Årets konstbiennal i Göteborg, GIBCA, har temat sekularitet. Men hur definierar utställningen begreppet? Hjalmar Falk spårar en förutsatt motsättning mellan religion och progressiva sociala krafter bland konstverk som främst behandlar juridik och politik. Två verk som berör konstens egen sekularitet tillhör undantagen.
Av Hjalmar Falk
Jag lämnar Röda Stens utställningslokaler och går ut i höstsolen med en molande misstanke: är inte den underliggande tonen på Göteborgs internationella konstbiennal, GIBCA, mer predikande än prövande? Ordvalet kommer spontant och leder mina tankar vidare. För en biennal som har sekularitet som överordnat tema är idén om en predikande ton paradoxal, men jag tänker inte i första hand på ett predikande som har med tro att göra, utan på en moraliskt uppfordrande ton. Jag skriver så, medveten om att jag nog också menar moraliserande. Kanske är det här som religionen kommer tillbaka för att hemsöka oss i våra önskningar om en rent världslig konstupplevelse, liksom den hemsöker varje idé om en ren sekularitet. Det sekulära låter sig knappast förstås utan det religiösa, oftast som dess frånvaro, men då generellt föreställd som en sorts positiv frånvaro där en sann mänsklig universalitet låter sig avtäckas, rent av en autentisk människa befriad från sina partikulära trossatser.
Sekularitet är inte synonymt med det profana, liksom det profana inte är synonymt med det världsliga. Ett exakt inringande av de här begreppen är svårt, men ett klassiskt motsatspar är till exempel det heliga och det profana. Men varje förvärldsligande är inte ett profanerande, vilket sekulariteten kan betraktas som ett exempel på. För om det profana betecknar det lägsta, eller kanske bara det vardagliga, så är till exempel den samtida konsten något annat. Relativt upphöjt, men inte heligt – och kanske därför i en tid av omförhandlade gränsdragningar kring religionen och det heliga också något tämligen prekärt.
Jag har skrivit om begreppet ”det sekulära” ur historisk synvinkel i ett tidigare nummer av Ord&Bild (nr 3 2015, läs texten här). Då underströk jag behovet av kritiska frågor kring en begreppsbildning grundligt formad av kristna föreställningar och bestämd av sin avgränsning gentemot en bild av ”det religiösa” formulerad i tydligt kulturspecifika termer. Den sekulära sfär som utgör ett av det moderna samhällets mest framträdande särdrag är omöjlig att föreställa sig utan en kristen historisk uppdelning mellan värdslig och andlig makt, även om hela ramverket kring uppdelningen förändrats i grunden. Det var också som politisk och juridisk princip som begreppet om sekularisering ursprungligen formulerades, för att under 1800-talet föras över på tanken om en process av kulturellt förvärldsligande och avtagande religiöst inflytande. Det finns numera ett helt bibliotek av kritisk akademisk litteratur tillägnad sekulariteten för den som är intresserad av dessa frågor. I takt med att religionen åter blivit allt mer synlig även i Europa och idén om dess gradvisa försvinnande genom samhällelig sekularisering allt mindre hållbar, framträder det sekulära som mer tillfälligt, prekärt och svårbegripligt. Istället för att förutsättas som den självklart neutrala sfär utifrån vilken religiösa och världsliga världsbilder kan mätas och vägas mot varandra har det moderna sekulära självt blivit det undantag som i sin tur kräver analys och förklaring. Det finns till och med etablerade idéer om ett inträde i en postsekulär epok, där förutsättningarna för religionens roll i samhället omförhandlats.
Idén om postsekularitet tycks dock helt frånvarande på GIBCA, om inte hela arrangemanget i sig är att betrakta som ännu ett symptom på att sekularitet inte längre utgör normen gentemot vilket religionen och dess yttringar per definition ska mätas. Det är dock en tanke som förefaller ganska långt ifrån biennalens uttalade målsättningar. Faktum är att det är svårt att se biennaltidningens introducerande text som något annat än en stark bekännelse till en liberal sekularistisk idé om sekulariteten som en garant, om inte själva garanten, för ”sexuell frihet, religionsfrihet, jämställdhet och yttrandefrihet”, något som tillåter ”olika levnadssätt att samexistera” genom juridiskt skydd av vissa rättigheter. Detta intryck förtas inte direkt av att texten går vidare till att fördöma något man kallar identitetspolitik, en idag lika vanligt förekommande som definitionsundflyende mystisk best, här kopplad till ”monokulturella värderingar” och ”konservativ hållning”. Att denna liberala positionering dyker upp i en text som även utan vidare kommentar nämner Atatürks ”politiska arbete med skapandet av ett modernt och sekulärt Turkiet i början av 1900-talet” som ”ett betydande exempel” på sekularitetens idé är förstås häpnadsväckande, om inte rent av oroväckande. Man behöver inte vara armenier eller kurd för att studsa till inför bilden av Atatürk som en minoriteternas försvarare. Det finns uppenbarligen något otänkt här när det gäller frågan om förhållandet mellan ”monokulturella värderingar”, minoritetsrättigheter och sekularistisk politik. I själva verket kan vi ju idag se att det sekularistiska projektet står inför svåra konflikter i just sin relation till minoriteter och frågan om gränserna för tolerans, integration och assimilation. Utan att ifrågasätta värdet av en sekulär inramning för ett samhälles ömsesidiga juridiska förpliktelser bör man i ärlighetens namn inte hymla med att just detta avkrävande av förpliktelser kan utgöra själva hotet mot fredlig samexistens. Och i ärlighetens namn är kanske fredlig samexistens inte nödvändigtvis heller ett absolut ideal taget för sig. Kort sagt: jag ställer mig av flera anledningar helt enkelt frågande till idén om sekulariteten som en neutral ram. Och det är ur den här frågan som känslan av vara föremål för en predikan kommer. Vad besökaren möter är inte ett prövande utforskande av sekulariteten, utan snarare ett gestaltande av dess principer. Introduktionstextens starka intresse för sekularitetens juridiska aspekter är alltså ingen tillfällighet.
Men min fixering vid texten är onekligen väldigt kristen, rent av protestantisk. Biennalen kan knappast bedömas utifrån Luthers princip om sola scriptura, ”skriften allena”. Så även om jag uppfattar mig själv som en god sekulariserad protestant höjer jag blicken från pappret, mot konsten. Och det finns förstås mycket att se. Biennalen riktar in sig på sex teman: jämställdhet, sexuell frihet, rättigheter för minoriteter, religionsfrihet, yttrandefrihet och maktstrukturer. Det här kommer till mer eller mindre vagt uttryck i verken som presenteras i de båda primära utställningslokalerna på Konsthallen och Röda Sten. Ett särskilt talande exempel på hur det sker är kanske Jens Haanings verk Arabic Jokes, ett montage av en dansk barbröstad pinuppa omgiven av vad vi informeras om är skämt författade med arabiska tecken. Det är nog dessvärre svårt att föreställa sig en bättre bild av var den europeiska diskussionen om förhållandet mellan religion, yttrandefrihet och ”jämlikhet mellan könen” (som utställningstexten i detta sammanhang uttrycker det) befinner sig idag.
Ett annat verk av Haaning, ett klistermärke på en taxidörr som visar flaggorna för de länder som taxiföretagets förare härstammar från, ger en känsla av att sekularitetens problem är att förstå som den andres, ”främlingens” problem. Inte för inte uppehåller sig påfallande många verk kring Mellanöstern och islam. Detta understryks ytterligare av placerandet av Shila Guptas verk WheredoIendandyoubegin – som givit namn åt hela biennalen – i Gamlestan, om man så vill den göteborgska segregationens nollpunkt. Det handlar förstås om ett välvilligt försök att säga något om denna segregation, men samtidigt dras en linje mellan konstinstitutionernas huvudsakliga publik och en annan. I biennalens sammanhang blir det rent av till en fråga om gränsen mellan ett sekulärt jag och en religiös annan, kanske underförstått de troende som samlas i Bellevuemoskén. Denna gränsdragning är ett välbekant fenomen inom det kritiska studiet av sekularitet och biennalen gör inget sken av att försöka behandla denna uppdelning vidare.
Det är kanske inte hela sanningen, även om tendensen är klar. Som kommentar till verken finns det både på Konsthallen och Röda Sten utställda dokument relaterande till den svenska statskyrkans historia. Curatorn Nav Haq nämner närmast förbluffat den långlivade närheten mellan kyrka och stat i Sverige som en slående kontrast till landets rykte som en socialt progressiv nation. Det tycks inte ha fallit honom in att samma närhet lika gärna skulle kunna ha spelat in i formandet av den svenska välfärdsstat och internationalism som legat till grund för detta rykte. Visst finns det skäl att förhålla sig kritisk även till en sådan tanke (liksom till bilden av Sveriges progressivitet), men den förutsatta motsättningen mellan religion och progressiva sociala krafter är talande för Haqs och biennalens perspektiv på sekularitet och religion. Det finns något förgivettaget över hela grundtanken.
I ett rum på Konsthallen möter bilder ur Hilma af Klints skissböcker tavlor av Fahd Burki, den senare bland annat inspirerad av Paul Klee. Detta oväntade möte pekar också mot ett möte mellan mystik och modernism, vilket öppnar för en typ av reflektion kring sekularitet som biennalens juridiska och politiska språkbruk annars i det närmaste tycks ha stängt ute på förhand. Vilken typ av sekularitet är det som framträder eller undflys i den här bildvärlden, i en sökande rörelse från traditionella religiösa uttryck mot en ny mystik? Vilket historiskt rum är det som öppnas och återåkallas? Jag börjar fundera över möjligheten av att detta i själva verket betecknar en annan politisk horisont, bortom den förgivettagna verklighet som den juridiska sekulariteten institutionaliserar. Med ens blir det uppenbart att utopin är märkligt frånvarande på biennalen. Det är aningen symboliskt att dessa tankar dränks av ljudet från videoverk om svensk vapenexport och europeisk flyktingpolitik.
Hilma af Klint, Blue Sketchbook (1907).
Foto: Courtesy Albin Dahlström/Moderna Museet, Stockholm
Denna iakttagelse leder mig till funderingar kring i vilken utsträckning frågan om konstens egen sekularitet tematiseras inom ramen för utställningarna. Två verk som verkligen berör detta stannar med mig och framstår som biennalens kanske starkaste. Det handlar om en filmupptagning av Bjørn Nørgårds happening Hesteofringen som visas på Röda Sten och Lawrence Abu Hamdans Contra Diction (Speech Against Itself) som visas på Konsthallen. Hesteofringen ägde ursprungligen rum 1970 och utgörs av precis det titeln säger: ett hästoffer, inspirerat av berättelser om fornnordisk religiositet. Det beskrivs som en protest mot Vietnamkriget, men i sammanhanget är det snarare konstens förvandling eller återgång till religiös ritual, den moderna avantgardistiska traditionens övergång i ett mytiskt blodsoffer, som talar till biennalens övergripande tema. I åskådarens konfrontation med dödandet av en häst, dess uppenbara oro som får övergå i dödsryckningar i snön, uppstår frågor om gränsen mellan lek och allvar i konsten, eller kanske om lekens gränser, liksom om konstens anspråk på meningsskapande. Här gestaltas verklighetens och dödens inbrott i konstens lek och sken som en övergång i myt. Åberopandet av protesten mot Vietnamkriget, som påminner om hur strider och förtryck i Mellanöstern används som en fond för flera verk på årets GIBCA, är tämligen tom. Mer påtaglig är just de inblandade konstnärernas lust att iscensätta och delta i något mytiskt.
Men här gränsar konstens sekularitet till en annan typ av religiositet än den som kommer till uttryck hos af Klint och Burki, där uttrycket är mer cerebralt eller rent av apolloniskt upphöjt. Det kastar i sig någon sorts förklarande ljus över biennalens framhållna, upplysta sekularitet. Intresset för sekulariteten som juridiskt fenomen, tillsammans med den starkt konceptuella och dokumenterande prägeln på många av verken gör att sekulariteten som en fysisk, levd och erfaren verklighet kommer i andra hand. Det är aningen paradoxalt, givet att det juridiska är en sfär helt ägnad åt realiserandet av abstrakta principer i det konkreta gestaltandet av våra gemensamma livsformer. I biennalens rum verkar konsten generellt nöja sig med att utgöra känselspröt åt lagen i denna verksamhet, snarare än att leta efter sätt att öppna upp eller ifrågasätta dess processer. Vittnandet, redogörandet av iakttagelsen, tycks centralt. Kanske är det jag spontant upplever som predikande egentligen mer av en plädering.
Ett undantag utgörs av Contra Diction (Speech Against Itself) på Konsthallen. Även det är ett verk, som Hesteofringen, där en religiös frågeställning kommer till direkt estetiskt uttryck snarare än att bara bidra med representation av ett sekulärt eller religiöst fenomen. I centrum för verket, bestående av en video med ett tillhörande kommentatorsspår som kan läsas på en skärm framför videoskärmen, står begreppet taqiyya och dess funktion för den drusiska minoriteten i Mellanöstern. Taqiyya är en doktrin som tillåter den troende att dölja sin övertygelse för att skydda sig från förföljelse. Centralt för verket är en episod ur det syriska inbördeskriget då flera drusiska byar tvångskonverterats av wahhabiter, men vi upplyses också om att det egentligen bara är ännu en likartad episod ur gruppens historia i området. I ett anförande bildsatt med illustrationer av de mänskliga talorganen förklarar konstnären hur druserna utvecklat vissa lingvistiska strategier för att kunna komma undan den muslimska trosbekännelsen när den avkrävs dem. Verket bygger på olika nivåer av utsagor, metanivåer av sanning och filmad diktafonmjukvara som missuppfattar berättarrösten med förvirrande och lätt absurda följder på skärmen som resultat. Det är elegant utfört och konfronterar på sätt och vis en kärna i både konst och religion, som också är oerhört central för själva diskussionen kring det sekulära, närmare bestämt en fråga om autenticitet, sanningssägande och sken. I denna betraktelse utmanas alltså lagens beroende av den sanningssägande rösten med konstens kanske starkaste vapen. Vittnandet undermineras, fast på konstens egna villkor, liksom på livets. Lawrence Abu Hamdan reflekterar över rätten att tiga, som till skillnad från yttrandefriheten inte finns inskriven bland de mänskliga rättigheterna. Därmed ger han också ett välkommet bidrag till en annars fixerad debatt om den konstnärliga röstens roll. Men här finns också en sedelärande historia om hur skevheten och skenet, felsägandet, blir till en autentisk erfarenhet utifrån vilken en identitet kan formeras, en identitet baserad på en meningsglidning, något som också återspeglas i verkets egen form. Så skildrar Contra Diction en religiös och sekulär erfarenhet grundad i en högst kroppslig dimension, till skillnad från den representerande, iakttagande och reglerande tendens som utmärker majoriteten av verken på Röda Sten och Konsthallen. Att vi på en gång får oss till livs en arabiskspråkig diskussion från Beirut om ingredienserna i guacamole bara förhöjer känslan av att det som sker här är viktigt.
Biennalen omfattar förstås mer än det som ställs ut på Konsthallen och Röda Sten, men tillsammans med de programmatiska texterna visar utställningarna där på en linje som är svår att bortse från. Det finns intressanta historier att berätta om de verk som inte kunde ställas ut eftersom de ansågs för utmanande. Så vitt jag vet har det inte genererat någon debatt i sig, men det kan vara värt en avslutande tanke. Särskilt intressant här finner jag Maddie Leachs föreslagna installation i Keillers Park till minne av mordet på Josef Ben Meddour för 20 år sedan. Mordet utfördes av satanister, en av dem black metal-musikern Jon Nödtveidt. Leachs verk tycks mest ha handlat om en sorts hedrande exorcism, ett vändande upp och ned på satanismens upp och ned-vända pentagram. I historien om detta mord finns dock ingredienser från flera av biennalens uttalade teman. Det handlar om minoritetsrättigheter (Meddour mördades förmodligen främst på grund av sin sexualitet), om intolerans, men också om religiösa motiv. Till detta kommer black metal-kontextens estetik och mytiska kraft. Verkets frånvaro från biennalen sätter fingret på en större frånvaro av reflektion över estetikens förhållande till myten och hur konstens sekulära symboliserande ska förhålla sig till den typ av monumentala krafter som kommer till uttryck i och åberopas av exempelvis Nödtveidts musik. Modern konst har alltid brottats med världens och kanske rent av sin egen avförtrollning. Inför hotet eller löftet om en världens återförtrollning konfronteras konsten med gränserna för sin egen sekularitet. Juridiken kan lagföra och etiken kan predika, men känslans och förnimmelsens dionysiska eller bara oreflekterat levda dimensioner tycks oundvikligen hemsöka dem. Här förblir dessa dimensioner, liksom de gränsdragningar som gör konsten möjlig så som konst, överlag märkligt obearbetade.
Hjalmar Falk är idéhistoriker och medlem av Ord&Bilds redaktionskommitté.