I höst är det 20 år sedan den eritreanska regimen stängde ner all oberoende media, bland annat tidningen Setit där Dawit Isaak verkade. Vilka är de fängslade journalisterna och vad har hänt med dem sen dess? Den Göteborgsbaserade fd fristadskonstnären Ghirmay Yohannes har tillsammans med bl a Pen Eritrea och Ord&Bild sammanställt ett självständigt tidskriftssnummer, ግዜ/TID/TIME, där dessa journalister, dramatiker och redaktörer porträtteras. Vilka var det och vad har hänt med dem? Och vad kan vi göra för att få de fängslade journalisterna frigivna? Här publicerar vi ett utdrag ur tidskriften, där Ghirmay minns sin vän Tesfagiorgis Habte.

Av Ghirmay Yohannes

Tesfagiorgis Habte föddes i byn Tekela i Akele Guzay-provinsen år 1972. År 1987, då han var femton år och fortfarande gick i skolan, gick han med i Eritrean Peoples Liberation Front. Efter självständigheten 1991 ville Tesfagiorgis återvända till studierna. Sakta men säkert byggde han upp sitt liv genom att ta kvällskurser samtidigt som han arbetade på dagarna. Trots höga gymnasiebetyg dröjde det tre år innan han kunde skriva in sig på universitetet på grund av ett mandat från regeringen riktat mot veteraner från kriget. Till slut kom han dock in på universitetet där han tog en kandidatexamen i journalistik. På grund av sina goda studieresultat blev han erbjuden en tjänst som forskarassistent men även denna gång satte regimen stopp för hans planer, och han gick tillbaka till sin gamla tjänst på det statliga utbildningsministeriet. Han närde en dröm om att fortsätta sin utbildning och arbeta på universitetet men fick aldrig den möjligheten.

Sedan barnsben hade Tesfagiorgis varit intresserad av konst och litteratur, och han var medlem i Keyahti Embaba, en grupp för kultur och musik, innan han gick med i EPLF. Efter självständigheten blev han en profilerad författare och krönikör, han skrev alltifrån dikter och noveller till tidningsartiklar. 2008, när han fort- farande bodde i Eritrea, deltog han i en skrivartävling som anordnades av Asmara Expo Festival, och hans novell tillhörde ett av de vinnande bidragen. Senare, år 2010 när han satt fängslad, blev den novellen utgiven i en bok tillsammans med övriga vinnande bidrag från tävlingen.

Tesfagiorgis Habte illustrerad av Emma Lindh

Hans texter publicerades bland annat i Hidri [Löftet], som fungerade som officiellt medieorgan för PFDJ, Eritreas styrande (och enda) politiska parti. Han bidrog också med material till PFDJ:s officiella hemsida shaebia. org, Radio Bana – som sändes av utbildningsministeriet, samt skrev för Haddas Eritrea och Eritrean Profile, som båda publiceras av informationsministeriet.

”Tesfu” blev gripen tillsammans med många av sina kollegor i februari 2009 då han arbetade på utbildningsministeriet. Polisen stormade in på kontoret och grep dem utan att tala om vad de stod anklagade för. Han hölls fången i det hemska Adi Abeyto fängelset under sex månader, därefter blev han flyttad till May Serwas militärfängelse. Det var först långt senare när han blev förhörd som han fick reda på vad han stod anklagad för. De menade att han hade varit i kontakt med radiokanalen Weghata [Gryning] som drevs av eritreanska oppositionsgrupper i Etiopien. I en text som publicerades på Eritreanska PEN:s hemsida beskriver Tesfagiorgis livet som fängslad: ”Min tillvaro i en ensam cell är deprimerande. Cellen har varken ljus eller frisk luft. Vi får bara vistas utomhus ett par timmar om dagen, och då står vi i kö och turas om att röra på oss. Denna rutin upprepas även om du är sjuk. Jag minns en gång jag blev magsjuk och hade diarré, jag bad vakterna att få gå på toaletten men de sa åt mig att använda samma tallrik som jag har när jag äter, och som vi bara får diska en gång om dagen. Sadismen och övergreppen inom det eritreanska fängelsesystemet är så omfattande att det är svårt att ta in.”

Efter att ha tillbringat fyra år i fängelse släpptes Tesfagiorgis fri i mars 2013. I Eritrea sker det i regel ingen rättsprocess om det gäller politiska eller religiösa fångar. Han fick alltså aldrig sitt fall prövat, inte heller blev han officiellt åtalad för något. Han fick heller aldrig sitt straff tidsbestämt. Ett år efter sin frigivning, i juni 2014, lämnade han Eritrea och hamnade slutligen i Sverige år 2017, där stannade han i två år. Under sin tid i Sverige använde han sig av sociala medier som publikationsplats för artiklar och dikter.

Han publicerade också en bok på tigrinja – Bahgi [Hopp]. Boken är hans personliga historia, om hans livs motgångar men också om hoppet han bär på. Den blev senare översatt till engelska.

Tesfagiorgis Habtes bok Bahgi [Hopp] — Tesfagiorgis Habtes bok *Bahgi* [Hopp]

Idag lever inte Tesfagiorgis längre. Det tog ett tag innan jag klarade av att skriva om honom. Jag behövde tid för att samla mina tankar och minnen. Jag var i sorg, och det var svårt för mig att acceptera hans bortgång. Under en tid var vi kollegor, det första jobbet vi gjorde ihop handlade om hans bok Bahgi. Därefter arbetade vi tillsammans inom ramen för en mängd olika projekt. Vi talades ofta vid innan han blev dålig och inlagd på sjukhus. Jag kunde inte föreställa mig att hans tillstånd var allvarligt och att han skulle kunna dö. Vi hade planer på att skriva en bok ihop, där vi skulle inkludera en mängd författare från olika länder.

Innan pandemin hade jag planer på att göra en film. Jag ville också göra en tidning som skulle heta Gzie [Tid] som skulle delas ut under filmens premiär. Tesfu var den första personen som jag kontaktade inför arbetet. Han var mig behjälplig på många sätt. Han var med under planeringsfasen och föreslog personer som skulle kunna hjälpa mig. Gzie kommer att publiceras på tre språk, engelska, tigrinja och svenska. Vi arbetade som ett team och skrev, översatte och redigerade texter tillsammans.

I maj 2021 nåddes vi av den sorgliga nyheten om journalisten Aaron Berhanes död. Jag påbörjade en text om Aaron men körde fast en bit in, då ringde jag Tesfu för att höra om han kunde hjälpa mig. Han var som vanligt glad att få hjälpa till och skickade snart tillbaka en färdig text. Även han hade blivit tagen av Aarons bortgång. Tesfu var en ständig optimist. Han var alltid hoppfull och uppmuntrade andra, jag brukade kalla honom Mr Positiv. Hans död tog hårt på mig. Tesfu och hans fyra barn som han inte hade träffat på sju år, planerade innan hans död en flytt till Kanada där familjen skulle återförenas. Han bodde med sin fru och dotter i Uganda när han dog.

Jag vet att han in i det sista hoppades på att få leva med hela sin familj.

Vila i frid, käraste vän!
Du kommer alltid att vara ihågkom- men!

Översättning tigrinja till engelska: Khald Abera

Översättning engelska till svenska: Joel Kellgren

BESTÄLLNINGAR AV HELA TIDSKRIFTEN:
nvdistro@natverkstan.net
Pris: 100 kr + porto