Nasser Rabah född i Gaza 1963, har kandidatexamen i jordbruksvetenskap, var chef för kommunikationsavdelningen vid jordbruksministeriet. Han har publicerat fem diktsamlingar: Jaga en död gasell (2003), Någon kommen ur Ingen (2010), Besökare med tunna kläder (2013), Vatten törstar efter vatten (2016) och Ode till rödhaken (2020), samt romanerna För ungefär en timme sedan (2018) och Staket runt en gasell (2024). Hans dikter har blivit översatts till engelska, franska och hebreiska, och har bland annat publicerats i The Los Angeles Review of Books, Poetry Online och Two Lines.
Tolkning från arabiska: Jasim Mohamed
Dödens röda matta
Att skriva medan krig rasar
är som att sticka kniven i eget hjärta
det är en lyx vi inte har råd med
en meningslös handling
som att begå en synd utan att känna njutning
som att borsta de dödas skor inför natten
eller vattna familjeträdet
med trasiga minnen
ändå gör jag det
jag strör min tid
som föda åt krigets fåglar
för om inte jag skriver
vem vågar annars
räcka ut tungan mot raketen
tvätta bort de sista orden från läkarnas händer
fiska upp kulorna ur kirurgens fickor
vagga ambulansföraren till sömns
utan sirenernas larm
jag skriver
så att tältet vidgar sig
och gråten får rum
där den tonar bort
så att duvans bo
inte skyms av bombplanets skugga
så att en mor slipper
dra sina barn upp ur spillror
som plagg ur en våt tvättkorg
jag skriver
så att de döda kan samlas på ett kafé
och gnabbas om vems död
var den märkligaste
om vem som egentligen visade långfingret åt stridsvagnen
om vem som klättrade upp på ett tak
för att spotta mot stridspiloten
jag skriver
så att servitören stannar upp
mitt i steget
för att känna efter
om han ännu lever
eller redan är död
jag sjunger
på dödens röda matta
så att rösten når
hela vägen till Johannesburg
till Sawafer
jag skriver
så att de älskande hittar hem igen
så att kranvattnet smakar sött
så att gatan inte överbefolkas
av herrelösa katter
och tiggande dikter
jag skriver
inte för att skrika av smärta
utan för att känna
att jag finns
jag skriver
så att inte tårarna
skriver mig
Det har gått ett år
Det har gått ett år
sen jag hörde någon sjunga ute på gatan.
Jag har inte sett någon dansa på ett bröllop heller
Inga skolbussar har kommit eller avgått
Ingen har köpt en blomma att ge till någon annan
I ett år har vi tvingats svälja krigets vidrighet
Det har inte skonat ett enda barn, en enda trädgård,
en enda bok, ett enda hopp
På dagarna lär vi ögonen att vänja sig
vid att se blod utan att blinka,
och räkna stympade kroppar
Om nätterna lär vi dem att lysa upp sorgen,
tända eld av allt som i vår väntan
förvandlats till ved
I ett år har inget hänt,
och ändå har inget slutat att hända
Så kom döden och registrerade allt
så att inget av oss undgår dig!
Vi är det eviga offret
Vi gråter tyst
och skriker så högt att himlen spricker
Vårt sår har blivit en minaret
Vårt blod rinner längs vägen till Golgata
Vi ser inte våra barns mördare
inte i våra tårar
inte i våra dikter
Vi ser dem inte
Vi ser inte
Armén ger order
Armén ger order om evakuering
Men vad ska vi ta med oss
Kuddarna eller kastrullen
Gastuben eller passet
Resten av pengarna eller id-kortet
Rakhyveln eller skjortan man fått i present
Ögondropparna eller teburken
Familjen eller familjefotot
Vad ska du bära med dig nästa plötsliga uppbrott
Vad ska du lämna kvar åt plundrarna
som ämnar skövla minnet
Gaza Gaza
1
Gåvorna jag aldrig skickade till dig på krigets årsdag
Diktens viskningar till mig
när jag slog igen boken som om den höll på att dö av kallbrand
De raserade broarna mellan min mun och mitt språk om allt som finns
Barackerna längs det höga stängslet kring mitt liv
Gamla grannars promenad innan en bomb sprängde dem i bitar
Mina ålderstigna drömmar, haltande med sina tonårskryckor
mot ett likgiltigt hav
Det sista pillret i hoppets ask
Pärlorna i mitt oändliga radband
när jag yrar: Gaza, Gaza!
2
Vi tar oss genom kriget
likt skeppsbrutna
som sjunkit i havet
och nu flyter upp mot ytan
med pannor märkta av gråt
och fickor fulla av minnen från botten
sand
pina,
med tomma blickar
läser vi i gamla skrifter
om vad som sades om oss,
främlingar inför vårt öde
3
Låt mig se en himmel utan moln och regn,
utan fåglar och fjärilar
En himmel för bara ett enda plan
som liknar ett stort hjärta
broderat med vita trådar på blå botten
och som skriver ditt namn
högt och stort
Jag läser det och dör
Flygplan älskar oss inte, mamma
4
Om jag överlever
se mig inte i ögonen
så att ni inte ser
det jag har sett