härifrån strävar vi oavlåtligt att fly.” I sådana vändningar står Baldwin på höjden av sin modernism: upptäckten av tomrummet, subjektets tomhet samt begäret att fylla det med skapande uttryck, former, identiteter, som allesammans är tillfälliga, godtyckliga, och måste kastas åt sidan innan de stelnar till personlighet, karaktär och ras. Hos Baldwin är frigörelsens gest alltid nära. Djupt i texten driver en anarkisk och revolutionär föreställning om en existens som genom att mala sönder alla ”former” gör sig till ett med livet, skrivandet, skapandet, tillblivelsen, arbetet och kampen.
”Det faktum att jag föddes som svart man”, skriver Baldwin. Det är viktigt att betona att det är denna omständighet som får Baldwin att upptäcka negativitetens tomrum. Han är infödd i ett amerikanskt samhälle vars former stöter ut eller spärrar in sådana som han. Alltså måste han finna livet på andra sidan formerna, identiteterna.
Det är därför han beskriver det faktum att han föddes som svart man också som ”den mest givande” omständigheten i sitt liv. Utan den hade han aldrig tvingats söka efter porten till tomrummet som är skapelsens och tillblivelsens källa.
Därför är Baldwins teori giltig också för den vita människan. När hon föds som vit erhåller även hon den avgörande formen för sitt liv. Varför är det då så svårt, att tänka sig en vit författare som konstaterar att det faktum att han föddes som vit man är den svåraste och samtidigt mest givande omständigheten i hans liv? Kanske därför att den vita människan inte upplever någon motsättning mellan liv och form och därför inte kan skilja dem från varandra. För en svart man innebär svartheten stängda dörrar. För en vit man innebär vitheten öppna dörrar. För den ene är formen och identiteten något som hindrar livet, för den andre utgör de den väg på vilken livet rullar fram som ett lokomotiv mot självförverkligande. Medan den svarte inte kan nå livet med mindre än att han gör upp med formerna och blir klar över den historia som satt ramarna kring hans liv, kan den vite framhärda i falskt medvetande och lugnt fortsätta förväxla sig själv med Människan.
*
Frantz Fanon och James Baldwin skriver samtidigt, fast mot bakgrund av olika historiska sammanhang. Att de når jämförbara slutsatser är något som i sig vittnar om rasismens fundamentala betydelse för dåtidens världsordning – och sannolikt också nutidens. Fanon äger det bredare teoretiska registret och den bättre systematiken, samtidigt som han är mer binär än Baldwin, kanske därför att den rasism Fanon behandlar är legaliserad i hela det franska imperiet. Baldwin å sin sida ser tillbaka på en längre, mer varierad och blodigare historia i USA. I Förenta staterna rymmer dialektiken mellan samhällets svarta och vita former fler förmedlingar och en längre historia av motstånd, vilket gör det lättare för Baldwin att urskilja möjligheten till en annan värld, som skulle kunna förverkligas om vita i USA upphörde med att se landet som sitt.
De två liknar också varandra i sina osannolikt skarpa observationer. Hos Fanon infogas den konkreta iakttagelsen genast i en exakt och slående kulturdiagnos. Baldwins utsnitt ur verkligheten och erfarenheten syftar framförallt till att väcka och förfrämliga läsaren, för att i nästa steg leda vidare till inlevelse eller insikt.
På så sätt politiserade både Baldwin och Fanon sin samtids dialektiska existenstänkande. Båda reserverade också en tom plats åt en kommande mänsklighet, bortom det som Baldwin kallar ”rasernas mardröm”. Vägen till denna kommande universalitet tar sin början i en fenomenologisk analys av den svarta människans erfarenhet – rättare sagt, den svarte mannens erfarenhet – och fortsätter till ett bejakande av Black Power och väpnad kamp.
Tvärtemot vad 2000-talets anakronistiska idéer ibland gör gällande finns i dessa projekt inte ett uns av så kallad identitetspolitik eller omvänd rasism; striden gäller rätten att vara människa. Ska den rätten kodifieras utifrån den vita civilisationens redan inrättade paradigm? Ska den snarare försvaras utifrån medvetenheten om det universella tomrummet där alla deltar på fria villkor i skapelsen av livets former och samhällets normer?
I sitt förord till nyutgåvan av den svenska översättningen av Notes of a Native Son tar Judith Kiros fasta på detta val. Hon betonar Baldwins vilja att ”uppfinna ett språk som kan uttrycka någonting utöver det egna underläget”. Hon noterar hur Baldwin i gestaltningen av sin levda erfarenhet vänder underläget till ett estetiskt, kunskapsmässigt och politiskt övertag: ”Personen på botten måste kunna greppa hela hierarkin, i sin förutsägbara brutalitet, för att överleva; personen på toppen behöver däremot inte tänka sig nedåt, utan bara uppåt.”
I Baldwins essäer märks greppet i ett mobilt berättarperspektiv. Med häpnadsväckande respektlöshet vandrar han mellan formerna, över avgrunderna och in och ut ur identiteterna. Än betraktar han de vita med de svartas blick, än gör han omvänt, än ser han på de svarta med sociologisk opartiskhet, än analyserar han de vita på samma sätt. Han kan också flytta perspektivet mellan två meningar. I vissa slående satser tycks han yttra sig från tre håll samtidigt, utifrån sig själv, utifrån det svarta kollektivet och utifrån ett slags antropologisk synpunkt: ”Det torde inte finnas en enda svart man i Amerika … som inte en dag velat krossa varje vitt ansikte han mött, av grymmaste hämndmotiv skända vita kvinnor, slå alla vita sönder och samman och tvinga dem i stoftet”.
Ibland talar Baldwin också från himlen: ”Vi (det vill säga amerikaner i allmänhet) pekar gärna på de svarta … med ett slags tolerant förakt; men det är oss själv vi iakttar, oss själva vi fördömer…”.
Den inskjutna parentesen är smått obegriplig, eftersom Baldwins analys i övrigt visar att ett sådant vi inte existerar. ”Amerikaner i allmänhet” är en kategori utan innehåll. Kanske vill Baldwin reta läsaren, att föreställa sig ett sådant kollektiv bortom rasbarriären. Möjligen är parentesen ett sätt att märka ut den tomma platsen, som väntar på att tas i anspråk av medborgarna i ett kommande mångkulturellt och postrasistiskt samhälle. Genom att väcka tanken på ett vi bestående av amerikaner i allmänhet frilägger han avgrunden som de vita anspråken på den amerikanska verkligheten till varje pris vill täcka över.
*
En svart mans anteckningar heter Baldwins essäbok när den nu ges ut på nytt i Martin Rogbergs gamla översättning. När den kom första gången 1956 hette den Att vara neger. Titlarna gör Baldwin och hans läsare en otjänst eftersom de går stick i stäv mot författarens avsikt. Då tänker jag inte på att 1956 års titel är tidstypiskt rasistisk, utan på att den förvandlar den svarta identiteten, n-identiteten, till ontologisk essens, ett vara. 2021 års titel upprepar felet i lindrigare form, när den förvandlar ”svart man” till en fast utsägelseposition. Baldwins essäer dekonstruerar som vi sett detta sätt att se på identiteten. Han ser den svarta identiteten som en utifrån kommande omständighet. Skillnaden är avgörande. Å ena sidan har vi någon som är svart man, å andra sidan någon som föds som svart man.
Ingen av de svenska titlarna fångar heller originalets mening. Notes of a Native Son – hur ska det översättas? Anteckningarna i fråga härrör alltså inte från en svart man utan från en inhemsk eller infödd son. Baldwins poäng, grovt taget, är att den svarta människan är lika inhemskt amerikansk som den vita människan. Därav frågan: varför behandlas den inhemske som landets ”andra” eller oäkting? Baldwin lånade poängen från Richard Wrights bästsäljande roman från 1940, Native Son, vars svenska översättning fick titeln Son av sitt land. (Inte heller det så lyckat, bättre hade kanske varit ”Fosterlandets son” eller något i den stilen.) Romanen handlar om Bigger Thomas, en ung svart man som blir just det svarta monster som det vita samhället förväntar sig och förvandlar honom till.
När Baldwin skriver Notes of a Native Son går han i polemik mot Wrights roman därför att den i hans ögon förstärker en osann stereotyp. Bokens titelessä skriver sig bort från Richard Wright genom att i en hemsk scen visa hur han själv är på väg att möta samma öde som Bigger Thomas, men undkommer. En kväll tar sig Baldwin in på en segregerad restaurang i New Jersey. Han blir avvisad. Han vill slå ihjäl de vita och är på vippen att försöka. Situationen drabbar honom som en synvilla eller mardröm: plötsligt fylldes gatorna av folk och alla kom plötsligt ”i min riktning, emot mig, och alla var vita. Jag minns att ansiktena glänste. Och jag hade en fysisk förnimmelse av en knäck i nacken, som av en brusten invärtes tråd mellan huvud och kropp”.
Samtidigt som jag skriver denna artikel inträffar årsdagen av mordet på George Floyd. I Minneapolis och på andra platser protesterar Black Lives Matter mot det fortsatta polisvåldet. Att födas som svart man i USA är alltjämt en livsavgörande och livsfarlig omständighet. Att födas som vit man är också livsavgörande men inte livsfarligt. Baldwins essä från 1955 har inte åldrats. Varje dag bekräftar historien dess aktualitet.