Debutantåret 2023
Av Martin Engberg
Att debutromaner ofta är uppväxtskildringar faller sig naturligt. Få saker har samma inbyggda laddning som barndomens landskap, gator, människor och händelser. Uppväxthemmet. Mamma och pappa, mormor och morfar – skolgången. Oavsett hur det specifika sammanhanget såg ut när vi gjorde entré i livet rymmer det en rest av den mytiska tid som föregick oss. En tid som viskar hotfullt eller lugnande om de halvsagor och legender som ledde fram till vår födelse. I någon mån är det universella erfarenheter som nästan alltid kan hitta en klangbotten i läsaren: barndomen och ungdomen – en dom vi delar. Dessutom är det erfarenheter som ligger nära en ung författare, och ifall författaren är mindre ung, är barndomens minnen ändå tacksamt material eftersom de kommer fortsätta visa upp olika sidor beroende på när i livet vi återvänder till dem. Ibland till och med bli intensivare med stigande ålder.
Uppväxttemat är också, föga överraskande, teman som förenar flera av debutromanerna från 2023, även om de slår ner i bågen mellan barndom och vuxenblivande på lite olika ställen.
Karl Kofi Ahlqvists roman Ingen ro om natten är en melankolisk skildring av en ung man på tjugo någonting som rör sig mellan sin pappa i Malmö och ett hyresrum i Köpenhamn. Som många klassiska manliga romanhjältar saknar han en tydlig riktning i livet. Pappa är från Ghana, mamma från Sverige. För att få pengar arbetar han på café i Danmark och exploaterar sin mörka hud genom att ligga med äldre vita kvinnor mot betalning. Emellanåt åker han tillbaka över sundet, sover på soffan hos pappa och rycker in i dennes flyttfirma. En affärsverksamhet fadern driver vid sidan av jobbet som taxichaufför, trots att han aldrig tagit körkort. Pappan blir inledningsvis alltid glad över sonens uppdykande, men det finns en stumhet mellan dem, de delar inte frivilligt sina bekymmer med varandra. Den generösa hjälpsamhet, glädje och energi som pappan visar upp i relation till sina vänner riktas aldrig mot sonen som känner sig utestängd.
Porträttet av den bekymrade, åldrande pappan som lagar för starka kycklinggrytor med palmolja, drömmer om att bygga ett hus på Cape Coast i Ghana och vars förflutna till stora delar är okänt för sonen, är ömsint tecknat. Alla är dock inte lika sympatiska i romanen. Huvudpersonen rör sig trots allt bland män och kvinnor som försöker köpa sig ur sin ensamhet, eller utnyttja andras känslor av ensamhet för sin egen ekonomiska vinning. Det är en ensam värld och det som främst präglar de mellanmänskliga relationerna är skeva maktförhållanden. Kvinnorna huvudpersonen träffar är inte alltid ute efter sex, de vill lika ofta ha någon att prata med, eller visa bilder av sig själva som unga. Huvudpersonen må ha påbörjat sitt prostituerande med en dröm om ett enklare liv, troféfruar och ”MILFS” som inte har något bättre för sig än att spendera tid och pengar på någon som honom, men snarare än ett liv i glamour och lättja, lever han i en sjaskig tillvaro där män går på sexklubbar och blir avrunkade av andra män för pengar och kvinnor åker till Gambia för att skaffa sig unga, svarta älskare. Sugermoms, inte MILFS.
Karl Kofi Ahlqvist berättelse driver framåt på samma mållösa och ödesbestämda sätt som huvudpersonen själv rör sig genom livet (och på samma sätt som andra unga män gjort i romaner ända sedan konstarten uppstod). Han står på randen till att gå ner sig i sin dröm om ett enkelt liv och bli som sin pappa, en man som måste arbeta hårt för att hålla sig flytande, slutkörd och deprimerad. Romanen ger inga svar på hur det kommer att gå. Den avbryts med ett crescendo, en orgie och en våldtäkt, där två kvinnor turas om att knulla huvudpersonen efter att ha smugit ner Viagra i hans öl. Ifall inte huvudpersonen förstår det själv, gör läsaren det: det är dags för honom att bestämma sig för vilket liv han ska välja. Om det finns ett hopp ligger det i att han fortfarande är ung.
Huvudpersonen i Sanna Samuelssons Mjölkat störtar också rakt in frågan om hur resten av hennes liv som vuxen ska gestalta sig. När det är dags för semester checkar hon ut från jobbet i storstaden och beger sig hem till gården som inte längre finns kvar i familjens ägo, för att tvinga sig på den egna barndomen. Hon flyttar helt enkelt in i huset som står tomt medan de nya ägarna är på semester.
Under uppväxten bar hon på en het önskan om att bli som alla andra. Barnen som kunde gå till skolan utan en oro för att lukta lagård, de som slapp höra att de drack mjölk direkt från kornas spenar, de vars föräldrar kunde ta semester och inte fick grova, spruckna händer av att mjölka två gånger om dagen. Men med barndomen bakom sig utgör livet utan gården, som föräldrarna blev tvungna att sälja, en förlust av något väsentligt. Inte i första hand materiellt, utan existentiellt och egentligen ännu mer taktilt. På gården levde familjen i symbios med arbetet och djuren och sörjde för behov som inte ryms i en urban livsstil. Behov hon trott sig tvungen att städa undan för att kunna bli någon som går att älska, men när hon flyr staden, flyr hon också uppbrottet från kärleken.
Hon flyttar in i huset, till synes planlöst, impulsivt, pådriven av ett outtalat behov att pröva sitt nya liv mot barndomen. Det visar sig att hennes barndomskamrat Max bor kvar i grannhuset och tar hand om gården medan de nya ägarna är på semester. I högstadiet, när hon påbörjade sin resa för att bli som alla andra, vände hon honom ryggen. Han förkroppsligar det hon en gång lämnat. Det hon på nytt försöker närma sig för att ta reda på ifall det fortfarande har något kvar åt henne. Kanske är den djupare frågan som hon ställer sig själv – utan att det uttalas – ifall hon kan rymma ett både-och. Har hon plats i sig själv både för den hon var och den hon blivit? ”Det är bra att vara barn. Bättre att vara vuxen. Men vi som är uppfyllda av vår barndom blir kanske aldrig vuxna”, står det på ett ställe i boken.
Berättelser om att återvända hem (gärna till Norrland) tillhör den svenska prosans stapelvara: hemma finns alla de som blev kvar och det gamla jag som huvudpersonen flytt. ”Hemma” har både frusit i tiden och blivit något annat, men trots de bekanta troperna lyckas Sanna Samuelsson göra något eget med en sliten grundberättelse. Delvis med hjälp av det spänningshöjande greppet att låta huvudpersonen flytta in i uppväxthemmet trots att det har en ny ägare (spänningshöjning är ett grepp som gör läsaren mer uppmärksam på detaljerna), men främst med hjälp av de taktila, sinnliga beskrivningarna av vad arbetet på en gård består av. Ur denna kunskap utvinner Samuelsson ett språk som får dofter att sätta sig i näsborrarna på mig och valkar att framträda i händerna. Ett stycke som beskriver hur vetekornets mognad bedöms kan få tjäna som exempel:
”Vetet är färdigt när sädeskornet passerat mjölstadiet. Pappa visste allt om det, han tuggade på kornet och kände med tänderna när det hade den rätta konsistensen. Det är många faktorer, det handlar också om hur vetet böjer huvudet i vinden, nickar mot varandra i samförstånd, att snart, snart, nu är vi redo, kom och ta oss, blink, blink, vink.”
En annan roman som också rör sig sinnligt genom världen är Elin Perssons Sommaren. Även det en kort roman med komplex undertext som i såväl tema som stil röjer att Persson tidigare skrivit för ungdomar i De afghanska sönerna.
Leas pappa har träffat en ny kvinna, Zofia, vars dotter Jelena är några år äldre än Lea. Vips har Leas pappa och Zofia köpt ett hus. I teorin får Lea nu en ny syster, i praktiken är det något långt mer komplicerat som sker. Jelena börjar omedelbart förskjuta gränsen mellan sin och Leas kropp och flickorna påbörjar ett sexuellt utforskande som är ömsesidigt, samtidigt som den äldre Jelena ständigt visar sitt övertag. Redan från första mötet träder Jelena in i Leas liv med kroppen först:
”Hennes hår var kastanjebrunt. Det fanns inga röda toner, inga ljusa partier, bara färgen av nöt. Hon gick förbi mig och jag blev medveten om andetagen. Hon tog långa kliv och hjulade tre stycken hjulningar på rad. Linnet gled upp och blottade magen.
Din tur, sa hon utan att se på mig.”
Med det är ordningen satt, Jelena leder och Lea följer, men är inte omedveten om hur maktrelationen ser ut mellan dem. I nästa scen har Jelena tagit med sig Lea till sitt rum och säger åt henne att gissa vad hennes marsvin heter:
”Jag föreställde mig vilket namn den skulle passa i, men det övergick till att jag sökte efter vilket namn hon skulle önska att jag sa.”
Liksom i Sanna Samuelssons Mjölkat rymmer Sommaren en bekant berättelse: huvudpersonen träffar en äldre, mer extrovert och gränssökande person som fascinerar och drar henne med in i värld av nya erfarenheter som hon efter hand gör till sina. Precis som i Mjölkat ligger det originella i Elin Perssons roman inte i det övergripande narrativet utan i det uppmärksamma, sinnliga språket. I den senare del av romanen har den nya familjen åkt till Zofias föräldrahem i Polen och flickorna tar sin tillflykt till en trädkoja på nätterna:
”Jag lärde mig vad tungor kan göra med kroppar. Vad vinden kan göra, att huden kan gå från len till knottrig, knottrig till len beroende på hur man andas på den. Jag lärde mig att ett mjukt underlag inte är en förutsättning för sömn, att det är drömmarna som tar över tankarna som gör att ögonen sluter sig. De stickiga brädorna vi låg på. Jag plockade ut säkert femtio träflisor ur Jelenas hud den sommaren. ”
Vad flickorna gör i trädkojan eller på övervåningen i radhuset vet de vuxna inget om. Men båda utsätts för konkurrens i föräldrarna stjärnfamiljsdrama. Leas mamma försöker hålla kvar Lea hos sig med det hästintresse som de delar, och blir arg när Lea dyker upp på skolavslutningen sminkad och med håret både lockat och färgat. Något pappans nya kvinna Zofia hjälpt henne med. Och när Lea kommer hem med högsta betyg tar Zofia det som en anledning att skälla på Jelena – varför är hon inte lika duktig i skolan som Lea? Medan Leas pappa glider undvikande mellan de konkurrende kvinnorna, och senare i boken får skäll av Zofia för att han är för flat mot Jelena som ständigt testar deras gränser.
Lika fort som den nya familjen uppstått krackelerar den. Under en resa till Polen i slutet av boken vill Leas pappa turista och besöka ett koncentrationsläger medan Zofia bara vill umgås med sina föräldrar och flickorna med varandra. I alla fall tills att en tredje flicka dyker upp och Jelena överger Lea för barndomskamraten i grannhuset. Om det var grannpojken i Mjölkat, så är det grannflickan i Sommaren som kliver in och påverkar berättelsen. Familjen som uppstod i början av sommaren har splittrats innan hösten anlänt.
Elin Perssons roman är kort och koncentrerad, språkligt ömsint. I likhet med Ingen ro om natten berättar den utan något moraliserande raster om sex under skeva maktförhållanden. Det är en bok som kan vara lätt att missa i bokskörden eftersom den inte gör så mycket väsen av sig, trots att den bär en stark laddning på de tunna bladen.
En annan debutroman som gått lite under radarn är Irma Schultz Härd. Irma Schultz är främst bekant som sångerska, men har också skådespelat. Här möter en klassiskt kodat sårig familjehistoria och barndom. Titeln ”Härd” är kongenialisk med handlingen med sin association till ”hemmets härd”, likväl som härdsmälta och eldsvåda och det luntande som pågår såväl på romanens nuplan som i dess då. Den vuxne jagberättaren försöker få vardagslogistiken med barnen att fungera. Partnern har gett sig av för att ”tänka”. I praktiken är separationen ett faktum och på bygden är en pyroman lös. Krisen väcker huvudpersonens minnen till liv av en barndom också den präglad av uppbrott och eldning, men framför allt av pappans tragiska död. Den smärtpunkt som romanen i avtäckandet av olika lager närmar sig à la modell ”skala löken”.
Irma Schultz skriver med en stark språklig närvaro. Också psykologiskt och erfarenhetsmässigt är det en mogen debut. Hon är inte en lika självklar författare som Annika Norlin var redan i sin debut, men också hos Schultz syns det i hantverket att hon ägnat sig åt författande tidigare, om än i en annan genre.
Schultz låter sin roman korsklippa mellan nutid och dåtid, barndom och vuxenliv. Med små steg cirklar Schultz in smärtpunkten i huvudpersonens liv. Hela sitt liv har hon tigit om att hon besökte pappan samma morgon som han dog. Oavsett ifall den tekittel hon lämnat på gasspisen medan han sov orsakade explosionen eller inte, betonar romanen de skuldkänslor som denna enskilda händelse orsakade som nyckeln till huvudpersonens lidande. Ja, visst, det är logiskt, samtidigt skapar det en förutsägbarhet i romanens berättande som efter hand får mitt intresse att svalna ju närmare jag kommer lågans mitt. Härd lyckas inte på samma sätt som Mjölkat och Sommaren att bryta sig ur det förväntade narrativet, tvärtom snävas den in mot det. Men innan romanen blir för gängse njuter jag av språket och det omsorgsfulla berättandet. Det skulle vara intressant att se vad Schultz skulle kunna åstadkomma med en mindre konstruerad berättelse.
Språklig stringens, barndom, vuxenblivande och vardagsrealism: romanerna jag hittills har tagit upp har typiska drag, även om de hanteras på olika sätt och med mer eller mindre originalitet. De ser ut som en svensk litterär debutroman förväntas se ut, med en grund i allvaret. Diana, döden och jag av Anna Westphalen (som debuterade med novellsamlingen Perfekt packad skit 2015) är något annat, mer svårplacerat. Är det en anledning till att den tycks ha fallit lite mellan genrestolarna? Av den njugga recension (en av få) som den fick i DN att döma är det inte heller en brygd som faller alla på läppen. Här ligger inte den stora förtjänsten ytligt sett i språket, utan i berättandet och att författaren vågar ta ut svängarna. Det finns en intrig, men romanen är i första hand karaktärsdriven, samtidigt som den inte vilar lika mycket på stämning och laddad undertext som de ovanstående böckerna. Dessutom har den humor. Det riskerar alltid att sänka en romans litterära kredd ett par snäpp.
För hör på detta: den namnlösa berättaren har ensam överlevt en dödlig cancerdiagnos med hjälp av ett medicinskt experiment, alla andra deltagare dog. Det är i alla fall vad berättaren trott ända tills Diana en dag ringer. Hon har deltagit i samma experiment och överlevt, hon också, men legat i koma i 23 år, sedan hon var 18. Nu har hon vaknat. Hon söker kontakt med berättaren för att de delar erfarenheten med experimentet, men också för att hon behöver hjälp: hon har bestämt sig för att lämna tillbaka de tavlor som finns i familjens ägo och är nazistiskt stöldgods. Motvilligt låter sig berättaren övertalas till att följa med som moraliskt stöd till banken i Schweiz där de förvaras. Sedan bär det av vidare i Europa.
Berättaren i Westphalens roman saknar inte bara namn, länge tror jag att hen är en kvinna, vilket jag efter hand tolkar som avsiktligt från författarens sida. En osäkerhet som också smittar av sig på den litterära genren, för är det en utvecklingsberättelse, äventyrsroman eller roadmovie? Ja, antagligen. Samtidigt. Också som uppväxtskildring är den skruvad: Diana har ju missat hela sitt egna vuxenblivande och klivit direkt från 18 till 41. Alla hennes referenser har fastnat i millennieskiftet.
Berättaren i Diana, döden och jag är den sortens lätt autistiska figur som till exempel Kazou Ishiguro bemästrat. Formell, smått språkligt byråkratisk och egen i förhållande till omvärlden. Jagets röst är också det som bär romanen. Den språkliga styrkan ligger i Diana, döden och jag med andra ord inte i stringensen, utan i sättet det levandegör berättaren.
Om Diana är gränslös är berättarjaget fylld av regler, och frågan är snart vem som gör vem en tjänst. Så långt är romanen förutsägbar, men ett antal möten gör att den sticker iväg i en riktning som i alla fall denne läsare inte väntade sig. Den bär också ett dovt stråk som grundar det skämtsamma upplägget.
Om flera av romanerna i den här recensionerna rör sig i den svenska mittfåra som det plöjts i sedan decennier, planterar sig Anna Westphalen i en annan rad där det redan växer jordgubbar som Linus de Faire och Lina Wolff. Författare av böcker där fiktionens möjligheter används mer än i den traditionella, realistiska romanen som alltid har en hand kvar på diskbänken. Här är det ingen som skyr vilda gester, bjärta färger och stora känslor. Det är hoppfullt. Lika hoppfullt som att det fortsätter komma språkligt starka debutromaner, och att författare som Karl Kofi Ahlqvist och Edgar Corvera idag kan debutera med böcker som Ingen ro om natten och Vi, utan att placeras i facket ”invandrarförfattare” (till skillnad från hur det var när till exempel Alejandro Leiva Wenger, Marjaneh Bakhtiari, Johannes Anyuru, Hassan Loo Sattarvandi och Jonas Hassen Khemiri gav ut sina första böcker). Hoppfullt är också att få läsa uppdaterade skildringar av landsbygden som påminner om att det finns en sensuell kontakt med livet att utvinna ur handens arbete. Jämfört med för ett par decennier sedan tycks det finnas en större mångfald i den svenska debutfloran idag. Jag förutspår att den kommer att bli ännu större under de kommande åren.
Omskrivna böcker:
Karl Kofi Ahlqvists, Ingen ro om natten, Nirstedt/litteratur
Sanna Samuelson, Mjölkat, Albert Bonniers Förlag
Elin Persson, Sommaren, Wahlström & Widstrand
Irma Schultz, Härd, Bokförlaget Polaris
Anna Westphalen, Diana, döden och jag, Natur & Kultur
Martin Engberg. Foto: Emelie Asplund