Negativ Dialektik – Theodor W. Adorno, Glänta Produktion (2019), översättning: Sven-Olov Wallenstein
Estetisk Teori – Theodor W. Adorno, Glänta Produktion (2019), översättning: Sven-Olov Wallenstein
Adorno Negativ Dialektik och Estetisk Teori – Sven-Olov Wallenstein, Glänta Produktion (2019)
Av Henrik Jung
Jag har väntat så länge på just den här dan. När den nu äntligen kommer är det med höga förväntningar jag tar mig an de svenska utgåvorna av T.W. Adornos monumentalverk Negativ dialektik (ND) (1966) och Estetisk teori (ET) (postumt, 1970), i mycket god, läsvänlig och originalet tacknämligt trogen översättning av Sven-Olov Wallenstein, professor i filosofi vid Södertörns högskola. Verken publiceras i sin helhet av Glänta Produktion i enhetliga och stiliga utgåvor. De är vad man med viss risk kan kalla moderna klassiker. Som moderna har de dock åldrats med värdighet. Wallenstein publicerar i anslutning till de båda Adorno-böckerna en egen textkommentar: Adorno: Negativ dialektik och estetisk teori. Det förefaller vara en kompromiss med det tyska förlaget Suhrkamp, som är restriktivt med introduktioner, kommentarer och noter i översättningar av Adorno efter krav från rättighetsinnehavarna. Läser man Wallensteins Adorno tillsammans med de båda verken så är denna lösning emellertid mycket lyckad. Inte minst när Wallenstein i sin egen bok kommer till Estetisk teori får han verkligen briljera som Adorno-tydare. Wallensteins roll som både översättare och filosof gör översättningarna inkännande både språkligt och sakkunnigt. Jag uppmanar således med eftertryck att böckerna inhandlas och läses tillsammans, där Wallensteins kommentarer fungerar utmärkt som parallelläsning.
Förväntningarna är därtill ömsesidiga – Adorno fordrar både ansträngning och tålamod. Att läsa Adorno är på samma gång fantastiskt och frustrerande. Han ska läsas noga, om än inte allt för bokstavligt. En brasklapp: Adorno fastslår i Negativ dialektik att filosofi inte låter sig refereras, vilket ställer varje recensent inför definitiva problem.
Theodor W. Adorno (1903–1969), son till en vinhandlare och en sångerska, är en av det europeiska intellektuella 1900-talets giganter. I folklagren eventuellt mest bekant för vad han inte gillade: jazz, positivism, och filosofen och nazikollaboratören Martin Heidegger, samt att han 1969 skickade polisen på de studenter som ockuperat ett rum på universitetet i Frankfurt. Det finns så klart ett korn av sanning i detta, men det trivialiserar det komplexa och allvarliga i Adornos filosofi. Han tycks icke desto mindre alltjämt aktuell. En nyutgivning 2019 av ett föredrag om den framväxande högerradikalismen i Tyskland som han höll i Wien 1967 har redan sålt i stora upplagor, och hans diagnos är oroväckande aktuell. Detta föredrag bör snarast ges ut på svenska!
Adornos vetenskap är varken glad eller dyster, snarare ledsam eller melankolisk – en anti-scientistisk vetenskap som är dialektisk och kritisk. Hans stil är vid första anblick svår, medvetet drastisk, polemisk och paradoxal, och ger onekligen ett sofistiskt intryck. Men det vore fel att stanna vid det. Adorno tar sin filosofi på allvar, och Negativ dialektik är ett försök att skriva dialektik, en dialektik som ligger i saken – det borgerliga samhället – som inte håller sig vid liv ”trots sina antagonismer, utan genom dem” (ND 306).
Precis som hos Hegel, och hos den för Adorno så betydelsefulle Walter Benjamin, är filosofi väsentligen framställning, Darstellung, och framställningsformen ska inte förstås som yttre i förhållande till sitt innehåll, utan inneboende i dess idé. Framställningsformen för Adorno kan liknas vid en konstellation; likt stjärnbilder kastar begrepp som ordnats i en konstellation ljus över det specifika hos objektet. En sådan Darstellung definierar inte begreppen utan ger dem objektivitet genom det förhållande i vilket de centreras runt saken.
Adorno framhäver den interna relationen mellan tänkande, sak och framställning som att först som språkligt uttryckt blir tänkandet bindande, och denna artikulation avtvingar det uttryckta stringens: ”det slappt sagda är det dåligt tänkta” (ND 27). Tänkandets krav på bindande kraft utan ett system tar sig för Adorno formen av modeller; en negativ dialektik skrivs således fram som ”en ensemble av modellanalyser” (ND 37). Den tredje delen i Negativ dialektik utgörs följaktligen av tre filosofiska modeller: en kritik av frihetsbegreppet i Kants praktiska förnuft, en utvikning om Hegels naturhistoria, och slutligen några betraktelser över metafysiken.
Adornos filosofi kan ses som ett anti-systemiskt system, med ansatsen att genom begrepp artikulera det motsägelsefulla i det moderna samhället utan begrepp som a priori och från ovan underordnar sig och plattar ut sitt ”andra” och dess verkliga motsägelser. För Adornos del används ett sådant spekulativt tänkande som en tankens frihet att överskrida sitt föremål. En motsvarighet finns, implicit hos Adorno, i konsten: ”Istället för att upplösa antagonismer uttrycker konsten ibland övermäktiga spänningar negativt, bevarade, genom ett yttersta avstånd från dem” (ET 61).
Muralmålning föreställande Theodor W. Adorno av Justus Becker och Oğuz Şen. Senckenberganlage, Frankfurt.
Negativ dialektik är uttryckligen ett brott med den dialektiska filosofiska traditionen, som sedan Platon, menar Adorno, syftat till något positivt som negationens resultat. Vad Adorno vill är att befria dialektiken från detta affirmativa väsen, utan att ge avkall på dess bestämda karaktär; negativ dialektik handlar fortfarande om bestämd negation, med nödvändigt avstamp i det den negerar, inte som en abstrakt negation som skurits loss från sitt föremål eller blott vänder det ryggen.
Följaktligen är en central aspekt av Adornos tillvägagångssätt immanent kritik, som tar avstamp i det som kritiseras och inte enbart riktas mot ett föremål utifrån. Det ligger i dialektikens sak att den har sin utgångspunkt ”inom förutsättningarna för det som kritiseras” (ET 443). Likaså att den kritik genom vilken Adorno utvecklar sin egen filosofi tar avstamp i filosofihistorien. Det är som att han ställer upp den tyska filosofins stora, och mindre stora, män (!) som pappdockor riktade mot varandra. På så sätt blir inte minst Kant, Hegel och Marx filosofiska fixpunkter som sätts i spel mot varandra, som medel för Adorno att skriva fram sin egen position. Det är dock en vansklig balansakt; emellanåt blir Adornos tillskrivanden, som Wallenstein påpekar, till rena straw men. För min del är det främst förhållandet till Hegel som skaver, medan exempelvis Marx kommer lindrigare undan och har en mer framskjuten roll hos Adorno än vad man kanske kunde tro.
Adorno betecknar dialektiken ”det falska tillståndets ontologi” (ND 20), därmed nödvändig och immanent i detta tillstånd. Givet samhällets objektivitet är dialektiken ingen världsåskådning eller en filosofisk ståndpunkt att välja bland andra på ”en provkarta” (ND 289). I motsats till detta falska tillstånd vore ett riktigt i sin tur befriat från dialektik, ”lika lite system som motsägelse” (ND 20).
En central angreppspunkt för Adornos dialektik är vad han kallar identitetsfilosofin. Medan dialektiken frågar vad en sak är, frågar identitetstänkandet under vad saken kan klassificeras, logiskt subsumeras, vilket enligt Adorno implicerar att frågan syftar på något annat än den sak som undersöks. Detta identitetstänkande tolererar inte något utanför sig själv – allt ska inordnas och tilldelas sin plats i schemat – vilket ger det ett totalitärt drag.
Modellen är för Adorno den marxska värdelagen och dess universella herravälde. Individerna i den kapitalistiska varuekonomin görs av sin egen praxis vanmäktigt beroende världsmarknaden som totalitet, vilken blivit självständig gentemot individerna och deras handlingar. Varuekonomins ekvivalensutbyte, där kvalitativt olika produkter byts i kvantitativt lika proportioner, reducerar med hela tyngden från världsmarknaden det heterogena till något homogent, värdet. Marx värdeabstraktion blir hos Adorno på detta sätt till identitetsfilosofins materiella grund. Den kapitalistiska ackumulationens lag – Adorno hänvisar här explicit till Kapitalet – framstår som en naturlag, just för att den är oundviklig och de enskilda individerna objektivt utomstående. Dess naturlikhet är uttryck för de kapitalistiska relationernas fetischkaraktär, som kommer till uttryck i ett ”nödvändigt samhälleligt sken”, som ideologi. Ideologi ska därför inte ses som ett fenomen som ”överlagrar det samhälleliga varat som ett särskilt skikt, utan är inneboende i det” (ND 337, mod.).
Denna fetischering av det mänskligt gjorda till något naturlikt relaterar till vad som efter Lukács brukar betecknas ”förtingligande”, mer bekant, kanske, som anglicismen ”reifikation”. Kategorin betecknar hur samhälleliga relationer i det borgerliga samhället tar sig formen av ting (pengar, varor) och är central för Adorno, men får inte själv fetischeras, understryker han, och som enskild kategori fungera som huvudnyckel till de samhälleliga låsningarna. Heideggers återförande av förtingligandet på varat, exempelvis, blir enligt Adorno apologetiskt. En radikal-konservativ kritik av det borgerliga samhällets förtingligade värld håller detta samhälle ”för ovärdig att förändra på grund av dess föraktliga oegentlighet i jämförelse med varat” (ND 95f).
Ett föremål, som exempelvis det senkapitalistiska tillståndet, som rätt och slätt vore ”En, utan skillnader”, vore självt utan inre dialektik (ND 201). I ett helt igenom förvaltat, totalt samhälle vore dialektiken sklerotisk. Adornos radikala tes om det totala samhället torde då i sig själv vara odialektisk – eller, om man så vill, skulle själv uttrycka det totala samhällets odialektiska dialektik. Adorno läser i denna diagnosticering av kapitalismen in Hegel som dess filosofiska apologet. Ett av de mer drastiska omdömen som Adorno riktar mot Hegel gör gällande att det affirmativa i hans filosofi rent av utgör ett preludium till den tyska nazismen.
En välvillig läsning av Adorno kunde vara att se hans drastiska teser som medvetet överdrivna i syfte att tydliggöra sin egen position. Hegels filosofi är nämligen sann, tillstår Adorno, så långt som ”det särskildas allmänhet […] dikteras av den förvända allmänhetens princip” (ND 328). Således kan man förstå det allmänna och identiska som det allmännas ”dåliga partikularitet” i sakernas senkapitalistiska tillstånd (ND 197). Det implicerar i sin tur att man kan tänka sig en framtida icke-dålig allmänhet, som i stället för värdelagens våldsamma ordningsschema, varuutbytets likställande och jämförande, som underordnar sig de enskilda individerna, som en särskild samhällsforms allmänhet, möjliggör det särskilda och det allmänna som varandras internt relaterade så att säga avhierarkiserade existensformer.
Negativ dialektik avslutas som sagt med tre dialektiska modeller. Den inleds med en längre utveckling av det filosofiskas erfarenhet och följs av en kritik av Martin Heideggers vara- och existensialfilosofi, vilken Adorno menar dominerar filosofins tillstånd i Tyskland vid 1960-talets mitt. Den hårda och utdragna kritiken av Heidegger ska inte förstås som enbart motiverad av dennes nazism. Som Anders Ramsay påpekat i Upplysningens självreflexion (Lund 2005) går kritiken tillbaka före 1933 och skulle säkerligen ha formulerats på liknande sätt även om Heidegger hade förhållit sig passiv gentemot nazistpartiet. Som inte sällan är fallet hos Adorno regredierar kritiken av Heidegger stundom till raljans, som Wallenstein påpekar. Efter denna kritik följer så bokens andra del, som behandlar den negativa dialektikens begrepp.
Estetisk teori är mer ett slags längre essä som belyser den filosofiska estetikens kategorier och problem från en mängd vinklar. Återigen står Kant och Hegel i centrum, men dessa får sällskap av bland andra Beethoven, Beckett och Kafka. Vad som svårligen låter sig uttryckas diskursivt förmår en lyckad konst artikulera ordlöst, och det finns i den moderna konstens kvalitet något som förmår motsätta sig det totala samhället. På så sätt menar Adorno att konst är ”den samhälleliga antitesen till samhället” (ET 19).
Adornos estetik gör anspråk på att påvisa en konstverkets sanning och kunskapsinnehåll. Han utgår då varken från konstnärens subjektiva intention eller från mottagaren, utan från verkets sanningshalt, som det kommer an på estetiken, på filosofin, att locka fram. Bland annat av den anledningen vänder sig Adorno mot så kallad engagerad konst, som hos exempelvis Brecht och Sartre.
Konstverkens mest dödliga fiende är ”utbytbarheten”, det vill säga att bli till varor; genom sin konkretion motstår konstverket sin undergång i varuformen genom att ”framställa det totala abstraktionssammanhanget” (ET 196). På så sätt finns, menar Adorno, en homologi mellan det kapitalistiska samhällets tilltagande abstraktion och en modern abstrakt konst: ”Den nya konsten är lika abstrakt som relationerna mellan människor i sanning har blivit” (ET 53). För att undvika att sälja sig måste konsten för att ”hålla stånd mot det yttersta och mest dystra i realiteten” göra sig lik detta dystra: ”Radikal konst idag är detsamma som dyster, med grundfärg svart”, som en av abstraktionens djupaste impulser (ET 63). Den nya konstens gråskala, ”dess askes gentemot färgen, är negativt sett färgens apoteos” (ET 197). Paradoxalt nog är lyckade konstverk att betrakta som ”absoluta varor” (ET 334) och med det som mer fetischerade än den kapitalistiska produktionens varufetischism.
Wallensteins översättning ligger nära Adornos tyska, vilket vi ska vara tacksamma för, då det handlar om en noga komponerad filosofi där nyanser, kategorier och satsbyggnad tillmäts stor vikt, och ambivalenser skrivs ut. Terminologiskt ligger svenskan nära det tyska språk som för Adorno var närapå en förutsättning för artikulera hans tänkande.
Det slår mig till en början som en brist att Adornos text inte föregås av eller introduceras genom ett förord eller ens av översättarens redogörelse för sina överväganden och val. Men det kompenseras som sagt av Wallensteins Adorno. Dock hade Adorno kunnat få en kortare biografisk och idéhistorisk presentation, om så som upptakt till själva textkommentaren. Och frågan kvarstår om den som för första gången tar sig an Adorno genom Negativ dialektik eller Estetisk teori hade önskat en kortare inledning eller om verken på egen hand öppnar sig för läsaren.
På de nära 1000 sidorna förekommer oundvikligen en och annan korrekturmiss, och något enstaka ord har fallit bort eller tolkats tveksamt, men det förtar ingalunda det gedigna intryck som översättningarna som helhet ger. Några gånger tycker jag gott att Wallenstein kunde ha förtydligat i texten genom att skjuta in de tyska termerna där den svenska översättningen är tvetydig. Det gäller exempelvis ordet ”vara” som kan beteckna både ”Ware”, som i handelsvara, och ”Sein”, som i varat eller existensen, vilka båda har stor betydelse i Adornos text.
För att ta ett exempel på vad som förefaller vara en miss: på slutet av sidan 196 i Negativ dialektik står ”[…] den hos Hegel skolade marxistiska teorin om värdets lag som förverkligas över människornas huvud”. Efter konsultering av förlagan borde den svenska ordalydelsen bli: ”[…] marxistiska teorin om värdelagen [Wertgesetzes] som i kapitalismen [im Kapitalismus] förverkligas över människornas huvuden”.[1] Även på något ställe i Estetisk teori har ord fallit bort, till exempel på sidan 149, näst sista raden där det står ”det […] bakomliggande arbetet [...]”, men där Adorno gör den viktiga bestämningen det ”bakomliggande samhälleliga [gesellschaftliche] arbetet”.[2]
Hur kan vi då förstå Adornos uppfattning om hur vi kan ta oss ut ur varusamhällets terroristiska tautologi? En dialektisk kritik måste, som vi sett, vara immanent, ”också om den till sist negerar hela den sfär i vilken den rör sig” (ND 194). Det är pläderingen för tänkandet, det kritiska och självreflekterande tänkandet som först slår en som Adornos relevans. En inte minst i dessa tider viktig insikt. Den tänkande individen är bestämd av samhället, men förmår i sitt tänkande överskrida gränserna för detta samhälle, gränserna för det varande. En Ariadne-tråd genom Adornos tänkande är att ”med subjektets kraft bryta igenom den konstituerande subjektivitetens självbild” (ND 8). När en omvälvande praxis förefaller blockerad får tänkandet en ”andningspause”; som hållning blir tänkandet självt då ”ett stycke praxis” (ND 237), utan att det därmed får bedra sig som om det redan vore fritt.
I ett riktigt samhälle, och det gäller redan idag konstverkens frihet, talar Adorno med ett judiskt teorem, att ”allt i frälsningens tillstånd är som det är och ändå helt annorlunda” (ET 16), utan att därmed ”det ringaste av hur det då vore låter sig föreställas” (ND 285). Ett världshistoriskt sjumilakliv behöver inte vara längre än att vi agerar annorlunda, om så samfällt och inte efter eget gottfinnande. En nog så grannlaga uppgift. Frihet är ofrihetens negation och Adornos negativa dialektik är på så sätt ett slags negativ teologi utan anspråk på någon blue print för ett sant samhällstillstånd.
[1] Se T.W. Adorno: Gesammelte Schriften. Band 6. Negative Dialektik. Jargon der Eigentlichkeit (Frankfurt a. M. 2013 [1970]), s. 199
[2] Se T.W. Adorno: Gesammelte Schriften. Band 7. Ästhetische Theorie (Frankfurt a.M. 1974 [1970]), s. 154