Publicerad i Ord&Bild nr 1 2018
Av: Karolina Enquist Källgren
Den katalanska självständighetsrörelsens kamp med den spanska centralregeringen synliggör en större process där frågan om det politiska står på spel. Karolina Enquist Källgren skriver om hur demokratin har blivit svårare att försvara med demokratiska principer.
Politiska motsättningar karaktäriseras idag av en kamp om att definiera vad som är det politiskas legitima sfär. Det är i relation till den frågan som vi måste förstå de växande nationalistiska och populistiska rörelserna i Europa. Dess historiska bakgrund är de senaste 30 årens privatiseringspolitik. Denna skall inte bara förstås som en privatisering av ekonomiska intressen, utan också som en privatisering av den politiska sfären, vilket utgör den direkta orsaken till en samtida politik där olika europeiska rörelser försöker omdefiniera grunderna för det politiska spelet – ”det politiska” - i linje med sina egna intressen. Bakom flera av samtidens stora politiska frågor, pågår en kamp om det politiskas sfär eller omfång, som är avgörande för vår demokratiska framtid. De starka politiska rörelser som nu bedriver sin verksamhet – nationalister och imperieivrare, men också andra typer av populistiska rörelser – för att definiera hur framtidens politik skall se ut, har vuxit fram som nya politiska subjekt genom nyliberalismens avpolitiserande och delegitimerande av arenor för politiska samtal och politiska institutioner. Dessa nya aktörer är på väg att omorganisera det politiska i delvis nya former. De försöker skapa det politiska i en ny konfiguration.
Det politiska samtal som under exempelvis 1970-talet kunde ses som ett trepartssamtal mellan fackföreningar, arbetsgivarföreningar och staten, förs idag istället mellan individer i sociala medier eller på tidningarnas debattsidor. Den politiska debatt som tidigare fördes i termer av ideologi, och som ställde olika ideologiska positioner eller subjekt mot varandra, förs idag istället av individer eller sociala subjekt som förenas i gemensamma erfarenheter, ofta definierade i termer av känslor så som till exempel utsatthet eller upplevelsen av utnyttjande, men också känslor som kärlek till nationen eller ett föreställt folk eller kultur.
Tre viktiga aspekter av detta skeende är konstruktionen av politiska subjekt genom solidaritet baserad på känslor eller liknande erfarenheter snarare än position i en samhällsstruktur, legitimering av politiskt våld och då inte huvudsakligen mot statsapparaten utan mot andra grupper som skrivs fram som fiender samt förståelsen av frihetsprinciper – yttrandefrihet till exempel – som kopplade till gränslös absolut rätt, snarare än ansvar för det som görs eller sägs under skydd av en sådan frihet. Dessa tre aspekter kan förstås som framväxande organisationsformer för det politiska, vilket blir synliggjort genom det exempel som den katalanska självständighetsprocessen utgör. I det 40-sidiga dokument, framtaget av de viktigaste politiska aktörerna i den katalanska självsständighetsrörelsen – Enfo CAT: Reenfocant el procés d’independència per un resultat exitós – och som beskriver en färdväg mot självständighet, identifieras som strategiska delmoment att skapa ett massivt stöd för självständighet genom att svetsa samman de som vill ha självständighet och de som bara vill ha politisk förändring. Vidare nämns behovet av att framhålla processens demokratiska karaktär samtidigt som man genom en unilateral självständighetsförklaring tvingar fram en våldsam reaktion från staten som antingen leder till internationellt stöd för en folkomröstning, eller att regeringen tvingas godta en folkomröstning för att lösa ett ekonomiskt och juridiskt dödläge.[1] Självständighetsrörelsens mål formuleras som ”en demokratisk konflikt med brett folkligt stöd, som är orienterad mot att skapa politisk och ekonomisk instabilitet som tvingar staten att acceptera en förhandling om separation eller en framtvingad folkomröstning.”[2]
Genom analysen av den katalanska självständighetsrörelsens exempel vill jag peka ut framväxten av nya former för det politiska i vår europeiska samtid. Den konflikt om det politiskas spelplan som uppstått i och med privatiseringen av politiska arenor och institutioner, blir synlig genom att å ena sidan utveckla begreppen det politiska och politiska former (i dialog med Hanna Arendt och Claude Lefort), som teoretiska verktyg, och å andra sidan applicera dessa på den katalanska processen.
1. Det demokratiskt politiska: en makt- och en distributionsprincip
Det är möjligt att tala om samtidens demokratier som grundade i föreställningen att det är i och genom det politiska som legitimt gemensamt handlande sker. Demokratins fundament – det demokratiskt politiska – är en social ordning av legitimt gemensamt maktutövande. Hanna Arendt urskiljer i The Human Condition, tre olika sfärer som betingar möjligheter för människors handlande. Det privata, det sociala och det offentliga skiljs åt av att de är olika sociala ordningar av mänskligt handlande, som berör olika delar av det som Arendt uppfattar som mänskligt vara. Det privata motsvarar det som möjliggör en individs enskilda och avskärmade tillvaro. Hit hör enligt Arendt privategendomen och tillfredsställandet av grundläggande livsnödvändiga behov. Det sociala är istället det mellanmänskliga utrymme som genom ritualer och regler likriktar mänskligt beteende och skapar sociala grupper baserat på likhetsprinciper. Det offentliga är slutligen, och kortfattat, det utrymme i vilket individer agerar i direkt relation till andra och under deras blickar. Det är i det offentliga som det politiska utspelar sig, enligt Arendt, men det är också den sfär inom vilken en individ kan utveckla sin fulla potential så som fritt handlande subjekt, eftersom detta, enligt Arendt, bara kan ske i relation till någon annan.[3] Gemensamt för de tre sfärerna är att de är olika sociala ordningar inom vilka en viss sorts handlande kan legitimeras. I det offentliga sker politiken, på ett sådant sätt, idealiskt, att det kommer att legitimera den demokratiska ordningen, enligt Arendt.
Det politiska kan alltså förstås som en särskild ordning som reglerar hur legitima kollektiva subjekt kan konstitueras och hur de kan agera legitimt inom ramen för ett visst styrelsesystem. I demokratin sätter det politiska ramarna för kollektivt handlande, och för begränsningen av det; därmed är demokratin grundad i både en maktprincip och i en princip om hur möjligheter till kollektiv (och ytterst individuell) aktion kan företas. Bland annat regleras legitimt gemensamt handlande genom att föreskriva antingen deliberativa eller institutionella regler och praktiker för gemensamt handlande, samt för hur gemensamma kollektiva subjekt kan formeras.
Hos Arendt ställs det politiska handlandet mot det handlande som kan ske i det sociala, och där det senare begränsar det förra.[4] Det politiska handlandet är idealiskt sett ett realiserande handlande och inte ett system för maktutövning. Samtidigt är Arendts politiska en slags organisation av mänskligt handlande, som lätt låter sig kombineras med en maktanalys. Eftersom en politisk ordning legitimerar ett visst handlande, och inte ett annat, så innebär den alltid en typ av möjlighetsdistribuerande maktutövande. Det politiska är alltså en sfär där handlingsbetingelser distribueras och kollektiva subjekt möjliggörs, till exempel men inte nödvändigtvis i distinktioner som det privata, det sociala och det offentliga. Andra politiska former kan förekomma, där den avgörande distinktionen inte är den mellan demokratiska styrprinciper och sociala regler. Ett sådant begrepp om det politiska innebär att det politiskas former måste beskrivas empiriskt och historiskt, samtidigt som det går att teoretisera kring de olika former som det politiska har haft genom historien. Det är i spänningsfältet mellan teoretisering och empiri som det politiska vid en given historisk tidpunkt måste undersökas.
Vid Plaça de Catalunya, Barcelona, 21 oktober 2017. »Esta es nuestra Policía!» poliser från Kataloniens Mossos d’Esquadra applåderas och hyllas av självständighetsförespråkare med samma ord – »det här är vår polis» – som några veckor tidigare använts av spanska unionister för att stödja statspolisen Policía Nacional. Foto: Linda Östergaard.
Politisk Differens
Till skillnad från Arendt, vars olika sfärer för mänsklig handling kan förstås som synkrona, det vill säga tillhörande människans natur och inte nödvändigtvis historiskt specifika, så menar Claude Lefort i sin klassiska Political Forms of Modernity, att de politiska former som han beskriver, totalitarism, demokrati och byråkrati, istället är politiska grundformer som kommit att markera historiska epoker, och alltså måste förstås som principer för förändring av den sociala organisationen över tid.[5]
För både Arendt och Lefort gäller emellertid att det politiskas former kan förstås som social organisation av möjlighet till handling och makt, och att dessa förändras genom historien. Både Arendt och Lefort aktualiserar på var sitt sätt, vad som kan förstås som ett post-fundamentalt politiskt tänkande. Det vill säga, genom att skilja på det politiska och politiken, på de grundläggande former som konstituerar det politiska och den faktiska politiken, vill de peka ut det politiska som en autonom sfär utan att behöva postulera något essentiellt politiskt eller ideologiskt innehåll, vilket gör den post-fundamental. Politiken grundläggs i det politiska, som å sin sida utgörs av den ordning som bestämmer förutsättningarna för politiken. Formelartat kan det uttryckas som politikens differens, och hur den politiska analysen ser ut, blir beroende av innehållet i de båda begreppen ’det politiska’ och ’politiken’ samt relationen dem emellan. Politikens form i en given historisk tid blir ett uttryck för det politiskas organiserande verkan, samtidigt som det politiska bara kan urskiljas som negativitet eller differens gentemot politiken.[6]
För en förståelse av samtidspolitiska former, och för att påvisa relevansen av påståendet att det just nu pågår en kamp om det politiska som inte kan reduceras till en kamp inom politiken, behöver vi alltså klargöra den specifika samtida relationen mellan det politiska och politiken. En diskussion om samtidspolitiska former behöver urskilja det politiska från andra sfärer på väg att ta form i nuet. Genom att påstå att ett sådant klargörande är nödvändigt, placeras det politiska som en primär form, som i sin tur konstrueras av sin relation till andra former för social organisation, så som marknadsekonomi, estetik, eller det biologiska livets sfär. Emellan dessa finns ett dialektiskt förhållande, det vill säga, tillsammans konstituerar de den totalitet som en given historisk situation utgör, och de står i sin tur i en inbördes differentiell relation. I perioder av social stabilitet utspelar sig politiken inom ramen för den politiska distributionen av möjligheter till kollektiv handling och makt, men i andra perioder kommer politiken istället att handla om en omförhandling, våldsam eller ej, av de strukturer som styr det politiska vid en viss given tidpunkt. Och som Arendt noterar, hur vi handlar kommer att påverka, om än inte fullständigt bestämma, det politiskas konstruktion av en legitim social ordning.
Demokratin som politisk form och den våldsamma nationalismen
Claude Lefort menar att den demokratiskt politiska ordningen karaktäriseras av en särskild legitimitetsprincip för maktutövande. I den demokratiska ordningen utgår makten från folket, samtidigt som denna makt inte kan symboliseras eller identifieras med en enskild aktör. Demokratins legitimitet baseras på att denna spänning upprätthålls. Om den kollapsar, menar Lefort, så riskerar demokratiskt valda makthavare att uppfattas som representanter för särintressen. När så sker, blandas det politiska samman med andra former av social organisation, vilket enligt Lefort är karaktäristiskt för en totalitär ordning.[7] I Leforts analys är det alltså inte ett institutionellt system av ’checks-and-balances’ som upprätthåller demokratins legitimitet, utan en symbolisk balans mellan identifikationen med folket å ena sidan och det faktum att detta folk inte har något konkret innehåll å andra sidan; att folket inte identifieras som ett konkret subjekt. Arendts analys av totalitarismen löper längs samma linjer när sammansmältningen av folk, rörelse, och institutioner framställs som karaktäristisk för totalitarismen.[8]
Leforts analys är viktig såtillvida att den pekar ut en spänning mellan folket som legitimitetsprincip för makten och makten som en tom plats. Detta innebär en kritik av mer ortodox marxistisk analys där maktens plats intas av en given historisk klass, vilket Lefort själv påpekar. En sådan analys skulle också innebära att inte heller folket utgörs av ett på förhand givet frigörande subjekt, som till exempel arbetarklassen. Men, såvida inte både folk och makt skall förlora sin funktion som analystiska – och politisk frigörande – verktyg, så måste den tomma platsen alltid fyllas av ett konkret och historiskt kontingent politiskt subjekt. Det finns ingen verkligt tom makt, eller något verkligt tomt folk, tomt kan dessa platser eller begrepp bara vara som abstraktioner. Det innebär att den dialektiska analysen inte kan ges upp till förmån för den typ av cirkulationsbegrepp där maktutövningen aldrig är riktigt närvarande, som Lefort förespråkar.
Privatiseringen av det politiska, som nämndes inledningsvis, har inneburit sönderfallandet av en efterkrigstidens europeiska politiska form och framväxten av en ny social organisation där specifika politiska subjekt kommit att inta maktens plats, och där det politiska är den princip genom vilken makt och möjlighet distribueras i olika former. Den dialektiska relationen mellan olika konkreta politiska subjekt, möjliggörs alltså av det politiska så som en övergripande princip för social organisation. Den kamp som nu pågår om det politiska måste förstås som kampen om reglerna för framtidens ordning.
Ordet kamp för omedelbart tankarna till våld, och utsagan ovan bör nyanseras. Denna kamp är inte överallt våldsam, i ordets vanliga bemärkelse, och sönderfallet hos de institutioner som upprätthåller den tidigare ordningen är ojämnt fördelad mellan olika platser. Berättelsen om sönderfall och kamp är en berättelse som passar vissa aktörer, eftersom de upplever att den legitimerar ett ökat våldsutövande mot vissa grupper. Kampen det här handlar om kan föregå verbalt, inom mer eller mindre sönderfallande institutioner och kan inte i sig legitimera mera våldsutövande. Däremot är även den verbala kampen av en sådan natur, att den kontinuerligt åberopar våldet som antingen ett hot eller ett löfte. Våldet, kan alltså ses som en av de sfärer som dialektiskt förhåller sig till det politiska i samtiden. Detta är förstås inget nytt, på många platser har våldet inte bara förhållit sig dialektiskt till det politiska, utan som direkt legitimitetsprincip för maktutövande, till exempel i kolonierna, eller under totalitära regimer. Det som är nytt är att inom en politisk ordning som explicit säger sig bygga på något annat än hotet om våld – internationellt samarbete, mänskliga rättigheter – givet erfarenheten av världskrigens förintande våld, har våldet plötsligt dykt upp som en möjlig legitim organisationsform för det politiska. Idag vinner partier som förespråkar fysiskt och verbalt våld, institutionell makt.
Nära kopplat till våldet finner vi en annan organisationsform, som i sin tur kan relateras direkt till privatiseringen av det politiska. När formerna för social organisation privatiseras; när kollektiva subjekt i mindre utsträckning formeras kring offentliga institutioner – t.ex. fack i relation till arbetsgivarorganisationer – utan istället organiserar solidaritet kring erfarenheter baserat i det privata – så som olika typer av utsatthet kopplat till individuell eller nationell kropp och identifikation – så ersätts ideologi som organisationsprincip i allt större utsträckning av känslor och individuella erfarenheter. Och den effekten förstärks när utsattheten är verklig, så att våldet som legitimeras inom ramen för en ordning, också förstärker de utsattas känslomässiga solidaritet. I bästa fall föranleder den känslomässiga solidariteten en ideologisk analys av maktstrukturer, men i värsta fall kommer den förra att ersätta den senare. Den nya europeiska nationalismen kan förstås som ett fenomen som uppstått genom utvecklandet av nya politiska former: legitimt våld kopplat till kollektiva subjekt som legitimeras genom en känslobaserad solidaritet, samt ett frihetsbegrepp nära knutet till idén om ett obehindrat utövande av rättigheter. I den katalanska självständighetsprocessen framträder detta tydligt.
Utanför den katalanska regeringsbyggnaden, 17 oktober 2017. Foto: Linda Östergaard.
2. Konflikten om Kataloniens självständighet
Den katalanska nationalistiska självständighetsrörelsens kamp med den spanska centralregeringen under hösten 2017 är signifikativ för en större europeisk process, i vilken det är frågan om det politiska som står på spel. Konflikten är extra intressant eftersom företrädare för båda parter återfinns inom såväl höger- som vänsterpartier, och ingen av parterna kan heller avskrivas så som förespråkande en uppenbart antidemokratisk ideologi. I själva verket är övertygelsen om demokratin det enda som båda parter oupphörligt uttrycker som gemensamt. Genom att följa händelseförloppet är det möjligt att urskilja flera saker. För det första, hur de två huvudaktörerna utvecklar nya politiska former – det vill säga ordningar för legitimt handlande – kring frågan om vilka institutioner som upprätthåller demokrati och suveränitet. För det andra, hur de två aktörerna har olika strategier för att producera en ny suverän politisk ordning. För det tredje, hur detta är nära knutet till en gemensam diskurs om det politiska samtalet, förstått som rättigheten att kräva eller säga vad som helst.
Den 21 december 2017 hölls parlamentsval i Katalonien, som framtvingats av den spanska centralregeringen efter att den med stöd i en artikel i den spanska konstitutionen – artikel 155 – upplöst Kataloniens autonomi i slutet av oktober. Detta i sin tur förorsakat av genomförandet av en olaglig folkomröstning om Kataloniens självständighet den 1 oktober och en därpå följande självständighetsförklaring. Med små skillnader i valresultatet har de avsatta självständighetsförespråkande partierna återigen majoritet i parlamentet. Osäkerhet råder dock om vem som skall bli president, sedan den avsatte presidenten, för tillfället i landsflykt i Belgien, blivit omvald, men av procedurella skäl inte kan bli invald utan att närvara i parlamentet. Eftersom en häktningsorder är utfärdad mot honom, är det osäkert om han kommer att återvända till Spanien. Han står åtalad för bland annat uppvigling, uppror och förskingring (medel har använts för folkomröstningen). Tillsammans med honom står åtta omvalda politiska representanter åtalade för samma brott, och det är osäkert om de kommer att kunna fylla sina parlamentsplatser.[9]
Frågan om Kataloniens självständighet har diskuterats åtminstone sedan början av 1900-talet, i ekonomiska såväl som kulturella och nationella termer. Den katalanska nationalismen växte fram under samma period som nationalismer i andra delar av Europa. Under Francoregimen var Katalonien en del av det spanska enväldet, och uttryck för katalansk kultur och nationell identitet – som till exempel språk – undertrycktes, vilket också var fallet i andra delar av Spanien. I den process som arbetade fram den nuvarande spanska konstitutionen, blev Katalonien – liksom Baskien ( Euskadi) – erkända som autonoma regioner inom den spanska staten. Den katalanska autonomins omfattning och principer regleras i dokumentet Estatuto de Autonomía de Catalunya de 1979, ett dokument som föregicks av ett liknande dokument på 1930-talet, och vars omformulering debatterades mellan 2004–2006. Bland de förändringar som föreslogs ingick bland annat en förändring av skattefinansieringssystemet mot större autonomi för Katalonien, men också en omformulering av den spanska konstitutionen så att den katalanska regeringsinstitutionen Generalitat skulle komma att få status som stat. Implikationerna var bland annat att Generalitat skulle få erkänd närvaro i internationella organisationer och i EU genom egen statlig representation.[10]
Redan från början var konflikten om Kataloniens autonomi en konflikt som gick utöver de spelregler som gällde inom ramen för den dåvarande konstitutionen. De statuter som 1979 upprättade egna autonoma institutioner i Katalonien, möjliggjorde framväxten av ett kollektivt subjekt – den katalanska nationen – som kunde hävda sin egen suveränitet och sträva mot att instifta en ny politisk ordning. Det är av den anledningen som konstitutionsförespråkare (dvs de som stödjer Spaniens enhet) på 1930-talet, liksom idag, argumenterat emot den katalanska nationens legitimitet som politiskt subjekt.[11] Höstens konflikt är en del av en historisk motsättning och handlar om en oenighet mellan politiska subjekt som skapats genom känslomässig identifikation med en nation, och suveräniteten hos de institutioner som i Spanien och Katalonien konstituerar det politiska. Stödet för de nationalistiska eller självständighetsförespråkande partierna har legat runt 48% de senaste sex valen (det vill säga under 18 år) i Katalonien, med små variationer.[12] Att självständighetsprocessen ställts på sin spets under hösten motsvarar en gradvis radikalisering av partiernas och väljarnas positioner, inte ett ökat väljarstöd för självständighet. Det vill säga, samma mängd väljare som tidigare röstade på ett parti som drev självständighetsfrågan på ett lågmält sätt, röstar nu på partier som driver frågan till sin spets. Denna radikalisering av partiernas positioner sammanfaller dessutom med en rad privatiserings- och arbetsmarknadsregleringsåtgärder i spåren av den europeiska ekonomiska krisen, i Katalonien och nationellt.
Till denna radikalisering hör en diskurs som skriver fram de fängslade politiska representanterna som politiska fångar å ena sidan, och en statlig definition av deras brott som uppror mot staten å andra sidan. Detta senare är ett brott som under demokratin tidigare använts som åtalspunkt mot de militärer som 1981 intog det spanska parlamentet i ett försök till statskupp. Den radikaliserade diskursen är symptomatisk för ett skeende som kan förklaras genom framväxten av nya politiska former, och i diskursen finns spåren av dessa framväxande organisationsformer.
Pådrivande i kritiken mot 2006 års statuter var Mariano Rajoy, Spaniens nuvarande president och dåvarande oppositionsledare. Rajoys åsikt var och är fortfarande representativ för motståndet mot Kataloniens självständighet, för vilken ett erkännande som en ’nation utan stat’ skulle komma att ifrågasätta den spanska nationens enhet.[13] I ett av sina mest kritiska inlägg klargjorde Rajoy att de nya statuterna inte kunde godkännas med mindre än att de formulerade en klar idé om ett nationellt Spanien:
[…] viljan att tillfredsställa alla driver honom [Spaniens president] att erkänna att han inte tydligt ser skillnaderna mellan suveränitet och autonomi, på samma sätt som han inte uppfattar skillnaderna mellan nation, nationell gemenskap, och nationalitet.[…] Det existerar inte någon annan nation med större särprägel, och spanjorerna, nationens påtagliga verklighet, kommer inte att medge att man förslösar århundradens arv godtyckligt, eller ramen för dess historia, i vilken dess kulturella tradition är förlagd, krönikan över dess äventyr i världen.[14]
Rajoy ställer det spanska folket, med en gemensam och särpräglad historia och en gemensam framtid, som grunden för en politisk suverän gemenskap, emot ett visst mått av autonomi kopplat till en nationell gemenskap – på spanska communidad nacional, där communidad är beteckningen på autonomierna. Medan den förra är en legitim organisation av det politiska är den senare det bara om den underställs den föregående, och de kan inte jämställas. Detta är kärnan i konflikten.
Den 9 juni 2017 förklarade den katalanska regeringens president Carles Puigdemont, att en folkomröstning skulle hållas den 1 oktober, där väljarna skulle ta ställning till frågan ”Vill du att Katalonien skall vara en självständig stat i form av en republik?” Under juni och juli månad svarade den spanska huvudåklagaren i Katalonien med att begära utredning av höga tjänstemän inom Generalitat. I slutet av augusti 2017 antog det katalanska parlamentet en övergångslag, Llei de transitorietat jurídica i fundacional de la República, som samtidigt slog fast det katalanska folkets rätt till självbestämmande. Den 12 september upphävdes lagen av den spanska konstitutionsdomstolen. Den 6 september antog det katalanska parlamentet en lag som statsfäste firandet av folkomröstningen och vilka konsekvenser som skulle komma att följa på folkomröstningen beroende på resultat. Följande dag upphävdes lagen av den spanska konstitutionsdomstolen. I lagens inledning står att läsa:
Antagandet av den här föreliggande lagen är därmed det högsta uttrycket för det demokratiska mandat, som uppstod i och med valet den 27 september 2015, i vilket, genom det beslut som Kataloniens parlament tar att avsluta processen med utropandet av en folkomröstning om självständighet, det katalanska folkets historiska legitimitet och juridiska och institutionella tradition sammanfaller – som inte har avbrutits på något annat sätt genom seklerna än av vapnens kraft -, och med rätten till folkens självbestämmande som helgats av internationell lagstiftning och jurisprudens och principen om folkens suveränitet och respekten för mänskliga rättigheter, som bas för den juridiska ordningen.[15]
Vidare:
Artikel 2
Det katalanska folket är ett suveränt politiskt subjekt och, som sådant, utövar det rätten att bestämma fritt och demokratiskt över sitt politiska tillstånd.[16]
Kataloniens suveränitet som ett politiskt subjekt är i lagtexten diskursivt underbyggt genom hävdandet av historisk kontinuitet hos dess institutioner, som i sin tur ger rätt till den typ av nationellt självbestämmande som ges nationer i FNs förklaring om de mänskliga rättigheterna. För båda parter gäller att det är avgörande att upprätta eller hävda ett visst politiskt subjekts – en nations – rätt att organisera det politiska. För båda gäller att legitimiteten hos detta politiska subjekt grundar sig i en känslomässig och historisk identitet som underbyggs av politiska institutioner. Det är av den anledningen som självständighetsrörelsen under en lång tid arbetat med att organisera alternativa statsliknande institutioner. Så har till exempel utvecklandet av en alternativ katalansk skattemyndighet, och en alternativ socialskyddsstruktur föregåtts av lokala Ajuntaments mångåriga vägran att betala de delar av kommunalskatten som gått till den spanska statskassan.[17]
På samma sätt kan våldsutövningen kring folkomröstningen förstås som ett försök att hävda en av de två politiska ordningarnas legitimitet. Under september månad 2017 skickar spanska regeringen poliser från det paramilitära federala civilgardet – Guardia Civil – att registrera självständighetsförespråkande medier och dess personal, att begära in 712 borgmästare till förhör, och den 20 september genomsöka flera av regeringskansliets Generalitats avdelningar, och tolv av regeringens närmaste ämbetsmän häktas. Den 29 september stängs Barcelonas luftrum delvis. Inför valdagen förläggs cirka 5500 poliser ur Guardia Civil i kryssningsfartyg i Barcelonas hamn, med konsekvensen att hamnarbetarförbundet vägrar serva fartygen. Guardia Civil, tillsammans med Mossos d’Esquadra, Kataloniens egen militariserade poliskår, får i uppdrag att stänga de vallokaler som annonserats under valdagen, och rektorer som öppnar sina skolor hotas med åtal. Som svar ockuperas ett antal skolor av lokala föräldraföreningar. Under själva valdagen försöker Guardia Civil stänga vallokaler med våld, men möts av stora folkliga protester, och Mossos d’Esquadra agerar passivt eller som sköldar mellan anstormande poliser ur broderkåren och demonstranter. För detta avsätts och åtalas Mossos d’Esquadras högste befälhavare strax efteråt. Sedan Puigdemont utropat en osäker unilateral självständighet den 10 oktober i det katalanska parlamentet, upphävs Kataloniens autonomi och den spanska centralregeringen tar över styret av Katalonien, samt utropar nyval. Ett antal ministrar ur den avsatta katalanska regeringen häktas och åtalas, andra flyr till Belgien.
Barcelona den 31 oktober 2017, fyra dagar efter att det katalanska parlamentet utropat Katalonien som en självständig republik. Foto: Marit Kapla
Bortom det demokratiska samtalet
Utvecklingen av den ovan beskrivna motsättningen framstår utifrån som allt annat än nödvändig, framförallt som den hela tiden ackompanjerats av båda parters bedyranden att konflikten måste lösas genom politiska samtal. Men, för både Puigdemont och Rajoy (som här får representera respektive större kollektiva politiska aktörer) gäller den grundläggande frågan vilken nation som skall uppfattas som suverän, och med den utgångspunkten framstår deras handlingar som helt koherenta. Rajoy har i alla turer oavbrutet hävdat nödvändigheten i att samtala om politiska förutsättningar, till och med om konstitutionen, men att ett sådant samtal bara kan ske inom ramen för den etablerade spanska demokratin.[18] Puigdemont har å sin sida, lika bestämt hävdat att det är nödvändigt att samtala politiskt om frågan om självständighet, men på lika villkor, mellan två självbestämmande parter, och utan hot om repression.[19] För Rajoy är huvudargumentet att demokratiska samtal bara kan föras inom ramen för en konstitutionell legalitet. Förändringar i konstitutionen kan göras om tillräckligt stöd finns i det spanska parlamentet, menar Rajoy, väl medveten om att en sådan parlamentarisk majoritet inte finns i Spanien. På samma sätt hävdar Puigdemont att frågan om självbestämmande bara kan avgöras av katalanerna själva, och att en förhandling bara kan ske om den katalanska nationen erkänns. Hävdandet av samtalet och dialogen som en demokratisk princip är för båda direkt relaterat till hävdandet av principer för hur det samtalet skall gå till, och vad det skall handla om, som i sig omöjliggör ett faktiskt politiskt samtal. Hävdandet av det politiska samtalet som en rättighet att förhandla om något så grundläggande som territoriell självständighet (Puigdemont), eller som rätten att ensidigt uppställa de principer enligt vilket samtalet skall föras (Rajoy; inom ramen för en konstitution som inte erkänns som legitim av motparten), utesluter effektivt möjligheten till ett faktiskt politiskt samtal i frågan. En procedurell hållning i frågan om det demokratiska samtalet, lämnar dörren öppen för våldet som en legitimerande princip inom ramen för det konstitutionella, så som det uppfattas av båda sidor. Det stämmer också väl överens med den uttryckliga strategi som självständighetsrörelsens förespråkare formulerade i sin färdplan för självständighet.
Den radikalt procedurella hållning i förhållande till rätten till politisk talan, som innebär att prioritera friheten att få uttrycka det egna perspektivet framför att ta ansvar för vad som sägs, döljer det faktum att politiken till stor del föregår i en annan form, bortom det politiska samtalet. Här kan man förstå Rajoys och Puigdemonts handlande som följande två olika men lika effektiva strategier. I det tal under vilket Puigdemont förklarade Katalonien självständigt – för att i nästa mening suspendera självständigheten i ett antal veckor till förmån för en dialog som han hävdar är nödvändig och möjlig – skriver presidenten att Katalonien aldrig har blivit lyssnat på inom ramen för de principer som konstitutionen upprättar, och att den genomförda folkomröstningen har givit det katalanska folket rätt att inte bli förnedrat utan lyssnat på. ”Konstitutionen är en ram för demokratin, men det är också sant att det finns demokrati bortom konstitutionen.”[20] I samma tal beskriver presidenten den spanska regeringen som en statens hegemoniska elit, ”les elits hegemòniques de l’estat,” och talar om det katalanska folket som avfärdats som dårar, brottslingar eller revolutionärer.[21] Konstruktionen av det katalanska folket som ett kollektivt politiskt subjekt sker genom identifikationen av å ena sidan en gemensam institutionell historia, men också genom identifikationen med en gemensam historia av oförrätt i relation till en av de mest grundläggande demokratiska rättigheterna, att få göra sin röst hörd. Och det har enligt diskursens logik, nekats alla katalaner, helt oavsett om de är för självständighet eller inte. På så sätt skapas ett kollektivt politiskt subjekt som genom en gemensam känslomässig erfarenhet av att inte bli lyssnad på kan innefatta även dem som i sakfrågan är emot självständighet, vilket kan förklara att en mycket större mängd katalaner var för att få folkomrösta än det antal som var för självständighet.
Vidare, i identifikationen av den spanska centralregeringen som en hegemonisk elit, skapas det katalanska folket som en kontrahegemoni som skall byggas underifrån – det vill säga konstruktionen av ett konkret folk som politiskt subjekt – vilket också har varit självständighetsrörelsens mångåriga strategi där språkpolitik, kommuner, skolor och kommunala kulturhus varit särskilt drivande. Från den spanska centralregeringens sida, har istället strategin mot byggandet av en sådan gräsrotsrörelse varit att genom legalitetens språkbruk och med hjälp av institutionernas makt – särskilt konstitutionsdomstolarna i Spanien respektive Katalonien, där ledamöterna tillsätts politiskt – syssla med ren suverän maktutövning. Lagen skall gälla lika för alla, har argumentet varit, medan konstitutionsdomstolarna effektivt har använts istället för det politiska samtalet. Radikala krav på politiskt samtal och dialog, har använts för att genom en dialektisk negation – “de andra som inte vill samtala” – legitimera och producera en annan politisk form, nämligen den som bygger på och åberopar legitimitet genom ett öppet och våldsamt maktutövande, antingen via konstitutionen eller genom brott mot den.
I Kataloniens fall har den parlamentariska demokratins politiska former urholkats i flera parallella processer, pådrivna av partierna vid makten i centralregeringen i Spanien liksom i Katalonien. Rajoy företräder partiet Partido Popular, Spaniens största högerparti, och Puigdemont Partit Demòcrata Europeu Català, som är ett liberalt och nybildat parti. Partiet är en direkt ombildning av ett av de största partierna i Katalonien efter diktaturen, med djupa rötter i den övre medelklassen och kyrkliga strukturer. Under 35 år samarbetade de med kristdemokrater i Katalonien, och innehade makten under en mängd mandatperioder med den nu korruptionsanklagade Jordi Pujol som president. Både PP och PDeCat, samt dess föregångare CiU, har varit pådrivande för en avreglering av arbetsmarknaden, liksom för nedskärningar och privatiseringar, som är en viktig del i att Pujol-familjen nu står åtalad för korruption (liksom flera i toppskiktet i PP). Att Puigdemont kommit att uppfattas som politiskt radikal beror på att han i denna mandatperiod samarbetar med de två partier på vänsterkanten som är för självständighet och där ett av dem dessutom är autonomt och organiserat direktdemokratiskt så att alla beslut tas av partimedlemmarna. Samarbetet är avhängigt av ett nationalistiskt känsloargument, eftersom partierna i övrigt för mycket olika politik, vilket också har radikaliserat alla partiernas positioner i fråga om självständighet. Samtidigt har partialliansen över de ideologiska gränserna lett till att privatiseringspolitik har fått faktiskt stöd från alla ideologiska positioner, vilket har lett till att partiernas och delvis institutionernas legitimitet har urholkats. Ett antal successiva parlamentsval i Katalonien har framställts som om de vore folkomröstningar om självständighet – den ovan citerade lagen om självständighet nämner parlamentsvalet 2015 som grunden för ett mandat för självständighet – och det har inneburit att en röst emot t.ex. arbetsmarknadsåtgärder i praktiken och genom självständighetsfrågan har varit en röst för arbetsmarknadsåtgärder. På ett liknande sätt har den spanska centralregeringens användande av domstolar för att driva politiska frågor, bland annat har åtal för uppvigling och uppror inte väckts sedan övergången från diktatur, lett till en ökad misstro mot representanter för andra partier, mot myndigheter så som domstolar och en polarisering av åsikter kring självständighetsfrågan, snarare än andra frågor.[22]
I den kamp om det politiska som fortgår i samtiden, visar det katalanska exemplet tydligt hur den demokratiska politiska formen med dess rättighetsprinciper och legalitetssträvan förändras i dialektisk relation till en typ av politiska former där makt organiseras genom våld och känslosubjekt. Och det sker genom ett ivrigt hävdande av precis de frihetsprinciper som sägs upprätthålla demokratin.
Lefort menade att i det demokratiskt politiska så är maktens plats tom, det vill säga, att den inte är identifierad med ett givet politiskt subjekt. Genom analysen av skeendena i Katalonien under hösten 2017 kan vi dock konstatera att vad som är typiskt för det demokratiskt politiska snarare är föreställningen om maktens tomma plats, men som konkret verklighet alltid måste intas av ett politiskt subjekt som upprätthåller den demokratiska ordningens legitimitet. Det kan antingen vara folket, en enhet som i sig och som abstraktion är precis lika tom som makten, eller folkets territoriella suveränitet. Både när det gäller demokratiskt maktutövande och när det gäller det demokratiska folket, är det för att de som teoretiska abstraktioner är tomma, som de samtidigt ger upphov till en kamp om vem som skall fylla dem. Arendts konstaterande att det är genom en organisk koppling mellan statsapparat, rörelsen med dess ledare och folket, som är karaktäriserande för totalitarismen, kan utvidgas till ett konstaterande om demokratin. Det är för att kopplingen mellan folk, statsapparat och ledarskap är nödvändig för organisationen och legitimiteten hos det demokratiskt politiska, men framställs som om kopplingen är i grunden tom, som det demokratiskt politiska i perioder ger upphov till en kamp om dess organisationsprinciper. En sådan nödvändig koppling mellan folk och statsapparat behöver inte innebära nationalism, men i ljuset av en privatiseringspolitik som förlägger det politiska samtalet till individnivå, är det mycket lätt att falla tillbaka på historiskt igenkänningsbara politiska subjekt. I ett samhälle som kallar sig demokratiskt, blir frågan om vilka kollektiva subjekt som kan vara folk helt avgörande, och i samtiden är det den frågan som håller på att producera nya politiska former för social organisation.
Intressant nog tycks denna kamp om vem som är folket, och om hur det politiska skall organiseras, i samtiden ackompanjeras av en vändning mot en rättighetsformalism, som i en dialektisk rörelse legitimerar våldsamt maktutövande. Diskussionen om yttandefriheten, ’fake news’, och anklagelserna om ideologisering av till exempel universiteten, kan i Sverige förstås utifrån en liknande logik. Om vi skall kunna göra motstånd måste vi förhålla oss till frågan om friheten som en rättighet till obegränsad möjlighet, till frågan om kollektiva subjekt som grundar sig på gemensamma känsloupplevelser, och till frågan om våldets legitima utövande. Framförallt måste vi inse att demokratin inte enbart kan försvaras med principfasthet vad gäller demokratiska friheter, utan att en sådan principfasthet lika gärna kan fungera som språngbräda för utvecklingen av andra former av social organisation.
Denna essä har skrivits med stöd av Västra Götalandsregionens stöd till essäer och kvalificerad kulturjournalistik.
***
1 EnfoCat: Reenfocant el procés d’independència per un resultat exitós. dokumentet har inte blivit publicerat, men togs i beslag av guardia civil vid ett tillslag mot oriol junqueras (partiledare för esquerra Repúblicana och före detta vice president i katalonien) stab. oriol junqueras sitter för tillfället häktad, anklagad för bland annat uppvigling och uppror mot den spanska konstitutionen. utdrag har publicerats i El País, 12 oktober 2017, El Independiente, 9 oktober 2017 och El Confidencial, 10 oktober 2017.
2 »un conflicto democrático de amplio apoyo ciudadano, orientado a generar inestabilidad política y económica que fuerce al estado a aceptar la negociación de la separación o un referéndum forzado.» El Pais, 12 oktober 2017,
‘La hoja de ruta del Gobierno de la independencia catalana: »generar conflicto y desconexión forzosa.»› alla översättningar från spanska och katalanska är i det följande mina egna. i detta fall är den katalanska texten först översatt från origi- nalets katalanska till spanska i El País, eftersom texten i sin helhet inte finns tillgänglig.
3 Arendt, Hanna, The Human Condition, University of Chicago Press: Chicago, 1998, s. 39-41.
4 Arendt: The Human Condition, s. 68-73.
5 Lefort: Political Forms, s. 108.
6 Till en sådan post-fundamental politisk-teoretisk skola kan flera andra tänkare föras, som på olika sätt tar sig an denna politiska differens, bland annat Chantal Mouffe, Ernesto Laclau, Alan Badiou och andra. för en historisk tolkning av begreppet politisk differens i 1900-talets politiska teori, se oliver marchart, Post-Foundational Political Thought, Political Difference in Nancy, Lefort, Badiou and Laclau. Edinburgh: Edinburgh University Press, 2007.
7 Lefort: Political Forms, s. 279-280.
8 Arendt, Hanna, The Origins of totalitarianism, San Diego/New York/London: Harcourt Brace & Company, 1979, s. 364-388.
9 Häktningsorder, 2 november 2017, domare Carmen Lamela Díaz, Juzgado central de instrucción n. 003, Madrid.
10 Pasqual Maragall, installationstal för den nya presidenten, återgivet i Rusiñol, Pere, »la relación con españa no puede regirse por refranes mercantiles», i El País, 16 december 2003.
11 Den spanske filosofen José Ortega y Gasset är känd för sitt tal om de katalanska statuten i det Spanska parlamentet 1932, där han avfärdar den katalanska nationalismen som en »partikulär nationalism» och som inte kan lägga grunden vare sig till suveränitet som uppkommer ur folket, det katalanska folket vill säga, eller ge upphov till sådana politiska rättigheter som medborgare, dvs ett katalanskt medborgarskap. Se Discursos políticos, Alianza Editorial, 1974.
12 Llaneras, Kiko, »el voto nacionalista (y luego independentista) no se ha movido desde hace 18 años», in El País, 25 oktober 2017.
13 Uttrycket är Pasqual Maragalls och en del av hans installationstal, ibid.
14 Rajoy, Mariano, »una cierta idea de españa», i ABC, 6 februari 2005. »[...] el afán de dar gusto a todo el mundo le arrastra a confesar que no acaba der ver claras las diferencias entre soberanía y autonomía, del mismo modo que no percibe las diferencias entre nación, communidad nacional, y nacionalidad. [...] no existe nación moderna con más solera, y los españoles, la realidad tangible de esa nación, no consentirán que se dilapide caprichosamente su patrimonio de siglos ni el marco de su historia, el deposito de su tradición cultural, la crónica de su aventura en el mundo.»
15 LLei 19/2017, del 6 de setembre, del referèndum d’autodeterminació. »l’aprovació d’aquesta llei és la màxima expressió, doncs, del mandat democràtic sorgit de les eleccions del 27 de setembre de 2015 en què, en la decisió que pren el parlament de catalunya de culminar el procés amb la convocatòria del referèndum d’autodeter- minació, hi conflueixen la legitimitat històrica i la tradició jurídica i institucional del poble català –només interrompuda a llarg dels segles per la força de les armes–, amb el dret d’autode- terminació dels pobles consagrat per la legislació i la jurisprudència internacionals i els principis de sobirania popular i respecte pels drets humans, com a base de tot l’ordenament jurídic.»
16 LLei 19/2017, del 6 de setembre, del referèndum d’autodeterminació. »el poble de catalunya és un subjecte polític sobirà i, com a tal, exerceix el dret a decidir lliurement i democràticament la seva condició política.»
17 De organiseras genom associació de municipis per la independència, https://www.municipisin- dependencia.cat/
18 Officiellt brev från Mariano Rajoy till Carles Puigdemont, 16 oktober 2017. https://ep00. epimg.net/ descargables/2017/10/16/5c2570d- 042860f69cc0a1a317c1ddb15.pdf. nedladdat 2017-12-17, kl. 17.27.
19 Officiellt brev från Carles Puigdemont till Mariano Rajoy, 16 oktober 2017. https://ep00. epimg.net/descargables/2017/10/16/0bb- 31483791d25946b4176616eed01e7.pdf nedladdat 2017-12-17, kl. 17.32.
20 Puigdemont, Carles, ›compareixença del president puigdemont devant del ple del parlament›, 10 oktober 2017, s. 5. gabinet del comunicació del president, oficina del president, generalitat de catalunya. »la constitución es un marco democrático, pero es igualmente cierto que hay democracia más allá de la constitución.»
21 Puigdemont: Compareixença, s. 3.
22 Se t. ex. José Mateo, Juan och llaneras, Kiko, »la metamorfosis de catalunya», 16 december 2017. artikeln är en sammanställning av ett antal förtroendeundersökningar i Spanien.