Av: Emi-Simone Zawall
Publicerad i Ord&Bild nr 2 2019
Vid Karpaternas utlöpare, mellan de större städerna Sambor och Stryy, inte långt ifrån de mindre städerna Borislav och Truskavets ligger en stad som är genomskuren av floden Seret och omsluten av vidsträckta fält som är så djupa att de ända in i november täcks av en fjunig grön päls av klöver och gräs. Färdas man norrifrån, från Lviv, med bil eller buss, når man staden genom att efter den vägknut som skiljer ut vägen mot Stryy vika av åt motsatt håll och in på den långa gata – vulytsia Stryiska – som korsar floden som en tvärslå och leder raka vägen fram till stadens torg. Det är en gata som löper så rakt genom det mjuka, släta landskapet i förstadsområdet att man får förnimmelsen av att färdas i midjan av en stor bok där först några enstaka hus och sedan resten av staden istället för att foga sig i sitt öde som bild, utan vidare rest sig från fältens uppslagna sidor för att ta plats i verkligheten.
I prosaberättelsen ”Augusti” beskriver Bruno Schulz hur ulica Stryjska, gatans namn på polska, bara ett kvarter bort från stadens torg lättat börjar kränga av sig stadselegansen som en bonde som inte längre förmår iaktta stadens dekorum och allteftersom han närmar sig sin hemby sakta förvandlas till en lantlig trashank. På väg in i staden, knappt hundra år senare, blir förhållandet ett annat. De krig och de gränsförflyttningar som förvandlat den polska småstaden Drohobycz till den ukrainska småstaden Дрогóбич tycks ha fått den lantlige trashanken att helt skrota sin gamla vördnad, vända hembygden ryggen och istället för att hejda sig vid stadskärnans tröskel, klampa rakt in i den för att där slå upp hål i gatorna, knacka sönder putsen på husen och knyta om kraftledningarnas ståltrådar till förvirrade anordningar som påminner mer om väldiga stränginstrument än något annat. Den som kommer till Дрогóбич för att besöka Drohobycz, staden som Schulz själv betraktade som en del av sitt eget medvetande, måste alltså lära sig att se det som inte syns.
Visserligen står skolorna kvar som Schulz undervisade i, postkontoret han skickade sina brev från, tågstationen med sina smala, lackade trädörrar, den bäste vännen Edmund Pilpels veranda som ända in i oktober täcks av vinrankor med blå, nästan svarta druvklasar. Även ulica Żupna, den gamla saltvägen, ligger kvar där den alltid legat för att leda besökaren ut på det fält fyllt av buskar och tistlar där stadens historia en gång tog sin början. Man kan fortfarande se en låg, övergiven träbyggnad med en hög lave på taket trona som ett monument över en svunnen epok när stadens mening kretsade kring traktens vita, djupt nedsänkta, vattenlösliga guld, saltet.
Byggnad för saltutvinning längs ulica Zupna. Foto: Emi-Simone Zawall
Frågan är om staden överhuvudtaget blivit stad om det inte hade varit för upptäckten av detta salt. Redan på 1000-talet försörjde sig invånarna på att tillgodose den saltåder som cirkulerade genom Kievriket med traktens salt, och när kung Kazimierz III Wielki anslöt området till det polsk-litauiska samväldet på 1340-talet, befästes Drohobycz ställning som saltstad. De större saltbrunnarna utarrenderades till driftiga salthandlare från hela Europa och det stadsvapen som kungen förlänade Drohobycz, tillsammans med ett katolskt samfund och en dröm om att en dag bygga en underbar kyrka mitt i staden, pryddes som den självklaraste sak i världen av nio segervissa, små koniska salttoppar ordnade i en trapets under en tegelmönstrad kungakrona på en havsblå botten som ett tecken för den säregna förening av natur, kultur och majestätisk kraft som låg till grund för stadens växande välstånd. För det fanns så mycket salt i grundvattnet att man i perioder hade problem med sötvattenstillförseln och även om salthandeln huvudsakligen kretsade kring stadens två större saltbrunnar, var hela trakten översållad av vilda saltkällor där alla och envar som ville och förmådde fick sjuda, mäta och stöpa salt i dessa särskilda mått som inte kunde väga mer eller mindre än ett kilo vid försäljning. Salttoppens ovanliga form och omsorgsfullt mätta vikt blev på sätt och vis symbolen för Drohobyczbons självständighet.
Det var inte konstigt att kejsardömet Österrike, efter att 1772 ha erövrat området från det polsk-litauiska samväldet och utropat det till konungariket Galizien och Lodomerien, det nordligaste av kronländerna i det vidsträckta riket, passade på att byta ut de nio salttopparna i stadsvapnet mot nio tunnor för att både inför stadsborna och sig själva demonstrera att den numera monopoliserade salthandeln hade övergått från något fritt till något ofritt och att byråkratiseringen av ett visst sakförhållande också kunde ges ett konstnärligt uttryck. De vilda saltkällorna förbjöds liksom all privat försäljning av salt och staden försjönk därefter i ett slags mental dvala. Det skulle dröja fram till mitten av 1800-talet innan man vaknade till liv igen, när järnvägen kom till Drohobycz och jordarna, i synnerhet kring grannorten Borysław, visade sig vara fulla av nya, aldrig tidigare skådade rikedomar.
Det sägs att det var traktens misstro mot ångloket, eller den svarta ”huvudlösa maskinen” som man fick veta att Dniester Bahns förbindelse mellan Chyrów och Stryj skulle föra med sig till Drohobycz, som gjorde att byggandet av järnvägsstationen fick förläggas tre kilometer nordöst om stadens centrum. Efter två års byggande och i enlighet med den järnvägskoncession som Jan Kraiński, Franciszek Mycielski, Adolf Weiss, Jan Dunin, Jan Stadnicki, Innocenty Kowalski och Wilhelm Glaser tillsammans hade sökt från Wien för att anlägga den 100,21 kilometer långa rälsen mellan Chyrów och Stryj, jämte den särskilda förgreningen på ytterligare 11,45 kilometer mellan Drohobycz och Borysław, invigdes i alla fall både rälsen och stationshuset i Drohobycz på nyårsaftonen 1872. De män och kvinnor som var djärva nog erbjöds att fira händelsen med att utan att behöva betala för sig ta plats i vagnarna bakom ångloket på tågets jungfruresa till Borysław, vilket lika gärna kunde ha formulerats som ett erbjudande om att följa med på en färd ut i kosmos. Däremot var man tvungen att lösa biljett för tillbakaresan från Borysław till Drohobycz, vilket innebar att de flesta återvände per pedes.
Under de första fem åren begagnade sig järnvägsaktiebolaget av sammanlagt 8 ånglok, 20 personvagnar och 194 lastvagnar på sträckorna mellan Chyrów-Stryj och Drohobycz-Borysław och 1912, när bolaget sedan länge övergått i den österrikiska statens ägo och Drohobyczborna invigt skensträngen till ännu en grannort, Truskawiec, hade man hunnit bli så van vid järnvägen att det som till en början framträtt som en svävande oro inför det orättvisa förhållande som skulle uppstå mellan den huvudlösa maskinen och alla de stackare som tjänade sitt levebröd på att köra häst och vagn, nu ersatts av en viss likgiltighet. Schulz skulle själv färdas med tåg många gånger i sitt liv, både inom landet och utomlands, även om han trivdes lika bra om inte bättre med att inte förflytta sig överhuvudtaget. Hans hem, huset han bodde i, till och med huset som idé, förblev en hjärtpunkt i hans liv och tyckte han om att färdas med tåg var det kanske för att tågkupén påminde honom om ett rum som händelsevis råkade befinna sig i ett hus som händelsevis råkade vara i rörelse.
”Vi bodde vid torget”, skriver Schulz i prosastycket ”Hemsökelse”, ”i ett av de mörka husen med tomma och blinda fasader som är så svåra att skilja från varandra” och på ett av alla de vykort som masstillverkades i början av 1900-talet och köptes av de turister eller Drohobyczbor som ville skicka en hälsning och en glimt av staden till släktingar och vänner, kan man se den delen av torget som vette mot kyrkans breda, fyrkantiga klocktorn med en stor spetsig trollkarlshatt till tak, där det hus låg som familjen bebodde under de tolv första åren av Schulz liv.
Vykort med motiv från Drohobycz. Troligen 1910-tal.
Bilden, som förmodligen är tagen någon gång under 1910-talet, föreställer en marknadsdag där hästar trängs med skrindor, vagnar och bönder som tagit sig in till staden från landet för att sälja olika jordbruksalster av det slag som hushållerskan Adela i prosastycket ”Augusti” drar upp ur sin korg när hon kommit in i familjens kök efter morgonens inköp (”glänsande bigarråer, vattniga under sitt genomskinliga skal, hemlighetsfulla svarta körsbär, vars doft lovade mer än smaken höll; aprikoser i vars gyllene kött de långa eftermiddagarnas innersta väsen bevarats … köttstycken som svällde av kraft och näring med sin klaviatur av kalvrevben, sjögräsknippen av grönsaker som döda bläckfiskar och maneter”) och torgets röriga skådespel får familjens hus, som är beläget strax till höger om klocktornet men delvis dolt av en buskig akacia, mest av allt att likna en blek och glosögd kuliss.
Det som däremot inte syns på bilden är det som upptog familjens vy från bostadens fönster, nämligen stadens rådhus. Under hela sitt liv skulle Schulz rita av detta rådhus i dess olika skepnader från före och efter första världskriget, och tillsammans med det närliggande klocktornet och den väldiga kyrkan bakom det som kung Władysław II Jagiełło inledde arbetet med att bygga 1392 – som ett infriande av den dröm som hans föregångare, kung Kazimierz III Wielki, en gång hade väckt i traktens katolska församling – utgjorde dessa byggnader och husen runtomkring dem ett centrum både i Drohobycz och i Schulz själv, som kärnhuset i ett äpple. Av en omslagsteckning till ett nummer av skoltidningen Młodzież som Schulz ritar 1934, där kyrkan, klocktornet, rådhuset och en handfull vanliga bostadshus tränger sig så tätt intill varandra att det verkar som om de står på varandras tår, förstår man att det inte var så staden såg ut, men att det var så Drohobycz kändes.
Del av tidskriften Młodzież omslag, en teckning av Bruno Schulz från 1934.
Den 3 september 1902 börjar Schulz i klass 1b vid det kejserligt-kungliga Franz Józef-gymnasiet för pojkar i Drohobycz, en bred och pärlemorgrå 1800-talsbyggnad belägen bakom en liten park med lövträd som förbinder gatan där skolan ligger med ulica Mickiewicza – stadens corso – som i sin tur sträcker sig nästan hela vägen fram till kyrkan och familjen Schulz hus vid torget. Under sin åttaåriga gymnasietid uppnår han genomgående goda skolresultat, ofta bättre än de jämnåriga, och hans lärare uppskattar hans kunskaper, intelligens och flit. I kategorin ”uppförande” har han högsta betyg, men hans blyghet och bräcklighet ger honom dåliga betyg i gymnastik och en undanskymd roll bland klasskamraterna. Schulz är den som helst betraktar skeenden på håll.
När han i andra eller tredje klass får i uppgift att skriva en skoluppsats fyller han sin anteckningsbok med en lång och hänförande berättelse om en häst som får hans språklärare, Antoni Ogniewski, att förundrat visa upp arbetet för skolans rektor, Józef Staromiejski, som i sin tur visar upp det för andra kollegor. Skoluppsatsen stärker Schulz anseende bland klasskamraterna, den blir på sätt och vis hans första litterära framgång, och man skulle kunna tro att det är den nyfunna insikten om att hans fysiska bräcklighet kan kompenseras med annat som gör att hästen, likt en besvärjelse, ska bli ett återkommande motiv i hans konstnärskap – om det inte vore för att hästen funnits där hela tiden.
När han många år senare skriver en lång essä på uppdrag av sin vän, konstnären och författaren Stanisław Ignacy Witkiewicz, berättar han att han redan innan han lärt sig tala brukade täcka papper och tidningsmarginaler med skisser av hästar och vagnar och att han ofta återkom till bilden av en täckt droska med lysande lanternor som for fram ur en nattlig skog, en bild som han med tiden började betrakta som en kärna, ett centrum, eller ett slags ”själsligt grundkapital”.
”Det är sådana tidiga bilder som stakar ut gränsen för konstnärernas kreativitet”, skriver han. ”De upptäcker sedan ingenting nytt utan lär sig bara bättre förstå den hemlighet de en gång anförtrotts. Deras skapande är ingenting annat än en ständig exeges, den enda kommentar till den unika vers som en gång blivit dem given. För övrigt kan konsten inte genomskåda denna hemlighet. Den måste förbli dold. Den knut själen är bunden med är inte någon halvdan anordning som går upp så fort man drar i ena änden. Tvärtom dras den åt desto hårdare. Vi drar i den, spårar trådens löpning, letar efter dess ändar och ur dessa rörelser uppstår konsten.”
Kanske var det bara åsynen av alla de hästar och vagnar, som dag efter dag stod som en svart krans utmed torgets sidor i väntan på sina kuskar, som en gång råkat etsa sig fast i honom när han som litet barn stod i fönstret och tittade ut. Men som med varje människa som bär på ett sinnesintryck hon fått tidigt i livet och som hon sedan aldrig riktigt lyckas frigöra sig ifrån – ett intryck som för en utomstående kan förefalla helt meningslöst, men som för den invigde rymmer all mening – går det inte att helt och hållet förklara hästens innebörd hos Schulz.
Skiss, av Bruno Schulz.
På samma sätt går det inte att förklara föreställningen om den mystiska och sedan många år förlorade Boken som Schulz unge berättare Józef, i prosastycket ”Boken”, äntligen och av en slump lyckas återfinna en vinterdag när han kommer på hushållerskan Adela med att under sin städning av hemmet stå lutad över en pulpet där det ligger en hög illa medfarna papper. ”Titta”, säger hon och pekar mot pulpeten när han trycker sig intill henne, ”är det möjligt att håret kan växa ända ned till marken på någon? Ett sådant hår skulle jag också vilja ha." På ett stort blad får Józef se en bild på en kvinna som är ”tämligen kraftig och undersätsigt byggd, med ett ansikte fullt av energi och erfarenhet” och från hennes huvud flödar ”en väldig fäll av hår” som väller tungt ned från axlarna och släpar på marken med ändarna på de tjocka flätorna. Det ser ut som en ”veckad, överdådig kappa, spunnen av hårrötter” – det är en osannolik naturens nyck! – och det ser tungt ut. Men ägarinnan till denna prakt bär den med stolthet och texten som står tryckt bredvid henne med halvfet stil berättar historien om detta under och börjar med orden: Jag, Anna Csillag, född i Karlovice i Mähren, hade svag hårväxt …
”Det var en lång historia, som till konstruktionen liknade historien om Job. Anna Csillag hade genom Guds vilja drabbats av svag hårväxt. Hela den lilla staden visade deltagande över detta lyte, som förläts henne på grund av otadlig vandel, fastän det inte kunde ha varit helt och hållet oförvållat. Men hör och häpna, till följd av brinnande böner vek förbannelsen från hennes huvud, och hon fick tecken och anvisningar och tillredde ett specificum, ett undermedel, som återställde fruktbarheten på hennes huvud. Hon började få en allt rikare hårväxt och inte nog med det, hennes make, bröder, släktingar täcktes också från den ena dagen till den andra med en tjock, svart päls av hårväxt. På den andra sidan visades Anna Csillag, sex veckor efter det att receptet uppenbarats för henne, omgiven av sina bröder, svågrar och brorsöner, män som hade skägg till midjan och mustascher, och det var med beundran man betraktade denna sannskyldiga explosion av oförfalskad, björnlik manlighet. Anna Csillag lyckliggjorde hela den lilla staden över vilken det flödat en sannskyldig välsignelse i form av böljande hårsvall och väldiga manar och vars invånare sopade marken med skägg breda som kvastar. Anna Csillag hade blivit en hårighetens apostel. Efter att ha lyckliggjort sin hemstad, ville hon nu lyckliggöra hela världen och bad, uppmuntrade och bönföll att man för sin frälsning skulle mottaga denna gudagåva, denna underbara medicin, vars hemlighet hon ensam kände.”
Det är knappt någon av den habsburgska monarkins alla tidningsläsare som undgår Anna Csillags reklamannons i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Under Schulz barndom och uppväxt marknadsför hon sina hårvårdsprodukter som kan beställas via postorder i en mängd tidningar över hela monarkin på tyska, ungerska, polska, tjeckiska, slovenska och ryska och på varje avbildning av henne, i profil eller från ryggsidan, håller hon några blommor i sin uppsträckta hand som för att med detta levande tecken bekräfta själva sanningsvärdet i att den pomada hon själv uppfunnit inte bara lovar ett friskt och vackert långt hår för kvinnor och ett tätt och långt skägg för män, utan också skyddar mot förtidig grånad och ålderdom.
Beroende på land och språk förändras annonsen. Ibland förekommer ett diplom eller ett tackbrev, en jämförelse mellan ett före och ett efter, eller en kortfattad berättelse från en general, en grevinna eller en läkare som velat vittna om sina utmärkta erfarenheter av Anna Csillags mirakelverkande varor. I de tyskspråkiga annonserna antyder hon att hon med sitt 185 centimeter långa hår liknar den mytiska skönheten Lorelei, en liknelse som i de polska annonserna byts ut mot den i den slaviska mytologin mer välbekanta vattennymfen Rusalka.
Vad inte många vet är att Anna Csillag, trots sin sagolika uppenbarelse, faktiskt existerar på riktigt. Hon föds 1852 inte i Karlovice i Mähren, utan i Zalaegerszeg i Ungern, som dotter till Mór Altstädter och Háni Rechnitzer. Brevpapper, annonser och utdrag ur handelsregister visar att hennes parfymföretag, som med åren ska växa till ett litet handelsimperium med filialer över hela den habsburgska monarkin och återförsäljare långt upp i Norden, grundas i Budapest 1876 och får ett centralkontor i Wien 1894. Hon leder själv verksamheten i Wien tills hon 1899 överlåter firman till sin bror Bernhard Altstädter som förestår den fram till sin död 1925. 1889 öppnar hon ytterligare en parfymfabrik i Berlin på en adress där det tidigare funnits en vinhandel registrerad i hennes man Samu Csillags namn. Från och med 1892 överlåts denna parfymfabrik till andra föreståndare, men mellan 1906 och 1915 leds den av henne själv. Ett år före broderns död inleds ett konkursförfarande av hela verksamheten som avslutas 1927, men bara några år senare återupptas verksamheten på nytt, om än i mindre skala, i hemstaden Zalaegerszeg. Det är också där Anna Csillag dör, 87 år gammal, 1940.
Som få andra på sin tid utnyttjar Anna Csillag reklamannonsens verkningsfullaste princip: att så ofta och så påträngande som möjligt upprepa erbjudandet om en lovprisad vara för att väcka och dana människors outtalade drömmar. Det inser inte minst den 22-årige Adolf Hitler när han för första gången stöter på hennes annonser i Wien och upptäcker att de vittnen som åberopas i dem sedan länge är döda. Anna Csillag är ett snille, konstaterar han, som förstått att man kan sälja precis vad man vill – Gud i himlen såväl som skräp – tack vare fantasins makt över människan, och han får själv idén att skapa en sorts pasta som ska hindra fönsterglas från att frysa till om vintern som han, för att undanröja allt tvivel om varans kvalitet, bara tänker sälja under sommaren. Enligt kemiska analyser som genomförs vid laboratorier i Berlin 1906 framkommer det också att den pomada som Anna Csillag påstår ska främja rikligare skäggväxt inte består av mycket mer än ett vitgrått, lite kornigt pomadafett som blandats med bergamottolja och Perubalsam, och att det särskilda te som är avsett för att framkalla det böljande Loreleihåret på kvinnornas huvuden bara är gjort på ett avkok på kamomillblommor. Anna Csillags mirakel är verkligen skräp.
Men för den unge Józef innebär anblicken av reklamannonsen på pulpeten framför Adela något annat. Han slås av en tanke som är så oerhörd att han blir eld och lågor:
”Detta var ju Boken, dess sista sidor, dess inofficiella bihang, dess uthus, fyllt av avfall och skräp! Regnbågsfragmenten kretsade i de virvlande tapeterna, jag slet pappersluntan ur Adelas händer och med darrande röst, fick jag fram: – Var har du fått den boken ifrån? – Dumbom – sade hon och ryckte på axlarna – den ligger ju alltid här och varje dag river vi ju blad ur den för att slå in köttet från slaktaren eller frukosten åt din far i ….”
Liksom genom ett trollslag har Anna Csillags reklamannons fått Józef att minnas den mytomspunna Boken som han en gång i sin tidiga barndom sett ligga på faderns skrivbord och sedan dess förlorat ur sikte. Fadern, som inte kunnat förstå vad det är för bok sonen sett på hans bord har trott att det kanske är Bibeln det rört sig om och därför räckt honom den, men Józef har bara arg skakat på huvudet och undrat varför han erbjudit honom en så ”klumpig förfalskning”: – ”Vad har du gjort av Boken?”. Fadern har då försökt förklara att Boken med stort B bara är en myt vi tror på i vår ungdom, men som man allteftersom åren går upphör att ta på allvar. ”I själva verket existerar det bara böcker”, har han sagt i ett försök till tröst. Ändå har Józef känt ”kallelsen” – han har vetat att Boken faktiskt existerar – och nu ligger den alltså här framför honom.
Han springer in i sitt rum och börjar med blossande ansikte och med darrande händer att bläddra i papperslapparna. Det är idel annonser och kungörelser. Ett av bladen är ägnat en undermedicin som ska kunna bota alla sjukdomar och lyten, ett undergörande balsam som kallas ”Elsa, fluidumet med svanen”, och sidan är fylld av intyganden och rörande redogörelser från personer på vilka undret har fullbordats. Sedan följer olika annonser för musikinstrument som kammarorglar, cittror, harpor och positiv som tack vare industrins framsteg blivit tillgängliga till populära priser för den enkle, gudfruktige mannen för att stärka honom i anden och skänka honom lämplig förströelse – om han inte skulle få lust att köpa sig en eller flera av de fåglar som av en händelse salubjuds på nästa sida: äkta harzsångare, ”burar fulla av steglitsor och starar, korgar fulla av bevingade sångare och pratmakare”. Därpå uppenbarar sig herr Bosco från Milano, ”mästare i svartkonst” som talar ”länge och otydligt” samtidigt som han demonstrerar något med fingertopparna. Och fastän han själv tycker sig komma fram till ”häpnadsväckande slutsatser” som han för ett ögonblick tycks väga mellan sina känsliga fingrar, och fastän han understryker ”dialektikens subtila vindlingar” med varnande höjda ögonbryn som ska förbereda läsaren på ovanliga ting, förstår man honom inte alls. På de sista sidorna, som försjunker liksom ”i feberyrsel” och ”uppenbar galenskap”, erbjuder en gentleman ”en osviklig metod att bli energisk och fast i sina beslut”. Men man behöver bara vända på sidan för att bli ”helt desorienterad när det gällde fasthet och principer” eftersom en fru Magda Wang här träder fram för att ”från höjden av sitt åtsnörda dekolletage” förkunna att hon struntar i allt vad manlig fasthet och principer heter eftersom hon har ”som specialitet att bryta ned de starkaste karaktärer”. Men för att inte avslöja mer än så hänvisar hon till sina egna dagböcker, utgivna under titeln “Från mina purpurdagar” (Antroposofiska institutets i Budapest förlag), i vilka hon framlagt ”resultaten av sina koloniala erfarenheter på människodressyrens område”.
”Böjd över denna Bok, med ansiktet lågande som en regnbåge, brann jag stilla från extas till extas. Försjunken i läsningen glömde jag bort middagen. Min intuition hade inte svikit mig. Det var den Autentiska Boken, det heliga originalet, om också just nu i djupaste förnedring och förfall. Och när jag i den sena skymningen saligt leende stoppade in luntan i den djupaste lådan och lade andra böcker över som maskering, tyckte jag att det var aftonrodnaden jag lade att sova i byrån, en aftonrodnad, som hela tiden på nytt tändes av sig själv och gick genom alla lågor och purpurtoner, och återvände omigen, och aldrig ville ta slut. Hur likgiltiga alla andra böcker hade blivit mig.”
Józef har återfunnit Boken som inte visar sig vara något annat än de sista utrivna sidorna ur en tidning som består av reklam och som nästan faller sönder i hans händer. Hur kan det som omgivningen betraktar som skräp förvandlas till något som till och med får den heligaste av skrifter att framstå som en billig kopia i Józefs ögon?
I hela sitt författarskap ska Schulz intressera sig för alla de fenomen som på ett eller annat sätt låter fantasin och drömmen bryta in i och förändra eller till och med upplösa det man uppfattar som det verkliga. Han har därtill ett särskilt välutvecklat väderkorn för det triviala och till synes intetsägande eftersom han menar att det är först genom att syna den omedelbara vardagen och med hela sin fantasi och varseblivningsförmåga krypa in under vardagens skal som de verkligt stora och omstörtande händelserna kan träda i dagen, ungefär som när man i ett mikroskop upptäcker att en enstaka vattendroppe innehåller en hel värld fylld av magnifika och komplexa djur som är så små att de inte kan ses med blotta ögat. Men han lever också i en tid där nya tekniska landvinningar och moderna massmedier som tidningen, filmen, fotografiet och fonografen i allt större utsträckning stöper om det traditionella sättet att betrakta och beskriva mänskliga erfarenheter. Det som en gång utgjorde berättarkonstens kärna – att återge oerhörda händelser – har börjat ersättas av nyhetsmediernas dagliga tillhandahållande av information, och denna litterära kris har i sin tur tvingat författaren att se sig om efter nytt sätt att skriva litteratur på.
Tidningssidans möjlighet att med textspalter och bildillustrationer skapa parallella universum, där stora nyheter från världen blandas med reklamannonser, kungörelser och små notiser – komprimerade återgivningar av tilldragelser som var och en rymmer stoff till en hel roman men som till följd av mediets förgängliga karaktär inte hinner annat än skjuta upp som små plantor ur jorden innan de snabbt skrumpnar ihop igen – måste ha tilltalat Schulz på djupet. Ingenstans drabbar det sanna och det osannolika, det verkliga och det fiktiva samman som det gör i en tidning och i synnerhet reklamannonsen, som av egen kraft och på det lilla utrymme som står den till buds ska låta drömmen, det enastående, det extraordinära och osannolika ta plats i en drömlös värld, är en företeelse som kanske bättre än någon annan kan leda spänningarna mellan den moderna människans vardag och historieberättandets urgamla traditioner som en elektrisk tråd.
Det är ingen slump att Józef jämför Anna Csillags berättelse med Jobs – att en reklamannons ställs mot böckernas bok Bibeln till Bibelns nackdel. Gud prövar Job lika skoningslöst som han prövar Anna Csillag och för båda två är lidandet lika obegripligt och oförutsägbart som frälsningen är förunderlig. Men medan Job förblir en figur som hör hemma i en berättarkonst som avlägsnat sig så långt från den verklighet som härskar över de dystra småstäderna ”som stelnat i prosa och vardagstristess” under en ”pappersvit himmel” i den trakt Schulz berättare bebor – ”städer, bortglömda i tidens djup”, där människorna är bundna till sina små öden som de inte kan slita sig från ens för ett ögonblick – lyckas Anna Csillags annons på ett helt annat sätt att knyta an till läsarens erfarenhet och skapa det som allt berättande i grunden strävar efter: mening.
När Schulz låter sin fantasivärld införlivas med riktiga reklamannonser som författats och illustrerats av okända skribenter och konstnärer för en läsarkrets som aldrig kommer att fästa ett större avseende vid dem än en flyktig stunds eftertanke, som visserligen är så intensiv att världen rämnar för ett ögonblick men sedan måste förpassas till den vrå i hemmet där Adela står och slår in kött från slaktaren, gör han det alltså inte bara för att slussa in ett specifikt barndomsminne i sin litteratur. Han betraktar annonserna som litterärt råmaterial i egen rätt som genom sin form, sin mångfald och sina sinsemellan motsägelsefulla budskap och uttryck på tidningssidorna ger en anvisning om hur berättarkonsten, genom att avlägsna tröskeln mellan högt och lågt, inre och yttre, äkta och oäkta, ska kunna uppfinna sig själv på nytt.
Vem vet om Anna Csillag kommer att finnas kvar nästa gång Józef öppnar sina lunta? ”Kanske kommer vi att se henne, den långhåriga pilgrimen med sin långa kappa sopa Mährens landsvägar, vandrande genom ett fjärran land, genom små vita städer, försänkta i vardaglighet och prosa.” Men även om hon tog sitt hår i handen och steg ut ur Boken, skulle det inte förändra något av Bokens väsen, för det är varken Anna Csillag, Bosco från Milano eller Magda Wang Boken handlar om. Alla berättelser, bibliska såväl som kommersiella, lever bara ett lånat liv, menar Schulz, de är som meteorer: ”var och en av dem har en enda stund, ett litet ögonblick, när den med ett skri flyger upp som en Fenix, flammande med alla sidor. För denna enda stund, för detta enda ögonblick älskar vi dem sedan, fast de då redan är aska”.
Denna text är producerad med hjälp av Västra Götalandsregionens stöd till essäer och kvalificerad kulturjournalistik.